I dag på Internationella kvinnodagen kan det kanske passa bra att titta lite närmare texter som publicerades i Tidningen Trollhättan kring frågan om kvinnlig rösträtt 1907-1909. Det finns rätt så mycket materal, så fler delar följer. Vi börjar med en artikel med rubriken ”Kvinnornas rösträtt” från januari 1907. Den är skriven av signaturen Jim.
Frågan om kvinnans politiska rösträtt har som damerna vet på visst sätt blifvit aktuell på senare året.
Men ärade rösträttsfirande damer! Veten I på hvad sätt frågan drefs fram vid fjolårets riksdag? Jo, det var riksbyggmästaren P Em Lithander, som hade den i bakfickan för att användas i nödfall. När Staaffs förslag om utvidgad rösträtt för männen hotade att gå igenom drog riksbyggmästaren kvinnan fram ur bakfickan och använde henne för att sätta krokben på Staaff.
Tror I nu mina nådiga, att den goda Per Emanuel ville att ni skulle ha rösträtt? Misstag. Han är kemiskt ren från allt hvad reformsträfvan heter. Vid första lägliga tillfälle stoppar han kvinnan i bakfickan igen.
I ett föredrag härom dagen uttalade doktor Thora Wigardh så många sanningar, att jag blef stormförtjust i henne. Det sanna var visserligen inte nytt men det var roligt att höra det ändå. Så sade hon en del nytt. Det nya var inte sant. Det var inte snällt af doktor Thora. Därigenom sjönk min förtjusning, som förut varit nära kokpunkten, till under noll.
Jag skrifver obetingat under på att alkoholen är kvinnolyckans farliga fiende, jag delar fru Thoras psikt om den gifta kvinnans rättslösa ställning och liksom hon inser jag den stora faran af generiska sjukdomar. Allt hvad hon föreslår i lagstiftningsväg för att råda bot på eländet är jag obetingat med om. Och detta är inte bara jag utan alla män som har hjärta i bröstet.
Hvad berättigar då fru Thora att säga: ”Männen stifta aldrig lagar, som hindra dem att supa, eller tillerkänna kvinnan hennes rätt gentemot mannen och inte heller lagar, som bringa straff åt män, hvilka nedsmitta kvinnorna”.
Jag vill inte tro att den älskvärda doktor Thora medvetet säger en osanning. Men det må i alla fall sägas, att hennes yttrande vittnar om en kolossal okunnighet. Hur är det i Amerika, goda fru Thora, där en del af Förenta staterna genomfört förbudslagstiftning? Är det kvinnorna eller männen som genomfört den? I samma land är kvinnans rätt gentemot mannen lagligt garanterad. Och ändå har kvinnorna inte politisk rösträtt där.
Men det kan hända, att Amerika ligger för långt bort för fru Thora. Vi kunna då taga ett exempel från närmare håll. Beträffande de veneriska sjukdomarna har Danmark nyligen antagit en lag, som är så sträng, att fru Thora säkerligen skulle vara alldeles tillfreds om den tillämpades äfven i Sverige. Och tänk Eder, lilla fru Thora, denna kag har stiftats af de otäcka karlarna.
Eftersom de veneriska sjukdomarna kommit att nämnas, så tillåt en liten parantes. Det är en delikat fråga men af genomgripande social betydelse och bör därför kunna få särskådas äfven från mannens synpunkt. Och då frågar jag: är kvinnan så alldeles utan skuld i det rådande eländet?
Älskvärda damer! I sin yngligaålder har nästan hvar och en man en ren och upphöjd kärlek till någon ung kvinna. Sagda unga kvinna kanske tycker om honom också, men i de flästa fall är hennes kärlek inte starkare än att hon gifter sig med en annan, som har det bättre förspändt i ekonomiskt hänseende. Så blir den unge mannen bitter och den frukt han inte fått smaka som tillåten den snattar han som förbjuden. Och så försjunker han allt mera i lasten.
