I dag står det att läsa i almanackan att det är internationella barnboksdagen. Googlar man får man veta att denna dag firats sedan 1967 i syfte att uppmärksamma barn- och ungdomslitteratur och inspirera till läsning. I dag samlas barn och vuxna på skolor och bibliotek landet runt för att mötas kring sagostunder, bokbord och andra aktiviteter. H C Andersen föddes den 2 april och hans födelsedag har alltså blivit internationella barnboksdagen.

Men vad passar väl bättre för att uppmärksamma denna dag än att kika närmare på Olga Wikströms bok ”Sverre vill inte gå hem”, som ju utspelar sig i Trollhättan och som dessutom utkom för första gången just 1967.

För ungefär 1,5 månad sedan, närmare bestämt den 11 februari, publicerades inlägget ”Sverre vill inte gå hem och Milo rymmer” här på Historiebloggen. I det här inlägget ska vi få veta mer om författaren Olga Wikström och hennes trollhättebok. Vi börjar med en artikel från Tidningen Trollhättan, 30 oktober 1967. Den är skriven av en O. H-r, som antagligen står för Oskar Hörmander.

Trollhättan i barnbok av Olga Wikström
Det är inte svårt att lokalisera händelserna i Olga Wikströms barnbok för året, Sverre vill inte gå hem (Svensk Läraretidnings förlag). Visserligen nämns aldrig platsen vid namn. Men den smala Vårön med restaurangen, Drottningsön med slottsruinen och stenåldersfynden, Älgmossen, Blombergskulle och Gunneberg ger fullgod vägledning. Skulle man ändå tveka, behöver man bara lyssna till den prinsessvackra lilla Lena, då hon upplåter sin näbb och vid ett tillfälle förklarar: Det här var görtråkigt. Jo, detta är otvivelaktigt Trollhättan.

Sverre vill inte gå hem, därför att han har så tråkiga hemförhållanden. Hos föräldrarna möter han misstro, hårdhet, likgiltighet, blandat med en uppflammande generositet, som också den skrämmer honom. Mest av allt saknar han trygghet. Inför yttervärlden försöker han vara solidarisk med hemmet. Ingen får veta någonting om orsaken till de otäcka märkena på hans rygg, som gymnastiktimmarna obarmhärtigt avslöjar. Ingen får tro att han gått till skolan utan det mål mat, som skolfröken förutsätter, att alla elever börjat sin dag med. Kommer någon honom för nära, drar han över all den hudlösa mjukheten det pansar av aggressivitet, som han tror döljer allt för de vuxnas blickar.

Den trygghet som Sverre saknar hemma finner han i stället hos ett gammalt par i en stuga ute vid Gunneberg. Det är en tillfällighet som för honom dit första gången. Sedan går han ofta och medvetet. Här vågar han vara sig själv utan förställning och utan skräck. Värme och trygghet strömmar honom till mötes.

Det finns så mycket fint i Olga Wikströms bok: de psykologiska iakttagelserna, det skickligt inflätade historiska stoffet, de utsökta naturskildringarna. Samtidigt är spänningen i handlingen naturligt vidmakthållen från början till slut. Språket är på en gång mjukt och enkelt. Skolfröken Olga kan sin läsekrets. Någon lista med ”ord att förklara” behövs inte här.

Den är så fin, den här boken. Är den för fin? Är det fel, när den låter livets brutalitet och nattsida bara anas som brottsjöar på oändligt avstånd? Skulle skildringen i stället ha stänkt blod och luktat svett? Kanske någon tycker så och frågar: varför inte? I så fall blir det enda och stillsamma svaret: detta är Olga Wikström.

Laila Westersund, Yrvädret från Trollhättan, skrev vi om här i Historiebloggen för ett par veckor sedan, närmare bestämt 20 mars. Den 18 november 1967 publicerades i Tidningen Trollhättan nedanstående artikel, författaren är okänd.  

Laila Westersund sjunger Olga Wikströms visor i modern tappning
Om det går vägen kommer Laila Westersund i början på nästa år (1968, red.anm.) att sjunga barnvisor, och för trollhätteborna inte vilka visor som helst utan visor med text och ton av författarinnan Olga Wikström.

Vi pratar med Laila Westersund på telefon. Hon har just nu varit sjukskriven en tid för en halsinfektion och det hör inte till vanligheten.

– Jag har aldrig varit sjukskriven förut. Folk tror inte på att jag är sjuk förrän jag säger att jag blivit sjukskriven.

Medan hon vilar upp hemma har hon en hel del som väntar på att så småningom bli gjort. Den 20 januari blir det tv-inspelning av Hagges revy. Det är sjätte året Laila är med i Hagges. Anbud har hon annars fått från hela Skandinavien, bland annat från Hamburgerbörs, Ideon, Berns, Lorensberg med flera i Sverige, men hon har sagt nej till det mesta. I en mellanperiod efter folkparksuppträdanden har hon gjort en studieresa till London, där hon sett på mycket teater. Till programmet hör också en årlig Spanienresa, som hon gjort även i år. Därnere blev hon förresten sjuk och den sjukdomen kom sedan igen efter några veckor sedan hon kom hem.

Nu har hon som sagt annat på gång och har särskilt blivit tillskriven av Olga Wikström, som önskade att Laila skulle sjunga upp hennes barnvisor.

– Har ni sjungit barnvisor förut?
– Ja, med tio barn i familjen och deras barn, så nog sjutton har man sjungit barnvisor. Dessutom var jag barnpiga i Stockholm ett tag.

Nu har Olga Wikström och Laila Westersund sammanträffat och diskuterat. Olga Wikström har tänkt sig uppläggningen sålunda att det skulle bli kombinationen en sagostund, då hon läser sina sagor och sedan kompletterar med barnvisesjungande, då alltså Laila Westersund skulle sjunga Wikströms barnvisor.

– Men, säger Laila, vi pratade om att eventuellt göra om dem i en modernare tappning.

Till spelets regler hör också att Laila först skall upp för röstprovning och sedan blir inspelningen troligen vid barnsektionen i Göteborg i januari, februari, mars. Allt är ännu preliminärt.

Den 13 april 1988 publicerades Olga Wikströms dödsannons i Trollhättans Tidning:

Den 3 februari 1988 står rubriken ”Bygg biograf mitt på torget” på förstasidan av Trollhättans Tidning (artikeln är skriven av Fredrik Fryklund). Det är Sandrews vd, Göran Lindgren, som vill ha en biograf med 3-4 salonger mitt på Drottningtorget.

– Det skulle bli en perfekt placering för en ny biograf, mitt i centrum.

Anledningen är kontraktet för Metropol som håller på att löpa ut och biografen behöver nu en ny lokal. Sandrews har också anmält intresse för att hyra biograflokal i det nya Dianaprojektet. Företaget vill inte behöva överge Trollhättan, även om hyreskontraktet för Metropol inte kommer att förlängas.

”Just nu tyder allt på att Metropol kommer att stängas för gott till sommaren. För IOGT och blivande ägaren Ansvar är det mer lönsamt att förvandla biografen till affärslokaler än att bygga om och modernisera Metropol”, står det i artikeln.

– Det vore mycket tråkigt om vi inte skulle hitta någon lösning. Trollhättan är tillräckligt stort för att det ska löna sig med en ordentlig biograf, säger Göran Lindgren i artikeln.

Problemet är att hitta ordentliga lokaler till rimlig hyra. Men Göran Lindgren är inte utan förslag.

– På torget finns redan en mindre, gul, byggnad. Skulle det inte gå att bygga ytterligare en sådan med 3-4 biografsalonger?

– Jag är övertygad om att det finns ett filmintresse i Trollhättan, men stan behöver en ordentlig biokick. Det får man inte när det bara visas en film i taget, menar Göran Lindgren.

Kommundirektör Gerhard Annvik var dock inte alltför entusiastisk inför förslaget.

– Att bygga en biograf mitt på torget lär inte bli billigare än att bygga om nuvarande Metropol.

– Men frågan är synnerligen viktig för kommunen. Både kommunledningen och kulturnämnden är mycket angelägna om att det här blir löst, säger Gerhard Annvik.

– Prolemet är att det inte är så enkelt att få fram lokaler i centrum snabbt. Kanske är det så att biointresset inte är större än att det fungerar med en trippelbiograf i gamla Folkets hus, säger Gerhard Annvik vidare.

”I mitten av februari hoppas Annvik få definitivt besked om hur det går med Metropol efter sommaren (1988, red.anm.). Innan dess kommer inget att hända. Gerhard Annvik vill inte utesluta att kommunen till slut går in och subventionerar Sandrews lokalhyra för att Trollhättan inte ska mista de två biografer som finns kvar.

– Men det är en fråga som politikerna måste avgöra, betonar han.

Göran Lindgren menar dock att kommunerna måste nog vänja sig vid tanken att stödja biograferna på samma sätt som man stödjer teaterverksamhet i olika former.

– Det är ett helt nytt fenomen. Kommunerna har inte för vana att kasta sig in i biografverksamheten, men på allt fler håll inser man att det är nödvändigt att kommunerna går in med stöd i någon form.

Sandrews har, som nämnt, också anmält intresse att hyra in sig det nya Diana-projektet som nyligen presenterades.

– Men jag förstår att det är ett projekt som kommer att dra ut på tiden. Innan dess kommer det bli ett stor vakuum, det är inte bra.

Den 20 februari kommer nästa artikel i ärendet, skriven av Maria Bruun. Då är det kulturnämnden som säger att kommunen måste stödja biografer. Det var man överens om i kulturnämndens möte i veckan som gick.

”I nuläget vill kulturnämnden framför allt rädda Metropol, men på sikt kan nämnden tänka sig ytterligare satsningar på film och bio, till exempel i samarbete med skolan.”

– Vi kan inte acceptera att en kommun med 50 000 invånare kanske blir helt utan biograf, säger den socialdemokratiske ledamoten Runo Elgh.

”Hur ett stöd till biografverksamheten skulle kunna se ut har kulturnämnden inte riktigt bestämt sig för. Den bollen lämnar man till kommunledningen, tjänstemännen och kulturnämndens presidium, som får titta närmare på olika lösningar.”

”På samma sätt som kommunen går in med pengar för att stödja teaterverksamhet behöver den slå ett slag för filmen också, menade nämnden.”

– Det gäller bara att finna lämpliga former. Vi vill inte ge direkta ekonomiska bidrag till vare sig fastighetsbolag eller biografägare, säger fritidschef Ulf Lilja.

– Men det finns säkert andra lösningar, kanske genom ett samarbete med skolan så att lokalerna också nyttjas under dagtid.

”Bio är i motsats till det mesta av teaterverksamheten en alltigenom kommersiell verksamhet. Därför vill kulturnämnden undvika att till exempel subventionera biljetterna.”

”När det gäller biografen Metropol i IOGT-NTO-huset vid torget, är det kommunledningen som sköter diskussioner och förhandlingar, inte kulturnämnden. Kommunen väntar fortfarande besked från byggnadsföreningen Enighet om vad som kommer att hända med lokalerna. Kulturnämnden ser gärna en trippelbiograf i huset, men några närmare besked kommer inte förrän tidigast i början av mars, när Enighet haft möte.”

Kommundirektör Gerhard Annvik menar att en idé är att ta till vara det stora filmintresse som finns i kommunen genom att samla alla som sysslar med film till diskussioner om framtiden.

Den 1 juni kommer dråpslaget för Metropol. ”Det skiljer 700 000 kronor – Metropol läggs ned” står det på första sidan av Trollhättans Tidning. Det låter ju definitivt, klart och bestämt. Men när man börjar läsa texten står det: ”Nu är det stor risk att biografen Metropol läggs ner för alltid”. Inte lika definitivt.

Artikeln är skriven av Fredrik Fryklund och bland annat står det att läsa: ”Kalkylen för en ombyggd trippelbiograf visar på en årshyra på 850 000 kronor. Sandrews kan tänka sig betala 150 000 kronor.”

– Det skiljer för mycket mellan parterna. Jag tror inte längre på en lösning, säger en pessimistisk Gerhard Annvik, kommundirektör i Trollhättan.

Annvik kommer härefter kontakta Folkets hus för att i stället diskutera en ombyggnad av Forum, så att åtminstone en av kommunens två biografer kan leva vidare.

