I slutet av mars 1988 kom Susanne  Alfvengren till Trollhättan och Älvhögsborg för att hålla konsert. Stefan Bennhage var på plats och levererade både text och bild till Trollhättans Tidning. ”Hon har vuxit ut till en fullfjädrad artist och har nu så många bra låtar att föreställningen blir hundraprocentig”, skriver han.

150 personer valde att gå och se Susanne Alfvengren, som inledde konserten med lugna ”När vi rör varann”, som hon haft stora framgångar med. Därefter hennes nya låt ”Vågar jag be dig”.

Under kvällens lopp växlade Susanne tempo många gånger, men det störde inte det minsta, skriver Bennhage. Tvärtom speglade det henne perfekt som artist, hon var inte långrandig och fastnade inte så lätt fack.

Hennes eget liv återfinns på många ställen i texterna om man lyssnar noga. Ömhet, kärlek, svek och ensamhet är känslor hon väver in, känslor hon själv haft och känt och som hon ventilerar genom musiken. Därtill skriver Bennhage att Susanne är duktig som text- och låtskrivare och att hon verkligen fångar sin publik. Trollhättekonserten var inget undantag, även om det var glest i lokalen. De som var där tog henne till sig desto mer och gav långa applåder i gengäld.

Ett par veckor senare var det dags för nästa artistbesök till Trollhättan och till Älvhögsborg, Orup. Publiken var tio gånger större, 1 500. Lotta Williams, som var på konserten, skriver att  Orup var en värdemätare på vilket intresse trollhätteborna har för rockkonserter. Rockartisten John Norums tidigare show på just Älvhögsborg fylldes bara till hälften – något som gjorde arrangörerna besvikna.

– Vi är trötta på att förlora pengar, säger Rolf Forssén.

Inte nog med att Älvhögsborg tröttnat. Ryktet går och artister är inte heller intresserade av en stad där publiken sviker.

Men Orups trollhättepubliksiffra på 1 500 är en okej siffra, tycker Rolf Forssén. Därför blir det förmodligen fler rockkonserter i Älvhögsborg.

Men för specifikt Orups show menar Lotta Williams att flera av Orups låtar är rena landsplågorna och att han är väl värd sin hastigt uppkomna popularitet efter hårt arbete. Hans texter är inga mästerverk. Vissa låtar är rent nonsens och andra är farligt nära att gå över gränsen till att bli löjliga. Men Orup klarar det, för han blir aldrig allvarlig.

Scenen ser ut som ett garage i korrugerad plåt och Orup själv som bilmekaniker från en amerikansk småstad. Så fort han kommit upp på scenen är det ös hela tiden. De två tjejerna i kören bryter av den skitiga garageatmosfären med exotisk glans.

Som förband på Orups konsert spelade trollhättebandet Holiday Inn med blåssektionen Burnouts. Bandet består av ett gäng unga musiker som spelar utmärkt, skriver Lotta Williams vidare.

Men nämnda John Norum, som spelade i Älvhögsborg i början på mars 1988. Stefan Bennhage rapporterar för Trollhättans Tidning. ”Det var tung rockmusik av hög klass som bjöds”. ”Det enda som fanns att anmärka på var volymen, som var rent bedrövligt hög. Så hög att sången stundtals dränktes”. Publiken anges vara 1 000 personer stor.

John Norum, det stora namnet på scenen, jobbade hårt med sin gitarr och visade trollhättepubliken att han är lika bra som ryktet säger. Gång på gång lät han låtarna förgyllas med solon, som är så karakteristiskt för honom.

Ljudet under den nära 80 minuter långa konserten var som sagt alldeles för högt, instrumenten vävdes samman till en enda sound-röra under vissa låtar, samtidigt som sången överröstades. Det var lite synd, menar Stefan Bennhage, då det var några av Sveriges bästa musiker som stod på scenen. Med rätt mixning kunde det ha blivit så mycket bättre. Men man ska inte klaga för mycket heller. Stundtals hittade ljudkillarna rätt.

Showen har mycket rök och ljus i sig, som ger en bra stämning. Man leker med färger, lägger ”spotarnas” strålar i härliga kombinationer – det är ett sceneri som är perfekt, menar Stefan Bennhage. ”Into the Fire” är en av många bra låtar, där just ljuset spelar en stor roll genom att eldkaskader skjuts upp från golvet.

Samma dag som recensionen av Susanne Alfvengrens konsert publicerades (det vill säga 28 mars 1988), kom också en annan text: ”Teoretiskt om rock”. I den texten, som saknar angiven författare, får vi läsare veta att rocken svängt från att vara upprorisk och långt ifrån erkänd i etablerade musikkretsar till att forskarna numera är intresserade. En rockforskare är Lars Lilliestam vid Göteborgs universitet.

Många svarar spontant Bill Haley (Rock around the clock) om frågan är vem som var först med rock’n’roll, men Lilliestam har en annan syn.

– Det var ingen musiker utan en discjockey som var först med begreppet rock’n’roll, säger han.

Det inträffade i juni 1951 och platsen var Cleveland, USA. Discjockeyn Alan Freed startade ett nytt kvällsprogram på radiostationen WJW – Moondogs Rock’n’Roll Party”. ”På den tiden fanns tre topplistor i USA. En för ren schlager, en lista för country & western och en för de svartas rhythm’n’blues. Leo Mintz, en skivbutiksägande kompis till Alan Freed hade iakttagit hur vita ungdomar mer och mer intresserade sig för de svartas musik, rhythm’n’blues, som egentligen var traditionell blues med mycket fastare och mer betonad dansrytm. Mintz övertygade Freed att göra ett speciellt radioprogram kring den musiken. Det blev succé och begreppet rock’n’roll hade fötts”.

Bill Hayleys ”Rock around the clock” blev känd i samband med filmen Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) från 1955, och även om det inte var den första rocklåten gav filmen en bestående koppling mellan rock, uppror och våld.

Det finns låtar äna från 1920-talet med orden rock och roll i titeln, men enligt Lars Lilliestam är den första rockskivan ”We’re gonna rock, we’re gonna roll” från 1947 med Wild Billy More.

I början var rockartisterna obskyra figurer som fick sina skivor utgivna på små oberoende skivbolag. De stora i branschen ville inte ta i spirande stjärnor som Elvis, Jerry Lee Lewis, Bill Haley, Buddy Holly och Little Richard.

Rock’n’Roll betyder egentligen att ha samlag, får vi veta i artikeln, och de första rockstjärnorna gjorde ingen hemlighet av den betydelsen. Elvis utsattes till exempel för viss censur i tv – endast överkroppen fick visas i bild.

I slutet av 1950-talet hände flera saker som påverkade utvecklingen, berättar Lilliestam. Elvis blev inkallad, Lewis visade sig vara gift med en minderårig kusin, Richard blev religiös och Holly dog i en flygkrasch. I stället tog de etablerade skivbolagen över och ”avkönade” rocken.

Under 1950-talets sista år dök procucenten Phil Spector upp och visade vägen för den framtida utvecklingen. Rocken är en enkel bedömning enligt traditionell harmoni- och melodilära. Men det handlar egentligen mer om rhythm och sound. Phil Spector skapade ett visst sound.