Så en sak till! Kvinnan vill numera inte lära sig att bli en duglig husmor. Hon föredrar att för en svältlön förrätta det arbete, hvarmed mannen skulle försörja sig och henne. Om hon sedan skulle gifta sig har hon så stora pretentioner, att få män äro i stånd att uppfylla dem. Detta är kanske den betydelsefullaste orsaken till eländet. Kvinnan har sannerligen inte anledning att kasta första stenen!
Men för att återgå till fru doktorn och hennes rösträtt, så vill jag med risk af hennes onåd påstå, att mannens rösträttsfrågas lösning ej får förfuskas av kvinnans. Kvinnan är för öfrigt inte mogen för rösträtt. Detta är ett djärvt påstående, men jag är just inte djärf av mig – inte ens för kvinnan.
Jag påstår att af kvinnorna är det ingen, som är så politiskt inträsserad, att hon ens har reda på den svenska rösträttsfrågans historia under, låt oss ej ta till för mycket, endast de senaste fem åren. Och nittionio af hundra bland dem veta inte vad statsministern heter.
Nej, mina damer, ni måste först visa att ni inträsserar eder för politik, sedan kunna vi resonera med eder om rösträtt. Arbetareklassen har höjt sig och visat sig vara värd den, denna klass är nu närmast berättigad att få den. Arbeten nu ni på att sätta eder in i dagens brännande frågor, mina nådiga, sedan ni gjort det skall jag bli den förste att arbeta för att ni skall få rösträtt.
Någon månad senare (februari 1907) kommer artikeln ”Rösträttsfostret, som är undertecknad av signaturen Lear. Den lyder:
I lördags var alltså den stora dagen, då slöjan rycktes från svenska folkets ögon, då det ändtligen fick veta hvad det har hoppas eller frukta! Man har alltså fått lämna trons och gissningarnas fält och har nu klart för sig, hvad man har att kämpa för eller emot.
Då vi för någon vecka sedan aningsvis antydde, att den nyss samlade riksdagen måhända skulle blifva en överraskningarnas riksdag, trodde vi dock ej, att vi så snart skulle blifva så grundligt sannspådda. Ty på de allra flesta torde väl den kungl. propositionen ha värkat i något afseende absolut öfverraskande. Ja, på alla öfver huvud taget utom dess egna upphofsmän. Men det blir kanske äfven deras tur!
Det har nu så mycket talats och skrifvits om mödvändigheten af en värklig rösträttsreform, att till och med de, som endast för några få år sedan under förnämnt tvifvel affärdade saken med en axelryckning, nu tro och erkänna sanningen häraf. I snar nationell samling ligger Sveriges framtid. Men den Lindmanska propositionen har förvisso ej sett dagen i samlingens tecken. Dess mottagande i prässen har ej sannerligen varit af den art, att man får intrycket af morgonrodnaden till en nationell pånyttfödelse. Den hufvudstadstidning, som framför andra ha förmågan af stora vyer och historiska synpunkter, säger om de kungl. propositionerna, att de ”äro kemiskt rena från allt, som kan tyda på en stark känsla, att vi står inför en af de betydelsefullaste reformer i det svenska statsskicket sedan enväldets afskaffande”. En annan Stockholmstidning fruktar, att ”den proportionalistiska metoden i stället för att vara ett smidigt redskap för folkviljan blir ett nät, i hvars maskor folkviljan strypes”, medan en mycket framstående landsortstidning direkt kallar den föreslagna kommunalreformen ”en kallblodig beräknad klasspolitik.” Och vi hysa en djup och fast öfvertygelse, att aldrig åstadkomma någon samling av Sveriges land af det morganatiska äktenskapet mellan en reaktionär rösträttsreform och den nu föreslagna kommunalreformen. Ett antagande af dessa båda vore en riksolycka, långt större och farligare än status quo.