– Vi måste ta reda på förutsättningarna för bägge biograferna innan vi fattar något beslut.

”När försäkringsbolaget Ansvar i vintras (1987-1988; red.anm.) tog upp diskussioner med IOGT-NTO om att bli delägare i den attraktiva fastigheten vid torget räknade man inte att det skulle finnas någon biograf kvar i huset i framtiden. Det var först sedan debatten om den biograflösa Trollhättan kommit igång som man tog med en trippelbiograf i ett av ombyggnadsförslagen. Själva biografen får enligt det förslaget ungefär samma placering inne i huset som i dag, men ingången flyttas till Drottninggatan. Därmed frigör man attraktiva affärslokaler mot torget.”

– Vi har en ritning med tre biografer, där två av dem har 53 sittplatser och den tredje 97 platser. Den totala ytan blir ungefär densamma som i dag, cirka 500 kvadratmeter, berättar Anders Wiking, sekreterare i IOGT-NTO:s byggnadsförening.

– Vi vill gärna ha en biograf i huset, men vi måste samtidigt se till ekonomin, fortsätter han.

”Och den hyra man nu begär för att få ekonomin på den nya trippelbiografen talar för att Metropol snart går i graven. Enligt kalkylerna kommer det att bli en årshyra på 850 000 kronor”.

– Det är så enormt mycket att vi begärde att man granskade siffrorna, berättar kommundirektör Gerhard Annvik. Men det visade sig stämma. Nu ser jag uppenbara problem att rädda Metropol.

Den 18 juni har Trollhättans Tidning en mer hoppfull rubrik på framsidan: ”Modernt Metropol kan gå med vinst?” Artikeln är skriven av Kerstin Herö.

Här har två elever på småföretagsutbildningen på Handelshögskolan i Göteborg presenterat ett nytt inlägg i debatten. ”I en affärsplan visar de att det går att driva en modern multibiograf i Trollhättan med vinst, utan kommunalt stöd.”

Katerina Novak och Per-Olof Olsson beslöt sig för att titta närmare på utsikterna för en modern biograf i Trollhättan för sitt examensarbete.

”Ingen av dem kände till den diskussion om Metropol som pågår just nu. Men under tiden de gjorde sin praktik på företag här i Trollhättan, blev de medvetna om den allmänt dåliga biografsituationen i kommunen.

– Vi tyckte det verkade konstigt att det inte skulle finnas underlag för åtminstone en biograf i en så pass stor och expansiv kommun som Trollhättan, så vi beslöt att titta och räkna på förutsättningarna för en ny och modern bio.

”Vid beräkningarna har de utgått från en årshyra på 500 000 kronor, alltså betydligt högre än de 150 000 kronor som Sandrews just nu är beredda att betala. Den dyrare hyran grundar sig på en jämförelse med hyrorna i Göteborg, där man får betala runt 1 000 kronor per kvadratmeter och år för en centralt belägen lokal.”

”Andra antaganden som har gjorts vid beräkningarna är att Metropol byggs om till en multibiograf med tre salonger och sammanlagt 199 platser. I den stora salongen är det tänkt att visa film ett par gånger per kväll, medan man i de två mindre räknar med en föreställning per kväll. 300 av årets 365 dagar ska biografen hållas öppen och biljettpriset ska ligga runt 40 kronor. Förra året var antal biobesök i Sverige i genomsnitt två besök per person och år, medan motsvarande siffra i Trollhättan endast var 0,80.”

Redan i mitten av 1950-talet uppstod en starkt nedåtgående trend för antalet biobesök – en trend som planade ut i mitten av 1970-talet. Biografdöden kallades det. I Trollhättan fortsatte den negativa utvecklingen.

– Vi tror ändå att det går att locka fler människor till bion, säger Katerina Novak. Bygg om Metropol och se till att alla bions fördelar kommer till sin rätt. Det är nödvändigt om man ska kunna konkurrera med tv och video.

”Sköna fåtöljer, en bra ljudanläggning och ett intressant utbud av filmer, är några av de krav man kan ställa på en biograf. Katerina Novak och Per-Olof Olsson poängterar också i sin affärsplan att det är viktigt att se till att de nya filmerna kommer till Trollhättan så fort som möjligt, annars åker folk till Göteborg i stället”.

”Marknadsföring är ett annat viktigt ord. Det gäller både att få folk att börja gå på bio och få dem att bli kontinuerliga biobesökare. En filmtidning hem i brevlådan och videomonitorer som visar kommande filmer i foajén är ett par exempel som tas upp i affärsplanen”.

Också Gerhard Annvik har läst Katerina Novak och Per-Olof Olssons affärsplan.

– Det är ett intressant inlägg i debatten eftersom den visar att det finns möjligheter att driva en biograf med vinst här i Trollhättan, säger han.

Men 1 juli är det ändå utflyttningsdags. Rubriken på förstasidan av Trollhättans Tidning lyder: ”Metropol tog adjö”. Utanför biografen står en container och en hel del andra saker. Artikeln, som är skriven av Anneli Hagman, berättar att det funnits biograf i IOGT-NTO-huset sedan 1910-talet, men 1988 var det slut på den eran.

”Varats olidliga lätthet fick avsluta ett stycke biohistoria i Trollhättan. Och alla som var med den sista kvällen var rörande eniga om att detta är rent skamligt”.

– Nu blir det bara en halv biograf kvar här i stan. Trollhättan blir en sovstad till Vänersborg som har tre-fyra biografer, sa Per Blanck, en av 55 besökare den sista kvällen på Metropol.

– Jag tror att ett mer varierat utbud och bättre biografer skulle behövas. Och helst lägre biljettpriser också. Bra ljud och sköna fåtöljer. Ett mysigt fik i anslutning till bion där man kan sitta och snacka film, sa andra besökare. Förslagen om hur man skulle kunna få fler att gå på bio duggade tätt.

Maskinisten Åke Johansson, som har varit i filmbranschen i över 30 år, tycker att det skulle vara lite mer feststämning.

– Nu är det väldigt sterilt. Det skulle vara biljettkassörskor, vaktmästare i uniform, godisstånd och musik i foajén. Och det är viktigt att ungdomen har någonstans att gå.

Mauri Peltola från Winberg Kino, som dagen till ära var inlånad för att agera vaktmästare iklädd en gammal uniform, säger:

– Om industrin ska kunna locka folk till Trollhättan måste stan också ha något i nöjesväg att bjuda på. Vem vill annars flytta hit?

Gustaf Åkerman från Sandrews berättar att ”delar av Metropol kommer att överleva. Ett nyöppnat biografmuseum i Säter ska ta hand om ett tjugotal stolar och delar av maskineriet.

– Vi lägger ner här nu, men nästa biograf vi öppnar kommer också att heta Metropol. Det är en trippelbiograf i Malmö. Det är inte så vanligt nu för tiden, att namnet lever kvar, säger Gustaf Åkerman.

Och så var det bara en kvar… För inte alls så många år sedan fanns det sex biografer i Trollhättan, en efter en har de försvunnit och nu är det bara Forum kvar.

”Den första bion lades ner var Palladium, som blev Pingstkyrka. Några år senare blev Saga teater. 1984 försvann Skandia och en sportaffär tog över lokalerna. Den 12 januari 1986 var det dags för Röda Kvarns sista föreställning. Lokalen blev motionscentral, men står sedan en tid tillbaka tom.”

”Liksom Metropol ligger Forum i gamla, nedslitna lokaler och där krävs en ombyggnad. Men först efter inflyttningen i det nya Folkets hus kommer Folkets hus-föreningen ta ställning till Forums framtid. Frågan är om det finns pengar att bygga om”.

”Första spiken i Metropols kista var brandmyndigheternas krav på en ombyggnad. Både IOGT-NTO, som äger huset, och Sandrews, somhyr lokalerna, har skissat på hur biofrågan skulle kunna lösas vid en ombyggnad. Målet har hela tiden varit en bio med flera mindre salonger”.

– Vi är tillbaka i Trollhättan på stört, om det går att ordna bra lokaler, säger Sandres vd Göran Lindgren.

Han tror att det finns möjligheter att få fart på biointresset.

– Vad som behövs i Trollhättan är ett ordentligt utbud. Det behövs fler biografer och mer att välja mellan.

– Vi har tittat på Forums lokal, men den är för liten för oss, bara 400 kvadratmeter. Vi behöver minst 500 kvadratmeter och minst tre salonger.

Den 2 juli skriver man i Trollhättans Tidning att två killar från Säters biografmuseum och hämtade ett tjugotal stolar, lampor och lite annat till museets samling. Vid lunchtid dagen efter stängning hade det mesta av inredningen ”burits ut och kastats i en container. Bara några bänkrader längst fram i salongen stod kvar och väntade på sitt öde”.

”Säter i Dalarna är en liten kommun med ett stort biointresse. I måndags öppade ett biografmuseum som har kommit till på initiativ av kulturnämnden, den lokal Folkets hus-föreningen och ett gäng bioentusiaster.”

Där kommer delar av Metropol i Trollhättan leva vidare. I museets biosalong ska ett tjugotal av Metropols fåtöljer få plats liksom några vägglampor.

”Några gamla skyltar och lite delar till maskineriet plockade Kjell-Inge Grundström och Jörgen Krigsman också med sig när de var i Trollhättan”.

”På Rio Bio, som salongen döpts till efter en gammal bio i Säter, ska man visa film två gånger i veckan under sommaren. Så Metropols inredning blir inte bara museiföremål, utan kommer också till praktisk användning.”

För några dagar sedan handlade det om Brännvinsförbränning som Sveriges mest lukrativa industri här på bloggen. I juni 1909 publicerades, i Tidningen Trollhättan, därtill texten Hur bränvinet kom te. Den anges vara en folksägen från södra Kålland (ön där Läckö slott är belägen kallas för Kållandsö för att ge en vink om var Kålland ligger). Den är skriven på dialektal svenska, så lite svårförstått mellan varven, men det tror jag väl ni fixar.

Brännvinet, dä är Skams oppfinning. Där kan en få se. När en hop folk får väl mä brännvin i säk, då blir de ju änna sånner som svina, när Skam hade fart i dom.

Dä va ingen höger harre, som Skam ga säk i slang mä, när han lärde ut brännerikonsta. Nä, dä va en enfaldier bonne, som hade blet utekastater utå si käring en mårå å geck i skogen å villa å inte vesste vart han skålle ta vägen. Men som han då geck där i ensamheta å tårka å säk tåta mä pälseskörta, så mötte han en storer mårlagder kar. Dä va Skam dä.

– Gussda, min gåsse lell, sa han. Mäkta va du grömmer i ansiktet.
– Gunnås, sa bon. Hade i ena så illaker kvenna, som ja har, so vore I kanske inte så ljuser i suna, I heller, sa han.
– Hå hå, sa Skam, kom då mä mäk så ska jag lära däg brögga en sorts dreckelse, som ska sätta homör i kroppen på däk!

Å så tok han boen i armen å ledden in i ett stort rödmålat hus i skogen, å där feck han se alltigenom hör brännvinet skulle lagas te. När dä då va klarat, så to Skam mä ena skopa å lette bon drecka, å så frågte han hånom, når de va feet lite:

– Gör dä nåket?
– Vesst hundan, gör dä, sa bon. Nu krusar ja varken käringer eller gubba.
– Kan du nu brägga sånt häringa på egna hånn, sa Skam.
– Ja då, pina dö, sa boen Jag har gudskelov ett gått håve te ta ätter, sa han. Å nu ska I bara vara snäller å säja ifrån, farbror, va I ska ha för lärdomen, sa’n.
– Å dä våre la ba sunn å skam å ta nåket för dä, sa Skam.
– Å, rätt ä rätt, sa bon.
– Ja får väl mett tä tia, sa Skam, å dä feck han allt mä.

En dag i september 1909 observerade en arbetare vid sågdammen vid Lilla Edets pappersbruk liket av en nyfödd pojke. Man trodde att liket legat i vattnet i omkring åtta dagar. Barnet bedömdes vara fullgånget och välutvecklat. ”Man har ej någon spaning på af hvem eller hvar barnet kastats i älfven”.

