Novelldags igen… i dag handlar det om giftermål, precis som rubriken avslöjar. Den här novellen publicerades i maj 1909, men författaren anges inte. 

– När jag en gång gifter bort min flicka, skall jag minsann vara försiktig, det är så svårt att få tag i en hygglig måg. För det första skall han få göra reda på hvarenda dag i sitt förflutna lif, för det andra skall jag vara fullt säker, att han afgudar min tös…

Det var den tionde mamman bland fru Verdeuils gäster, som ansåg sig slugare än den öfriga mänskligheten och utvecklade sina små framtidsplaner.

Vanligen plägade fru Veredeuil med jämnmod och deltagande lyssna till sina vänners meddelanden i den riktningen. Men i dag blef hon slutligen litet otålig och utbrast

– Förtänksamhet är som förträffligheten, det är bra, om den finns, men den får ej finnas till öfvermått. Äktenskapet är som så mycket annat ett oberäkneligt ting.

Fru Verdeuil åtnjöt en viss auktoritet i dylika saker, ty hennes man, den lärde professorn, hade alltid varit den ömmaste make och husfader. Man motsade henne också helt försiktigt.

– Söta du, så du kan tala, det finns ju inte ett lyckligare äktenskap än ditt.

– Det är sant, sade värdinnan allvarligt. Och likväl var det ytterst litet af förtänksamhet och beräkning med i spelet, då jag gifte mig.

– Åh, men berätta, söta du, berätta.

Alla flyttade stolarne närmare och fru Verdeuil berättade med sitt vänliga leende.

– Min far var lärare i Portvieux. Han hade tidigt blivit änkling och hade tre döttrar, Ernestine, Gabrielle och jag själf, Charlotte, som var yngst. Min far hade ingen förmögenhet, vi lefde enkelt och anspråkslöst. Ernestine skötte hushållet, Gabrielle lagade maten och jag hjälpte de andra, så godt jag kunde. Då jag var åtta år, skedde en stor förändring i vårt lilla hushåll.

Min far hade lagt märke till en stor, förvuxen pojke i hans klass, som var ytterst vetgirig och intelligent och som alltid gick klädd i de mäst urvuxna byxor och rockar man kunde se. En söndagsmorgon satt denne yngling Gustave, till vår häpnad vid frukostbordet, där han ensam satte i sig halfva fårsteken. Han såg inte åt oss och pratade oafbrutet med pappa om läxorna. Stumma af häpnad kommo vi till slut underfund med att han skulle vara inackorderad hos oss. Sanningen att säga, kallade pappa det för ”inackordering” för att skona hans känslor, ty Gustave hade minsann ingenting att betala med.

Ernestine fick bry sin hjärna och streta för att mätta ännu en mun. Och hvilken aptit! Glupande. Vi flickor åto litet mindre utan att särdeles lida af däraf, och på så sätt fick Gustave medel att köpa sig böcker och litet bättre kläder samt lägga en smula på hullet.

Vår gode pappa, som alltid önskat sig en son, var från denna minnesvärda söndag, som förvandlad, glad, liflig, föryngrad. Under ferierna sysselsatte han sig fortfarande med Gustaves förkofran i studier. Vi flickor hade inte fullt så trefligt. Trots sin vördnad och sin kärlek för sin välgörare frgade Gustace ej det ringaste efter hans döttrar. Tysta och uppmärksamma som vi voro, kommo vi snart underfund med, att han behärskades af en enda tanke ”att komma fram i världen”. Och sedan vi träffats tre gånger dagligen under två år, kände vi honom så föga, att vi på intet sätt saknade honom, då han efter slutad examen for till Paris för att fortsätta sina studier.

Den dagen han reste, togo vi afsked af honom i tamburen, som var märk. Vi kunde således ej se, om han var blek af rörelse. Han sade med den naturligaste röst man kan tänka sig: Adjö Ernestine! Adjö Gabrielle! Adjö lillan. Och han var oss så främmande, att vi tyckte att det var lustigt att han åtminstone visste, hvad två af oss hette i förnamn.

Det dröjde i tio år, innan vi återsågo honom.

Min far var alltjämt lycklig, ty Gustave skref flitigt till honom. Ibland läste han högt ur hans bref. De handlade uteslutande om examina, aggregationstillstånd och professorer och ökade ej just vårt intresse. Min far skref regelbundet tillbaka: ”Förlora ej din dyrbara tid med att skrifva så långa bref. Du har mycket viktigare saker att beställa.” Slutligen tog Gustave fasta på dessa faderliga råd. Efter sex, sju år visste vi ingenting om honom, inte ens hans adress.

En afton kort efter Ernestines giftermål med ritläraren Alfred Baulin, sutto vi tillsammans i vårt lilla förmak, då pappa fick ett bref Han strålade genast upp.

– Åh… det är ju från Gustave. Han är just utnämnd till medicine professor. Det betyder ära och lycka för honom.

Härpå började han ögna i brefvet och utbrast:

– Nå, aldrig har jag hört maken. Hvem skulle kunna tnka något ditåt? Höra bara, flickor.

Pappa läste med halfkväfd röst brefvet, som var kort och klart, skrifvet af en man, som ständigt hade brådt.

”Jag är nu i tillfälle att gifta mig. Om jag inte misstar mig, är Ernestine vid det här laget tjugotre. Jag är trettio, det passar utmärkt. Jag är på läkarekongress i Nantes den tjugonde. Det är ej långt från Porvieux. Kom då med Ernestine, så göra vi upp affären.”

Ernestine som var mycket kär i sin man, brast i skratt.

– Det där var ju ett friarbref i sino prydno. Gudskelof, att jag är ur leken.

Pappa skrattade ej, han såg snopen ut. Kanske såg han sin käraste hemligaste dröm gå upp i rök. Han svarade kort och koncist som Gustave själf:

”Mycket ledsen. Ernestine är redan gift.”

Två dagar därefter, då vi sutto vid middagsbordet, kom ett andra bref, ännu mer kortfattadt.

”Jag reser till Nantes den tjugonde. Det betyder ingenting att Ernestine är gift. Tag med Gabrielle i stället. Hon är litet yngre, tjugoett, men det gör ingenting.”

Pappa myste, men Gabrielle bleknade och brast i gråt. Därpå kröp det fram att hon och läraren i historia, Lumeau, älskade hvarandra, och att hon inte ämnade afstå från honom för någon Gustave i världen.

Åter hade pappas förhoppningar gått i kvaf. Läraren i historia uppenbarade sig samma eftermiddag och pappa skref till sin forne lärljunge.

”Du har otur, Gabrielle är förlofvad.”

Telegram dagen därpå:

”I händelse lillan disponabel, tag henne med. Något för ung, nitton år, men önskar gifta mig med en af edra döttrar. hvem det vara må.”

Hvad pappa strålade, då han vände sig till mig.

– Nå, himlen vare tack, du är då ändtligen hvarken gift eller förlofvad, Charlotte.

– Nej, snälla pappa, men…

– Då är saken klappad och klar. Den snälle gossen, som nödvändigt vill bli min måg, det är smickrande, riktigt smickrande…

Det var förstås smickrande för pappa, något mindre för mig.

Jag hade emellertid inte mod att göra min gamle far den sorgen att säga nej. Jag ade intet obehagligt minne af Gustave, jag hade inget minne alls af honom. Och jag tänkte filosofiskt:

– Nå, lika gärna han som någon annan. Jag älskar honom visserligen inte men pappa dästo mer brinnande, så att alltid blir det en, som blir lycklig.

Några dagar senare reste vi till Nantes. Vi träffade en främmande herre som jag inte kände igen och vi frukosterade tillsammans. Jag vågade inte titta så mycket på honom, som jag skulle önskat. Alldeles som förr i världen pratade Gustave hela tiden med pappa och jag satt bredvid som en liten snäll och beskedlig flicka. Vid desserten var saken uppgjord. Gustave hade med sig en ring från Paris. Tiden närmade sig stunden för kongressen, och Gustave satte brådskande på mig ringen, som händelsevis passade.

-Se här, Ernestine, jag menar Gabrielle…

Jag skrattade.

Pappa rättade honom.

– Det är Charlotte. Kyss hvarandra, barn.

Vi återsågo hvarandra först på bröllopet, och en månad senare älskade vi hvarandra innerligt och för lifvet…

Fru Vanderuil teg ett ögonblick. Därpå sade hon leende:

– Så gick det till när jag gifte mig. Nu frågar jag bara alla de af er, som tycka, att ett sådant giftermål är blottat på all romantik, poesi och idealitet.

Hvad finnes mera romantiskt, poetiskt idealt än lyckan…?

I torsdags hade föreställningen Länge Leve Laila premiär i Folkets hus Kulturhuset. Lite söndagsläsning om Laila Westersund kan väl därför passa bra. Man kan fundera på om hon kallas för ”Yrhättan från Trollhättan” eller ”Yrvädret från Trollhättan”. Det verkar förekomma lite om vartannat, till och med i samma artikel. 

Hur som helst, de två första tidningstexterna är från 1967. Den första mer specifikt från 4 januari och är skriven av Cege:

Laila Westersund drömmer om Annie 
Yrhättan från Trollhättan, det vill säga Laila Westersund, går i stora ljuva drömmar om att få spela Annie i operetten Annie Get Your Gun. Pressen har för övrigt också gjort gällande att hon är som skapt för rollen. Detta underbara yrhättehumör som hon besitter passar in precis på Annie. Hon säger att hon inte tror sig vara mogen för rollen förrän om två-tre år, men att det är och länge har varit, hennes stora dröm, bestrider hon inte.

I dagarna har hon uppmärksammats av pressen för sin insats i Hagge Geigerts nyårsrevy i Göteborg. Det har strötts rosor över henne och hon är mycket lycklig över att hon äntligen blivit erkänd som en allsidig artist. Men hon fastslår mycket bestämt vid ett samtal med Tidningen Trollhättan att hon aldrig kommer överge rollen som yrhätta, som tidningarna en gång gav henne. Det är, säger hon, den rollen som gjort mig till vad jag är i dag, och det finns fortfarande många som vill se mig sådan och dem kommer jag inte att överge bara för att jag vidgar min repertoar.

Publik och kolleger har på alla tänkbara vis visat sin uppskattning av henne och många är de som uppvaktat henne efter succén.

Tidningen Arbetet skriver: ”Westersund är ett pålitligt kort his Geigert numera. Hon är definitivt på väg att bli en kvalificerad revyaktris, vilket hon demonstrerar vid upprepade tillfällen”.