Guld i Gärdhem… det har man väl aldrig hört talas om…väl? I Gärdhem finns Guldkullen och vad som finns i den är inte helt klarlagt, även om försök gjorts. Artikeln, som publicerades den 23 december 1967, är skriven av signaturen ES, sannolikt Erling Svensson, som skrivit flera historiska artiklar över Gärdhemsområdet för Tidningen Trollhättan. Låt artikeln börja:

Denna berättelse kommer att handla om när Gärdhem fick en alldeles egen guldgruva. Det låter väl för de föesta helt orimligt, men… det är faktiskt helt sant. Ett rykte som berättar att det skulle dölja sig en guldåder i socknen har figurerat i ett par hundra år. Det var de två gårdarna Fåstorp och Bol som fick stå i centrum för detta resonemang.

Karl-Axel Andersson i Rörstorp kan berätta att hans mormor som var född i Bol 1820 kunde omnämna att redan i hennes barndom kallades en viss bergsknalle för ”Guldkullen”, alltså för 200 år sedan. Någon exploatering hade inte förekommit under 1800-talet. Detta dröjde ända tills 1903 då Olle Johansson i Fåstorp som en tid varit över till Amerika och där till skillnad mot många tjänat en efter dåtidens förhållanden en förmögenhet inom gruvindustrin. Inom parentes kan nämnas att även hans morbror varit över och förestått matservering som utspisade rallarna som byggde den stora järnvägen tvärs över staterna. Han träffade Buffalo Bill och många andra stora män i Amerikas historia, indianer och så vidare. När han kom hem och berättade alla sina upplevelser för gärdhemsbönderna ville de knappast tro honom, de sa ”han är galen till att ljuga” – men det var sant, hela indianhistorian och järnvägshistorian kunde han skiljdra. Hans berättelse skulle vi i denna generation få höra.

Nåväl, Olle i Fåster, som man i vardagslag sade, var just den rätta mannen som kunde bearbeta ”Guldkullen” eftersom han sysslat inom bergshanteringen.

När sprängskotten började knalla började rykten gå långt utanför socknen. Att gärdhemsborna höll på att sätta upp en alldeles egen guldgruva och att de skulle bli stormrika. En viss avundsjuka från grannsocknarna kunde skönjas att Gärdhem skulle ha äran att ha så fin metall i sina bergsknallar.

Mycket arbete lades ned. Malmprov togs till Stridsbergs för analys och sakutlåtande. Provet utföll väldigt bra. Det var högvärdig kopparmalm, men, malmådern var emellertid så liten att en brytning knappast kunde tänka sig lönbar, Fortfarande ligger det stenhögar i beteshagarna, som vittnar om dessa brytningsförsök. Man ser tydligt, att stenarna som känns tyngre än vanliga, har en grönaktig kopparutfällning. Vidare innehåller dessa talrikt med svavelkristaller som till färgen är guldgula.

Ryktet om att det i Gördhem gömdes sig guld fick nytt liv efter att det blivit bortglömt. Det var år 1948 då den stora kraftledningen byggdes.

En stolpe skulle placeras på en bergsknalle vid bäcken på gården Bols marker. När kraftverksarbetarna kom till berget med dynamit i händerna, sade Axel Skogsberg, gårdens ägare: ”nu får ni allt se upp för det är guld i backen enligt en gammal sägen”.

Et   t skott sprängdes. Ytterligare ett detonerade. Då när röken höll på att skingra sig, sade en lapp, som hade erfarenhet av gruvor: ”Nu jädran, nu har vi kommit mitt upp i den där guldgruvan”.

Med guldfeber i blick började de titta på stenarna som låg strödda i mängd. Samtidigt hade man kommit på en häftigt forsande vattenåder. Detta försvårade arbetet varför en pump i all hast monterades upp och gick natt och dag tills man murat upp stolpens grundpelare. Stolpen restes. Men det kraftoga flödet underminerade rätt snart den uppmurade foten varför stolpen snart välte och tillfogades stora skador. Stolpen kom återigen på plats och man fyllde helt igen hålet. Någon grundlig geologisk undersökning blev ej gjord men några prover som inlämnades till analys gav ett fint resultat av en 30-procentig kopparkishalt.

Lantbrukare Axel Skogsberg anade de eventuella värden som fanns i kullen och en inmutning kom snabbt till stånd av det aktuella området som med lantmätarens hjälp inristades på en speciell karta. Härmed har han nu genom all framtid förbehållt sig brytningsrätten, detta genom Wargöns AB.

Gärdhemsborna fick aldrig realiserat sina ljusa drömma om gruvdrift av kanske rentav bergslagsmänster. Kanske man någon gång i framtiden återigen börjar skjuta i bergsknallarna och tanken blir verklighet. Den som lever får se.

Den där utredningen om kvinnlig rösträtt som av riksdag begärdes 1906… och som ingen riktigt från det och framåt visste hur det var ställt med… Den 23 juni 1908 rapporterar Tidningen Trollhättan att nu har den påbörjats. Det är öfverdirektör Widell på Statistiska centralbyrån som fått uppdraget.

Undersökningen gäller närmast den kvinnliga rösträttens verkningar i de länder, där den varit införd kortare eller längre tid. Men först nu börjar man alltså införskaffa tillgänglig utländsk litteratur för att kunna genomföra uppdraget.

Exc. Lindman har tillfrågats om denna utredning, har om tiden för dess afslutning, lämnat ett sväfvande svar, men tillagt att någon ytterligare undersökning in de svenska förhållandena ei torde komma att företagas.

En vecka senare publiceras en ny notis där Tidningen Trollhättan rapporterar att Hvita bandets årskonferens har antagit en resolution hvari uttalas ”den bestämda fordran att, sedan den folkvalda kammaren i år enhälligt uttalat sig för rösträtt och valbarhet för kvinnor, denna fråga vid 1910 års riksdag genomföres så att kvinnorna icke längre hindras delta i lösandet af så viktiga samhällsuppgifter som nykterhets-, sedlighets-, folkpensionerings-, egna hems- och folkuppfostringsfrågor”.

I början av 1909 kom en artikel med rubriken ”De gifta kvinnorna och den kommunala rösträtten”. Den lyder:

Professorskan Anna Bugge-Wicksells meddelande vid rättsmötet i Jönköping, att gift kvinna äger kommunal rösträtt så snart hon blott har någon inkomst att deklarera, så att hon får egen debetsedel, har av förklarliga grunder väckt den största uppmärksamhet, då man nog i allmänhet varit okunnig om eller icke tänkt på hela dess värkan, skriver H T.

Saken är i själfva värket alldeles klar. Kommunal rösträtt har hvar och en, som skattar till kommunen. Det bevillningsfria existensminimum är 500 kronor och kan i större samhällen eller undantagsvis på grund av ömmande omständigheter, stor familj eller dylikt, genom det bevillningsfria afdraget höjas intill 650 kronor. Bevillningen utgår, så snart båda makarnes sammanräknade inkomst uppgår till nämnda belopp. Debetsedel utskrifves å mannen för hans inkomst och å hustrun för sådan hennes inkomst, hvaröfver hon enligt lag ägt ensam råda. Bevillningen, beräknad efter den samfällda inkomsten, påföres makarne efter förhållandet mellan denna inkomst och hvarderas taxerade inkomst.

Säg då, att man och hustru hafva en sammanlagt inkomst af 500 kronor, hvaraf mannen deklarerat för 490 kronor och hustrun för 10 kronor. SOm bevillningsfritt afdrag för orten afgår 450 kronor. Båda makarne samfällt skatta  sålunda för 50 kronor, och då skatten ska fördelas i förhållande till hvarderas inkomst, skattar sålunda mannen för 49 kronor och hustrun för 1 krona.