Tre dagar senare kommer en ny artikel:

Sömmerskan AMJ, född 1877, är sedan en tid bosatt i Mellerud. Hon anhölls av polisuppsyningsman Bergman, ”som skäligen misstänkt att ha födt ett barn och bringat detsamma om lifvet. Hon nekade till en början energiskt, men sedan barnmorska och läkare konstaterat, att hon genomgått förlossning, fann hon för godt att erkänna”.

Vid polisförhör ”berättade hon att, att hon födt fostret mellan den 23 och den 24 augusti. Hon hade kväft barnet i en handduk och sedan förvarat liket i vedboden till den 29, då hon tog det med i en större handväska, reste till Trollhättan, gick förbi kyrkan där öfver Kungsbron samt kastade barnet i strömmen. Antagligen har liket härifrån följt med strömmen till Lilla Edet, där barnet uppmärksammades.”

”Vid polisförhöret berättade hon, att en person gifvit henne råd till fostrets fördrifvande. Hon skulle bland annat intaga för 10 kronor saffran! Emellertid fanns det i handelsboden ej mer saffran än för 1,50, och det tog hon in, men utan resultat”.

Kvinnan har sedan tidigare en 4-årig dotter, som bor hos morföräldrarna.
I oktober 1909 står det att läsa i tidningen att barnamörderskan blifvit dömd. Då hade hon häktats för barnamord och försök till fosterfördrivning och rannsakats vid Vänersborgs cellfängelser. Hon erkände att hon i ensamhet fött ett gossebarn och hon hade iakttagit att det rörde på sig. Hon erkände att hon haft avsikt attt kväva barnet.

Som tidigare angivits hade hon vid ett besök i Trollhättan den 29 augusti kastat barnliket i strömmen.

”Den anklagade uppgaf vidare, att barnet blifvit födr en månad för tidigt utan förvållan från hennes sida. I början af april hade hon dock intagit saffran och aloepiller i afsikt att fördrifva fostret, men detta försök hade blifvit utan verkan”.

”Som vittnen hördes smeden GJ, som varit granne, och husägarinnan ML, hos hvilken den anklagade bott sedan i januari. Ingendera hade några närmare upplysningar att gifva. Doktor Liberg, som obducerat barnliket, hade emellertid förklarat att det icke med säkerhet kunde afgöras om barnet haft lif vid födseln.”

”Häradsherre Silfversparre framhöll att något förnuftigt skäl ej kunnat framdragas för barnets afdagatagande. Den anklagades ekonomiska ställning var ej betryckt. Någon förförelse i vanlig mening kunde ej bli tal om och hennes anseende var förut inte godt. Försvarsadvokaten höll före att handlingen under plågorna begåtts af i ett abnormt tillstånd och önskade uppskof för att fängelseläkaren måtte få undersöka den häktades sinnesstånd. I hvarje fall vädjades om mild dom.”

Allmänne åklagaren, å sin sida, ”ansåg försvårande omständigheter föreligga och höll för troligt att AMJ velat blifva af med barnet för att återgå till sitt förutvarande lif. Efter öfverläggning afslog rätten uppskofsyrkandet. Talan om ansvar för fosterfördrifvningsförsöket kunde ej bifallas, då det inte kunde anses styrkt att AMJ gjort sig skyldig till svårare brott än att hon födt i enslighet, dömdes hon till 6 månaders straffarbete”.

Vi tar oss vidare fram genom alla notiser som publicerats i Tidningen Trollhättan. Här är vi inne på maj och juli 1907.

Del 2

Vårfästen i Sveasalongen till förmån för Barnstugan kunde glädja sig åt en liflig tillslutning. Där var fullt hus hvarje kväll. Arrangemangerna voro också vällyckade och köplusten god. Cirka 1 900 kronor brutto inflöt.
Hvad som nog kraftigt bidrog att samla publiken var ”nyårsrevyn”, en lokal revy med namnet ”Nyaste Trollhättan” – som gafs. Där snärtades och skämtades i broderlig förening med en del saker ur lokaldagskrönikan från kanalverkets sjukliga automobil till ”Lillebror” och herr Fjollboms ”Nyaste Trollhättan). Publiken hade mycket roligt. Om söndag kommer den på grund af vädret förliden söndag uppskjutna åkningen i fästprydda  vagnar att äga rum med torget som utgångspunkt.

Lifsmedelskommittén sammanträder i morgon torsdag å Tidningen Trollhättans redaktion för att återupptaga sitt arbete.

Linnéfäst anordnas för samhällets förskolebarn i kyrkan på Linnédagen den 23 maj.

Till kommunalnämndsordförande I bäreberg är vald hemmansägaren Joh:s Andersson i Bäreberg Stommen.

Ingen entreprenör på Järnvägsgatan har anmält sig. Arbetet ska därför utföras genom kommunens egna arbetare.

Också en import. Då en i Göteborg bosatt italienare häromdagen förhördes af poliskammaren med anledning af hans ansökan om rättigheter att drifva handel i Göteborg, meddelade en detektivkommissarie, att han mottagit anmälan å sökanden, för att han till Göteborg årligen importerat orkeslösa italienare. Dessa utrustas med dåliga kläder och positiv samt sändas ut åt olika håll. De aflönas medtio lire om dagen. Resten af deras inkomst behöll importören. Detektiva polisen fick i uppdrag att närmare undersöka förhållandet.

Kostnaden för underhållet af Trollhätte kanal med därtill hörande byggnader och anläggningar kräfde under 1906 för Vänersborgs station kronor  4 052,77, Brinkebergskulles station kr 6 541,30, Trollhättans och Åkersströms stationer kr 35 278,78 samt Ströms station kronor 6 930,54.

Hvad strömmen till vår elektriska belysning kostar. Enligt kanalverkets redogörelse för 1906 haraf Trollhättans kommun för elektrisk energi från kraftstationen å Malgön erlagts ett belopp af kronor 9 695,12

Auktionen efter dräparen. Hos den såsom vansinnig förklarade emedan KB i Grunnebo, Väne Ryrs socken, hvilken härförliden med en yxa dödade sin kusin, snickare KOD, hölls i måndag offentlig auktionen å såväl själfva stället å som inventarier och husgeråd med mera skrifves till BT.
Auktionen var som följd af dess sorgliga orsak talrikt besökt, och allt betaltes bra. Allt var också nytt och relativt värdefullt samt vittnade om skötsamhet, energi och omtanke för framtiden. Bjurström, som tills vidare förvaras i fängelset, skulle ju i dagarne gift sig, då det hemsla dramat inträffade. Hans fästmö, en vacker och duktig kvinna, är som följd af det passerade nästan hopplöst sjuk.

En torfströfabrik torde inom kort komma att anläggas å Ekenäs torfmossar, belägna invid Bergslagsbanan i Frändefors, meddelas till B T.

Ett olyckstillbud i kanalen skedde härom kvällen. En af samhällets polismän hade medföljt kanalverkets bogserångare till Trollhättan, och skulle enligt öfverenskommelse med kaptenen hoppa i land vid svängbron. Öfverenskommelsen blef emellertid af endera parten missförstådd så att, just då polisen hoppade i land åt ena sidan af kanalen svängde båten med aktern åt den andra med påföljd att den hoppande plumsadei vattnet. Han räddade sig dock snart nog på det torra och undkom sålunda med blotta förskräckelsen och en blöt kostym.

Lockouten slut. Arbetet vid Trollhättans pappersbruk återupptogs i går morse, sedan öfverenskommelse nu är träffad mellan de stridande parterna och lockouten upphäfts.

En väldig arbetarkonflikt blir den stora lockout, som förelås i Norge.
Sedan herr Berners medlingsförsök misslyckats, ha äfven de senare underhandlingarne blifvit utan resultat. Enligt ingånget telegram ha arbetarne vid Borregaard, Skotfos och Unions fabriker med 1 371 röster mot 73 förkastat det sista af arbetsgifvarne framställda erjudandet i konflikten.
Lockouten synes därmed vara oundviklig ett resultat som väckt sorg öfver hela Norge, som ännu aldrig varit utsatt för ett socialt krig af liknande omfattning, man räknar att minst 7 000 arbetare bli utestängda.
Lockouten innebär en förlämning af industrilifvet och olycka för tusentals personer, framhålla pressorgan af skilda läger. Ensamt efter vattenvägarna vid Drammen omfattar lockouten inemot trettio industriella anläggningar.

Ett 60-tal kadetter vid tyska marinen besökte i söndags Trollhättan. Lunch intogs klockn halvtvå å hotellet Bellevue, hvarefter afresan skedde på eftermiddagen till Göteborg, hvarest ett tyskt kolskepp ligger för ankar.

FRAMME! Fast det är inte slut för det. Hemresan är ju kvar. Men först ska vi ta del av de upplevelser som Axel Reinarth hade i just Jerusalem med flera platser däromkring. Häng med! 

Del 13

Det Heliga landet ligger denna årstid förbränt av veckors ständigt glödande sol. Man skulle därför få ett föga fördelaktigt intryck, om man icke visste, att det även har sin tid av fägring. Det liknar ett hav, upprört av vinden, tills det tornat upp sig till stora dalar och höjder, i oupphörlig omväxling. Det är endast i trakterna norr om det forna Dotas, där Josef fann sina bröder, som sålde honom till Egypten, samt utmed havet och längst söderut, som man finner jämnare mark.

Man kan därför med fog säga, att Palestina är ett bergland, vars jord- och stenbetäckta branter utnyttjas för odling av säd eller planteras med vinstockar, oliv- eller fikonträd med mera.

Uppe bland bergen, på den höjdkam, som behärskar landets inre i dess sträckning norr – söder, ligger landets huvudstad, Jerusalem. Dess forna utsträckning är i stor utsträckning försvunnet, enär århundradenas omvandling förändrat formen på staden och den höjd på vilken den byggts. Man kan dock få en rätt god föreställning om den styrka, staden ägde mot fientliga anfall med forna tiders primitiva vapen, visade sig under romarnas belägring av staden år 70 efter Kristus.

Murarna hava under tidernas lopp fått ändra plats i mån av folktäthet med undantag för den östra och kanske även delar av den västra.

Områdena utanför murarna hava höjts undan för undan, genom högar av jord eller avskräde, som av enskilda personer ditförts. Så har Hinnomsdalen helt säkert fått ett annat utseende, än den hade på Kristi tid, och ävenså delvis Kidrondalen.

Utanför den Gyllene porten finner man numera intet spår av någon väg, som kan ge en antydan om var den väg gick uppför den branta sluttningen, på vilken Kristus skred fram, då han red in i staden (Traditionen förlägger nämligen hans intåg genom denna port). Mohammedanerna använda nu platsen som kyrkogård och ha gravar placerade alldeles intill portens igenmurade valv.

Muren, som nu omgiver staden, är vacker och imponerande med sina tinnar och torn. Men den förskriver sig från senare århundraden, ehuru man särskilt i dess sydöstra hörn vid tempelplatsen, finner stora, delvis förvittrade stenblock, som äro lämningar av den gamla muren sedan långt före Kristi tid.

I denna stad gripa tvenne folk efter makten och det råder ständigt hat mellan dem – det är judar och araber. Araberna räkna landet som sitt och judarna som inkräktare, under det judarna på allt sätt söka komma i besittning av landet och vilja bliva ensamma herrar där.

Det inre av staden liknar ett vanhelgat område, där man gjort våld på verkligheten för att med tradition binda heliga och minnesrika platser och tilldragelser vid någon moské eller kyrka, som uppförts, där man menar händelsen tilldragit sig; i många fall endast ett spegelfäkteri för att kunna tjäna pengar på besökande turister.

Det enda, man med bestämdhed vet, är, att tempelplatsen, där nu Omars vackra moské vilar över den klippa, där fordom templets brännofferaltare stod, är densamma.

Platsen för den bibliska Golgata och graven söker man utpeka (olika uppfattningar) på tre ställen. Den ena förlägges innanför nuvarande muren, och där reser sig en kyrka över platsen. Den andra ligger strax ovanför norra muren något öster om Damaskusporten och benämnes Gordons Golgata med gravträdgården strax intill kullens nordvästra hörn (den enda plats, som, vad formen beträffar, för närvarande bäst synes överensstämma med Bibelns Golgata). Den tredje ligger ännu något längre norr och förlägges till platsen för en förr befintlig kulle, som uppstått ur askan från brännofferaltaret, vilken lär ha tömts där.