Lars Åhrén i GT säger: ”Låt mig bara helt personligen få uttrycka en väldig glädje över Laila Westersunds utveckling. Nu är flickan helt magnifik i sina mest inspirerade ögonblick. Inte kunde man tro att det dolde sig så många primadonnor i hennes lilla nedbantade gestalt”.

Detta var bara några av alla de rosor som Laila fått. I det Westersundska hemmet i Velanda, Trollhättan, är glädjen naturligtvis stor efter ”yrvädrets” succé. Laila själv kommer hem till Trollhättan på tisdag igen för att för första gången få träffa sin nyförvärvade hund. Givetvis är Laila överlycklig över succén och kan ej i ord beskriva sin förtjusning över att bli accepterad på en bredare front.

Den 21 juni 1967 skriver Tidningen Trollhättan:

Laila Westersund och Tages i parken
Laila Westersund och Tages popband är huvudattraktionerna i Folkets Park i Trollhättan under midsommarhelgen. Laila står för scenuppträdandet på midsommarafton, medan Värmlanders storband från Värmland svarar för dansmusiken. På midsommardagen är det Tages tur att visa upp sin nya färgsprakande och rytmiska ”ljusshow”. Denna hade premiär i våras, men undan för undan har Tagarna kompletterat och finslipat showen, för att ha den i riktig fin form inför folkparkssommaren.

På polketten spelar båda dagarna Abrahams från Trollhättan.

Den tredje texten var en fråga som tidningen ställt till ett antal olika personer om vad de skulle göra på semestern. Publiceringen skedde 2 juli 1988. Så här svarar Laila Westersund:

Jag har varit i Spanien en månad nu och tänker stanna tills slutet av juli. Jag har mitt lilla hus på Gran Canaria sedan 22 år och här laddar jag batterierna och skaffar mig livskvalitet. I mitten av augusti bärjar vi repetera ”Kuta och kör”, som har premiär senare i augusti.

Oljechaufförerna var uttagna i strejk och på tisdagseftermiddagen den 17 maj 1988 drabbade konsekvensen av strejken Trollhättan. Bensinen tog slut på Statoilstationen på Karlstorp. Innehavaren Bengt Abrahamsson hade inget annat val än att sätta upp skylten ”TOMT” vid pumparna. För flera andra stationer i stan var läget också mycket kärvt. Här följer artikeln som publicerades dagen efter, den 18 maj 1988, Trollhättans Tidning. 

I går eftermiddag var det tomt i de sammanlagt 50 000 liter stora tankarna på Statoilstationen i Karlstorp. Statoilstationens tankar rymmer 30 000 liter 98-oktanig bensin och 20 000 liter 95-oktanig. Tidigt i går eftermiddag tog den 98-oktaniga slut och några timmar senare var det tomt även i den andra. Innehavaren Bengt Abrahamsson tog det hela med gott humör:

– Självklart är det inte roligt för en bensinstation att inte ha någon bensin att sälja, men just nu är det inte mycket jag kan göra åt situationen. Vi kan bara hoppas att aktionen snart är över. Det värsta är att det kan ta ett par dagar från det att strejken upphör tills jag får någon bensinleverans.

Tar slut
Läget i går eftermiddag på några andra stationer i Trollhättan:

* Q8 på Drottninggatan: Troligen tar det slut i morgon.

* BP Tunhemsvägen: Normalt borde vi klara oss flera dagar på det vi har, men har det tagit slut på flera ställen i stan får vi väl mer kunder hit. Det kan ta slut redan i morgon onsdag.

* Uno-X Skoftebyn: Inga problem, vårt åkeri står utanför den här striden.

Spred sig
Den olagliga strejken vid oljedistributionsföretagen, som är orsak till bensinbristen, spred sig på tisdagen till flera orter i landet. Totalt beräknas nu 150-200 personer delta i aktionen.

Skälet till aktionen är inte nivån på löneökningen, cirka 13 procent på ett år Vad chaufförerna är missnöjda med är att arbetsgivarna har rätt att schemalägga arbetstid under helgerna. Arbetarna vill också ha fast månadslön i stället för premielön.

Info-miss?
Göran Ljungström, vd för Petroleumbranschens arbetsgivareförbund, anser att den vilda strejken beror på en informationsmiss:

– Vi har i vårt avtal gett företagen rätt att ta ut arbete en helg av fyra mot alla helger i vanliga åkerier.Närdet gäller prestationslönen så har vi minskat på prestationskravet för att alla ska kunna köra lugnare och säkrare utan att förlora några inkomster.

Underrubriken säger att den här artikeln ska vara något för de gifta kvinnorna att begrunda. Låt oss se vad den tredje delen kan ge oss i rösträttsfrågan. I tid befinner vi oss nu i februari 1908. 

Del 3

I ett litet flygblad, utgifvet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg berättar fru Frigga Carlberg följande episod, som uppgifves härröra sig från ett af henne känt fall. Det är kraftigare än många föredrag om behofvet af en ändring i nuvarande lagstiftningsförhållanden till fromma för gifta själfförsörjande kvinnor.

Fru Håkansson har själf ordet:

Min man öfvergaf hemmet för tolf år sen, efter att ha förstört pängarna jag fått efter min far och lämnade mig ensam med fyra små. Min mor och jag flyttade då tillsammans och satte upp ett pensionat. Detta gick riktigt bra några år, ända tills min mor dog. Det föll mig aldrig in att jag inte hade full äganderätt till mitt mödenearf, Nej, det har ni visst inte, upplyste juristen jag vände mig till för att få råd. Ni är inte änka, inte frånskild, har inte äktenskapsförord eller boskillnad och i testamentet fins ingenting om att er mors kvarlåtenskap skall tillfalla er ensam och vara undantagen er mans förvaltning. Ni har rätt att efter företeende af intyg om medellöshet utfå så mycket af er mors kvarlåtenskap att ni och barnen inte lida nöd. Men er man såsom er målsman är ensam berättigad att uppbära och förvalta arfsmedlen efter er mor.

Jag blef som förlamad, och på min fråga, om hvad som vore bäst för mig att göra, rådde han mig att söka skilsmässa, ehuru jag naturligtvis borde ha gjort det innan min mor dog. Då min man vistades å okänd ort, skulle jag låta lysa efter honom i tidningarna. I fall han inte lät höra af sig inom ett år, så skulle jag vara fri. Men om han får se efterlysningen och kommer hem och tar alltsamman= Häradshöfdingen ryckte på axlarna: Ja, den risken löper ni ju.

Det gick som jag fruktade, fortsatte fru Håkansson sin historia. Min man kom hem, han var inte längre bort än Kristiania. Han hade plats som bokförare hos en änka, som hade någon sorts affär. Pängarna fick han rubb och stubb och gaf sig af igen för att bli delägare i änkans affär. Barnen och jag skulle komma efter, hette det. Det var således resultatet af mina föräldrars lifslånga arbete och sparsamhet, att en främmande karl skulle i ett främmande land med en främmande kvinna förslösa hvad de med möda skrapat ihop, under det att deras enda barn fick nästan lida nöd.

Sådant kallas ”förvaltning”.

Skilsmässa ville han inte höra talas om. Lyckligtvis fick jag behålla möblerna, antingen Håkansson glömt bort dem eller tyckte att jag kunde få några smulor med af arfvet. Så blef det att fortsätta med pensionatet -människor tyckte att jag lidit orätt och voro snälla emot mig – och bra har det gått, två af barnen kunna redan försörja sig själfva. Jag har haft godt mod och när det i bland motat har jag bara tagit nya tag med friska krafter, men i dag tröt mig tålamodet riktigt – jag har inte en gnista kvar.

Fru Håkansson måste svalka sig med ett glas vatten, innan hon kunde fortsätta:

Det är så, ser ni, att jag i höst ämnar utvidga mitt pensionat och har hyrt en våning som gränsar intill min. Till den nya lägenheten hör en telefon, som jag vill öfvertaga. Så går jag i dag till telefonbyrån för att få kontraktet öfverflyttat på mig.

– Är ni ogift? fick jag till svar på min förklaring.
– Nej
– Är ni änka då? lydde nästa fråga.

Tveksamt om hvad jag skulle svara, då jag inte på fem år hört af min man, frågade jag hvad det nu hade med saken att göra, då det var jag som både skulle begagna och betala telefonen. Men så enkelt var det inte.

– Om ni har en man, så är det naturligtvis han som skall underteckna kontraktet.
– Men jag har ingen aning om hvar han finns, svarade jag, som äfven bärjade bli otålig – skulle jag kanske hämta hem honom från Amerika eller Australien för att underteckna ert telefonkontrakt?

– Ja, som ni vill, men ert namn – en gift kvinnas – duger inte. Sådan är lagen. Den unge mannens ton var obeskrifligt öfverlägsen.

– Är lagen verkligen sådan, svarade jag, så är det på tiden att den blir ändrad – och så gick jag hit för att bli inskrifven i rösträttsföreningen.

– Duger inte, utbrast fru Håkansson bittert. Det kändes som att jag fått ett slag i ansiktet, så blygdes jag, då jag smög mig ut. Alla dessa tunga år har jag redbart sträfvat för att försörja de mina och skaffa barnen en god uppfostran, har punktligt fullgjort min skattskyldighet till stat och kommun – och så blir jag behandlat som ett omyndigt barn eller som en förbrytare. Är Sveriges lag sådan mot Sveriges kvinnor, så är det sannerligen på tiden att vi sammansluta oss för att få den ändrad i enlighet med rättvisa och sunt förnuft.

Fortsättning följer… 

Som en ganska tragisk historia vid trollhättepolisen beteckna mordbranden i Kilanda, då en 33-årig sjuntorpsbo antände sitt gamla barndomshem efter att ha förtärt stora kvantiteter sprit. 33-åringen blev anhållen på midsommardagen och kommer sannolikt begäras häktad. Han har tidigare haft klammeri med rättvisan och dömdes nyligen av häradsrätten i Trollhättan till skyddstillsyn.

Det var redan i onsdags (fem dagar innan den här artikeln publicerades, red. anm.) som mannen reste till Rönnet, Kilanda, och sökte upp sitt ensligt belägna barndomshem – ett torpställe, som nu äges av Domänverket och disponerades av familjen Allan Berntsson från Göteborg. Familjen Berntsson kommer till sommarstället på midsommardage och fann då till sin förskräckelse att både boningshuset och den gamla ladugården helt utplånats av en förödande brand.