På grund häraf har hvardera en röst då i fråga om de lägre inkomsterna hvarje påbörjat hundradetal beskattad inkomst medför en röst.

Härmed är, såsom fru Bugge-Wicksell framhöll, den tilläggsröst för hustrun i praktiken vunnen, hvilken Liberala samlingspartiet i motion år 1908 sökte få fram; ty någon inkomst kan hvarje hustru gifvetvis under året förvärfva, hvaröfver hon enligt lag äger råda och hvilken hon sålunda kan ange till beskattning, hvarmed följer kommunal rösträtt.

Tack vare fru Bugge-Wicksells föredrag har allmän uppmärksamhet blifvit fäst på sakförhållandet, och den kommer nog att bära frukt vid de kommunala val som förestå.

Nedanstående artikel var nyhet den 18 april 1988. Artikeln är skriven av Christer Gebo. Häng med på ett udda sätt att vandalisera någon annans ägodelar. 

En skadegörelse med ett annorlunda tillvägagångssätt inträffade natten till söndagen (den 17 april 1988, red.anm). Ett par motorcyklar fick sina bensintankar sönderskjutna. Polisen tror att gärningsmannen använt armborst. Händelsen inträffade vid Åsaka bygdegård.

På lördagen den 16 april samlades en motorcykelklubb i Åsaka bygdegård för en veckoslutsträff. Motorcyklisterna övernattade och hade därför sina motorcyklar parkerade utanför. Någon gång under natten har någon utsatt ett par av motorcyklarna för skadegörelse.

När mc-ungdomarna vaknade på söndagsmorgonen och skulle titta till sina välputsade motorcyklar så upptäckte man att två av motorcyklarna hade hål i bensintankarna. På den ena motorcykeln, en engelsk modell, var tanken helt förstörd. Bensinen hade runnit ut och flödat utefter motorcykeln och ner på marken.

Kraft
Polis kallades till platsen för att undersöka skadegörelsen. Man upptäckte ganska snart att tankarna träffats av vassa föremål med stor kraft.

I närheten av platsen hittade man också ett par pilar i metall med hårda spetsar. Pilarna var deformerade i spetsen, vilket visar att de har använts vid skadegörelsen. Pilarna var ovanligt korta och kan sannolikt inte ha skjutits iväg med en sådan kraft med en vanlig pilbåge.

– Det verkar som om gärningsmannen har använt armborst, säger polisman Lars Önnhammar, som var med på platsen och undersökte den annorlunda skadegörelsen.

Han ser mycket allvarligt på det inträffade då armborst är ett livsfarligt vapen. De kan ändå anskaffas ganska lätt och finns med i varusortimentet hos en del postorderfirmor. Det finns armborstmodeller där man spänner en metallvajer med vev.

I det ena fallet har gärningsmännen skjutit mot motorcykel från två håll.

Det råder visserligen rivalitet mellan olika mc-klubbar, men de tror själva inte att detta skulle vara orsaken till den otäcka skadegörelsen.

Lättmetallpilarna finns nu hos kriminalpolisen i Trollhättan för närmare undersökning.

Strömkarlen känner väl alla trollhättebor till. Men vet alla när den installerades på sin plats? Det visste i alla fall inte jag innan jag hittade den här artikeln i Tidningen Trollhättan, från 15 juni 1909. Ja, just det… 1909 blir då alltså året då Strömkarlen flyttade till Trollhättan. Här får du lite mer information om hur det gick till när Strömkarlen anlände till vår stad. 

I dagarna har till Trollhättan anländt en jättelik granitfigur, föreställande Strömkarlen och afsedd att placeras i älfven på den nu snart färdigbyggda fångdammens mellersta pelare.

Den kolossala pjäsen, som är ända till fem meter hög och mäter fyra meter i bredd, är förfärdigad af röd Vätogranit vid aktiebolaget Hillevikens stenhuggeri och sliperi i närheten af Norrtelje. Den betingar i färdigt skick ett pris af omkring 7 000 kronor, hvaraf 1 900 kronor går till huggningskostnaderna. Den skall placeras i vattenbrynet, och Strömkarlen ser ganska bister ut, där han sitter vid den väldiga bropelaren med skägget sköjdt af älfvens strida böljor.

Ritningen till Strömkarlen har uppgjorts af vattenfallsstyrelsens arkitekt E Josephson och skulptören Carl Eldh har utfört en förminskad gipsmodell, som sedan af skulptören Löfgren förstorats till naturlig storlek. Själva huggningen i granit har har utförts af en vid A-B Hilleviken anställd ungersk stenhuggare och har dragit en tid af omkring åtta månader. Figuren är sammanfogad af ett tjugutal stora massiva stenblock och väger icke mindre än omkring 60 ton.

Arbetet med uppsättningen kan icke taga från början förrän det nu rådande höga vattenståndet sjunkit betydligt.

I dag ska vi bland annat besöka Turkiet. Axel Reinarth använder ett par märkliga namn på städer, Stambul och Angora. Bättre känner vi dessa städer som Istanbul och Ankara. Att Istanbul kallats för Konstantinopel hat vi nog alla lärt oss i skolan, här ges ett tillfälle för repetition. Häng med på cykeltur!

Del 15

Det är lördagen den 11 augusti eller dagen efter vår ankomst till Beirut, där vi bott på taket till svenska konsulatet. Dagen är varm och pressande, ehuru havsluften sveper in över gatorna, men vi ha ej tid att känna därpå, ty vi måste ha allt klart på ångbåtskontoret för vår avfärd. Vi ha nämligen icke något visum för Turkiet i sin helhet, utan endast för Konstantinopel, varför vi tvingas avstå från vår tilltänkta färd genom Mindre Asien.

Det är liv och rörelse nere vid hamnen. Den ena båten efter den andra går ut med passagerare och last till ångaren Pierre Loti, som ligger drygt ett femtiotal meter från kajen i brist på kajplpats.

Båtkarlarne förfölja oss var vi gå med sina erbjudanden att ro oss ut och förelägga oss priset, vilket vi på förhand förstå intekommer följas. Knappt ha vi placerat oss i farkosten, förrän vår aning besannas. Det blir vår första egentliga dust med ockrare, som ”ha hand om ens liv” och söka slå mynt av ett tvingande ögonblick. Gesterna äro otaliga och i fråga om ordflöde kunde de taga första pris. Men även vi har lärt av söderns barn och möta dem därför med samma vapen. Då duellen är slut har mannen fått mer än vi egentligen tänkt, men mindre än han begärde, och han är tämligen belåten, då han vandrar ner för fallrepstrappan.

Från en annan del av kajen går ena lasten militär efter den andra ut till ångaren. Det är franska soldater, värnpliktiga, som legat i Syrien ett år, varest de ofta varit i batalj med druserna, och som nu skola återvända till Frankrike. En del av dem ha varit sårade, och nästan alla ha varit sjuka i malaria, i tyfus och dysenteri.  Det är således ett rörligt liv ombord, då Pierre Loti stävar ut ur Beiruts hamn.

Vi följa den syriska kusten, som alltjämt är mycket bergig, och lägga till vid Alexandretta, Syriens nordligaste hamnstad, grundad av Alexander den store, till minne av slaget vid Issos 333 före Kristus.