Den ungefärliga platsen för Getsemane kan också ganska säkert fastställas öster om den lilla bäcken Kidron, som flyter fram i Kidrondalens botten (den är numera torr) och så gott som mitt emot Gyllene porten. Den ligger på det vackra och imponerande Oljebergets västra sluttning, på vars topp Kristus synes haft en avskild böneplats, och varifrån han lär ha gjort sin himmelsfärd.

Gatorna i staden äro mycket trånga och krokiga samt ofta trappformiga. På en del av dem kan man komma fram endast till fots eller med åsna och kamel. Åsnan och kamelen dominera för övrigt så pass mycket i staden, att de synas ha större rätt att använda trottoarerna och komma fram på gatorna än människorna själva och deras ägare driva icke undan dem.

Livet här är också mycket brokigt. I de små affärslokalerna, som ligga tätt intill varandra utmed de trånga gatorna är det fullstoppat med varor, lämnade knappt en kvadratmeters utrymme för affärsmannen att röra sig på.

Vi kommo till Jerusalem litet fortare än vad som var beräknat, enär Lindkvist plötsligt fick en svår magåkomma, medan vi voro i Kantua, där vi läst biljett till Gasa och just inväntade tågets avgång strax före tolv på natten, ty det var nattåg och det enda i den riktningen på dygnet. Vi måste tillkalla en arabisk läkare, som lyckligtvis fanns på tåget, och som strax före ankomsten till Gasa rådde Lindkvist att söka några dagars vård på lasarett.

Vi hade tänkt att från Gasa, dit vi använde oss av tåget i brist på väg genom öknen, cykelledes över Heerseba, Habon och Betlehem, taga oss till Jerusalem, men sjukdomen förändrade planen till en fortsatt tågresa intill staden.

Sedan vår kamrat tillfrisknat, och sedan vi sett oss om i staden och omgivningen, fortsattes färden norr över efter utfärder till Betlehem för att se födelsekyrkan och herdefältet och genom Juda öken till Döda havet, i vars bittert salta vatten vi togo oss ett dopp och fingo konstaterat, att det där är omöjligt att sjunka, ty vi flöto som korkar.

Där nere visade termometern 44 grader C i skuggan klockan halv tio förmiddag, och det blev oss en mödosam färd hem de fyra och en halv svenska milen i hettan från 1 300 fot under havet (Döda havets nivå) till 2 600 fot över havet (Jerusalems nivå).

Samma dag som vi skulle lämna Jerusalem gjordes upptäckten, att vi blivit bestulna på en del tillbehör till ett par av våra cyklar, medan de stodo i hallen i svenska skolan, där vi på inbjudan bott i en av salarna. Vi blevo därför fördröjda en dag, medan polisen ”sökte” utreda saken och rättegång hölls med ett par omkring 18-åriga judiska elektrikerpojkar, som hållit på med indragning av elektriska ledningar i skolan. Trots starka indicier blev domslutet friande för pojkarna. Det var också väntat, ty en mängd judar lade sig i saken till pojkarnas förmån, medan de svårt misstänkta pojkarna sutto på en bänk och smålogu utan att få en en enda fråga.

Uppe från en höjd norr om Jerusalem kastade vi en sista blick över den Heliga staden och Oljeberget, som låg framför oss i ett vackert panorama, där vi gjort helt om på vägen. Och väster ut från den plats, där vi stodo, syntes Mispa uppe på en höjd, där Samuel brukade döma ut folket.

I Betel sovo vi över natten på en åker. Ej precis på samma plats där Jakob sov, då han såg den mäktiga synen av stegen, men ej långt därifrån. Ruinerna av en byggnad finnas på den minnesvärda platsen för hans dröm, endast några stenkast från byn, som är liten och eländig, men vars arabbefolkning är vänlig.

På vägarna här upp hava heliga män vandrat såväl som Kristus själv med sina lärljungar. Av dagens hetta och de långa vandringarne i de stora backarna, var det ej underligt, om han mången gång kände sig trött. Då man själv färdats fram dessa vägar, förstår man, hur välbefogat vilan söktes på det lilla brunnskaret vid Jakobs brunn och hans begäran om det friska vattnet, enär han icke ägde något att hämta upp med ur den smala, djupa brunnen, till vars vattenyta det är närmare 30 meter.

Ingen trakt är mera typisk än Efraims bergsbygd. Dess namn är också särskilt väl valt, ty trakten består endast av stora höjder, mellan vilka vägen slingrar sig i dalarna. Trakten som erbjuder goda gömställen för banditer är också osäker. För icke så lång tid tillbaka förekom ett överfall på ett par bilar, varvid en person blev ihjälskjuten.

Så fortsatte vi får färd genom från Bibeln kända trakter och platser såsom det gamla Sikem (nuvarande Nablus) som ligger i dalen mellan bergen Ebal och Garisim på det sistnämndas sluttning och ej långt från Sykar och Jakobs brunn, vilken är överbyggd av en ofullbordad grekisk kyrka, och där en munk hämtade upp av det friska vattnet åt oss.

Vidare förbi Samaria, Jisreel, Gilboa berg, Lilla Hermon och Nain, där Kristus uppväckte änkans son, Karmel och Tabor med flera platser. Från toppen av ett backkrön, där vägen gick fram, kastade vi en blick ut över den mångomtalade Saronsslätten.

Över Jisreelsslätten och den från Bibeln kända Harmageddonska slätten, där stora strider utkämpats under gångna tider, och där vi sågo sönderskjutna fältkök lämnade kvar sedan striderna med turkarna, åkte vi mot Nazaret, som ligger uppe bland bergen, och varest Kristus tillbringade sina uppväxtår. I Mariakällan i staden togo vi vårt vatten för vårt afton- och morgonmål och slogo sedan lägger på en höjdsluttning i utkanten av staden. Från höjderna vid färden upp hade vi en ståtlig utsikt över landskapet samt över Karmel på andra sidan Megiddoslätten, som går alldeles intill Nazaretsbergen.

Mot Tiberias går sedan vägen genom Kana i Galileen. Om det var där, som Jesus gjorde vattnet till vin, vet man ej med bestämdhet. Där finnes åtminstone rikligt med vatten. Det är dock icke uteslutet, ty därigenom lär han många gånger ha vandrat på väg mellan Nazaret och Galileiska havet och varit väl känd där såväl som Maria, hans moder.

Inga trakter ha så mycket besökts av Mästaren som dessa och trakterna kring Galileiska sjön. På dess vågor gick han, och där stillade han stormen. På andra sidan sjön höll han sin bergspredikan och utdrev onda andar, och i Kapernaum, numera utplånat, så att platsen är svår att fastställa, hade han någon tid sin hemvist. Där bodde också hans lärljungar Petrus och Andreas.

Sedan vi besökt Tiberias, som har omkring 10 000 invånare, foro vi genom den farliga malariahärden på sjöns nordvästra strand. Detta område har dock nu gjorts hälsosammare genom dränering och anläggandet av bananplantager och lär efter hand i det närmaste kunna ränsas från den farliga sjukdomen. Därifrån hade vi en kolossalt ansträngande vandring upp för bergen norr om Genesaret, och vilken kostade oss vårt dittills värsta svettbad. Luften var också mycket fuktig och tung just då.

Rikare på minnen och bättre förtydning över mycket av det språk Kristus använder, hans liknelser och undervisning, genom vad vi sett av folk, natur, djur och växter med mera, lämnade vi Jordan, det Heliga landet, bakom oss.

Det här var en liten söt berättelse ändå. Och kanske kan dylika små stenyxor bli trollhättesouvenirer igen. Kanske vore något. 

Att Trollhättan är en industristad av betydelse torde var och en veta i dag, men att bygden kring älven här har ”industriella anor” som sträcker 4 000-5 000 år tillbaka i tiden känner kanske inte så många till. Och att det dessutom var verktyg som tillverkades, verktyg som till och med ”exporterades” långt ner i Sydeuropa… och vad underligare är, det tillverkas fortfarande stenyxor i Trollhättan, tro det eller ej, men det är sant.

Det är produktionschefen för den finmekaniska produkttillverkningen vid Nohab, ingenjör Sten Wingquist, som vid sidan av sitt ordinarie arbete ägnar sig åt denna minst sagt i våra dagar kuriosa tillverkning av stenyxor. Tidningen Trollhättan gavs tillfälle att häromdagen träffa honom  i ett sammanhang som har med hans stenyxtillverkning att göra och då berättade han lite om bakgrunden till det hela.

Ingenjör Wingquist är en färgstark personlighet. När han berättar något gör han det på ett sätt att det inte kan missförstås och med glimten i ögat. Han omtalade att för ett antal år sedan så till verkade han så kallade planskivor av diabas. Det är kvalitativt bättre än de av gjutgods, och detta höll han på med ganska länge. Han tycker självatt diabasen är ett härligt material att arbeta med. Men så blev det lite för mycket med fritidsarbete och han sålde av de maskiner han anskaffat.

Men att arbeta med diabas kunde han inte lägga av med. Och så föddes idén med stenyxorna. Egentligen kom det sig av att han läste en artikel som landsantikvarie Sven-Axel Hallbäck skrivit ochi vilken han omtalade att så där 3 000-1 500 före Kristus så användes i våra trakter diabas som ersättning för flintan, bland annat för att det förekom så rikligt som skyddande täcke över Halle- och Hunneberg, men också beroende på sin hårdhet och formbarhet. Yxorna användes både som redskap och som stridsyxor. Enligt vissa källor skall sådana yxor ha funnits ända ner i Frankrike, må så vara att de kanske kommit dit senare, möjligen under vikingatiden, men exporterats har de i alla fall.

Och när ingenjör Wingquist läste detta , då ”knäppte” det till i skallen på honom. ”Där har vi urprototypen till en riktig trollhättesouvenir”, tänkte han. Och så satte han igång. Det är en miniatyryxa, bara 15 centimeter långt skaft, men i övrigt en riktig kopia av de stora yxorna man funnit. Ingenjör Wingquist har kallat den för Starkodderyxan. Och tillverkningen sker manuellt hemma i herr Wingquists källare. När han på kvällen tycker att han fått nog av toleranser på en tusendels millimeter, bevakning av produktionen och av leveranstider, ja, då tar han sig en stund med sitt ”stenhuggeri” och det gillar han. Han erkänner att han låter en annan trollhättebo på beställning göra skaften och det händer också att en nnan hjälper till med själva yxorna.

Visst har jag gjort några tusen sade han anspråkslöst, men det är ju ingen som köper dem. Det finns företag som köper och ger bort dem som souvenirer, men i öppna handeln finns de knappast. Men jag gör inte yxorna för att tjäna pengar på dem. Jag gör dem för att jag tycker det är kul.
Och det är en KUL sak, det kan vi intyga. Synd bara att den inte finns att köpa i affärerna i Trollhättan. Den borde spridas till en större krets än vad fallet är. Men som sagt, får man inte sälja, ger man bort.

25-årspresent till personalen
Och det gör ingenjör Wingquist. På Nohabs finmekaniska produktionsavdelning sysselsättes cirka 250 personer inklusive tjänstemän och arbetsledare. Det är en ganska unik avdelning såtillvida att man exempelvis inte har något ackordsarbete. Alla går för timlön, men de tjänar pengar ändå och de trivs med varandra. Det är något av ett typexempel på teamwork.

Och varje anställd som nått 25 tjänsteår får av ingejör Wingquist som personlig gåva och bevis på uppskattning en av hans stenyxor. På fredagen var det 16 stycken på finmekaniska som fick denna ”interna” gåva och det skedde i verkstadshallen, där ingenjör Wingquist efter ett kort men humoristiskt tal överlämnade gåvan med personliga kommentarer till var och en. Och att det var något som uppskattades, det visade de hjärtliga applåderna.

Till Affekt Films kortfilmsserie  Trollhättans formare söker vi nu efter ett gäng olika rekvisita och även en historisk miljö! Hoppas att ni kan tipsa oss!