Kriminalpolisen inkopplades och fann genast omständigheter som tydde på mordbrand. Undersökningarna gav vissa ledtrådar och polisen fick reda på att en okänd man någon dag tidigare setts i trakten. Det visade sig vara sjuntorpsbon, som redan efter några timmar kunde gripas i Lilla Edet. Där hade han just då ställt till med ett uppträde vid cafeterian och polis tillkallades. Mannen fördes till polisstationen i Trollhättan och erkände att han anlagt branden i Kilandatorpet.

Något egentligt motiv till sitt handlingssätt har mannen inte presterat. Han har dock tydligen varit ganska deprimerad under sitt improviserade besök i det forna barndomshemmet och slutligen inte motstått frestelsen att sätta eld på byggnaderna.

Exakt hur stora värden som gått till spillo vet man ännu inte, men utom byggnaderna har alla inventarier totalförstörts. Torpet ligger alldeles i skogskanten och stor risk har funnits för eldens spridning till skogsområdet. Så skedde emellertid inte, vilket torde bero på att det regnade intensivt på torsdagsnatten och fredagsförmiddagen.

Inför påsken 1909 och påsken 1946 publicerades i Tidningen Trollhättan två artiklar med liknande rubriker: ”Godt om påskägg i år” och ”Gott om påskägg till påsken”. Här kommer en liten jämförelse mellan de två:

”Påsken liksom allting annat kommer som bekant i år mycket tidigare än vanligt”, berättar man 1909, och fortsätter med att Marie bebådelsedag måste ju till och med maka på sig för långfredagen. ”Så snart påsken nalkas är det ju brukligt att man funderar öfver hur äggprisen kommer att ställa sig”. Tidningen Trollhättan svarar förstås på läsarnas möjliga potentiella pristankar:

”I år, när påsken kommer redan i slutet af mars kunde man ju misstänka att prisen skulle hålla sig åtskilligt öfver de vanliga, men så är lyckligtvis ej fallet. Det är nämligen en mycket stor tillförsel på svenska ägg i år. Den blida väderleken har gjort, att hönsen tagit sig för att värpa åtskilligt tidigare i år än de annars ha för sed. Prisen på äggen håller sig nu till påsk till cirka 1 krona och 20 öre tjoget.”

Men i Trollhättan höll vi oss 1909 inte bara med svenska ägg.

”Importen af ryska ägg är i år ovanligt liten, detta naturligtvis beroende på att affärsmännen ha så riklig tillgång på svenska ägg. Det bör emellertid vara en glädje för den sanne fosterlandsvännen att i år nationella ägg kunna leta sig väg till snart sagt alla svenska hem i påskveckan.”

I artikeln från 1946 frågar Tidningen Trollhättan hur det ser ut med äggen den första fredspåsken. Speceristernas ordförande i Trollhättan, köpman Walter Magnusson i Direkt, svarar att:

– Tillförseln är mycket god. Frigivningen av äggen kom i behaglig tid och efter en ranson på knappt ett ägg i veckan är efterfrågan mycket stor. Ägg är omtyckt och nyttigt, lättlagat och använtbart till många maträtter. Nu tycks det som om folk vill ta igen det de fått försaka under ransoneringen.

– Under krigsåren var priserna knutna till normalpriser, men nu är dessa upphävda och liksom före kriget följer priserna åter en äggnotering som ges ut varje vecka, förklarar Walter Magnusson vidare. Efter det nya prissystemets införande var äggen ett tag nere i 2,55 kronor per kg, men nu har det åter stigit och är för närvarande styvt 2 kronor per kg. Men som sagt efterfrågan är stor.

– Förutom ägg har vi nu fått in rikligt med andra godsaker. Importen är åter igång och frukter och konserver från sydliga länder finns åter att få.

– Säkert kommer det bli en rusning i butikerna till helgen. Det är brist på både springpojkar och folk bakom disken, så väntetiden kan kanske bli lite längre än vanligt för kunderna. Men det hoppas vi att husmödrarna har överseende med, när de får veta orsaken, slutar herr Magnusson.

I denna artikel för skärtorsdagen ska vi kika på en artikel om våfflor och påskägg, som den återkommande skribenten Johan Sewerin skrivit i Tidningen Trollhättan, 2 april 1946. Här tas inte bara påsken upp, även om artikeln publicerades i samband med just påsken, utan alla möjliga mattraditioner. Häng med!

På tal om våfflor och påskägg tränger sig en fråga osökt fram: varför firas så många religiösa helger med ätande och drickande? Det är ju inte bara våffeldagen och påskdagen, som celebreras med ett visst slags ätande, vi ha dessutom under den övriga delen av året flera sådana helger: vi ha julfisken, juldrickat och julbröden, vi ha också fettisdagsbullar och Mårtens gås. Dessutom kanske man skulle kunna räkna dit Tjugondag (Knutfirandet, Trefaldighetsdrickningen och Luciakakorna).

Det är inte så underligt, säger sakkunskapen. Före de stora helgerna kom alltid under den katolska tiden en lång fastetid. Vad var då naturligare, än att man åt så mycket mera under helgdagarna? Matsedeln för våra högtidsaftnar skulle alltså vara en kvarleva från den katolska tiden, men detta håller nog inte streck över lag. För Nordens del få vi också räkna med kvarlevor av gamla seder och bruk från den hedniska tiden.

Julgrisen och julskinkan ha till exempel inga katolska anor att falla tillbaka på. De samma tvärtom från den nordiska vikingatiden – minst. Då vikingarna firade jul skulle ju alltid en helstekt gris ligga på julbordet, och på den grisens huvud lade man handen, då man gjorde högtidliga nyårslöften, Bragelöften. Att vi numera nöja oss med ”bara” en skinka har naturligtvis rent praktiska orsaker. Man varken orkar äta eller orka köpa så mycket, som en hel gris numera. (Bortsett från vad ransoneringen stadgat, förstås).

Julfisken är nog däremot ett minne från den katolska fastetiden före julfirandet: katolikerna fingo inte äta kött vid julen. Därför blev det så, att julrätterna till huvudsaklig del bestodo av fisk i alla möjliga former. Och så fast växte sig detta bruk, att det kvarblivit sedan den katolska tiden, och numera betraktas som en mycket viktig del av julfirandet.

På samma sätt torde det förhålla sig med påskäggen: de äro en kvarleva från den gamla tid, då man firade helgen i fråga med fruktbarhetsriter, man firade det spirande nya växtåret genom att ära ägget. Ägget har för övrigt hos nästan de flesta folk framstått som ursymbolen för pånyttfödelse och skapelsemyter äro följaktligen knutna till äggen. Denna gamla sedvänja blev kvar även under den kristna tiden, den kristnades så att säga, utan att få något direkt samband med firandet av Kristi död och uppståndelse.

Att äta våfflor på Vårfrudagen – Våffeldagen – är däremot en relativt modern sedvänja. Den har förmodligen inget annat att skaffa med Vårfrudagen än den namnlikhet som uppstått genom rådbråkningen av Vårfrudagens namn. Av Vårfrudagen har blivit Vafferdagen och Våffeldagen – då man skulle äta våfflor! Så lätt kan en sedvänja gripa omkring sig och bli en tradition, som kan se ut att ha ålderdomliga anor. Själva ordet våffla är av tysk härstamning och på lågtyska heter den wafel.

Fettisdagsbullarna ha däremot äldre rötter, om man får säga så. Det antages att seden att äta sådana bullar stammar från det katolska bruket att äta vitt bröd fastlagstisdagen – eller ”vit” mat över huvud taget. Förr i världen åt man inte bara bullar på fettisdagen, men då åt man i stället av ”alla sju sorter”, eftersom fastan därefter skull begynna.

Numera inskränker sig firandet av fettisdagen till ätandet av semlor, men förr i tiden voro en hel del ceremonier och festligheter förbundna med dagen. Som exempel härpå kan citeras en notis ur Aftonbladet för 9 mars 1895:

”Fettisdag i Leksand.
Under taktfast sång, uppblandad med skrik drog en skara ungdom genom bygden. Livliga hurrarop skallade. Vid ankomsten till Norets by hör man att pojkar och flickor sjunga. En massa pojkar dra med långa linor, så kallade flakar eller långslädar, varpå unga kullor stå tätt sammanpackade. Tåget åtföljdes av en jublande barnaskara och man uppstämmer oupphörligt följande sång:

Långt lin, långt lin
långt som tömmar, 
segt som senjer (senor), 
vitt som snö
Far i fjor, mor i år.
silket löper, knollrigt hår,
mala, mala, dunk, dunk.”

Ja, så kunde det gå till förr i världen i Leksand.

Att äta Mårtens gås, på Mårtens-dagen i november, har inga gamla anor, varken från hednatiden eller från någon religiös ceremoni. Det anses att gåsätandet helt enkelt av en slump vidhäftats Mårtens-dagen, därför att en gammal slaktdag eller festdag infallit just vid tiden för Mårten. Mårtens gås ätes icke heller allmänt över hela vårt land. Det är i huvudsak i de södra landsändarna, där man verkligen uppföder och göder gåsen för ändamålet. Norrut är gåsen en sällsynt fågel.

Nå, säger man, hur kan det nu komma sig, att så många helgdagar firas med ätande och drickande? Förklaringen är enkel nog: det har alltid varit så där. Det i vår tid så förkättrade kafferepet har uråldriga anor, i så måtto att folk i alla tider och under alla kulturformer ätit och druckit tillsammans, så fort de träffats. Så göra de primitiva människorna ännu i dag och så gjorde våra förfäder då de fingo besök av vänner och fränder.

Det anses ju till och med av många folk som en skam, om en gäst går oförplägad ur huset. Och då det gällde verkliga fester, bullade man upp mat i väldiga mängder, ”så mycket huset förmådde”, som det hette. I själva verket blevo de kristna helgerna bara efterföljare av de gamla årsfesterna med deras omåttliga ätande och drickande, en sed som alltså hållit sig kvar, även sedan själva festdagarna blivit så att säga kristnade. Och därav slutligen kommer det sig, att även i vår tid ätande och drickande under olika former kommit att utgöra en viktig del av helgfirandet.

Artikeln som är föremål för det här inlägget är skriven av Bengt Lindström, och publicerades den 2 april 1988. ”Nu pågår vårens största fest, påsken”, skriver han bland annat och lovar att ta upp svar på frågor om en mängd folkliga föreställningar som knutits till påsken, men som egentligen inte har något gemensamt med påskens religiösa festkaraktär, men också ta upp om hur man förr om åren firade påsk i Trollhättebygden och annorstädes. ”Tände man eldar, åt ägg, skrev man påskbrev och så vidare?”, frågar han sig. Häng med! 