Den ligger i Alexandrettabukten, vacker och målerisk med de höga bergen som bakgrund. Det var på vägarna uppe i dessa berg, som aposteln Paulus fordom vandrade på sina missionsresor.

Då man ser den bergiga naturen här och i Mindre Asien, förstår man, hur oerhört ansträngande hans missionsfärder varit och innebörden av den tanke, som kan skrivas över hans liv: 2Jag har lärt mig att försaka”.

Här ligger ångaren en dag, och en hel del av passagerarna – särskilt från första och andra klass – låta ro sig i land för att bese staden och göra utfärder till platser i omgivningen.

Men nöjet att komma i land förstöres i väsentlig grad av de många arabroddarnas skrän i ivern att få passagerare i sina btar, vilket ofta nära nog artar sig till slagsmål, eller cigarett-, druv-, fkion- och melonmånglarnas sorl för att bli av med sina varor ombord.

Kring ångarens fallrepstrappa är det fullt av dessa senare, som i sin iver att komma först ombord glömma bort ångarens kloakrör, som mynnar ut strax intill, och icke sällan får den last, de skulle avyttra ombord, en översköljning av mindre trevliga saker, som just då spolas ut.

Då vi lämna denna stad, ligger Mindre Asien till vänster om oss, vars bergiga och skarpt kuperade landskap vi ofta se från ångaren. Där, i staden Tarsus, helt nära kusten och ej så många mil från syriska gränsen, hade aposteln Paulus sin hemort, och i det inre av landet grundade han på sina missionsresor flera församlingar.

Vi lägga till i Mindre Asiens största hamnstad, Smyrna, omtalad i ett av sändebreven i Uppenbarelseboken.

Märklig är den hastiga europeiseringen, vi här se, och som Turkiet genomgått. De turkiska särmärkena äro borta, och den röda fezen finns icke mer. Här som i andra  europeiska med flera länder härska numera i väsentlig grad moderna från Paris.

Nere vid fallrepstrappan är det lugnt. ”Söderns oreda” märker man inte. I en båt står en poliskonstapel och ordnar turen för roddbåtarne och bestämmer antalet passagerare i dem. Han ser nog saken något snävt ibland, men det är ändå ordning.

Vi låta ro oss iland, sedan vi fått polisens vederbörliga stämpel, och göra en liten rundvandring genom de trånga och de krokiga gatorn, där affärsmännens bodar ligga och grönsakshandlarnas fruktstånd.

Till höger på höjdsluttningen ligger en kyrkogård med gravvårdarna ovanligt tätt och i stor oreda. Till vänster därom i stadens bakgrund ha vi det 130 meter höga berget Pagos, från vars topp man har en ståtlig utsikt över staden och viken med dess bergiga stränder. Dess topp var i forntiden akropol. Vackra ruiner finnas där av en genuesisk borg.

Då var rundvandring är gjord hämta vi våra pass hos polisvakten och gå åter ombord. Medan ångaren stävar ut från hamnen kasta vi en sista blick över den vackra staden med dess ruiner sedan jordbävningen i mars, under det solen sakta sänker sig bakom synranden.

Då nästa dags morgon gryr glider vi sakta genom Hellesponten eller Dardanellerna, vars stränder kantas av fästningsverk, till synes väl gammalmodiga. Medan vi glida över Marmarasjöns lugna vatten leka en mängd fiskar i ångarens svallvågor, ivrigt iakttagna av passagerarna ombord.

Det asiatiska landskapet är här betydligt lägre och jämnare, och landskapet på europeiska sidan har stor likhet med det danska.

På avstånd skymta i Stambuls minareter och moskéer, och litet senare se vi den ståtliga gamla ringmuren, 6,67 kilometer lång, vilken går från ”Gyllene hornet” till Marmarasjön, där den slutar vid ”de sju tornens slott”, som länge var statsfängelse, och i vars sida befinner sig ”Gyllene porten”, de bysantiska kejsarnas triumfport.

Då ångaren förtöjt vid kajen, och våra pass blivit vederbörligen stämplade, gå vi iland. Vi befinna oss således i den stad, som turkarna, för dess vackra läges skull, kalla ”Lycksalighetens port”. Vi äro i det europeiska Konstantinopel eller Stambul som turkarna kalla den.

Det är en vacker stad, starkt europeiserad. Det egentliga Stambul är byggt på sju kullar, liksom Rom. Sedan 1922 har emellertid dess befolkning minskat med en halv miljon, delvis en följd av att huvudstaden förlagts till Angora. Den har nu endast 750 000 invånare.

Ute på Stambuls östligaste udde ligger Seraljen, som tillhör Sultanens palats, och sydväst därom ligger Sofiamoskén, som fordom varit en kristen kyrka. Det är en religiös stad – mohammedansk förstås.

I staden och förstäderna finnas icke mindre än omkring 400 moskéer och än flera bönehus och gravkapell samt 260 mohammedanska kiosker.

Det mest intressanta är dock onekligen  Stambuls basarer, vilka till och med överträffa dem i Damaskus. Där finner man allt man önskar, från det minsta till det  största, icke minst mattor och souvenirer. Men här som i sydligare länder måste man lära sig att pruta, kanske ända till 50 procent.

För att sedan komma ifrån Konstantinopel, sedan vi väl kommit dit, måste vi ha vederbörligt utresetillstånd. Men tillstånd att färdas genom den förbjudna zonen annat än med tåg beviljas icke. Vi som alla andra fingo därför avstå från tanken att vägledes komma till bulgariska gränsen. Turkiet är ett egendomligt land.

Men vår färd till järnvägsstationen höll på att bli en färd i ockrarehänder. Nere vid tullhuset. där våra cyklar stått, den tid vi vistats i staden, underrättades vi om att vi icke kunde beviljas tillstånd att leda våra cyklar genom staden till järnvägsstationen, en sträcka på cirka 500 meter, med mindre vi först måste betala den dryga tullavgiften.

Enda sättet att slippa ifrån dessa dyra och även tidsödande formaliteter var att frakta dem över viken per båt, vilket kostade 2 turkiska pund eller 200 piaster. Och tulltjänstemannen, som medföljde för att ”kontrollera” att cyklarna blevo vederbörligen avlämnade på stationen för befordran till Bulgarien, begärde drickspengar.  Biljettförsäljaren skulle ha drickspengar för att han utlämnade våra biljetter inne på expeditionen och stationspengarna skulle ha drickspengar (efter taxa), 25 piastres för var cykel, för att de skaffade cyklarna från bagagerummet ut till tåget. Vi trodde, vi riktigt komma i rövarhänder.

Efter 3 timmars energiska men fåfänga ansträngningar att få cykelbiljetterna ordnade kom en ”tjänsteande” oss till hjälp och satte fart i tjänstemännen, som gripits av akut slöhet och lyst med sin frånvaro under tjänstetid.

Det var i sista minuten vi kommo med. Den tjänst, mannen gjort oss, begärde han två pund för, men han fick nöja sig med mindre.

Det var i mars som utställningen ”100 bilder som speglar 100 år” öppnade i Trollhättan, för att fira stadens 100-årsjubileum.

Nu delar vi ut boken, med bilder från utställningen, till tio lyckliga vinnare! Boken kan hämtas ut på Konsthallen i Trollhättan.