REKVISITA

Vi undrar om ni har föremål/möbler liggande på någon vind/källare som är från  nyrenässans epoken 1850-1900-tal. Mörkt och murrigt.

Detta skulle vara av stort intresse för oss att låna. Eller så kanske ni känner någon som har endel av sakerna som skulle kunna  tänkas låna ut. Alla tips mottages.  Av praktiska skäl är det stor fördel om föremålen finns inom Trollhättan med omnejd.

Kontakta Rekvisitör/Attributör Annabella Sofran på annabellasofran@gmail.com

Detta söks!

*Taburett *vikvägg *stolar *spegel *rött sidentyg*bord *avställningsbord*större riktig fäll *arbetsstol*serveringsvagn*mattor*monokel*konjak o andra spritflaskor(tomma)*skrivbordsunderlägg* reservoarpenna *bläckhorn *askfat *stoppad möbel (tex,divan)*sax*gamla antecknings böcker*sittbänkar*hyllor *lådor/sockerlådor *flaskor*tidningar*våg med vikter*gamla säckar*syskrin*verktyg*ljugarbänk *portmonnä .

INSPELNINGSPLATS: ÖPPEN YTA – STADSMILJÖ

Vi eftersöker nu en torgplats i stadsmiljö för filminspelning. Detta skulle kunna vara en större öppenyta på en bevarad innergård, en gatukorsning eller framför någon större byggnad. Har du tips på var detta skulle kunna vara är vi otroligt tacksamma för tips! Och vi rör oss kring sekerskiftet.

Kontakta Scenogra Sara Forsgren på sara@thekee.se

Filmerna kommer spelas in under Maj månad.

Även om den här texten förstås innehåller en del död, tycker många också om att läsa om osannolika räddningar från dödens käftar. Texten publicerades den 25 maj 1909 i Tidningen Trollhättan, men författaren är dessvärre okänd. 

Det är många som fått uppleva ett ögonblick, när dödens vinge vidrört dem, en fruktansvärd sekund eller minut, som sett ut, som om den skulle här i lifvet bli den siste. Bland sådana händelser i färskt datum torde näppeligen någon mera sensationell ha omtalats än den, som under sistlidna juni månad inträffade med en liten gosse, som var stadd på järnvägsresa från London till Buckingham. Barnet lutade sig ut genom kupéfönstret, när dörren sprang  och den förskräckte fadern såg sitt barn med ens försvinna. Ursinnigt ryckte fadern i snöret för att ge nödsignal, tåget stannade och han hoppade ut. Man kan föreställa sig hans häpna glädje, när han fick se sin gosse på benen och springande mot honom på det bredvid liggande spåret. I samma ögonblick kom snälltåget susande på detta spår, och innan något hann göras för att stoppa detta hade lokomotivet kastat omkull barnet och gått öfver det. Förintad af denna andra katastrof vacklade fadern baklänges och kunde knappt tro sina ögon, när han, så fort tåget hade passerat, fick se gossen resa sig upp och komma hurtigt tultande tillbaka. Utom några små skråmor i hufvudet var den lille pysen alldeles oskadd. Faderns själsliga lidande hade varit ojämförligt svårare än gossens kroppsliga.

En eftermiddag under senaste vår fick man vid järnvägsstationen Pontlottyn i Wales upplefva en högst egendomlig händelse. Ett tåg brusade in på stationen. En sexårig gosse tog sig för att springa utefter plattformens kant jämsides med lokomotivet. En karl störtade fram för att häjda honom, men innan han hann göra detta, snafvade pysen och ramlade hufvudstupa ned från plattformen just under maskinens hjul. När de förfärade åskådarne åter vågade titta ditåt, fingo de se gossen gråtande ligga på den bortre sidan af spåret. Genom någon underbar tillfällighet hade maskinens drifhjul fått tag i honom, när han föll och kastat honom undan från hjulen. Så när som på några kontusioner var han absolut oskadd.

En schweizisk arbetare har berättat en häpnadsväckande historia om ett vådligt äfventyr, som är fulljomligt faktiskt och sant. En dag 1901 höll han på med att reparera taket på en liten järnvägsstation nära Interlaken. Den ribba, mot hvilken han stödde sig på, gaf vika, och han åkte hjälplöst ner. Precis midt under honom var ett järnstaket, och för att undgå att spetsas på dess uppskjutande pikar, gjorde han ett förtvifladt hopp, när han kom ner till takets kant. Just i detta ögonblick rusade snälltåget förbi stationen och mannen hamnade på taket af en järnvägsvagn. Klämmande sig fast vid ventilationsröret, fördes han med nära en svensk mil till följande station, där tåget stannade. Där blef han hjälpt ner, och en våldssam själsskakning var det enda men han hade af äfventyret.

Alla, som arbeta vid järnvägar kunna lätt komma i svåra belägenheter, men någon värre sådan kan inte gärna tänkas än att, när ma på en dressin rullar ner för en bergsbana med 5 svenska mils fart i timmen, plötsligt märka att ett snälltåg, som dyker fram bakom en krökning på vgen, håller på att pusta sig upp för linjen. Just sådant var det predikament, i hvilket ett sällskap af fyra arbetare befunno sig uppe i Mariapasset, genom hvilken Great Northern-banan i Amerika klättrar upp på Klippberget. Det fanns inte tid att kunna stanna, ingen möjlighet att häjda det framilande tåget. Den enda utvägen var att hoppa af. Två af männen gjorde detta. Banan går här fram genom en i berget utsprängd afsats. De båda stackars karlarna krossades till döds på klipporna nedanför. Af de båda, som sutto kvar på dressinen, krossades den ene till mos under det mötande lokomotivets hjul, den andre blef på något obegripligt sätt kastad väl tio fot i luften. Han beskref en båge och slog oskadad ned i ett snår af buskar som växte omkring tjugo fot nedanför klippans kant. Det var nätt upp det enda tänkbara ställe, där han kunde falla utan att slå ihjäl sig. En aln blott åt någondera sidan, och han skulle fallit ned på den klippbeströdda stranden af den flod, som brusade nära hundra fot nedanför.

En dag i augusti i fjol skulle en advokat från New York vid namn Conklin med sin automobil kora en järnvägsöfvergång när Orangeburg, just då ett expresståg kom ilande med 60 mils fart i timmen. Mr Conklin satte till full fart, men det var för sent, lokomotivet körde öfver vagnen som förvandlades till spillror. Folk skyndade fram att hjälpa och började söka efter offrets lik, utan att kunna finna det. Tåget hade nu stoppats och passagerarne hjälpte till att söka, men inte ett spår af automobilens förare kunde ses till. Till sist kom lokomotivföraren att gå framför sin maskin – och där låg mr Conklin på den lilla plattformen öfver ”kofångaren”. Han var afsvimmad och hade fått några refben brutna, men han har sedan fullständigt kommit sig och är kanske den enda människa som sluppit lefvande undan en sammanstötning med ett i full fart gående expresståg.

Nästan alldeles vid samma tid inträffade också i närheten af New York en annan egendomlig olyckshändelse. En liten ånglustbåt med ett muntert sällskap ombord ångade ut till hafs, när båten blef öfverseglad och  kantrad af några efter hvarandra släpande pråmar, som bogserades tillbaka till hamnen. Af de åtta ombord på lustbåten varande personerna klättrade fyra upp på dennes köl och blefvo sedan upptagna, de andra sjönko och sågos inte mera till. Bland de sistnämnda  var en miss Day, och det blef de räddades sorgliga plikt att till hennes familj frambära budskapet om hennes död. Men tänk er sorgebudbärarens ytterliga häpnad, när de blefvo mottagna af miss Day själf, i lefvande lifvet och högönsklig välmåga. Hennes räddning var i högsta grad underbar. När båten kantrade, drogs flickan genom sugningen ner rakt under den öfverseglade pråmen. Hon förlorade inte medvetandet och bars uppåt igen och slog hufvudet mot något hårdt. Hon var ännu under vatten och kunde inte hämta andan; hon gal sig förlorad. Men plötsligt sköts hon uppåt och märkte, att hon var uppe ur vattnet, men i beckmörker. Något rörde vid hennes ansikte. Hon fattade tag i det och fann att det varen kädja, vid hvilken hon klängde sig fast. Så snart hon åter kunde andas, började hon af all makt skrika. Plötsligen öppnades en stor lucka öfver hennes hufvud, och ett par karlar drogo henne upp i dagsljuset. Följande hade händt: En orenlighetslast hade just tömts ut i hafvet genom pråmens botten, när kollisionen skedde, och miss Day träffade genom en underbar skickelse just på den ännu icke tillslutna bottenplattan när hon flöt upp. Genast efteråt stängdes luckan, och hon befann sig i pråmens inre i fullständigt mörker och obeskriflig orenlighet, men räddad och oskadad. De tre andra, som sjönkom jämte henne drunknade.

En märkvärdig räddning från drunkning timade i Dublin 1902. En novemberkväll i tät tjocka tog en droskkusk fel om vägen och körde rakt ner i hamnen, men ekipaget blef hängande tvärs öfver ett fartygs förtöjningstross, hästen åt ena och vagnen åt andra sidan. Kusken klängde sig fast vid sin kuskbock, och passagerarna, som upp till bröstet badade i det kalla vattnet och voro instängda i vagnen, likt råttor i en fälla, skreko för full hals, tills de samtliga blefvo lyckligen bärgade. Endast hästen drunknade.

För en vecka sedan handlade inlägget om biografen Metropols nedläggning. Efter detta fanns bara Forum kvar av de sex biografer som en gång fanns i Trollhättan. Den 9 juli 1988, 9 dagar efter sista föreställningen för Metropol, publicerar Trollhättans Tidning, en artikel, skriven av Anneli Hagman, om det levande filmintresset i Trollhättan och idéerna om hur man skulle kunna förbättra biosituationen i stan. Vad sägs om lunchbio för pensionärer? Eller kommunal ungdomsrabatt på biobiljetten?

– Det finns en biosalong kvar i stan. Det gäller att utnyttja den dygnet runt, säger Gunvor Alexandersson, som är sekreterare i Trollhättans filmstudio.

Gunvor vill få till ett samarbete där kommunen står för lokalhyran och filmstudion för programsättning och marknadsföring. Det skulle bli en sorts kommunal bio som drivs av ideella krafter, men bion ska fungera som en vanlig bio, utan krav på medlemskap och den ska vara ett komplement till filmstudion.

– På så sätt kan man få ett samlat och planerat utbud, man kan visa flera filmer parallellt i stället för bara en enda film som går en hel vecka eller två. Det behövs mer att välja på för att folk ska gå på bio, säger Gunvor och fortsätter:

– Man kan också vända sig till fler målgrupper. Det kan bli förmiddagsbio för skolelever, lunchbio för pensionärer och nattbio för ungdomar. Och varför inte – Saab kunde sponsra föreställningar för sina anställda.

Filmstudion har också förslag på samarbete med SF, som distribuerar film till Forum, om att kunna ordna filmhelger med olika teman.

– Vi har varit i kontakt med dem och hoppas att få gensvar, att de är öppna för lokala initiativ.

Till vardags jobbar Gunvor som bibliotekarie på Artur Lundqvist-skolan. Hon tycker det är mycket viktigt att få ungdomar att gå på bio så att biografkulturen inte dör ut. Med hjälp av kommunal ungdomsrabatt kanske.

– Skolan kan göra en hel del. Vi lever i en ”filmvärld”, överallt möter man rörliga bilder, ungdomarna ser mer på film och video än de läser böcker. Därför är det viktigt att jobba med de båda delarna i undervisningen. Se en film och sedan läsa boken den är baserad på till exempel. Eller tvärtom. Gunvor fortsätter:

– Lärarna måste lära sig att använda film i undervisningen, man kommer inte förbi den som läromedel i dag.

Folkets hus kommer på tal. Här finns en lokal med plats för 100 personer där det skulle kunna gå att visa film. Det tycker Gunvor är lagom stort för filmstudion.

– Jag ser fram emot att träffa den nya Folkets hus-chefen. Jag läste att han är intresserad av film. Och vi i filmstudion ska nu bevaka så att det köps in en projektor för 35-millimetersfilm, antingen av kommunen eller Folkets hus.