Den innersta afsikten med proportionalisträttvisan kommer först riktigt i dagen, då man uppmärksamt studerar den med det nya balsättet förenade valkretsindelningen. Allt hvad frisinne heter skall oskadliggöras. Af storstädernas nuvarande representantantal strykes först utan vidare tredjedelen, medan det beräknas, att af de återstående ”radikalerna” ytterligare omkring en tredjedel bortfaller genom den proportionalistiska metodens välgörande invärkan. Och alla mindre städer omgifvas sedan af en kompakt och pålitlig skyddsvakt af bondevalmän, som nog skola förstå att hålla det borgerliga frisinnet, där det till äfventyrs kan förefinnas, inom marginalen. Se, däri ligger just det proportionalistiska rättvisan stora hemlighet, att alla äro kallade till röstning, men att endast få vänstermän komma att bli utkorade.
Äfven de stora valkretsarne komme säkert att blifva ett svårare hinder för rösträttens praktiska utöfvande än man nu föreställer sig. Ett är visst; det nya systemet skulle bli en ypperlig fostran till enighet inom partierna. Och det kunde nog behöfvas på många håll. Men att åstadkomma denna nödvändiga samvärkan mellan många och långt skilda orter blefve ingen lätt sak, särskildt som ju på landet lokalpatrionismen har lätt för att vilja göra sig gällande. Här skulle vår valkrets komma att bestå af 7 härader, Flundrem Väne Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene samt 2 städer, Vänersborg och Alingsås, ett stort tättbefolkadt distrikt af minst 12 mils utsträckning i längd.
Sådana områden äro ej lätta för valledningen att sammanhålla.
I april arrangeras som bekant en stor street artfestival i Trollhättan.
Internationellt kända konstnärer ska skapa fem stora muralmålningar på fasader i centrum, det blir stickgraffiti och workshops med gatukonst som tema.
Nu har byggnads- och trafiknämnden gett klartecken för en installation signerad Trollhättesonen Daniel Juvonen. Den ska bestå av betongrör i olika storlekar, som Daniel Juvonen ska måla på. Installationen ska placeras på gågatan, i korsningen med Magasinsgatan, och blir flyttbar.
I den här delen av Brottsplats Trollhättan ska vi inte titta åt brottslingarna. I stället ska vi se närmare på när Trollhättan utrustades med sin första polisstyrka. Artikeln är skriven av Bengt Lindström och publicerades i Tidningen Trollhättan i april 1988. Häng med!
När, hur och varför inrättades polisen i Trollhättan? Artikeln bygger till stor del på noteringar som den bortgångne Alexander Brännström svarar för.
Som modern samhällsbildning är Trollhättan ingen ”åldring”. Vid förra århundradet (1800-talet; red.anm) var dock expansionen påtåglig. I början av 1850-talet var folkmängden cirka 1 600.
Behovet av ordningsmakt i det växande samhället inställde sig. År 1839 hemställde kanalbolagets revisorer om en strängare polis till ordningens och sedlighetens befordrande. Det ser dock inte ut som om det blev någon omedelbar åtgärd.
Torgdag
När kanaldirektionen tio år senare begärde att en torgdag skulle anordnas i Trollhättan varje vecka, blev framställningen bifallen med förbehåll att en polisanstalt inrättades. Året därpå beslöt Gärdhems kommun, som Trollhättan då tillhörde, att inrätta en särskild fjärdingsmanstjänst i Trollhättan.
På tal om detta med torgdagar så får jag göra en liten avvikelse från ämnet. Från den tiden då det bestämdes att Trollhättans torgdagar skulle infalla den andra lördagen i varje månad, berättas från en av grannsocknarna, att prästen, då han skulle kungöra detta i kyrkan, genom felläsning, läste upp följande lydelse:
”Den andra lördagen i varje månad blir det torsdag i Trollhättan”.
Vi återgår till ämnet. År 1853 tog kanaldirektionen initiativ till inrättandet av en vice kronolänsmanstjänst, vars förste innehavare hette F J Gädda. Han var således kanalbolagets tjänsteman och hade bland annat till uppgift att övervaka kanaltrafiken. Han skulle även fungera som ordningens upprätthållare i Trollhättan och kan betraktas som samhällets förste polischef.
Åtgärderna för att få en effektiv ordningsmakt förefaller från början ha varit dåligt samordnande. Vid ett sammanträde hösten 1860 fastslog sockennämnden som sin plikt att sörja för ordningens upprätthållande. Sockenstämman utsåg 52 personer att som nämndens biträden fungera som ordningsmän i samhället.