Här är vinnarna:
Per Sandberg, Trollhättan
Johan Liljeblad, Trollhättan
Claes Holgersson, Vänersborg
Annika Magnusson,  Trollhättan
Villy Johansson, Trollhättan
Agneta van der Poel, Trollhättan
Björn Falk, Vänersborg
Inger Karlsson,  Trollhättan
Liselotte Andersson, Trollhättan
Marie Wikström, Vänersborg

Nu råder full aktivitet i projekt nr två under jubileumsåret. Den här gången är det elever i förskoleklass t o m åk 3 som engageras.

Under påsklovet delades dryga 2000 (?!) masonitplattor och ett stort antal liter med färg ut till skolorna i Trollhättan och uppdraget till eleverna är:

GÖR DITT EGET SJÄLVPORTRÄTT!

Och gissa om det i dagsläget görs självporträtt!

Tekniken är valfri, men ett tips har varit att projicera ett fotografi på plattan och sedan fylla i konturerna. Efter det färglägger man sin bild och vips har man ett självporträtt!

Det kan vara lite pilligt men resultatet blir överraskande bra. Det svåraste är ändå att inte skugga sig själv medan man jobbar.

– ” wow, det ser ut som om en konstnär har gjort det här!”

…det ÄR en konstnär som har gjort det!

Vill man inte projicera bilder så använder man andra tekniker och kreativiteten och skaparglädjen är stor. Mycket fundering kring färgnyanser, proportioner och bakgrunder och resultaten blir fantastiska.

I början på maj samlas alla porträtt in och iordningställs inför den stora utställningen som får namnet:

”JAG ÄGER TROLLHÄTTAN”

Hur och var låter vi vara hemligt ett tag till, men förbered er på något storslaget!

I år sträcker ljusarrangemanget Den Blå Natten ut sig över en vecka och har tagit formen av en promenadslinga där varje delsträcka får sin egen fantasifulla karaktär.

I ena änden av Kärlekens stig håller Emma-Kara Nilsson och Tomas Sandberg på att lasta en fyrhjuling med ljusutrustning. Lampor, sladdar och spännremmar ska in bland ekar och tallar längs den drygt en kilometer långa stigen, som i vanliga fall helt saknar elektrisk belysning.

– De här lamporna ska upp i eken där uppe, säger Emma-Kara Nilsson och pekar upp mot branten.

I år har ljusarrangemanget Den Blå Natten vuxit till en drygt tre kilometer lång promenadslinga, där ett antal ljussättare har fått ansvara för belysningen på olika delar av slingan.

– Till ära av hundraårsjubileumet har vi låtit belysningsprojektet växa ut och flyttat det från Innovatumområdet till en längre sträcka, förklarar kulturchef Christer Olsson.

Samtidigt invigs också ett par permanenta ljusinstallationer, den nyrenoverade Rysskvarnen och ett par slussportar i 1844 års slussled som får ny belysning.

– Det är ett fantastiskt arbete som gjorts, säger Christer Olsson.

Den som promenerar längs Kärlekens stig kommer att passera sex stycken stationer där ljussättningen inspirerats av olika konstnärer, som Jan Lööf och John Bauer.

– När man kommer gående på stigen norrifrån kommer man se de lysande grenarna i toppen av eken, säger Emma-Kara Nilsson medan hon och Tomas Sandberg surrar fast två stora lampor runt ekens stam.

Vid Kärlekens stig är det färger som ska stå i fokus. Emma-Karin Nilsson visar hur olika färger dominerar i konstnärernas bilder. I John Bauers trollska landskap är det mycket grått.

– Och hur sjutton får man grått ljus här? Jo, vi använder filtrerande blå metallhalogen-lampor.

I en av Jan Lööfs bilder, Fyrvaktaren, är det i stället brunt och blått som dominerar.

– I en brant längre bort växer det mycket tallar. Vi ska plocka fram det bruna i dem och marken ska vi få att lysa blå.

Där Kärlekens stig mynnar ut mot Gamle Dal’n börjar nästa del av ljusslingan. Här tar Bertil Göransson och Jan Simon över ljussättningen som fortsätter upp mot övre slussen.

– Även om ljussättningen är av olika karaktär är det viktigt att det finns ett flöde i slingan. Det ska kännas naturligt åt vilket håll man ska gå, säger Jan Simon.

För den som kan sina sjömärken blir det tydligt att de röda och gröna ljusen som kommer lysa på vardera sida om de gamla slusslederna, är inspirerade av färjetrafik och farleden mot hamn.

– Vi kallar den Färgeleden, säger Bertil Göransson.

I installationen Flytande universum experimenteras det med perspektiven, där tre ljuskuber placerats ute i en av dammarna.

– Det är ett lite osäkert moment. Det måste stämma med kablar och vatten. Vi tar extra höjd för säkerheten, säger Jan Simon.

För även om slussområdet badar i solsken under arbetet med att rigga ljuset, kan vädret ha stor betydelse för hur ljussättningen upplevs. Emma-Kara Nilsson hoppas på fuktighet i luften.

– Med fukt i luften blir ljuset väldigt spännande och dramatiskt.

Johanna Lundberg

Under 1988 gjorde Trollhättans Tidning en genomgång av smeknamn och öknamn från förr i flertalet artiklar. Den första är skriven av Bengt Lindström och publicerades den 12 mars. Den ska vi kika på närmare i det här första delen av en serie om smeknamn och öknamn.

Del 1

Smeknamn och öknamn var mycket utbredda förr i tiden, ja till och med införda i kyrkböckerna. Skulle man ha uppgifter om någon i kyrkboken och som hette Karl Johansson och man inte visste kvarteret där han bodde, kunde man säga ”Karl i Smia”, så kunde man få till svar: ”Jaså, han”, och så var saken klar.

Axel Wihlander, som arbetade på Pappersbruket, har berättat att han inte visste efternamnet på de flesta av brukets arbetare. Yrket fick avgöra vem det gällde. Nämndes Eldar Karl, Slipare Karl, Smörjare Alfred eller Karl i Smia, så visste han genast vem det gällde.

Bengt Lindström skriver att han tidigare berättat om Karl i Smia, men då inte hade tillgång till något fotografi, men nu, genom Trollhättepojkars försorg har han nu fått låna ett fotografi på Karl i Smia och ett annat på hans bostad.

Karl Johansson, Karl i Smia (smia = smedja) arbetade vid Trollhättans Pappersbruk, som var beläget på Önan, det vill säga den plats där Hojumstationen finns i våra dagar. Pappersbrukets verksamhet upphörde 1916.

Karl i Smia arbetade i brukets reparationsverkstad. Han var en stillsam och snäll gammal farbror, som tog allt ganska lugnt. Han gav alltid det rådet ”att vi får pussla så vackert så det som varit kommer bak så få vi se om det går”.

Kvartsfigur
Långt in i vårt sekel var det gott om hästlass och dragkärror. Man kunde kanske få se det välkända stadsbudet Viktor Qvart komma gående med några väskor som skulle till stationen.

Qvart troddes erhålla ett arv om flera miljoner från Australien, vilket gjorde trollhätteborna mycket hoppfulla. Om detta skrev Gustaf Lundén i en revyvisa. ”Framtidssyn”, år 1913:

Och när Viktor Kvart har fått ut sina pengar
– en kvarts miljon blir det nog åt oss var –
men då kan NI tro, det skall bli andra slängar, 
så året därpå finns nog ingenting kvar. 