Oavsett om Sandrews kommer tillbaka, om Forum blir kvar eller om det blir visningar i Folkets hus, finns det ett absolut måste, tänker Gunvor. Ett café i anslutning till bion, där man kan sitta före och efter bion.

– Det är en social grej att gå på bio, man lär känna folk och det är viktigt inte minst för dem som är nya i stan. Därför måste det finnas en naturlig träffpunkt, som ett café med tidningar och information om filmerna.

Men att Metropol inte längre finns innebär inte att det inte kommer bli film i Trollhättan. Forum finns ju, och filmstudion. Därtill kommer Bio 16 på Stranna och barnfilmsklubben Rulle. Det talas om att filmstudion ska tillbaka till Forum igen efter några år på nu nedlagda Metropol. Eftersom Forum har matinéer på söndagar kommer filmstudion förmodligen ha sina föreställningar på lördagar. När artikeln skrivs är inte programmet spikat, men med ganska stor säkerhet kommer filmstudion att bjuda sina medlemmar på bland annat Woody Allens filmer Radio Days och September, samt Ettore Scolas Familjen. Zorros märke eller Dr Jekyl och Mr Hyde blir höstens klassiker.

För att bli medlem i filmstudion behöver man köpa ett medlemskort som gäller alla filmer, eller ett medlemskort som gäller för tre filmer. Filmstudion och Stranna samarbetar också om Bio 16, som visar onsdagsfilm på Stranna. Några av höstens titlar är Jan Torells senaste film Sagolandet, Sommarkvällar på jorden och Frida.

Barnfilmklubben Rulle visar i höst bland annat Kalle Stropp oh grodan Boll, Mamman och den vilda babyn, samt Alfons Åberg.

Mot slutet av februari 1908 hölls ett politiskt möte i Vänersborg på inbjudan af Kvinnliga rösträttsföreningen och Frisinnande föreningen i staden gemensamt. Fru Frigga Carlberg från Göteborg höll föredrag öfver ämnet kvinnlig rösträtt och om den frågan kan anses att vara löst? Ihållande applåder följde efter det ledigt framsagda talet.

Under rektor Nat. Lindskogs ordförandeskap vidtog därefter diskussion. Frisinnande föreningens ordförande, lektor Levin Blomgren, inledde. Tydligen i afsikt att framkalla meningsutbyte, betonade lektorBlomgren att han ej helt kunnat fatta sin position i föreliggande fråga och undrade om familjelifvet tålde politiserande inom äktenskapet, om icke de själfförsörjande kvinnorna ofta förlorade en bra del av sin kvinnlighet och så vidare.

De talrikt representerade damerna råkade i eld och lågor. Rektorskan Nordin bekräftade bland annat, till belysande af nuvarande afvita förhållande, att då flickskolan, hvars föreståndarinna hon är, härom året behöfvde ett sparbankslån, kunde hon inte få underteckna lånehandlingarna utan sin mans fullmakt, men då hon ensam var berättigad att ingå förbindelser för skolan, måste hon först ge sin man fullmakt att ge henne fullmakt att uppta lånet.

I april 1908 bildades ännu en ny förening för kvinnlig rösträtt. Denna gång i Öxnered. Fröken Signe Walter från Trollhättan var föreningsbildare och 16 personer valde att bli medlemmar direkt.

Fredagen den 1 maj gästade Mrs Anna Palme-Dutt från Cambridge Trollhättan, framför allt vår stads förening för kvinnlig rösträtt. För de närvarande föreningsmedlemmarna bereddes tillfälle att få en muntlig redogörelse för det kvinnliga rösträttsarbetet i England. Mrs Dutt är själf sekreterare i Women’s Liberal Federation i Cambridge.

Anna Palme-Dutt är ursprungligen svensk och faster till vår egen politiker Olof Palme, det förtäljer inte Johan Hanssons artikel, men så publicerades den också 20 år innan Olof föddes. Och vad gäller det engelska rösträttsarbetet, skriver bland annat Tidningen Trollhättan-skribent, Johan Hansson, på resande fot i England om just detta. Artikeln är från september 1907 och Johan befinner sig i Manchester.

I midten av augusti frambars i parlamentet ett lagförslag om införandet af politisk rösträtt för Englands kvinnor.  Denna händelse, som upprepas en gång, ja, ibland ett par gånger hvarje år, erinrar mig om den långa intensiva och på sistone ovanligt hetsiga kamp som engelska kvinnor haft att kämpa för sin medborgarrätt. Och jag bestämmer mig för att lämna svenska läsare en kort framställning af det aktuella ämnet.

Vi ha då först att notera det inträsseväckande faktum att engelska kvinnor ha haft rösträtt. Före 1832 års rösträttsreform då inflytande på landets styrelse var förbehållet ett privilegierat fåtal, hade kvinnor som ägde samma ”kvalifikationer” som de röstberättigade männen i fråga om egendom etc, politisk rösträtt. Men här i England, där man fäster så mycket afseende vid hvad som är ”sed och skick”, hade denna rätt småningom fallit ur bruk.

Hvilken andel kvinnorna hade häri genom att underlåta använda sig af sin nu så åtrådda rätt kan jag ej meddela något om, men jag tar för gifvet att de delvis hade sig själfva att skylla, då parlamentet nämnda år begränsade rösträtten till män.
Englands Lindhagen (riksdagsman Carl Lindhagen arbetade bland annat för kvinnlig rösträtt här hemma i Sverige, red.anm) var ingen mindre än John Stuart Mill (1806-1873; brittisk filosof och ekonom; red.anm.). Han ansåg det som sin mäst maktpåliggande uppgift som medlem af parlamentet att värka för återinförandet af kvinnans förlorade politiska rättigheter. Förslag därom väcktes av Mill 1867, men utan resultat. Mill bildade äfven den första kvinnliga rösträttsföreningen.

Det nämnda Millska förslaget utgjorde ett tillägg till ett annat rösträttsförslag. 1870 förelades emellertid parlamentet ett särskildt lagförslag, för hvilket underhuset också bestämde sig med 31 rösters majoritet,men Gladstone och hans kolleger i regeringen voro emot det, och begärde att förslaget skulle afföras från dagordningen. Det skedde också.

Från denna stund sjönk utsikterna för kvinnorna i parlamentet, men bland kvinnorna själfva blef det först nu lif. Föreningar bildades, möten höllos och petitioner ingingo till parlamentet – man bedref en propaganda som väckte den ädle italienske frihetsmannen Mazzinis förvåning och sympati. Under långa 30-40 år har arbetet pågått. Ihållande och uppoffrande har ett ringa antal kvinnliga rösträttsentusiaster understödda af en handfull män arbetat på att bryta de berg af fördomar som rest sig mot kvinnornas; kvinnornas egen likgiltighet har härvidlag ej utgjort det minsta hindret. Arbetet har inte varit helt förgäfves. Under det senaste årtiondet ha kvinnliga rösträttspetitioner förelagts parlamentet, hvilkas numerära anslutning visar att saken börjar bli en folkrörelse. Då motståndet icke mindre hållit i sig och rösträttskvinnorna bland dem, af hvilka de hoppats mäst, nämligen de ”frihetsälskande” liberala ledarna, mötte idel oförstående få vi ej undra på att tålamodet slutligen brustit och att man nu, sedan ett eller två år tillbaka slagit in på en formlig krigsmetod, hvilken haft till följd dramatiska scener, hetsiga uppträden, polisattacker, häktningar etc.

Centralhärden för den nu pågående rörelsen är en i början af förra året bildad förening, Women’s Social and Political Union, hvilken under ledning af begåfvade kvinnor utför ett förvånande intensivt arbete. Föreningens uteslutande syfte är, trots det breda namnet, att värka för inflrandet af rösträtt för kvinnor på samma villkor som männen. Till arbetsmetoden hör bland annat opposition mot hvarje regering som vid makten intill kvinnorna uppnått sin rätt; deltagande i alla parlamentsval med syfte att oberoende af andra kandidater motarbeta regeringskandidaten; intensiv agitation efter linier rättfärdigade genom den fredlöshetens ställning, till hvilken kvinnorna för närvarande äro dömda.

Sedan det visat sig omöjligt att få den nuvarande regeringens löfte på att söka realisera det kvinnliga rösträttskrafvet, sedan den tvärtom visat sig mer än vanligt afvisande, har regeringen alltså förklarats krig. Och då tillfällen försummas att tillfoga dem de sår man kan. Vid hvarje fyllnadsval, hvilket förekommer titt och ofta här i England,möta ”the suffragettes” på valplatsen för att motarbeta den liberala kandidaten. Är äfven en arbetarkandidat med i drabbningen kan man – fastän i strid med stadgarna – ge honom ett handtag, enär arbetarpartiet är för kvinnans rösträtt, men i regeln heter det: Rösta på hvem som hälst, bara inte på regeringsmannen.

Den liberala prässen söker visserligen reducera rösträttskvinnornas inflytande vid valen till en obetydlighet, men det lider intet tvifvel att då regeringspartiet på sista tiden förlorat flera platser, mäst till förmån för arbetarna ha de energiska kvinnliga agitatorerna sin andel däri.

Betydanden pänningmedel stå också till föreningens förfogande. Å den offentliggjorda bidragslistan för första arbetsåret finner jag en medlem som bidrager med 250 pund, eller 4 300 kronor, och en annan, 600 pund, eller nära 11 000 kronor. En förmögen medlem har beslutat indra alla sina bidrag till andra föreningar till förmån för kvinnans rösträttskampanj; en annan, som skrifvit ett populärt skådespel: ”Votes for Women”, lämnar fjärdedelen af den däraf uppnådda inkomsten till agitationen. Under detta år har man, enligt senaste årsrapporten, behof av uppemot 100 000 kronor, hvilket ger oss en föreställning om i hvilken skala arbetet bedrifves när det samtidigt erinras att en stor del arbete utföres frivilligt.

Den nya stridsmetoden har naturligtvis inte kunnat undgå att väcka förargelse äfven bland sådana som äro vänner af kvinnans rösträtt. Jag har under mina samtal med politiskt intresserade här hört många harmsna utbrott öfver de galna rösträttskvinnorna. Många tro – och kanske inte helt utan grund – att agitationen erhåller pekuniärt stöd från Torypartiet, inte af kärlek till kvinnnorösträtten, men för att på detta sätt underminera den liberala regeringens ställning.

Något som långt före denna krigsperiods början har varit en källa till förargelse för många demokrater (och som professor Steffen redan 1893 gör en antydan om i sin bok: Det modärna England) är att det kvinnliga rösträttskrafvet begränsats till endast sådana kvinnor, hvilka inta den sociala ställning, som nu är ett villkor för männens rösträtt. Då rösträtten här i England ännu ej är hvarken lika eller allmän utan de rika som ha egendom i flera valkretsar också kunna utöfva rösträtt i ett mer motsvarande antal, och det tillika fordras vissa förmögenhetskvalifikationer för att, kunna utöfva dem, följer att öfverklassens kvinnor skulle få en förmån som de fattiga ej kunde komma i åtnjutande af. Enligt hvad rösträttskvinnorna själfva uppge skulle efter realiserande af deras kraf en kvinna bli rstberättigad på hvar 5:e eller 6:e man. Äfven om flertalet af de röstberättigade, såsom det påstås, skulle komma att utgöras af arbetarkvinnor, så skulle överklassens kvinnor i alla fall, i förhållande till sitt antal, få ett stort företräde genom reformen. Den kvinnliga rösträttsrörelsen i England blir drför inte helt utan grund stämplad som en öfverklassrörelse.

Dessa och andra orsaker bidraga till att göra rörelsen impopulär. Man behöfva bara bevista några af deras ofta talrikt besökta möten för att få klart för sig hur liten respekt många manliga och för öfrigt äfven kvinnliga individer ha för rösträttskvinnorna. Det engelska frihetsbegreppet är mycket tänjbart. Man har inte blott lof att utan någon slag af formaliteter ställa till med möten i gathörn, offentliga parker etc, utan publiken anser sig äfven vara i sin fulla rätt att på allt sätt trakassera talarna och mötesanordnarna om dessa ei äro till lags. Och detta är mera sällan fallet med rösträttskvinnorna. Deras möten blir därför ofta upplösta under larm och oordning, i hvilket äfven de politiskt mera avancerade arbetarne finna ett nöje att delta.