Surrogat
Denna otympliga anordning var i själva verket ett surrogat för ordningsmakten. Polisuppgifterna var redan då många, inte minst på det sociala området. Det gällde att hålla noga reda på lösdrivare, vanartiga eller på annat sätt samhällsskadliga individer, som genom sin underlåtenhet att mantalsskriva sig också undandrog sig beskattning.
Tid efter en annan företogs riktiga razzior för att komma åt utbölingar. Exempelvis blev en fattig arbetare år 1860 ålagd att omedelbart till Norge återföra ett minderårigt barn, som han tagit hand om där. Beslutet motiverades med att kommunen inte ville riskera några utgifter för barnet.
Lösdrivare inkallades till nämnden och fick varningar med hot om tvångsarbete och det hände ofta att de uppmanades att söka annan vistelseort. Samhället var enligt beslut av sockennämnden indelat i områden, där nämndledamöterna-ordningsmännen genom husbesök kunde göra sig förtrogna med rådande förhållanden och i förekommande fall avge rapport till allmänna åklagaren.
Detta system var tydligen något av en dålig föregångare till den nu i våra storkommuner så aktuella kvarterspolisen.
Detta blev belagt med bötesstraff att hysa främlingar mer än 12 timmar utan att göra anmälan till polismyndigheten.
Den blivande turistorten Trollhättan satte för drygt hundra år sedan (från 1988; red.anm) inte upp något särskilt vanligt anlete mot främlingen.
Efterträddes
Omkring år 1860 efterträddes den förste länsmannen av vice kronolänsmannen J F Widén, som hade fjärdingsman Lars Svensson till sitt förfogande. Tre år senare blev Hugo Ågren, bördig från Mariestad, länsman i Trollhättan och han kvarstod i tjänsten till 1881, de sista åren dock tjänstledig med vikarie. Kanalbolagets åtagande att bestrida en del av länsmannens lön upphörde med utgången av 1876.
Ågren efterträddes som polischef i Trollhättan av August Duo Berggren, själv länsman och född i Aletorp inom Gärdhems församling. Berggren tjänstgjorde ett gott stycke in på 1900-talet. Under Ågrens tid som polischef – närmare bestämt den 14 mars 1866 – inträffade i Trollhättan ett kravallartat uppträde, det så kallade Önanupploppet. Oroligheterna föranleddes av att ett av de större industriföretagen signalerat löneminskning. Upploppet blev impulsen till en upprustning av polisväsendet.
Framställningen resulterade i ett förslag om att kommunalnämnden plus ett antal välfrejdade personer skulle åtaga sig ett slags ordningsmannaskap för att biträda med ordningens upprätthållande. Troligen var det ingen effektiv ”polis”, men kommunalstämman biföll förslaget, varefter länsstyrelsen utsåg ett tjugotal personer att bilda poliskårens hjälptrupp.
År 1870 beslöts att utom kronolänsman skulle i Trollhättan finnas en poliskonstapel och en fjärdingsman, utrustade med uniformsrockar och mössa. Dessa båda fick broderligt dela på en lön på 600 riksdaler per år.
Samma år beslöts om uppförande av en vaktlokal i nordvästra hörnet av Karl Johans torg ”på det att polisen med fri utsikt över torget och Stora gatan (Storgatan) under elakt väder och / eller stark köld där kunde vistas och vara att anträffa”.
Sockenstämman tvistade om lokalen skulle upprustas med någon uppvärmningsanläggning eller ej. Slutligen kunde man enas om det salomoniska beslutet att anskaffa en kamin med förbehållet att om polismakten önskade elda, skulle den bekosta veden själv.
Idyllisk tid
Till sist en historia från den ur polissynpunkt ganska idylliska tiden omkring sekelskiftet.