Arvet torkade dock in. Så här lät den allmänt förekommande lustigheten om stadsbudet Viktor Qvart:
– Hur många stadsbud har Trollhättan?
– Tre och en kvart.

Det passade bra eftersom Qvart var en ganska liten man.

Blötlagt
Nohab hade en idrottsförening, som bland annat hade orientering på sitt program. Denna sport utövades flitigt av nohabiterna. Första tävlingen 1945, som gick i terrängen kring Liftinge gård och med Erik Lennmhyr som banläggare, omfattades med stor sekretess. Det blev till och med så mycket av den varan att sista kontrollen ej gick att finna. Skärmen hängde nämligen 500 meter från den angivna platsen.

Eftersom alla deltagare mer eller mindre doppat sin lekamen i Hult- eller Häradsmossarnas bruna och en aning kylslagna vatten, var det en rörande enighet om förslaget att döpa banläggaren till ”Moss-Erik”.

På tal om Nohab, så var det under överingenjör Kjällmans tid alltid ”hets”, och många är historierna från den perioden. En verkstadselev, som tyckte det blev för långt till frukostdags, frågade kamraterna om det gick att äta en bit under arbetstiden och fick till svar att det inte gjorde något, bara inte Kjällman gjorde sin rond och fick se att eleven åt sin smörgås. Men det gjorde han och han utbrast:

– Vad tar Ni er till karl, äter NI före det har blåst?

Eleven svarade:
– Ja,.. men det gör inget, bara inte Kjällman ser’et.

Ingen ekonom
Erik Adamsson har berättat om Spannmålsgatan och livet däromkring. I Spannmålsgatans början vid kanalen fanns en stor pump med hjul varvid man vevade upp vatten från kanalen. Vattenledningen kom till senare. Vid pumpen träffades folk och pratade.

I Haglunds charkuteri vid Storgatan 28 fanns en man som bar vatten till deras behov. Han var snäll och hygglig, men var inte särskilt slängd i räkning. Han kallades allmänt för Ingeskitens Karl.

Småpojkarna tyckte det var livat och frågade alltid Karl vad han hade i lön för att bära vatten. Han svarade alltid oförändrat:

– Ja, ser ni pojkar, jag har tre enkroningar, en 50-öring, en 10-öring och en 5-öring i veckan för jag bär vattnet.

Att han hade 3,65 kunde han aldrig räkna ut.

Kort stubin
Brukspatron Ernst Stridsberg, ägare till Stridsberg & Biörck, var känd för sitt häftiga humör, men också för ett innerst inne gott hjärta.

Stridsberg skulle resa bort en morgon, men först besökte han en sjuk arbetarehustru i Strömsviks närhet.

– Sänd bud hem till mitt vid middagstid så får ni en god värmande soppa.

Så tog brukspatron upp en sedel som han hade i beredskap i västfickan och lämnade på bordet.

Inför så mycket vänlighet reste sig den sjuka upp ur sängen för att nysta ur sig en del tacksägelser, men hon kom av sig vid ett barskt:

– Håll käften, kärring!

Ernst Stridsberg bodde med sin familj på Strömsvik, som uppfördes 1895.

Där fanns bland annat ett stort brygghus. Det huset störtade in i samband med ett förskräckligt snöväder. I sammanhanget måste nämnas, att det fanns en gubbe, Möller, som brukade sköta trädgården vid Strömsvik. Han var gammal och pensionerad, men gick till Strömsvik på sommaren och ”kratta går’n”, som han sade.

Ett par dagar efter snöovädret fyllde Möller 85 år. Ernst Stridsbergs son, Sigurd, skulle gratulera Möller, och sade då:

– Har Möller hört att brygghuset har störtat in?
– Åh fan, där har jag mina galoscher.

En mässa med fokus på hållbarhet. Efter två år är Xplodera go green tillbaka. Nu som en del i Go Innovatum.

Upcycling, recycling och redesign. Det kanske låter som krångliga begrepp men handlar om något så enkelt som återanvändning och återbruk. Och det är just vad mässan Xplodera go green handlar om.
Första gången mässan anordnades var för två år sedan på initiativ av ungdomar från Storegårdens fritidsgård, då blev det succé med drygt 1 800 besökare.
– Det blev fantastiskt bra. Det är därför det har varit så roligt att jobba med det här i år, säger Karin Jacobsson-Mauritzson, föreståndare på Storegården.

I år är Xplodera en del av det större evenemanget Go Innovatum där hela området öppnas upp för nyfikna trollhättebor (se artkel på nästa sida) och sätter fokus på hållbarhet och framtid. Något som Xplodera går helt i linje med. På lördag fylls Innovatum science center med ett 40-tal utställare med fokus på återbruk.
– Jag hoppas att folk ska börja tänka på hur vi lever i vårt konsumtionssamhälle och framförallt vår mathållning, människor svälter i andra delar av världen medan vi kastar berg av mat. Och så hoppas vi att vi kan visa på att man inte behöver konsumera utan att man kan göra mycket fräckt med gamla saker, säger Karin Jacobsson-Mauritzson.

Genom workshops och föreläsningar vill man sprida inspiration och kreativitetslust hos besökarna. På programmet hittar man bland annat modeskaparna Bea Szenfeld som designat kläder åt Lady Gaga. Andra affischnamn är journalisten Andreas Jakobsson som i två år här levt på mat som människor slängt, Sabina Kramle som skapar kläder av kapsyler från aluminiumburkar och Marie Teike som skrivit en bok om vad man kan göra med sina gamla saker.
– Jag tyckte att vi hade ett väldigt bra program förra gången, men jag tycker att vi har ännu bättre i år. Det är ganska imponerande, säger Magnus Sörensen, fritidsledare på Storegården.

Karin och Magnus håller i trådarna till mässan tillsammans med elever på Magnus Åbergsgymnasiets hotell- och turismprogram. Eleverna har fått olika uppgifter att jobba med såsom marknadsföring, klädsinsamling, modevisning, tävlingar och Facebook.
– Vi får lära oss hur det går till på riktigt. Vi trodde till exempel att det skulle vara enklare att få tag i skolor än vad det var, säger Josephine Pettersson som tillsammans med klasskompisar har haft ansvar för att informera om mässan på skolor.

Arbetet med mässan har fått eleverna att få upp ögonen för hållbarhet och återanvändning.
– Vi vill försöka få folk att fatta att slit och släng inte är hållbart i längden, säger Ludvig Säreborn, som går i ettan på MÅG.

Johanna Josephsson

Det är full fart i Trollhättan. Under helgen som var ägde stadens första idrottsgala rum. På lördag är det premiär för ett annat evenemang – Go Innovatum.

Det är en vår full av evenemang i 100-årsjubileets tecken. Jubileumsbalen, Trollhättans street art festival och Idrottsgalan har redan ägt rum. Nu lämnar de plats åt Go Innovatum och Blå natten jubileumsspecial. Med fokus på framtiden öppnar Innovatumområdet på lördag upp för Trollhätteborna.
– Vill vi gärna sätta fokus på hållbarhet, de gröna frågorna och framtidsperspektiv, säger Jenny Persson, projektledare för 100-årsjubileet.

Under dagen kommer områdets verksamheter bjuda in nyfikna Trollhättebor.
– Vill att både att de som inte brukar besöka Innovatum och de som kanske faktiskt är där ofta ska komma. Vi uppmuntrar verkligen folk att ta chansen att besöka de här verksamheterna.