Härom dagen bevistade jag ett kvinnligt rösträttsmöte i en av Londons förstadsparker. Sedan mötet pågått någon tid under åtskilliga utbrott från mötesstörares sida, ser jag huru större delen af den ganska stora publiken plötsligt rusar från talarstolen till en plats på några tiotal meters afstånd, där en ung man med kraftig röst, ledig tunga och väldiga gester under åhörarnes högljudda skrattsalvor orerar om ”skålen mot rösträtt för kvinnor”. En vecka senare såg jag samme man stå i ettgathörn på en nykterhetsförenings talarstol och tala kraftigt och allvarligt om nykterhetssaken. Detta exempel är belysande för hvad rösträttskvinnorna ha att utstå. Inte ens bland nykterhetsvännerna finna de oförhållsamt stöd.Bli de bittra, hårda och okvinnliga så saknas ingalunda skäl därför.

Till sist må nämnas att det i början af artikeln omnämnda förslaget går längre än rösträttskvinnornas dagspolitik och undviker flera invändningar som rests mot föregående förslag. Förslaget utesluter de förmögna kvinnorna från möjligheten att utöfva rösträtt i mer än en valkrets och ställer i så afseende kvinnans rösträtt på en bredare demokratisk basis än männens. Vidare kräfves för gifta kvinnor inga andra förmögenhetsvillkor än deras män ha rösträtt. Därigenom får den kvinnliga rösträtten ungefär samma männens och förslaget får en mer tilltalande karaktär. Huruvida det kommer att leda till något resultat då det nästa år kommer att leda till något resultat då det nästa år kommer under parlamentets behandling är väl mer tvifvelaktigt.

I dag är det dags för ett nytt besök i Trollhättetinget. I tid befinner vi oss i början av 1908. Häng med – förstås! 

Ogilladt
blef åtalet mot gästgifvaren GAS i Sollebrunn för olaga ölförsäljning.

Frikända af brist på bevis
Bröderna OJ, DJ och VJ i Rudet, hvilka stått tilltalade för misshandel, blefvo på grund af otillräcklig bevisning frikända.

Frikänd för vållande till eldsvåda
FV, som åtalats fär att genom grof vårdslöshet ha varit vållande till eldsvådan vid Haneströms tegelbruk den 9 februari 1908, frikändes af rätten som ansåg att någon vårdslöshet icke förelegat å svarandens sida.

Inför orätt forum
Målet mellan handlanden JP i Göteborg och fru HD, såsom innehavare af en firma i Trollhättan, och hennes man, handlanden GD, angående kraf kunde ej af rätten upptagas till pröfning, enär svarandena äro mantalsskrivna i Göteborg och således blifvit instämda inför orätt forum.

För oloflig jakt 
å Trollhätte kanal- och vattenverks ägor dömdes herr BW i Trollhättan att böta 40 kronor till kronan.

Dom öfver död man
JK från Trollhättans fattiggård dömdes för det han tillhandagått allmänheten med anskaffande af brännvin till 45 kronors böter.

Den dömde har för sitt brott stått till svars inför en högre rätt: han är sedan någon tid död och begrafven.

För tjänstefel
begånget under förmildrande omständigheter dömdes extra polisuppsyningsmannen ARK i Strömslund att böta 50 kronor samt ersätta af statsverket förskjutna vittneslöner. Domen motiverades med att ARK genom sina häftiga yttranden, då en sinnessjuk person skulle afföras till Möjesreds fattiggård, hindrat extra polischefen CL att fullgöra sin plikt. Det hade varit ARK:s skyldighet som polisman att utan vidare lyda förmans order och icke uppsåtligen afhålla sig från fullgörandet af sin tjänsteplikt samt att icke uppträda på ett sätt som kunnat föranleda den vid tillfället i frågaa närvarande folkmassan att intaga en hotfull hållning gentemot ordningsmakten.

Haf tand för tunga
Extra polischefen CL i Strömslund dömdes för det han mot bättre vetande till flera personer yttrat att extra polisuppsyningsmannen ARK i Strömslund skulle ha fört en sinnessjuk person bunden till händer och fötter i en långkärra till Möjereds fattiggård att plikta 20 kronor hvarjämte han ålades att ersätta Karlssons i målet hafda kostnader med 60 kronor och 55 öre.

För misshandel, fylleri och förargelseväckande beteende
med mera dömdes 35 personer att böta sammanlagt 925 kronor. I denna summa äro böterna fär uraktlåten inställelse inberäknade.

Rättens ordförande fann sig föranlåten att hålla en kort straffpredikan till de beklagansvärda drinkarna, som förstöra sina förtjänster på krogen, som stå på gatorna och tratta i sig öl, trots att de veta att detta är i lag förbjudet, och till dem som tugga snus och söla ned sig på annat sätt. Det är svenska arbetare ovärdigt att använda sig af bruk, hvilka arbetare i utlandet skulle finna i hög grad vedervärdiga. ”I mån icke tro”, sade den gamle domaren, ”att det är med lätt hjärta, som jag dömer eder till höga böter. Jag skulle helst vilja slippa att se eder stå här framför domarebordet. Men lagen måste efterföljas, och det tillkommer oss en och hvar att visa aktning för densamma”. Domaren hoppaes, att en och annan af de personer, till hvilka hans ord voro riktade, skulle lägga dessa på minnet, och söka att blifva goda, laglydiga och samhällsnyttiga människor.

Förseelse mot automobilförordningen
Målet mellan allmänne åklagaren och SE i Västerås rörande användandet af det landsvägslokomotiv till hvilket Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget i Västerås är ägare, förekom åter. Svaranden, hvilken nu liksom förra gången, företräddes genom ombud, bestred fortfaramde att bolagets styrelse haft vetskap om lokomotivet användts. Automobilförordningen kunde icke tillämpas på landsvägslokomotiv. Bolaget hade sig icke bekant att uraktlåtenhet att anmäla användandet af landsvägslokomotiv var förenat med ansvar.

Svaranden bestred icke åtalet, men ansåg sig böra fritagas från ansvar, då ”loket” inköpts af en i bolagets tjänst anställd ingenjör och denne haft god anledning att tro det tillstånd för användandet af loket skulle erhållas af Elfborgs läns styrelse sedan Skaraborgs läns styrelse beviljat tillstånd därtill.

Ingenjör O, bolagets representant i Trollhättan, hördes som vittne. Herr O kände ej till huruvida bolagets styrelse haft vetskap om inköpet och användandet af loket.

Åklagaren framhöll, med stöd af gällande automobilförordning, att svaranden icke beträffande sitt fordon iakttagit hvad som föreskrifves i denna förordning. Loket hade varit i saknad af igenkänningsmärke (nummer). Vidhöll sitt ansvarsyrkande.

Svarandeombudets yrkande att åklagaren skulle förständigas att till nästa sammanträde inkomma med slutpåståenden i målet afvisades af rättens ordförande under förklaring att det var allmänne åklagarens plikt att förebringa all den bevisning han kunde. Det tillkom för öfvrigt icke en svarandepart att framställa ett dylikt yrkande.

Ett krafmål
Trävaruhandlare PE i Trollhättan hade stämt verkstadsarbetaren AH därsammastädes för utfående af en fordran å 101 kronor och 50 öre för till svaranden försålda varor.

Tre vittnen intygade att svaranden under september månad förra året köpt ett parti plank af käranden. Huruvida svaranden betalt plankorna, visste vittnena ej. Svaranden medgaf, att han köpt diverse trävaror af PE, men dessa hade han betalt, och som bevis härför företedde han en af käranden kvitterad räkning å cirka 69 kronor. Skillnaden på detta belopp och det som förstnämnda räkning angaf hade svaranden godtgjort på så sätt, att en del af det uppmätta virkespartiet frånmätts och återlämnats till käranden. Detta bestreds af PE. Räkningen å kronor 69 utgjorde kvittens på ett parti trävaror, som svaranden köpt kontant den 7 augusti samma år. AH dömdes att till PE betala 101 kronor och 50 öre jämte ränta samt ersätta kärandens kostnader i målet med 47 kronor och 80 öre.

För djurplågeri
stod possesionaten THL i Bryggum åtalad. Svaranden hade låtit en i hans tjänst varande drängpojke, använda till körslor en till ytterlighet utmagrrad och sårbehäftad häst. Svaranden urskuldade sig med att hästen användts till körning utan svarandens vetskap. Att hästen var mager berodde på dels att han var gammal och dels därpå att han hade mycket svårt för att smälta det foder han förtärde. Att så var förhållandet vitsordades i en till rätten ingifven skrifvelse undertecknad af ett tiotal svarandens tjänare.

Vid nästa tingsrättstillfälle togs målet upp igen. Åklagaren hade då låtit tre vittnen, hvilka samtliga intygade att svarandens häst dels varit mycket mager, dels haft ett öppet sår af en 2- eller 5-örings storlek under ena bogträdet. Två af vittnena hade icke observerat någon anordning för att skydda såret. Tredje vittnet hade däremot sett att en linda af säckväf var lindat om bogträdet. Ansåg att en annan sorts sele borde ha anbringats på hästen, då man använde honom till körslor. De två sist hörda vittnena ansågo att uppenbart djurplågeri förelegat.

Svarandens ombud företedde ett intyg, daterat en månad efter det omstämda djurplågeriet ägt rum, i hvilket framhölls att hästen var mager på grund af sin höga ålder och sina dåliga tänder, hvilket gjorde att han icke kunde nog tillgodogöra sig födan. Han utfodrades lika rikligt som egendomens öfvriga hästar och dessa voro samtliga vid godt hull.

Lördagen den 28 oktober 1967 annonserade tidningen ut att Trollhättans nyaste affärshus skulle invigas vid en stor fest dagen efter. Kungshuset kallade man det.

Men egentligen har man redan tjuvstartat, redan på torsdagen var butikerna i Kungshuset öppna till 20, samma sak på fredagen och på lördagen skulle de vara öppna till klockan 15. Och på söndagen skulle den stora invigningen ske. Då öppnar inte Kungshusets butiker förrän klockan 13 och har sedan öppet till 18.

Köpmännen i Kungshuset har i samband med invigningen utlyst en tävling där förstapriset är en resa till Kanarieöarna för två personer. Därtill flera sidopriser såsom varor eller presentkort till värde av 150 kronor.

Vid 14.30 kommer Metalls musikkår att med utgång från Kungsgatans södra ände tåga Kungsgatan fram. Framför musiken finns förryttare och, som en symbol en kung, även han till häst. Vid Kungshuset kommer sedan stadsfullmäktiges ordförande, fil dr Hilding Johansson. Härefter kommer man hissa Kungshusets egen flagga (flaggan har röd botten med en guldkrona och ordet Kungshuset med svarta bokstäver).

I samma veva som flaggan hissas sänds massor av ballonger upp. Dessutom får alla barn med sig en ballong hem. Dessa ballonger kommer att vara fyllda med vanlig luft, inte med vätgas – detta för att förhindra olyckor i stil med vad som hänt på andra håll många gånger tidigare, skriver man i Tidningen Trollhättan.

Artikeln avslutas med att det säkerligen kommer att bli en festlig dag, men att man får hoppas att ”Fader Pluvius” (det vill säga den romerska regnguden Jupiter) låter det bli uppehållsväder.

Två dagar senare, måndagen den 30 oktober 1967, rapporterar Tidningen Trollhättan från invigningen. Fader Pluvius var uppenbarligen inte med på noterna: ”trots regn och blåst var det ändå sol och glans över invigningen”, skriver man. ”Massor av folk var i rörelse och det hela blev uppmärksammat. I affärerna var trängseln stor men så är det inte heller varje söndag man kan gå och handla”.

Metalls musikkår spelade sprittande melodier och Skogssäters ridskola visade ryttare i äldre kostymeringar. Prick på slaget 15 bestegs Kungshusets talarestol av byggmästare Johannes Nilsson. Han uttalade sin uppskattning av det goda samarbetet som rått mellan grannarna till nybygget och stadens polismakt. Alla har visat stor förståelse och han betonade särskilt de goda relationerna med Tidningen Trollhättan. Nilsson presenterade därpå de olika cheferna för de affärsföretag som är etablerade i Kungshuset.