En marknadsdag kämpade polismannen Aug. Jonsson i Trollhättan en tvekamp med en fridsstörare på Karl Johans torg, som ju var en saluplats på den tiden. Mannen var emellertid inte hågad att ge vika för ordningsmakten utan drog till sist kniv och gav polismannen några fula märken. Men polismannen gav sig trots detta inte förrän han hade övermannat motståndaren och lyckats föra honom till det invid torget belägna lilla polisvaktskontoret, på vars veranda trollhättepolisens ålderman, kronobefallningsman Johannes Olsson, kallad ”Jak-Jak”, satt och tittade på marknadslivets yra. Polisman Jonsson ansåg sig vid framkomsten vara tvungen att förebrå kollegan för att denne inte kommit honom till hjälp. Härpå svarade Olsson kort och gott på sin egen jargong:
Händerna mot himlen och klackarna i taket. Hur vill du dansa? På lördagens Jubileumsbal blir det bredd på musiken – och ett stort dansgolv för den som vill svänga på höfterna.
Som traditionen säger blir det givetvis dans på en bal. Trollhättans jubileumsbal är inget undantag och gör plats för steppande fötter, svingande armar och akrobatiska nummer i Nova arena.
På lördag kommer en rad artister och scenpersonligheter till Jubileumsbalen, alla med koppling till Trollhättan. Några sjunger, andra spelar och samtliga får en chans att svänga runt på dansgolvet, precis hur de vill.
– Det är upp till var och en hur man vill dansa, allt från bugg till pardans. Det är bra artister och jag hoppas att många tar tillfället i akt att dansa, säger Jenny Persson, projektledare för Trollhättans stads 100-årsjubileum.
I den första akten sitter publiken ner och lyssnar på bland andra Gitta-Maria Sjöberg, Sara Löfgren och Robert Wells. Artisterna kommer att spela ett par låtar var och sammanlagt i en timme innan pausen.
Det är till den andra akten som en sektion av sittplatserna göras om till dansgolv. Inledningsvis blir det två wienervalser och sedan fortsätter musiken i friare stil med orkestern Good News och gästartister.
– Vi kommer att spela musik som går bra att dansa till, det blir dansband, bugg och modernare dans. Jag har uppmanat artisterna att välja låtar som de är bekväma med, säger Jonas Erixon, kapellmästare för Good News.
Under den andra akten kommer också Jessica Andersson och Jonas Torrestad att vara med på scenen tillsammans med orkestern.
Cirka 2 000 personer får plats i Nova arena och i skrivande stund finns endast ett fåtal biljetter kvar.
En hel del av lokalnyheterna i Tidningen Trollhättan presenteras i notiser under rubriken Trollhättan. Vi ska därför också börja titta lite närmare på dessa. I mars och april 1907 hände följande i Trollhättan med omnejd:
Del 1
Till ordförande i nykterhetsvännerbas samarbetskommité har valts fiskeriinstruktören A P Nyström.
En kullerbytta i Kafvelströmmen. Då en arbetare från Gullöfors i onsdags afton var på hemväg från sitt arbete, tog han genvägen utefter det nyligen utlagda järnvägsspåret utmed Kafveldammen. Han råkade därvid falla i vattnet, strax invid fisktorget.
Efter några kullerbyttor i den ganska starka strömmen landade han om en stund på en strax invid badhuset liggande bärgknalle och undkom så med blotta förskräckelsen,
Om Harmonias konsert i morgon påminna vi ånyo.
En motorbåt afsedd för inspektionsresa utefter kanallinien är för Trollhätte kanalvärks räkning under arbete vid Göteborgs mek. värkstad.
Elekricitets-, gatu- och vattenledningsstyrelsen beslöt på sammanträde i torsdags att utbjuda arbetete med järnvägsgatans iordningsställande på entreprenad samt att hos kommunalstämman tillstyrka att dränering och vattenledning bör i sammanhang med planeringen utläggas i gatan.
Priset på den elektriska innebelysningen är för närvarande föremål för den elektriska styrelsens behandling. En hemställan till kanalvärket om sänkning i afgiften har besvarats med en af densamma föranstaltad utredning öfver kommunens elektricitetsleveranser till de enskilda och framgår däraf att kommunen kunde godtgöra sig, genom lämpliga anordningar större vinst på sin distribution än hvad som nu är fallet.