För den som gillar att röra på sig är det nya Innovatumhallen som gäller, där kan man prova på badminton. I Älvhögsborg blir det övningar som fokuserar på kroppen som kraftverk. Är du mer konstnärligt lagd har N3 stort öppet hus och hos Ljud- och bildskolan kan besökarna få bli fotograferad av elever.
– Några av Innovatums verksamheter såsom Innovatums inkubator, GKN:s verksamhet i produktionstekniskt centrum och Högskolan Västs forskning i produktionstekniskt centrum i byggnad 73 har inte öppet i vanliga fall. Så det är en unik chans att få komma på öppet hus hos dem, säger Jenny Persson.

Saab bilmuseum, Film Väst, Konsthallen, Xplodera go green på Science center (läs mer på sidan 11, konsert med Love Antell i Stagebox på N3 och invigning av den nya lekplatsen vid Insikten är andra saker som står på schemat.
– Det är verkligen många olika aktörer med olika innehåll på Innovatumområdet. Det finns mycket att upptäcka och det här är en bra chans att göra det.

Dagen avslutas sedan med invigning av Den blå natten jubileumsspecial som pågår en hel vecka. Klockan 21 tänds ljusinstallationerna på promenaden i Älvrummet.
– Det är fokus på den vackra belysta naturen, att uppleva Älvrummet i ett nytt ljus. Sedan blir det kanske lite överraskningar på vägen, vi får se, säger Jenny Persson.
Som om detta inte är nog så fortsätter våren med Hela Kronan gungar och historiskt brandbilsrally.
Det är full fart med andra ord.

Johanna Josephsson

En nöjespark som de flesta trollhättebor känner till och förmodligen besökt är Liseberg. I dag är det dags för just den här parken att slå upp sina portar. Den 15 april respektive 16 april 1988 publicerades två artiklar, båda skrivna av Mia Thornberg, i samband med premiären det året. I den första får vi ta del av Lisebergs nyheter för året, i den andra får vi lära känna trollhättesonen Mats Wedin, som just detta år tar över vd-stolen på Liseberg (han skulle komma att stanna på den posten till 2011, red anm).

En nyhet för året var en karusell för de lite yngre besökarna, nya radiobilar och en helt ny affärsgata i sekelskiftesstil. Nöjesparken hoppades med dessa nyheter komma upp till 1987 års nivå då den slog alla rekord med sina 2 877 000 gäster och 11 miljoner åkturer. Men den gamla trotjänaren Bergbanan har för året tagits bort, förvandlats till träflis, ”Liseberg lämnar ett handikapp”, förklarar man i tidningen. För 1987 hade det visserligen varit långa köer utanför den helt nya Lisebergsbanan, men nästan lika långa köer hade ringlat till Bergbanan.

Under tidig höst 1987 skrotades Bergbanan och sägs nu ha förvandlats till träflis någonstans i Värmland. Där Bergbanan stått sedan Lisebergs begynnelse finns nu ett nytt högt plank bakom diverse olika kiosker. I ena änden finns klassiska kraftprovet Onkel Sam, men Sam har fått sällskap av Onkel Ivan i kosackutstyrsel. Hos dessa två herrar kan man prova sin styrka genom att med en jätteklubba i trä försöka dunka upp en mätare i topp. Lyckas man lyfter Sam på hatten och Ivan viftar med sina jättemustascher.

En annan nyhet för 1988 är Fisketuren, placerad strax intill Flume Ride. Fisketuren är en karusell som snurrar ganska snabbt medan båtarna man sitter i guppar upp och ner.

Radiobilarna har därtill fått en ansiktslyftning. De gamla har bytts ut mot nya och dessutom har bilarna fått ett nytt garage, som står där Cinema 180 tidigare stått. 20 bilar finns att träna krockteknik med.

Cinema 180, den halvcirkelformade biografen är borta för gott. Däremot finns Villa Opp- Å-Ner kvar. Den har utrustats med ett nytt rum, där det med jämna mellanrum blixtrar i kolmörkret. Med blixtrarnas hjälp hamnar besökarnas skuggor på de vita väggarna i rummets ena del. När de lämnar rummet stannar skuggorna kvar en stund. Det är väl bara att räcka lång näsa åt nästkommande besökare till rummet. Ingen vet vem den skyldige är i alla fall…

1988 kom också Storgatan, som går från Lisebergs central vid Lisebergsbanan och ner mot Loopen. Storgatan är en gatstump i kullersten och flankeras av två huslängor med byggnader i sekelskiftesstil. Husen inrymmer affärer av olika slag och representerar tiden från 1700-talet och fram till Lisebergs premiär 1923. Däremot är det som säljs i butikerna av årgång 1988. Den här satsningen handlar om att bli en nöjespark för alla. Den som inte vill åka allehanda attraktioner ska i stället kunna gå i affärer, titta på blommor eller vad besökarna nu kan tänkas vilja syssla med.

När parken öppnade den där dagen den 16 april 1988 hade Trollhättan ett par fingrar med i spelet. Dels den för året nya vd:n Mats Wedin, som är trollhätteson. Dels årets upplaga av Lisebergsapplåden som tilldelats de inte obekanta spexarna i Galenskaparna och After Shave.

Mats Wedin ja… han hade jobbat 14 år på Volvo, men den 1 februari 1988 tillträdde han tjänsten att få hålla i alla trådarna för Liseberg.

– Det finns inte många sådana här jobb. Det är något av en pojkdröm att få ha sina egna karuseller, säger han.

Mats Wedin är född och uppvuxen i gränstrakterna mellan Karlstorp och Skoftebyn. Man skulle kunna tycka att underhållningsbranschen, dit Liseberg får räknas, borde vara en främmande värld för Wedin efter jobbet på Volvo, men inte då. Han var med under Galenskaparbröderna Erikssons tidiga härjningar på Utan Lots-tiden, bland annat som pianist.

Som 18-åring började han plugga ekonomi i Göteborg och därefter hamnade Wedin på Volvo.

– Jag blev kvar där i 14 år och gjorde lite allt möjligt, berättar han. Först handlade den om produktionsplanering, senare om datasystem och det sista året om marknadsföring.

Så dök jobbet som vd för Liseberg plötsligt upp från ingenstans och Wedin nappade direkt.

– En sådan  chans får man inte en gång till. Så fort jag funderat igenom vad jag ville göra här i livet bestämde jag mig för att söka och sedan har jag aldrig tvekat inför att ta det. Det är ju så himla roligt och är något av en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Vem vill inte ha sina egna karuseller – även om det råkar vara Göteborgs stad som egentligen äger dem.

Som vd för Liseberg har Wedin ansvaret för allt som händer innanför grindarna.

– Det är inget jobb man går till mellan åtta och fem varje dag och sedan bara kopplar bort. Jobbet varar hela tiden i karaktär och inför premiären handlar det i princip om att jobba dygnet runt, säger han.

– Men det är lätt att känna för en sådan här arbetsplats och alla som jobbar här har parken i sitt hjärta. Älskar man den inte kan man inte göra ett bra jobb.

Som tidigare nämnts i detta inlägg slog nöjesparken alla rekord 1987. Men rekorden har rykt all världens väg från år till år de senaste säsongerna.

– Det är naturligtvis en jätteutmaning att ta över i ett läge där parken under många år ständigt förbättrats och man kan inte bara gå omkring här inne och lattja om man vill fortsätta den här utvecklingen företaget haft de senaste 15 åren.