Härefter var det dags för Trollhättans stadsfullmäktiges ordförande, filosofie doktor Hilding Johansson, att kliva upp på talarstolen. Han framhöll att Trollhättan är en stad i stark expansion. Det växer upp nya stadsdelar, men även där det tidigare varit äldre bebyggelse skiftar stadsbilden. Med glädje hälsade han det köpcentrum som Kungshuset är och hoppades att stadens befolkning likaväl som alla som bor och verkar i huset skulle trivas med det. I och med det förklarade han Kungshuset vara invigt. Metalls musikkår blåste fanfar samtidigt som Kungshusets flagga gick i topp och en massa ballonger släpptes iväg.

Axel Reinarths cykelresa fortsätter. I detta avsnitt är han i Syrien. Häng med – förstås!

Del 14

Jag blev en dag under vår vistelse i Syrien av en arab tillfrågad vad jag tyckte om landet. Utan förställning delgav jag honom, att jag tyckte mycket liknande en öken. Mitt svar behagade honom inte, men vad annat kunde jag svara, då jag funnit det vara så.

Från trakten av Jordan ända in mot Damaskus ser man intet annat än sten över vidderna i det syriska höglandet, som hastigt höjer sig från Jordan. Här och var ser man någon av den kantiga kullerstenen uppförd druserby, och ute på det steniga fältet gå kamelhjordar och beta av den föda som knappast finns. Hur här kan växa något, är en gåta, men det lär dock göra det, ty både människor och djur leva här.

Vår färd gäller i förstone Damaskus, ”Österlandets pärla”, som Mohammed, då han såg staden, kallade ”en pärla infattad i en smaragd”.

Vattnad av Antilibanons källor och snö och badande i österländsk sol, omgives staden av en riktig lustgårdsvegetation. De gamla folken sågo också i Damaskus en reflex av paradiset.

Staden ligger 700 meter över havet och i nordvästra delen av den bördiga oasslätten Guta, forntidens Ager Damascenus, som i nordväst begränsas av Hermons skoglösa utlöpare.

Ur den härliga grönskan reser sig Damaskus minareter. Moskéernas antal uppgives till bortåt ett par hundra.

Damaskus är en gammal stad, som överlevat både Babel och Nineve, och som haft skiftesrik historia.

Där bildades under Salomos tid ett arameiskt rike, som under ett helt århundrade kom att bli Israels rikes huvudfiende.

Den erövrades av konung David, men återtogs senare av Reson, konung i Syrien. Sju och ett halvt sekel före Kristus togo assyrierna Damaskus, och sedan gick den ur hand mellan de fyra stora världsrikena tills den i sjunde seklet efter Kristus erövrades av araberna och 1518 av turkarna.

Staden, som nu är i fransmännens händer, och vilkas regemente är både vaket och strängt, omgives på alla sidor av taggtrådshinder, så kallade ”spanska ryttare”, en försiktighetsåtgärd mot druserna, ett religionsfanatiskt folk från Antilibanon, vilka gjort allvarliga uppror, och som fransmännen till och med i år gång på gång varit i eldstrid med.

Druserna väntar en världsfrälsare. Deras furste, Hokim, död år 1000, skall komma igen.

De begagna ej starka drycker eller tobak, och deras kvinnor bära inga smycken eller granna kläder.

Stadens intressantaste gata är den så kallade ”Raka gatan”, Derb eller Mustagim, omtalad i samband med Paulus’ omvändelse, och där Ananias sökte upp honom i en viss judes hus. Det är en affärsgata med basarer, överbyggd, trång, smutsig och osund och en halv kilometer lång.

För 2 000 år sedan lär den ha varit 30 meter bred, indelad i rid-, kör- och gångbana genom präktiga korintiska pelarrader flera meter under den nuvarande gatunivån.

Ett stycke norrut från gatan vid dess östra ände visas i en viss Ananias hus, där fransciscanerna ha ett litet kapell som minne åt den heliga platsen, där Pauli andlige vårdare bodde. Och utanför den östra stadsmuren ligger en katolsk kyrkogård alldeles mitt för den plats, där aposteln skall ha firats ned från ett fönster, då han flydde för de över hans omvändelse uppretade judarna.

Inom stadens murar finnas ännu stora ruinhögar från fransmännens bombardemang av staden under striderna med druserna i fjol (1927, red. anm.), då hela kvarter av den gamla sagostaden förvandlades till rykande ruinhögar.

Det inre av staden verkar hopträngt och smutsigt, och privathusens yttre ger ett föga fördelaktigt intryck. Men tittar man in genom dörren, finner man där inne en öppen gård med golv av mosaik, rik på härlig grönska av apelsinträd, jasmin- och rosenbuskar samt en behagfullt lekande liten springbrunn mitt på gården. Där inne har familjen en liten värld för sig själv, där den njuter avskild från livet ute på gatan.

Men vi lämna den minnesrika ”Österns öga” för att på vår färd mot Medelhavet få skåda de storslagna bergen Hermin, vars långsträckning vi redan sett till vänster om oss på vägen mot Damas, som fransmännen kalla Damaskus; Antilibanon och Libanon.

Vägen är god, livligt trafikerad av bilar och leder på sluttningarna närmast Damaskus genom en underbart härlig natur, frisk och lövrik och med porlande bäckar.

Här och var uppe bland bergen träffa vi på en militärpost, fransk naturligtvis, som förlagts där uppe för att bevaka druserna. Även en liten fästning har man byggt upp där, över vars murar ett par svarta kanoner blicka ut över berglandskapet.

I detta fäste ligga ett 40-tal svarta soldater från Senegal med franskt befäl, och i andra trakter finns svarta trupper från andra franska afrikanska kolonier.

Vid fransmännens hårda strider mot druserna i fjol sägas 10 000 soldater ha stupat. Men det kom icke i pressen, om det nu berodde på att de stupade voro av svart hudfärg (?), ty det är dessa svarta kolonitrupper som skickas fram i elden.

Det jäser här nere bland folket, som icke är belåtet med den franska regimen. De vänta på en samfälld resning, som skall kasta av det franska oket.

Det är för övrigt en underlig sammansättning bland folket här nere. De skilja sig nämligen i tre partier, vilka vart och ett ha sin huvudstad, som för dem är helig.

Så finna vi Shicpartiets huvudstad i Baalbeck, Drusernas i Baklin och arabernas i Damaskus. I den senare staden äro en femtedel av dess 300 000 invånare druser, vars hela antal i landet är omkring 500 000.
Vi nå upp till en höjd av 5 000 fot över havet, där vi åka genom täta molnmassor, som fuktiga och råa svepa fram kring topparna och i dalarna under oss. Om ej molnen varit så täta, skulle vi haft en storslagen utsikt över bergmassiven, men nu se vi ingenting, knappt vägen tillräckligt långt framför. Min ”Viola-maskin” har utstått stora påfrestningar här och i andra länder, men är alltjämt lika god trots en mycket tung packning.

Ett trettiotal kilometer från havet komma vi in i bättre villasamhällen på Libanons västra sluttning där beirutbor och andra slagit sig ned. En del bo där för rekreation.

Åter skåda vi Medelhavets blåa vatten och andas den friska havsluften efter åtskillkiga dagars vistelse i inre landsändar, där vi pressats av damm och sol. Med Beirut, Syriens förnämsta handelsstad, säga vi farväl till dess land och folk.

Hans matchtröja hyllar hemstaden. Hans spel ska lyfta laget och publiken. Agon Beqiri blir att räkna med i FC Trollhättan.

Det var Daniel Lennartsson (sportchef i FCT) som kom med idén. Agon Beqiri nappade direkt.

– Han sa att han kommit på det själv: ”Eftersom Trollhättan fyller 100 år har vi tänkt att du ska spela med tröja nummer 100”. Har han gjort något rätt så är det detta. Det är en ära att bära nummer 100, säger Agon Beqiri med ett stort leende.

Är tröjnumret viktigt för dig?

– Det är klart att jag har mina nummer som jag vill ha, men på planen påverkar det inte mig så mycket. Men det här året kommer att vara speciellt.

Om det går riktigt bra i år, behåller du numret nästa år med?

– Jag kanske ramar in tröjan då. Vi får se, svarar Agon med ett nytt leende.

”Skönt att vara tillbaka”

22-åringen trivs bra i klubben och det märks. Han hade Edsborg som hemmaplan under fem år och Trollhättan är alltid hemma för mittfältaren. Det råder ingen tvekan om att det är 100 procent FCT som gäller.

– Jag kommer att göra mitt yttersta varje match. Det är viktigt för staden att ha en elitklubb och jag ska bidra med det jag kan. Jag har många kompisar och familjen här, det är skönt att vara tillbaka, säger Agon Beqiri.

Hur många mål vill du göra under säsongen?

– Jag brukar inte sätta sådana mål. Men jag vill göra över tio poäng (mål+assist).

Hur många tror du kommer till premiären på söndag?

– Hoppas att det blir så många som möjligt, över 1 000 personer hade varit grymt.

Vilken plats i tabellen tror du FCT hamnar på?

– Vi har ett bra lag och jag hoppas att vi kan vara med i toppstriden. Topp-2 hade varit hur grymt som helst. Det bästa hade varit att få spela med FCT i Superettan igen.

Erik Weiefors

I mars 1988 publicerar Trollhättans Tidning en artikel om hur trollhättebon uppfattades 1906. Informationen är hämtad från en 625 sidor tjock bok utgiven av Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, och boken heter Älvsborgs läns kalender 1906.

Folkkaraktären inom Trollhättan har de industriella, praktiska intressena satt sin prägel. Den mest signifikanta sorten är arbetartypen.

”Man skönjer en egendomlig blandning av å ena sidan vakenhet, intelligens och rastlös verksamhet, å andra sidan prosa och brist på ideell lyftning”.

Vidare menar man att turistströmmen ger något brokigt åt människolivet. I någon mån bidrager den till att minska känslan av kommunal och kyrklig samhörighet. Det har förvisso sina orsaker också i befolkningens rörlighet samt de intressen som de stora företagen, sekterna och godtemplarismen i staden har.

I nordöstra delen av socknen idkas något litet jordbruk. I övrigt lever befolkningen av minuthandel och hantverkeri för platsens behov, samt av arbete i storindustrins tjänst. ”Större kapitalsamling sker på några få händer. Eljest lever man ‘ur hand i mun'”.

Bara någon vecka innan dök det upp en beskrivning av Trollhättans tjejer, 1988 års upplaga, på insändarsidan. Det är tre killar i 30-årsåldern, som menar att de haft den formidabla oturen att behöva flytta till Trollhättan för att få jobb. Om flytten inte behövts, hade de säkerligen varit gifta alla tre. Men att skaffa sig en tjej går trögt för dem i Trollhättan:

”Kvinnorna i Trollhättan; drygare och fisförnämare varelser existerar icke på denna jord. (I rättvisans namn skall väl erkännas att det finns lysande undantag, men de är väldigt lätt räknade.)”

Killarna berättar att de under sin skol- och värnpliktstid har bott i Göteborg, Örebro, Karlstad, Östersund, Södertälje och Stockholm, så de har lite att jämföra med. Skulle de mot förmodan träffa någon som inte sticker näsan i vädret när de försöker inleda ett samtal, är hon med all säkerhet på tillfälligt besök från någon av grannkommunerna, eller också är hon inte uppvuxen här.

Vidare har killarna försökt att ”ta reda på vad det är som är så jävla märkvärdigt med att vara kvinna i 20-30-årsåldern i Trollhättan, men ingen har kunnat ge något vettigt svar.” En del hävdar att de är vackrare och intelligentare än andra kvinnor. Andra talar om storstadskomplex, dåligt självförtroende, till och med ren dumhet.

Åsikterna är tydligen många om vad en trollhättebo är och har varit. Om trollhättetjejer är drygare än andra städers tjejer eller om vi trollhättebor bland annat är mer vakna och intelligenta än andra, finns väl kanske ingen akademisk forskning kring. Lite roligt är det ändå med sådana här artiklar, då de kanske ger ett hum om de kulturyttringar som föreligger just här.