Utredningen torde nu från elektricitets- och vattenstyrelsens sida följas af en ytterligare framställning till kanalvärket om lindring i de uppställda villkoren för erhållande af kraft från dess kraftstation.
Trollhättans bränvinsbolag söker ytterligare rättigheter under tre år från 1 oktober 1907. Nämnden tillstyrker stämmans bifall.
Målaresträjken. Måleriarbetareförbundets förtroendeman, herr C E Örtegren, anlände i går till Trollhättan, och hölls i går afton ett sammanträde mellan arbetarne och mästarne i hans närvaro.
Målare-lönekonflikten i Trollhättan är fortfarande olöst. De mellan arbetarne och mästarne i tisdags och onsdags förda under handlingarne i närvaro af förtroendemannens ledde icke till något resultat.
En social utställning öppnades på onsdagen i Göteborg. De för utställningen afsedda föremålen ha hämtats från Stockholm, där de varit utställda under ett års tid. Expositionen anordnades i gamla Sahlgrenska sjukhuset.
Anslag till omläggning af landsvägen inom Trollhättan. På framställning af Trollhättans kommun om ett bidrag ur vägkassan af 500 kronor för omläggning af allmänna landsvägen i kvarteret Rödjan till Järnvägsgatan, beslöt vägstyrelsen för sin del tillstyrka, dock skall frågan underställas de väghållningsskyldige till afgörande.
De gamla milstolparne bör underhållas. Vestergötlands fornminnesförenings styrelse hade framstäldt begäran att vägdistriktet måtte, såsom kulturhistoriska minnen, underhålla de gamla milstolparne. Som en del af dessa äro raserade, beslöt styrelsen hänskjuta frågan till de väghållingsskyldiges afgörande.
Lönerörelsen vid kraftkanalsarbetet står fortfarande på samma punkt. Arbetarnes svar, som hemlighållits, lär ligga i Stockholm i förbubdsstyrelsen. Huruvida det går till sträjk kan för närvarande ej afgöras.
Vederbörande är dock beredd på att en sådan eventuellt kan komma att inträffa. Någon ytterligare höjning i de bjudna priserna kommer ej kanalstyrelsen att medgifva, meddelas oss.
I dag, mina vänner, kommer Axel Reinarths inlägg från Rom, staden på de sju kullarna.
Del 10
Bland städer, som genom sina minnen särskilt fängsla resenären, torde den gamla kejsarstaden vid Tiber vara den förnämsta. Vem har icke läst dess historia och bävat inför berättelserna om dess kejsare, vars storhetsbegär aldrig kunde mättas, ehuru de slösade enorma summor på stilfulla palats, vars ruiner ännu i dag tala om svunnen mäktighet, och vilkas nöjeslystnad stillades genom vilda gladiatorspel eller kristna martyrer, vilkas blod flöt på Roms arena. Men dåtidens Rom kunde icke tillfredsställas och det nutida känner sig icke nöjt, förrän dess makt betydligt utvidgats över stora delar av världen. Andra riken kunna nöja sig, men Rom ser sig om efter mer.
Det är dess minnen från svunna sekler, som ständigt framstå för en, då man går omkring i staden och betraktar ruinerna av det forna Rom, vilka undan för undan bringas fram i ljuset genom omfattande utgrävningar och konserveringar.
De intressantaste delarna äro Palatinus och Forum romanum. Det förra utgöres av en höjd – en av de sju kullarna – på vilken de forna kejsarpalatsen förnämligast lågo, och där Caligula föll för tribunen Choereas hämnande svärd i en gång mellan Livias hus och Caligulapalatset. På denna höjd låg den gamla staden eller det ursprungliga Rom, kallat Roma quadrate efter kullens form, och omgivet av en mur eller murar. Det senare är beläget i en dalsänka nedanför nämnda höjd och upptages av ett flertal tempel, talarstolar och triumfbågar med mera.
Helt nära Forum romanum ligger Colosseum, färdigt år 80 efter Kristus, och uppfört på den plats, där Nero låtit anlägga en stor konstgjord sjö. Det hade plats för 50 000 åskådare. Dess golv hade kunnat sättas under vatten, där sedan fingerade sjöstrider utkämpades. Det äger ett stort antal underjordiska gångar, och underbyggnaden innehöll rum för de vilda djuren och maskineri för sceniska förändringar av alla slag.