– Mitt jobb är att fortsätta driva parken på samma fina sätt som den skötts hittills och det innebär att vi måste fortsätta spruta idéer. För att bibehålla samma höga nivå på antalet besökare måste det ske förändringar hela tiden.

– Fantasin är drivkraften och den måste flöda, men det är lätt när man går omkring här i parken. I framtiden ska vi bli ännu större och ännu roligare med högre bergbanor, bättre restauranger och så vidare, och så vidare.

– Det är ett drömjobb som är både roligt och spännande, men det krävs mycket hårt arbete för att fullfölja alla planer och för att ständigt skapa nya, förklarar Wedin.

På frågan om vad som egentligen är det allra bästa med Liseberg funderar Mats Wedin en lång stund. Sedan svarar han med eftertryck:

– Det bästa med Liseberg är allt! Här finns något att göra för alla – även för den som inte vill åka Loopen – och jag har inte träffat någon som inte tycker om Liseberg.

I dag ska vi kika närmare på en händelse från slutet av 1967, närmare bestämt vid 21-tiden, kvällen till den 28 december 1967, då en brytarexplosion inträffade i en samlingsskena med 10 000 volt på sekundärstationen på Stallbacka. Explosionen orsakade strömstopp för landsbygden norr om Trollhättan och för samtliga stallbackaindustrier.  Följande skrivs i Tidningen Trollhättan:

Inledningsvis var det svårt att överblicka skadornas omfattning och hur lång tid industrierna skulle bli utan ström då det brann i sekundärstationens tak.

Vid midnatt hade brandmännen fortfarande inte fått bukt med elden i stationstaket. Man kunde inte släcka med vatten, utan fick använda pulver. Halvorstorp, Tunhem, Åsaka och Norra Björke blev utan ström vid explosionen, men vid 22.30 kopplades dessa områden in över en annan station. Industrierna på Stallbacka kunde däremot inte få någon ström.

Tidningen Trollhättan beklagar i sin text att de tyvärr inte kunde få med mer information innan pressläggningen för tidningen som skulle komma den 29 december. Ytterligare en dag senare (den 30 december), var de, som förväntat, tillbaka med mer vetskap i vad som hade hänt på Stallbacka.

Då får vi läsare veta att det var några av de dyraste timmarna som stallbackaindustrierna någonsin varit med om. Fortfarande var det för tidigt att kunna ge några exakta siffror, men man vet att i produktionsbortfall med mera torde det röra sig om flermiljonbelopp. På förmiddagen dagen efter explosionen kunde man inte i hela Stallbacka se en enda skorsten som det kom rök från. Det torde vara unikt bara det.

Distriktsingenjör R Björkman vid Kraftverket menade att den explosionsartade brand som utbröt i transformatorstationen på Stallbacka orsakades av ett överslag i en 10 kilovoltz brytare. Den ljusbåge som bildades skulle kunna liknas vid en jättestor elsvetslåga, och det orsakade brand i taket, som blev helt förstört och som bara det uppskattningsvis kommer att kosta över 100 000 kronor att iordningställa. Först på sextiden på morgonen efter var branden helt släckt.

Hur överslaget kunnat inträffa vet man ännu ej, men man förmodar att fukt kommit in på något sätt och att detta är orsaken.

Utöver de ordinarie brandmännen har Kraftverket haft cirka 50 man i arbete med att röja upp och i första hand snabbt se till att få ett nytt tak över transformatorstationen. Det tog beundransvärt kort tid och klockan 12.35 kunde strömmen slås på igen och industrierna kunde därmed börja harva på igen. Mycket arbete återstår dock för Kraftverket innan skadorna definitivt är reparerade.

För de många industrierna på Stallbacka innebar avbrottet ett besvärligt och syrbart produktionsbortfall. Att totalt kunna uppskatta detta i pengar går inte, men det rör sig, som nämnt, om flermiljonbelopp.

Överingenjör Sune Claesborn hos Saab omtalade att man på fabriken tillverkar runt 210 bilar per dygn och med detta är ungefär 2 000 arbetare sysselsatta. Eftersom Sabb nu har god vind i seglen på försäljningssidan, måste produktionsbortfallet tas igen på övertid. Kostnaden för detta i form av grundtimpenning under stillastående tid plus lön för övertid uppskattar man en förlust på omkring en halv miljon kronor.

Direktör Sven Löwenhielm, Ferrolegeringar var bekymrad över det inträffade. En stor del av personalen hade på förmiddagen fått gå hem i avvaktan på felets avhjälpande. Ferro har en årsomsättning på cirka 120 miljoner och sannolikt ligger deras förlust på runt 400 000-500 000 kronor. I Ferros fall föreligger också en risk för att de stora elektroderna i ugnarna kan gå sönder då man startar igen och då tar det ytterligare tid innan dessa utbytts och då med ytterligare produktionsbortfall som följd.

När arbetarna på fredagsmorgonen kom till porten på Flygmotor möttes de av beskedet att de kunde vända åter hem och komma tillbaka klockan 12. Det handlade om cirka 1 000 man som friställdes under cirka sex timmar.

Produktionsdirektör Arne Hallin, Flygmotor, omtalade att företaget på vissa kritiska ställen har egna reservaggregat som kan pumpa avlopp, förse underjordiska lokaliteter med luft och viss belysning. Flygmotor hade dessutom fördelen att kunna få en begränsad, men välkommen eltillströmning via Kraftverket. Kontoren kunde därför arbeta och telefonväxeln fungerade. Ändå kunde man uppskatta produktionsbortfallet till omkring 5 000 arbetstimmar och Hallin menade att det kommer bli besvärligt att ta igen all den tiden. Hallin kan däremot inte säga vad stoppet betyder i pengar, men det rör sig om sexsiffrigt belopp. Produktionsapparaten på Flygmotor var igång igen klockan 13.

Hos Union Carbide vållade elstoppet bekymmer genom att en del avloppspumpar stannade och att avloppsvatten började stiga i källarlokalerna. Här inryms en del av företagets arkiv. Brandkår och kontorspersonal hjälptes åt att bära undan de delar av arkivet som hotades. Direktör Leif Karlsen omtalade att ett 80-tal anställda som inte kunde arbeta under stoppet. En del av det som fanns i ugnarna kan också anses som förstört. Man uppskattar produktionsbortfallet till 100 000 kronor.

Wargön AB är ett av de företag på Stallbacka som har kontinuerlig drift och genom sin speciella produktion får de ett ännu längre driftstopp än de övriga företagen. Ingenjör E Wallström omtalade att 100 man berördes och även om Wargöns AB fick elström på förmiddagen, så kommer inte produktionen igång förrän tidigast ett dygn senare och då endast i begränsad omfattning. Det tar nämligen tid innan ugnarna är uppvärmda igen. Normal drift räknar man inte med förrän efter nyår. Det orsakar förstås stor förlust också för Wargön AB, men hur stort belopp det handlar om ville Wallström inte bedöma.

Artikelförfattaren Alf konkluderar i slutet av artikeln: ”På många andra sätt blir det indirekta förluster för de som drabbas av elstoppet på Stallbacka och man kan utan överdrift påstå att förmiddagstimmarna fredagen den 29 december 1967 går till historien som kanske de dyraste Trollhättan och Stallbacka varit med om.”