Påskveckan var den ”tysta veckan” och kallades ofta dymmelveckan (dymmel = tyst, stum). Man bytte ut kyrkklockornas kläppar mot träkläppar – dymmel – under tysta veckan. Det skulle vara så tyst att kyrkklockorna knappt fick höras.

Man skulle försöka undvika att arbeta den veckan samt vara återhållsam med mat och dryck från och med onsdag till och med fredag. Saltströmming, ärtsoppa och vatten var lämpliga rätter. Man fick inte mala eller spinna, då dessa ljud kunde verka störande. Framför allt skulle man tillbringa långfredagen i stillhet och det ansågs ytterst olämpligt att lämna hemmet den dagen. Dans var helt förbjuden.

Påskelden
Här har vi en typiskt västsvensk sed. I Bohuslän, där Blåkullaklippan finns – på Brattön, ordnade man med påskevaga, det vill säga eld högst uppe på ett berg. Orsaken var att man genom elden skulle skrämma bort häxorna eller trollkonorna, när dessa var på hemväg från Blåkulla, där de vid sin häxsabbat haft orgier med den onde. Förhoppningsvis skulle då häxorna landa i en ”mindre upplyst” by.

Barnen samlade ihop så mycket brännbart som de kunde hitta ute i markerna. Det blev samtidigt en vårstädning i naturen. Även de vuxna hjälpte till. Tomma och lättantändliga tjärtunnor, ibland tillsatta med långhalmsskärvar, var mest populära.

På påskaftonens morgon var det liv och rörelse uppe på de höga bergen där ”påskefyrarna” på kvällen skulle lysa över nejden. Tunnorna fick brasas, det vill säga man torkade dem över små eldar. Det var mycket att göra innan elden var klar att tändas.

Tröga hönor
På en del hade barnen matsäck med sig, bland annat ett påskägg, vårens första ägg.

Förr i tiden var ägg inte vardagsmat.På vintern värpte inte hönsen. Fodret var knappt och dåligt, och hönshusen hade inte konstgjord belysning, så man fick vänta på att solen återvände.

Mor i huset samlade ihop äggen när hönsen efter vinterdvalan började värpa, och det började bli så att var och en i familjen kunde få ett påskägg. Men varje år var man orolig för att hönsen inte skulle komma igång och värpa till påsk.

På påskaftons kväll tändes ”påskefyr’n” och barnen ropade hurra-ramsor. Man tävlade även om vem som kunde se flest eldar.

Det skulle skjutas smällare för att skrämma iväg de i luften huserande kärringarna. Och så sköts det med mynningsladdare, allt för att skrämma påskkärringarna.

Även på Spikön i Trollhättan var det sed att tända påskeldar av tunnor, packlådor med mera. Barnen ritade påskbrev till varandra och till bekanta, medan mor satte påskris eller sälgkvistar i vatten.

Häxorna
När vi nu för tiden ler åt små älskliga, utklädda påskkärringar, målade i ansiktet och med kaffekittlar och kastruller i händerna, tänker vi kanske inte så mycket på bakgrunden till det hela, med otäcka häxprocesser under framför allt 1600-talet med Dalarna och Bohuslän som de verkliga medelpunkterna för vårt lands del.

Häxorna, som stod i förbund med djävulen, brändes på bål och först år 1779 lyckades man avskaffa dödsstraffet för denna sorts ”förbrytare”. Ibland fick rätten på begäran frita kvinnor från den svåra beskyllningen att vara trollpackor. Att bli kallad trollpacka räknades som en skymf av det mest ärekränkande slag.

I Trollhättetrakten har det mig veterligen inte stått något häxbål, menar artikelförfattaren Bengt Lindström och fortsätter:

Trollkonebacken på en plats i Gärdhems sockenskog (Alingsåker) anger att här har bott någon mer bemärkt trollpacka eller att det varit ett häxornas tillhåll.

Vidskepelse
Långfredagen skulle kännas lång, och helst skulle man plåga sig själv för att bli påmind om Jesu lidande på korset. Den som steg upp först på långfredagens morgon hade rätt att piska de övriga med ris av ovan nämnda orsak. Björkriset kommer från denna sed.

Det ansågs som ett stort oskick att besöka folk denna dag. Att låna eld var förkastligt eftersom elden kunde vara förtrollad. Då frös man hellre och åt kall mat.

På påskdagens morgon ”dansade solen”. Folk skulle upp tidigt på något högt berg och se soluppgången. Man fick inte hålla bröllop under påsk, medan ”en puss i påsk” tolererades.

Vid påsken fanns det många regler att följa för att inte råka ut för onda makter. Många föredrog därför att ligga kvar i sängen hela helgen för att inte bryta mot någon regel.

Smällarna
När påsken nalkades i Trollhättan, vidtogs omfattande förberedelser för att fira helgen på fädernas vis. Tjärtunnor och annat brännbart samlades i högar, och vindarnas skrymslen genomletades. Det gällde att få tag i gammalmodiga, kraftiga nycklar – ju större desto bättre. De största var synnerligen begärliga. De förseddes med tändhål, laddades med något krut samt spelade sedan en betydande roll vid den stora påskelden. Skjutandet med dessa hemmagjorda ”smällare” vållade dock många olyckor av lättare eller svårare slag.

Påskbreven
Seden att skriva påskbrev var spridd. Den hade sitt område från Värmland i norr till Göteborg i söder och förekom endast sporadiskt – ett stycke in i Västergötland var den ofta mer eller mindre okänd. Påskbrev målades i mängder med häxor, höns och ägg som vanligaste motiv och försågs med gamla välkända rim:

”Sopa, raka, smörjehorn
ger jag dig till resedon”

Kunde man inte måla själv fanns det pappersaffärer som sålde färdiga påskbrev för några ören. Erik Wengström (som för övrigt var redaktör för Tidningen Trollhättan, 1930-1944; red.anm.) berättar i sin bok ”Trollhättan – ung stad” att han själv som tioåring varit massleverantör av sådana till Mårtenssons pappershandel på Storgatan. Så gällde det att kasta breven till vänner och bekanta i kvällningen, helst utan att bli sedd. Utklädsel som häxa eller trollgubbe var också populärt.

Påskeldar på öarna i älven nämns på 1870-talet, men torde inte ha förekommit på 1920- och 1930-talen. En påskafton var Erik Wengström med några kamrater på Kopparklinten och såg Påskeldar tändas långt ut på Tunhemsslätten. Men i Trollhättan sparade man vårbålet till Valborgsmässoafton.

Till sist ett ordspråk från denna tid på året:

– Jag har märkt att om jag lever över mars månad, så lever jag till årets slut, sa kärringen.

”Det finns många sätt att dekorera påskägg – hur många kan du?” frågar artikelförfattaren Ulla Bossik i inledningen till sin artikel från 1988. Här fortsätter hennes påskpyssliga text.

Väljer man att köpa hem odekorerade pappägg från en hobbyaffär använder man exempelvis täckfärger till sitt måleri. Föredrar man att måla hårdkokta ägg kan man använda giftfria filtpennor. Pappägg eller kokta ägg är bäst om man överlåter målandet till barnen.

Om man vill ha vackert bemålade ägg med dekor till påskriset bör man förstås blåsa ur innehållet ur äggen. . Man sticker hål i båda ändarna på ägget med en vass stoppnål, håller ena hålet för munnen och blåser – är hålen små får man nästan ta i så det svartnar för ögonen. Små hål är bra om man vill hänga äggen i sytråd. Gör man lite större hål, kan man hänga upp äggen i smala sidenband.

I bad
Såväl ägg som urblåsta skal kan färgas i bad i en gryta på spisen. Man kan koka upp färgbad av det mesta. Kaffesump, teblad, spenat, blåbär, lökskal, en blandning av rödbetssaft och rårivna morötter ger olika färger med ”naturmetod” – men kan också köpa äggfärgspulver hos en välsorterad färghandel.

Vill man göra det enkelt för sig, kan man tillverka silverägg enbart genom att linda äggen i aluminiumfolie.

När man vill hänga upp urblåsta ägg med små hål knyter man en bit tråd kring en liten bit tandpetare som man lirkar ner i ägget så att den sätter sig på tvären inuti. I andra änden av tråden gör man en ögla. Eller också kan man ta ett par färgade träprälor och låta tråden löpa igen äggets båda ändar med pärlor upptill och nedtill som ”stopp”. Det blir speciellt bra om man tycker att hålen är ojämna och fula.

Sidenband
Är hålen så stora att man kan trä igenom ett smalt sidenband, börjar man i stället att trä nerifrån. Man gör en hängögla på äggets ovansida, låter bandet gå tillbaka ner genom skalet och knyter sedan en liten dekorativ rosett på undersidan.

Ägg måste inte nödvändigtvis målas, man kan lika gärna klistra på olika dekorer. I öststaterna har man till exempel som tradition att dekorera urblåsta ägg med en mosaik av klippta halmflisor. Man gärna göra mosaik av konfetti (ett petjobb förstås) eller att tillverka ett dunigt ägg med hjälp av påskfjädrar.

Varierade
Om man färgat in ett äggskal kan man med en nål eller ett rakblad rista in mönster som blir vita mot grundfärgen. Man kan måla bilder på skalen – mer eller mindre föreställande – eller att välja att se äggformen som ett huvud, en djurkropp och så vidare. Målar man ett ansikte på ägget kan man klistra på näsa och öron eller ge det en hatt. Ser man sitt skära ägg som en griskropp, lägger man det förstås horisontellt och målar dit tryne och limmar på öron och så vidare.

Vad man kanske inte tänker på är att man också kan dekorera hårdkokta ägg som skalats. Då gäller det att använda sig av lämplig dekor: kryddnejlikor, skivade oliver, spritsad ketchup eller vad det kan vara. En clown kan få topphatt av en medvurstsskiva, ögon av en skivad oliv och röd mun av en strimla paprika. Det ägget måste förstås stå på högkant.

Sköldpadda
En rolig sköldpadda kan göra ett hårdkokt, liggande ägg, som får fint mönster på ”ryggen” av ketchup-strängar och extremiteter liksom hals av små knottriga cornichons (det vill säga salta gurkor i miniformat).

Till sist: Om man målar pappägg eller äggskal för att använda i dekorationssyfte kan man lägga dem i ett dunklätt rede. Dunen tar man förstås från påskfjädrar och som rede kan man använda den sortens krans av pilkvistar som man ibland hittar i blomsteraffärer och som användes som stomme för blomsterdekorationer.

Kanske något att prova i år – en äkta påskekaka à la Trollhättan. Beskrivning kommer i slutet av den här artikeln, skriven av Kerstin Herö, och publicerad i Tidningen Trollhättan den 18 mars 1988. 

I Trollhättan öppnades en påskutställning på museet i Trollhättan. Den kommer att pågå till någon vecka efter påsk. Här visas påsksaker från både äldre och nyare tid. Bland annat kan man få se påskbrev och påskkort från början av seklet.

Ett av de mer ovanliga korten har ett politiskt budskap och visar några hönor som marscherar och kräver rösträtt.”Bort med tuppen” står det textat på ett av de plakat de bär på.

Men de flesta motiv är inte så kontroversiella utan betydligt beskedligare. På de äldre korten var det vanligt med påskharar och med några varelser som vi i första hand förknippar med en annan högtid, jul. Men de här ”tomtarna” kom inte med några julklappar, utan de var vad man i sagor och berättelser vad man brukar kalla hustomtar.

På nutidens påskkort är det vanligare med tuppar, hönor och kycklingar eller påskägg, och kanske en och annan påskkärring.

Påskbrev
Små levande påskkäringar, och gubbar med för den delen, brukar komma och knacka på dörren någon gång under påsk. I utbyte mot godis eller en liten slant brukar man få ett påskbrev som de själva suttit och målat dagarna innan.

Påskbrev är även det en ganska gammal sed. Den äldsta som kan ses på utställningen är ända från 1880-talet. Museets utställning visar alla de föremål och prydnadssaker som vi är vana att se och ha omkring oss under påskhelgen, både gammalt och nytt. Det mesta är inlånat från privatpersoner.

Ulla Lindmark, som är en av de som varit med och satt upp utställningen, berättar att det har varit ett ganska svårt detektivarbete att leta upp alla dessa personer. Via människor som besökt museet har hon fått tips, och det ena har sedan gett det andra.

Påskekaka
Det är första gången man ordnar en påskutställning, men det är tänkt att det hädanefter ska bli en varje år. Därför är man på museet tacksam för om folk hör av sig, ifall de har några intressanta påskföremål i sin ägo, eller kan berätta något om gamla och nya påskseder.

Något som lär vara typiskt för just Trollhättan är påskekakan. Det är en tunn vetekaka, utan hål i mitten, som smöras och garneras med hackade ägg. Ovanpå strör man sedan riven ost eller riven kanel.

Och hinner ni får fortsätta med era påskbestyr… här kommer ett gäng påskannonser från 1946.

GLAD PÅSK!

Per Jarl heter skribenten till dagens artikel, som publicerades den 2 april 1988 i Trollhättans Tidning. Ha en bra dag allesammans. Nu verkar ju faran vara över för i år.

I stora flockar samlades de förr i sockenkyrkans torn – häxorna. Medan de inväntade varandra roade de sig med att gnaga loss metall av kyrkklockan. Märken efter häxornas tänder finns på åtskilliga klockor runt vårt land. Under stort dån och med utslaget hår red trollpackorna sedan iväg, baklänges och upp och ned på sina kvastar. De kastade metallspånen i luften och kraxade:

”Må min själ aldrig komma till Guds rike förrän denna metall kommer till klockan igen.”

Påsken är, och har alltid varit, en farlig helg. Många olyckor kan inträffa, beroende på våra sedvänjor. Vi reser på fjällsemester och bryter benen i backarna. Trafikolyckorna är många.

Annat var det förr. Då reste man till Blåkulla. Om man var häxa vill säga. Baklänges och upp och ned på en kvast. Ja, även kor och getter gick bra. I dag åker vi bil, präktigt fastspända med säkerhetsbälte.

Men avgångstiderna är desamma, dymmelonsdagen eller skärtorsdagen. Visserligen ansågs häxorna fara till Blåkulla med jämna mellanrum, men natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen var de som mest aktiva. Ända till Gustav III ändrade avgångstiden 1772 genom att avskaffa skärtorsdagen som helgdag i Sverige. Sedan dess flygs det natten mot långfredagen. Det måste vara en helgdagsafton nämligen.

Stilla veckan
Det ska råda tystnad i hela universum under dymmelveckan, stilla veckan. Allt oljud ökar Kristi pina. Det onda är nu som starkast.

Och all ”rundgång” utmanar det onda, enligt folktron. Därför fick heller ingen kringgärning som spinning, körning med vagn, tröskning eller liknande ske dymmelveckan för då fick boskapen kringsjukan. Barnen fick inte vaggas.

Först på påskdagen (det vill säga i dag, red. anm.) bryts detta, när Frälsaren återuppstår och dymmelveckan är över.

För säkerhets skull ersattes därför kyrkklockornas kläppar av liknande i trä, de kallas dymmel, för att hindra de eleka häxorna att få dem att ljuda och pina Jesus.

Betalade skatt
Häxorna var djävulens tjänare och betalade därför smör i skatt till den onde. Den skulle levereras vid påsk, före midnatt på dymmelonsdagen. Häxorna var den här dagen rejält i farten för att samla in fortskaffningsmedel och mjölk till smörkärningen.

De stal vilt och hemsökte ladugårdarna för att tjuvmjölka. Kom häxan inte själv skickade hon en mjölkhare. Den framställde trollpackorna av brända stickor och ullgarn med tre droppar blod från vänster lillfinger och besvärjelsen:

”Jag har gett dig blod,
Fan skall ge dig mod, 
Du skall för mig på 
jorden springa, 
och jag skall för dig i 
helvetet brinna.”

Denna trollhare såg ut som en vanlig hare, men var alldeles hård och kunde inte dödas med annat än en alklyka eller en käpp. Ett skott från en silverkula dög också. Träffad föll den sönder i sina trasor och stickor.

Häxorna kunde också ropa till sig grannarnas mjölk genom att ställa sig nakna på en gödselstack och ropa av alla krafter:

”Ko nytta i min bytta!
Så långt som detta mitt rop höres, 
så skall mitt sankte bli till året!”

Sedan gällde det att leverera smörskatten, med flygpost, före midnatt. Bra flygdon var eldgafflar, rakor, kvastar och liknande. Drivmedlet var en salva tillverkad av fett från nyfödda barn, malm från kyrkklockor och giftiga örter, som smörjdes på skaftet.

Med några speciella Blåkullafärdsformler som ”Vipp upp och ner, och så ända till hälvites!” eller ”Flyg upp och ner, till Blåkulla till fanen!” bar det sedan iväg. Kreaturen lyfte häxorna med ramsan: ”Gud förbarme dig, far upp i vind och väder!”

Hackades sönder
Väl framme i tid med smöret överlämnade trollpackorna de barn de passat på att röva med sig på vägen till herr Fan. Han slöt ett kontrakt med dem och efter handslaget bet han barnen i pannan och rispade dem i lillfingret varefter deras namn skrevs in med blod i en stor bok. De vigdes så åt djävulen i tid och evighet.

Vissa påstår att barnen till och med hackades sönder och användes i häxornas smörjmedel till kvastarna.

Därefter bjöds häxorna till bords av djävulen och serverades den ena läckerheten efter den andra, tyckte de. Men i själva verket var det ormar och grodor. Skatornas kraxande orkester spelade sedan upp till dans och djävulen stampade takten med svansen, varefter natten avslutades med sexuella orgier.

Försiktighet
Det gällde alltså för vanligt folk att vidta försiktighetsmått. För sig själva, sina djur, sina ägodelaer, mot dessa trollpackor och deras sattyg.

Fordonsanskaffningen försvårades genom att gömma undan allt häxorna kunde flyga med eller tillverka en mjölkhare av. Boningshus och ladugårdar skyddades genom att måla kors över dörrar eller spika upp knivstål eller hästskor. Stål av olika slag var bra mot allt ont. Likaså blad ur Bibeln eller almanackan.

Man kunde också överraska häxorna genom att ställa ett hjul vid dörren. Den häxa som då försökte ta sig in hamnade i rena karusellen, eller snarare rondellen. För lika många gånger som hjulet snurrat på sin kärra, var häxan tvungen att fara runt ladugården innan hon slapp in. Hon var då nog ganska yr och oförmögen till sattyg.

De riktigt försiktiga ritade ett kors med en tjärsticka på boskapens nos. Det värsta som kunde hända var ju att häxorna flög iväg på husdjuren, som då blev helt orkeslösa eller sjuka vid återkomsten.

Skorstenen
Häxorna startade och avslutade sina färder i skorstenen. Det gällde att släcka elden och dra igen spjället innan solen gick ned. Annars kom de infarande eller roade sig med att förorena genom skorstenen rakt ner i grötfatet.

Eldade man trots allt på natten tog man stora risker. Häxornas makt över huset sträckte sig så långt röken spred sig. Men eldade man med en blandning av horn, näver, tjära, svinhår och skoskulor hindrade man trollpackorna att komma in.

Häxornas hemfärd från Blåkulla skedde på natten mot påskdagen. Det gällde då att skära av inflygningen och helst tvinga dem att landa någon annanstans. Stora påskeldar tändes på sina håll och man drog av smällare och sköt i luften med gevär. Hade man laddat med svinhår i krutet och silverkula kunde man rentav pricka ner trollpackorna. Kände man igen någon häxa räckte det med att ropa hennes namn. Då trillade hon av kvasten.

Samtidigt som prästerna vältaligt och varnande predikade om djävulen och hans anhang, gjorde de allt för att stoppa skjutandet och eldarna. De ansågs vara villfarelser och ogudaaktig vidskepelse, vilket inte alltid var lätt att förstå för den tidens enkla män, som tyckte det var fullt naturligt att skydda sig och de sina mot dessa ondskans makter med eld och skott.

Eftersläntrare
Men det gällde att inte gå ut för tidigt på påskdagens morgon. Eftersläntrande häxor kunde komma farande och förgöra en. De hade bråttom hem innan soluppgången, för då trillade de av kvasten. Dessutom var de tvungna att infinna sig på högmässan för att inte väcka misstänksamhet. Vem som helst kunde vara häxa. Men med tre kycklingägg i fickan kunde man höra att de läste sina böner baklänges och se att de hade smörbyttor på huvudet.

Den som var stursk och varken frusen eller höjdrädd av sig kunde i gryningen ställa sig naken på ladugårdstaket och samtidigt kika genom ett såll. Då fick han syn på en märklig syn genom springorna. Två häxor kämpar med att trycka tillbaks den uppåtstigande solen. Hemsk eld sprutar genom deras munnar i deras hatfyllda kamp mot det goda ljuset som bryter deras makt. Men solen brinner över häxorna och man kan nu se hur ”den dansar av glädje” över att Frälsaren återuppstått.

Dymmelveckan är över, den farligaste tiden på året är slut.

Vi avslutar påskdagen med ytterligare en artikel av Per Jarl, som även den publicerades den 2 april 1988 i Trollhättans Tidning. 

Den äldsta påsken har över hela världen varit att fira våren och naturens återuppståndelse. Våra hedniska vikingar hade sin stora vårfest och firade när fruktbarhetsgudarna Balder, Njord och Frej återuppstod från det döda. Påsken är alltså inget som kristendomen har ensamrätt på.

När missionärerna kom till Sverige och talade om Kristi död och uppståndelse vid påsk var det alltså inget nytt. Att guden dog och återuppstod, det visste ju varenda svensk bonde på vikingatiden. Prästerna talade precis som man var van vid och accepterades.

Möjligen var det lite knepigt att förstå att Kristus dog för våra synder. Naturens under och kristendomens lära var svåra att hålla isär. Man var orolig att han inte skulle återuppstå på den tredje dagen för i så fall skulle ju inte säden växa…

Tolerant
Taktiskt och metodiskt tog missionärerna över de gamla hedniska kultplatserna där folk var vana att samlas, byggde kyrkor och fyllde den gamla religionen med ett nytt innehåll. Men diplomatiskt och ganska tolerant. När folket kom med sina offerägg, såsom de brukade, tog prästerna en lagom andel för sig själva och kyrkan och välsignade resten. Alla var glada och nöjda.

Häxorna var det däremot ett större problem med. Redan de gamla vikingarna trodde ju på häxor och demoner. Eddan berättar om häxan Hyrrokkin, som kom ridande på en varg med tömmar av levande ormar. Nej, häxorna var inte alls så populära bland prästerna som ville ha ensamrätt på att välsigna och förbarma. Något även häxorna ansågs behärska.

Gummor
Skogarna var fulla av skrynkliga gummor som behärskade både det ena och det andra vad beträffade läkekonst med örtmediciner, dekokter och magiska besvärjelser. Allt man inte kunde förklara skylldes på deras nycker. Man var rädd för dem, men de anlitades vid sjukdomsfall.

Det blev konkurrens. Prästerna rasade mot ”dessa sista hedningar som skrivit sin själ åt djävulen”. Gummorna kopplades ihop med den hedniska religionens häxor. I folkfantasin uppstod en skräckblandad äventyrsskildring av deras göranden och låtanden med djävulen, underblåst av prästerna.

På 1600-talet flammade häxprocesserna upp i Sverige och många oskyldiga kvinnor fick sätta livet till innan mer upplysta personer som bland andra Urban Hiärne fick stopp på eländet.

Artikeln nämner inte vem Urban Hiärne (1641- 1724) är, men en kort beskrivning är att han var författare, läkare och naturforskare, blev 1676 medlem i den kommission som  skulle rannsaka trolldomsväsendet och som bidrog till att processerna minskade för att slutligen upphöra. 

Nedanstående två runstenar kan man finna om man kör 44:an mot Götene. Kör du från Trollhättan står de på vänster sida om 44:an. De står på varsin sida om den gamla riksvägen, som i dag inte är mycket mer än en grusväg. Stenarna står mittemot varandra, vilket antas symbolisera kampen mellan hedendom och kristendom. Den ena stenen är nämligen hednisk och den andra av kristet ursprung.
 

Äggnäringen är i dag kontroversiell, vilket till viss del syns i nedanstående artikel, som är skriven av Birgitta Cavallini och publicerades den 2 april 1988 i Trollhättans Tidning. Med hänvisning till påsk ska vi titta närmare på hur hönorna hade det på en äggproduktionsanläggning i Sverige 1988. Det var också bland påskartiklarna som den här artikeln gick att läsa 1988. I morgon lämnar vi påsken där hän för i år och återgår till vardagen igen. 

Vem kom först, hönen eller ägget? En klassisk fråga som ger huvudbry. Eller?

– Ägget är en förutsättning för liv, säger Carl Rudolf Palmgren, ägare och vd för Nordens största äggproduktionsanläggning, Aniagra, Mörarp i Skåne.

Å andra sidan skulle det inte värpas ett enda ägg om det inte fanns höns. Men i Sverige finns lika många värphöns som invånare, drygt åtta miljoner. Aniagra har plats för 230 000 hönor. För det mesta finns omkring 200 000 Shaver-hönor i de tio hönshusen på Skåneslätten, och det värper sammanlagt 7-10 ton ägg varje dag, året om. De går åt. Hönsen värper däremot inte mer eller snabbare för att efterfrågan på ägg ökar till påsk.

– Från det att gulan lossnar inuti hönan till dess att ägget är framvärpt, tar det cirka 24 timmar, berättar Carl Rudolf Palmgren.

– Ska man se det statistiskt värper en höna 0,75 ägg om dagen.

16 veckor
Även höns har en gång varit kycklingar som kläckts ur ägg. Aniagra köper nykläckta kycklingar till in uppfödningsanläggning i Älmhult, Småland. Innan kycklingarna kommer till Mörarp för att bidra till äggproduktionen, har de växt till sig i 16 veckor. På plats har de sedan några veckor på sig för acklimatisering, 20-21 veckor gamla är de när de börjar värpa sina första ägg.

Primöräggen går till produktionsindustrin för att bli äggpulver. De första äggen är ofta pyttesmå, 40 gram, eller jätteägg på 75-85 gram, med två gulor och skalen kan vara tjocka, skrovliga. Det är inga ägg för konsumenterna.

– Men de äggen är lika goda som perfekta ägg, säger Carl Rudolf Palmgren och berättar att personalen gärna tar med sig de jättestora hem.

20 kilo
På Aniagra beräknas hönorna ha sin bästa värpperiod tills de är ungefär 82 veckor. Då går de till slakt och har i sitt liv värpt cirka 20 kilo ägg och konsumerat cirka 48 kilo foder.

Från hönshuset trillar äggen från burarna ner på band som leder direkt till packeriet. Där genomlyses alla ägg för kontroll. Inga blodfläckar får finnas inuti, inga skal får vara spruckna (grogrund för bakterier) och är det en stor luftblåsa i ägget har det blivit för gammalt. Cirka 9 procent av alla ägg sorteras bort. Resten förpackas och runmärks samma dag äggen kommer bort från hönshuset. Bortsorterade ägg går till bagerinäringen eller blir äggpulver. De med blodfläckar kasseras helt.

En äggkontrollant besöker anläggningen 24 gånger om året. Stickprov görs och äggen poängbedöms i en skala från 0 till 5.

– Den producent som ligger under tre poäng flertalet gånger förlorar rätten att kontrollstämpla sina ägg. Vi brukar ligga på 4,9-4,95 poäng, säger Carl Rudolf Palmgren, som också är ordförande för äggarbetsgruppen inom svensk fjäderfäskötsel.

Kacklar mycket
Fyra höns tillsammans i varje bur, i långa våningsrader, är inte samma som farmors lilla hönshus man kanske minns från sin barndom.

– Det har det reagerats mot, säger Carl Rudolf Palmgren.

– Men även Djurens Vänner som besökt oss tycker att hönsen ser ut att ha det bättre än man tidigare trott. Det är dessutom en gammal erfarenhet hos hönsfolket, att höns som är sjuka eller utsätts för en olämplig miljö är tysta. Här kacklar hönsen intensivt – och värper mycket.

– Hönsen får dessutom exakt det foder de behöver. Fyra höns i varje bur förhindrar också kannibalism, som annars är vanligt när många höns vistas tillsammans, tillägger Carl Rudolf Palmgren.

– Går hönsen fritt på golvet måste de avnäbbas för att inte skada varandra. Här behöver de inga medikament. Hönsen går inte i sin egen avföring och inga ägg ligger i värprede eller kommer i kontakt med golvströ.

Dammsugs
På Aniagras anläggning arbetar två skötare på heltid med att ständigt gå runt hönshusen för att kontrollera djuren. Hela hönshuset dammsugs varje vecka.

Att ägg från hönor som fått enbart vegetabiliskt foder skulle smaka bättre, finns det inte belägg för, menar Carl Rudolf Palmgren, och hänvisar till undersökningar som gjorts av bland annat docent Klas Elwinger, Sveriges lantbruksuniversitet. I januarinumret av tidningen Fjäderfä skriver han att höns är inga vegetarianer. De tycker om och mår bra av fisk- och köttmjöl.

Det ska mycket vältränade smakpaneler till för att kunna spåra någon skillnad mellan ägg som producerats på helvegetabiliskt foder eller på ett foder som innehåller några procent fisk- eller köttmjöl.

Nu när påsken är överstånden får vi ta tag i vardagen igen. Det talas om ett antal målningar kommer att försvinna på Kronogården, betong och garageportar ska bytas invid Kronogårdens höghus, och då försvinner dessvärre det långa konstverket som går att se längs delar av Lantmannavägen. 

Jag minns när målningarna kom till. Året var 1988 och jag var 14 år. Som uppväxt på Kronogården sprang jag ju till kiosken på Kronogårdstorget med jämna mellanrum, och därifrån kunde jag se hur färgglatt det blev från att ha varit betonggrått.

Den 1 juli 1988 publicerade Trollhättans Tidning nedanstående artikel, skriven av Agnetha Larsson. Då hade konstnärerna Jerry Becker och Hans Lindström, samt målarna Folke Jordansson och Jan Erik Fredriksson dragit sina sista penseldrag vid vid det 619 meter långa konstverket. 

Snacka om bilar i långa banor!

Lantmannavägens jättelika målning är nu klar. 619 meter med Cadillac, DeSotho och andra amerikanare som motiv. I onsdags (29 juni 1988; red.anm) drog konstnärerna de sista penseldragen på verket, som beräknas kosta totalt cirka en halv miljon kronor. Hos Eidar är man dock övertygad om att målningen kommer att betala sig i form av minskad vandalisering.

I drygt ett år har konstnärerna Hans Lindström och Jerry Becker, tillsammans med Eidars två målare, Folke Jordansson och Jan Erik Fredriksson, arbetat med konstverket.

– För vår del har det varit lite av ett pilotprojekt. Vi har aldrig tidigare arbetat tillsammans med yrkesmålare, men det kan vi mycket väl tänka oss att göra igen eftersom det har fungerat över förväntan, säger Hans Lindström.

619 meter lång är målningen och finns ovanför Eidars garagelänga på Lantmannavägen. Temat är bilar.

– Innan vi gjorde skisserna för målningen tittade vi på miljön runt omkring. bilar kändes naturligt, dels är det garage här och dels är bilar typiskt för Trollhättan, säger Jerry Becker.

Vandalisering
När de båda konstnärerna gjort sina skisser, visades de för hyresgästerna, och fick deras godkännande.

– Det är viktigt att hyresgästerna i ett område tycker om den målning som ska finnas i deras närmiljö, säger Jerry Becker och Hans Lindström.

Hos Eidar beräknar man att målningen kommer att kosta omkring en halv miljon, något som man dock räknar ska betala sig.

– Vi har redan märkt en minskad vandalisering. Tidigare var så gott som varenda garageport nedsprayad, i dag är inte någon det, säger Ulf Larsson, som är marknadschef på Eidar.

Roland Abelsson, målerichef, tror att att konstverket kan få konsekvenser på en hel rad områden.

– Jag tycker mig redan märka att trafiken flyter lugnare. Många vill gärna se målningen och saktar därför in, säger han.

Folkets Hus
För Jerry Becker och Hans Lindström var det inget jungfruverk i Trollhättan. De båda konstnärerna hör till Stockholmsgruppen Ahlsén & Lindström, som tidigare gjort målningarna i Klockaregården. Gruppen har specialiserat sig på boendemiljö, och består av, förutom konstnärer, arkitekter och inredningsarkitekt.

– Vi försöker anpassa oss så mycket som möjligt just till den specifika plats vi arbetar på. Miljön är viktigare än många tror och framför allt är det mentala värdet hos de boende av stor vikt, anser Hans Lindström.

Stockholmsgruppen ska fortsätta att arbeta i Trollhättan. Just nu håller man på att göra skisser för det nya Folkets Hus. Det arbetet beräkna vara klart i mars 1990.

I det här inlägget har Axel Reinarth lämnat Europa och upptäcker nu Egypten per cykel. Häng med så klart!

Del 12

Vill man resa något sånär komfortabelt från Sicilien till Alexandria, kan man göra resan över Medelhavet på två dagar för ett pris av omkring 800 lire tredje klass. Oss tog det sex dagar med lastångaren Sila från Catania på 1800 ton för endast en fjärdedel av ovannämnda pris med förmånen att göra ett besök i Beghazi på Cyrenaika, varest det orientaliska livet mötte oss för första gången. Araber och negrer (jag har låtit ordet kvarstå då texten ursprungligen är skriven 1928, red.anm) med tarbosch eller turban och klädda i sina egendomliga vida byxor, sin långa skjorta och det breda röda bandet runt midja, deltogo i lossning och lastning, som sker från pråmar, enär hamnen icke äger några kranar.

Hela kuststräckan kring Benghazi består av öken, som gränsar tätt intill staden, och man frågar sig, hur människor kunna existera där. Men där bo, som någon sade, ”endast militär och sådana som bygga hus”, och produkterna komma från Italien, som utövar sträng kontroll över sin koloni. Den 9 juli på kvällen inskeppadesen avdelning militär, som avgick till annan ort på Cyrenaika. Någon mera brokig sammansättning av vita och svarta, de senare klädda i en mångfald färggranna uniformer, får man näppeligen se. Vi hoppades få gå i land och bese den lilla staden, vars vackra hus tjusade oss, där vi stodo ombord, men polisen avböjde, Det var en alltför viktig militär punkt för att man skulle våga släppa trenne vägfarande svenskar i land.

Gränsformaliteterna i Alexandria voro ganska vidlyftiga, och den ena avdelningen tjänstemän och polis efter den andra kommo ombord, innan båten fick gå in till kajen. För vår del var snart viseringen överstökad, och formaliteterna med våra cyklar undangjord.

Alexandria är Egyptens förnämsta handelsstad, äger omkring 700 000 invånare och har två hamnar. Mellan dessa ligga oregelbundet byggda turkkvarter, söder om vilka de arabiska kvarteren ligga i väster och främlingskvarteren i öster, de senare med fullkomligt modern prägel, och längst nordost judekvarteren. För övrigt finner man i denna stad en brokig samling folk från snart sagt alla jordens länder, vilka slagit sig ned här.

Som en svärm flugor komma alla möjliga typer och vilja visa främlingen vägen, hjälpa honom med bagaget, ombestyra passivisering och förtullning med mera med mera, allt för att sedan få ordentligt med drickspengar, Vill man undgå det mesta obehaget av deras närgångenhet, gör man bäst i att genast med skärpa visa bort dem och sedan icke ägna ett ord eller en blick mera, ty de är utomordentligt efterhängsna.

På vår färd mot Kairo varnades vi för schakaler, vilka vi dock icke sågo till. Vägen följer ofta någon förgrening av Nilen, i vars varma, smutsiga vatten buffelkorna krypa ned så att endast huvudet är över vattnet för att finna någon svalka i hettan. Även vi taga oss ett dopp däri för att åtminstone skölja bort svetten, som dryper. Efteråt få vi veta, att det är ytterst farligt att bada i Nilfloden, och de engelska trupperna äro strängt förbjudna att göra det, ty man kan däri ådraga sig en farlig sjukdom. All möjlig smörja kastas däri, men befolkningen har intet annat vatten att dricka eller laga mat av, och även vi funno oss någon gång nödsakade dricka det.

Som landet är flackt och och fritt från besvärande backar går det tämligen lätt attt cykla här, ty vägarna äro goda. De bestå ofta av jord, som i sommartorkan bindes medelst vattenbegjutning, och därav bliva de fasta och jämna. Men i regntider måtte de vara förfärliga, ty råkar man komma på något nyvattnat område, kränger cykeln som en ångare i hög sjö.

Arabbyar bestående av jordkulor ser man överallt längs vägen. På taken av dessa usla boningar eller intill dörren torkas kospillning, som samlats med händerna, vilka för övrigt äro redskap för nästan allt arbete här nere. Liksom den lilla åsnan jämte kamelen är lastdjuret, får också kvinnan utföra det mesta arbetet. Då hon lagar hemmets mat, har hon föga krav på rena händer.

Det var varmt nere i Kairo, då vi anlände dit, och som det icke var turistsäsong, förvånades folk att vi orkade cykla i värmen. Staden har en och en kvarts miljon invånare, men folklivet är synes mig mindre intressant än i Alexandria och staden mindre inbjudande, ehuru den ofta prisats av turister. Det är de gamla minnesmärkena, som göra staden till den turistattraktion, den är; icke minst stadens museum, där man numera kan få se Tutankhamons sarkofag, guldföremål och smycken värda stora summor, samt pyramiderna och sfinxen. Men det kostar pengar att bese dessa fornminnen. Fem piastres att gå omkring och se på monumenten vid ökenranden inklusive tillträde till Ramses II:s gravkammare vid sfinxen, som nu blivit utgrävd, tio piastres för tillåtelsen att få bestiga dess topp. Det är obestridligt, att det ockras alldeles för mycket på turisterna, särskilt i dessa sydliga trakter.

Inne i staden råkade Sven en kväll ut för ett överfall i en gränd, men han lyckades i sista minuten armbåga sig igenom hopen ut på den större gatan.

Trakterna mellan Kairo och Ismailia vid Suezkanalen äro vad beträffar delen närmare Kairo rika på dadelpalmer, i vars skugga arabbyar ligga i något bättre form än de mot Alexandria. Över allt arbetas vattnet upp för hand eller medelst vattenhjul, som dragas av buffelkor, och säden tröskas med tröskvagn på gammalt österländskt vis.

Området närmast Ismailia utgöres av en smal bördig landremsa begränsad på ömse sidor av öknen. Den är stundom endast ett par hundra meter bred. Järnvägen, landsvägen och sötvattenskanalen äro där förlagda. I dessa trakter levde israeliterna fordom och längs denna landremsa vandrade de vid uttågetur Egypten.

Mellan Ismailia och Kantura, en sträcka på omkring 35 kilometer, finns det endast två platser, varest man finner någon människoboning, och där vistas endast de, som tillse Suezkanalen. Vi togo denna väg, enär det för cyklister icke finnes någon farbar väg över Sinai, och vägen däråt för övrigt är förbjuden, enär den är osäker. Den heta ökenvinden brände våra ansikten, medan våra maskiner rullade fram över asfalten i denna trädlösa sandöken, där man icke finner någon skugga mot brännande solstrålar, där stora kamelkaravaner färdas tvärs över sandhavet, och där gamar och jättestora korpar hava sitt hemvist.

Rubriken ”Brännvinsbränningen – Sveriges lukrativaste ‘industri'” hittar jag i Tidningen Trollhättan i mars 1908. Att ordet industri placerats inom citationstecken tyder på att den typen av produktion inte riktigt ansågs rumsren. En av anledningarna till det var att samhället var mitt uppe i ett nykterhetsarbete, där man arbetade för ett totalförbud för denna så destruktiva dryck. Ändå var Trollhättans brännvinsbolag en industri precis som alla andra bolag här i stan vid tiden, problemet var alltså vad de tillverkade.

I artikeln redogör man för att tillverkningskostnaden för 1 liter brännvin av normalstyrka utgjordes vid de brännerier, där uteslutande brännvin producerades, 15,5 öre. Därtill kommer en tillverkningsskatt på 65 öre per liter. Försäljningspriset låg då för 1 liter 50-procentig sprit på som lägst 1 krona och 5,1 öre i Laholm och som högst på 1 krona och 82,4 öre i Göteborg (snittpris per liter på 1,40-1,60).

Trollhättans brännvinsbolag specifikt har under 1907 sålt 139 108 liter brännvin, liksom 22 577 liter andra alkoholdrycker, som totalt kostat kunderna 233 611 kronor och 80 öre. Det gav bolaget en bruttovinst på 87 790,92 (nettovinst på 69 790,17). Trollhättan höll sig på en förhållandevis låg nivå jämfört med ovanstående snittpris, 1,25 kronor per liter. Det priset gick att förhandla ner genom att man köpte storpack, 20 eller 40 liter på en gång (1,15-1,10 per liter).

År 1908 redogör tidningen också för Trollhättans brännvinsbolags lokaler, som låg i kvarteret Näcken i centrala stan. Det var Trollhättans kommun som stod för uthyrningen och hyran var på 2 000 kronor per år, men skulle nu ökas med tusen kronor om året.

Trollhättans brännvinsbolag uppges vid denna tid också ha en försäljningslokal på Storgatan. Utanför denna lokal gick det en aprillördag 1908 att beskåda hur ett par hundra sprittörstiga personer stod med sina kärl i väntan på att butiken skulle öppna. Människor knuffades och trängdes för att bli den första som kom in genom dörrarna. Ett par poliskonstaplar hade fullt sjå med att hindra allihop från att trycka in sig genom dörrarna samtidigt. ”En vidrig syn”, uppger tidningen.

Lurdagen 1 april är här. Det uppmärksammar vi genom att se närmare på Per Jarls text den 30 mars 1988 i Tidningen Trollhättan. 

April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill.

Ramsan är säker en av de första alla barn lär sig. Liksom skämtsamma tidningsredaktörer och allvarliga nyhetsuppläsare i tv älskar de 1 april.

Men i år (1988, red.anm.) har 1 april narrat sig själv. Den infaller på årets dystraste dag, långfredagen. Inga dagstidningar, inga aprilskämt. Håll modet uppe och minns några klassiker.

Vet ni att i Storbritannien tror man att italienarna plockar spaghetti direkt från åkern. Det skickliga dokumentärgänget på BBC visade för några 1 april sedan en inträngande dokumentär om hur den italienska spaghettiskörden gick till. Glada italienare sjungande ”O sole mio” gick fram över fälten och plockade spaghetti, som sedan sorterades upp i olika längder för att passa förpackningarna. Så tror många britter än i dag att det går till.

Aprilskämten passar utmärkt britternas sinne för practical jokes. All Fools Day som det heter där.

En klassiker och också själva upprinnelsen till att aprilskämtandet har blivit en tradition i de europeiska tidningarna är Londontidningen Evening Standards notis om den stora åsnevisningen i Islington på All Fools Day år 1846. Den drog tusentals nyfikna. Först så småningom insåg de vilka åsnorna var, när de gick där och tittade på varandra.

Skulle vändas
År 1889 hade den tyska populärvetenskapliga tidskriften Promethevs på ledarplats en utförlig och ytterst allvarligt hållen artikel om ett nybildat amerikanskt jättebolag som planerade att vända på Golfströmmen. Några svenska tidningar gick på finten och översatte artikeln i sin helhet. Flera läsare lär ha gripits av panik inför de klimatologiska perspektiven.

Ett på sin tid mycket omtalat svenskt aprilskämt var när det strax före sekelskiftet berättades i en notis i en veckotidning att brännvinskungen L O Smith köpt åtta afrikanska elefanter som han tänkte använda som drivkraft vid ett tegelbruk i Blekinge. Även tidningsdrakarna i Stockholm gick på det och kommenterade det högst allvarligt med rubriker som ”Stor nationalekonomisk betydelse”. L O Smith blev tvungen att införa en dementi.

Första april 1949 meddelande Lennart Hyland glatt överraskade radiolyssnare  att tunnelbanebyggarna påträffat en lovande guldgruva i Brunkebergsåsen i korsningen Kungsgatan-Sveavägen.

Slammuddrare 
Aprilnarrandet tycks också passa det göteborgska kynnet utmärkt. 1964 visade Naturhistoriska museet i Göteborg ett uppstoppat exemplar av den vitryska slammuddraren, en världsattraktion, som visade sig bestå av en del vildsvin, en del ekorre, en del grävling och en del, ja just det, anka.

Ett annat lyckat göteborgsskämt var när en av tidningarna slog upp att stålknapprande bävrar med diamanthårda tänder gnagt av nästan varenda bropelare på Göta Älvbron. Den svaldes med hull och hår av den utländska pressen ända bort till Tunisien.

1966 snabbåldrades Sven Lindahl ett fyrtiotal år medan han läste nyheter i Aktuellt.

Utan humor
Ett av de mer uppmärksammande aprilskämten ur historien är från 1 april 1705 då tsar Peter i Ryssland bevistade ett galaspektakel på teatern vid Röda torget. Tsaren var inte speciellt intresserad av teater, däremot av mycket lättklädda skådespelerskor, vilket regissörerna var väl medvetna om och därför lade in rena stripteasenummer vid hans besök.

Teatern hade fått en ny regissör, tysken Johann Kunst. Salongen satt andaktsfull, efter lång väntan gick ridån upp. Där stod några högst sedesamma scenarbetare med varsin skylt April April!

Tsaren gick i taket av raseri och lämnade genast teatern, inna Kunst hunnit släppa in skådespelerskorna som det var tänkt.

Tsaren hade aldrig hört talas om aprilskämt, ett okänt fenomen i det dåtida Ryssland. Kunst blev satt på nästa transport hem till Tyskland, där det ansågs synnerligen lämpligt att aprilnarra även kungar.

Föregångsman
Men frågan är om inte radion, och senare tv, varit skojfriskare än pressen. Sven Jerring var en föregångsman och har åtskilligt på sitt samvete.

Ett av hans mest lyckade skämt var reportaget från pressvisningen av det nya radiohuset 1 april 1947, som i själva verket inte fanns. Och aldrig kom det heller till på den plats Jerring uppgav i reportaget, nämligen hans egen adress. Jerring berättade inlevelsefullt om många märkliga finesser i det nya radiohuset och nyfikenheten blev stor hos allmänheten. Det beredde honom ett sadistiskt nöje att sitta på balkongen och iaktta alla nyfikna som letade efter det nya radiohuset, har han berättat.

Jerring anklagas också ligga bakom den ”svordomskompressor”, en manick som automatiskt bytte ut alla svordomar i etern mot ett mer oskyldigt ”hoppsan” framsagt av en oskuldsfull kvinnlig röst. Sigurd Wallén läste ett saftigt stycke av Albert Engström av Albert Engström och alla hörde hur det fungerade.

Tv-skämt
Televisionen var också rätt skämtsam de första slyngelåren. Naturligtvis var det spjuvern Olle Björklund som stod för det första TV-skojet. I Aktuellt förkunnade han att teven kunde användas till solbad. Om man klädde av sig och satte sig framför apparaten fungerade den som kvartslampa. Björklund hade själv prövat, men tyvärr blivit sittande lite för länge och fått testbilden, som på den tiden var en indian, inbränd på bröstet.

Man anar Kjell Stensson bakom indianen. Han har ju grundligt skrivit in sig i aprilskämtets historia. Första gången var när han lärde radiolyssnarna diska med radiovågor. Man ställde disken framför radion, och skruvade.

Stenssons höjdare är naturligtvis när han fick svenska folket 1 april 1962 att trä nylonstrumpor över sina svartvita tv-apparater för att få färgbild. Enkelt och billigt, sade han på sin förtroendegivande skånska.

– Min största framgång, kommenterade Stensson efteråt.

Olika typer
Naturligtvis finns det också en tysk professor Jungbauer som systematiskt har benat ut aprilskämtandet:

1) Man pekar eller stirrar intensivt i en viss riktning och lurar sin omgivning att glo åt samma håll. Barnen älskar det.

2) man målar någon svart eller vit i ansiktet.

3) Man hänger saker baktill i folks kläder utan att de vet om det. Sprutar vatten eller illaluktande pulver i folks ansikte. Populärt i Holland respektive Portugal.

4) Man skickar ut folk på omöjliga och löjliga uppdrag.

5) Man sprider rykten om märkliga saker som hänt på någon bestämd plats. Kollektivskämt och pressens favorit.

6) Man skriver skämtsamma aprilbrev typ ”Det här brevet hade du lika gärna låtit bli att öppna”.

Aprilsill
Det sägs att aprilsillen kommer från Frankrike. Varför, finns det ingen entydig förklaring på.

En förklaring, bland flera, är att sedan gammalt börjar fångsten av en mycket välsmakande makrillart vid de franska kusterna 1 april. Men de första dagarnas fångst brukar oftast bli mycket mager eller inget alls. Man talar i det sammanhanget om att ge någon en aprilfisk – det vill säga ingenting.

I Frankrike började tidigare året den 1 april, innan Karl IX 1564 flyttade nyåret till den 1 januari. Åt dem som hade lite svårt att anpassa sig till nyordningen fortsatte man att på skämt ge nyårsgåvor, utan innehåll, och retade dem som aprilfiskar. Att likna dumsnuten vid en sill gör även holländare, belgare, spanjorer, portugiser och italienare.

I England, Skottland och delar av Tyskland har man däremot jämfört den lurade med en gök. ”April april, jaga göken en mil till”, säger skottarna. Och holländarna: ”April april, katten skiter var den vill”.

Först
Att luras 1 april är en vida spridd sed och har funnits länge. de äldsta beläggen är från indiernas Hulifest som utmärkte sig för oerhörda orgier och på sista dagen den 31 mars roade man sig med att fullkomligt hänsynslöst spruta rödfärgat vatten på varandra och lura iväg folk på bluffärenden.

Romarna hade gott om sådana här ventilseder, som folklivsforskarna kallar dem. Det var tillåtet för hög som låg att narras och byta roller vid olika fester. De lever kvar, inte bara 1 april utan i en rad vårfester.

Vi svenskar hade förr sådana hyss för oss även den sista april, då man fick en chans att ge igen om man blivit lurad den första. I Stockholm lurades man 1 maj och utropade spefullt ”Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne”, tydligen alla dumbommars hemvist enligt stockholmarna.

Med varianten ”mars mars måne, jag kan lura dig till Skåne” kan man också avvärja det spefulla. ”April april, din dumma sill” om man är tillräckligt kvicktänkt när man bluffas.

Men hur gör man en långfredag? Får man narras då? Vad säger prästerna?

Tja, biskopen i franska Tours tvekade i alla fall inte en gång på medeltiden, då 1 april inföll på en söndag. Efter en lång förväntansfull tystnad inledde han gidstjänsten med att utropa ”April april!” En smattrande trumpetfanfar följde, varefter mässan avbröts och biskopen gick hem.

I mars öppnade utställningen ”100 bilder som speglar 100 år” i Trollhättan, för att fira stadens 100-årsjubileum.

Nu har du chans att vinna boken med namnet ”100 år genom 100 bilder”, med samtliga bilder från utställningen!

För att vara med och tävla vill vi att du svarar rätt på följande fråga:

Vilket djur tog sig in i stadshusets entré 1993? Mejla in ditt svar – samt en motivering om varför just du ska få boken – senast 7 april. Sedan väljer vi ut tio vinnare som alla får varsitt exemplar av boken!

Mejla in till nyttanojetavling@stampen.com.

Bokens värde är 200 kronor.

Lycka till!

Läs mer om utställningen här!