På ena sidan av Palatinus låg cirkus Maximus, där många kristna kastats för vilda djur, och ett stycke längre bort finnes de väldiga ruinerna av Thermen Caracalla, som var ett offentligt badhus. Sådana ruiner finnas flera, vittnande om att de gamla romarna badade flitigt, medan Rom av i dag äger föga av det slaget.
Den servinska staden, så kallad efter den utvidgning konung Servius Tullius företog, omgavs av en storartad och mästerligt anlagd mur, som till största delen löpte utefter branta klippor. Av denna mur återstår ännu vissa delar välbevarade.
Efter de puniska krigen växte invånarantalet hastigt, och vid kejsartidens början var Rom en öppen stad med på sina ställen överbyggda murar och förstäder utanför murarna. Under kejsarna Aurelianus och Probus tider måste en ny mur uppföras till skydd för de allt farligare anfallen norrifrån mot romerska riket. Denna mur har ofta varit reparerad samt omger, vacker och imponerande, till stor del ännu staden.
Dalsänkan Forum romanum var hjärtpunkten i det gamla Roms offentliga liv. Som denna del var sumpig och genomflöts av en bäck, kanaliserades den redan 600 före Kristus till Cloaca maxima, och bidrar ännu till Roms dränering.
Forum romanum begränsas på ena sidan av den kapitolinska höjden, på vilken och över gamla ruiner reser sig det nuvarande ståtliga Viktor Emanuels-monumentet, som även inrymmer den okände soldatens grav. Invid denna höjd finnas sparsamma lämningar av Concordia-templet, uppfört av Tiberius samt av Vespasianus-templet och Saturnus-templet, det senare en urgammal helgedom. På Forums ena långsida låg Basilica Julia, med mångdubbla pelargångar, och med golv av vit marmor. Mittemot sydöstra kortsidan av basilikan stod Castors-templet (helgat åt riddarnas skyddspatroner, Castor och Pollux, som skulle hjälpa romarna i slaget vid Regillus). Av detta återstår tre sköna kolonner.
På kortsidan åt sydöst begränsades Forums area av Templum divi Julii, en helgedom uppförd av Augustus till den bland gudarna upptagne Julius Caesars ära och på samma plats, där den mördade diktatorns kropp brändes upp av en uppviglad folkhop.
På gatan Sacra via (”heliga gatan”) som går tvärs igenom Forum, stundom hade sin slutpunkt, står Titusbågen ej långt från Colosseum med reliefframställningar av helgedomarna från Jerusalems tempel, såsom den sjuarmade ljusstaken med mera. Vid denna gatas nedersta del låg Vesta-helgedomen, där man underhöll den heliga elden på statens härd, den romerska statens mest vördade helgedom. Vid samma gata låg även Faustinatemplet, som Antonius Pius lät uppföra åt minnet av sin ovärdiga gemål, och som efter hans död även invigdes åt honom.
Där låg även den så kallade Konstantinsbasiliskan, påbörjad av Maxentius, och av vilken återstå tre ofantliga valv.
Sydöst om staden, inbäddad i trädgårdar vårdade av munkar, ligga de vidsträckta katakomberna med sina många minnen från svunna tider, då de kristna utstodo svåra förföljelser, och där de begrovo sina trosfränder, som lidit martyrdöden på Roms arena eller dött en naturlig död. Den förnämsta bland dem är S:t Calistuskatakomben, som, uthuggen i den vulkaniska tuffen, ännu innehåller gamla målningar och bilder samt benrester. De flesta benen hava i senare århundraden förts till kyrkorna. Nedgångarna till dessa gravkamrar voro hemliga, dolda i något buskage eller dylikt för att de förföljda där skulle kunna vara skyddade.
Den romerska campagnan sydöst om Rom är översållad av gamla ruinrester, vilka på den tid aposteln Paulus, som fånge via Appia – samma väg jag själv åkt på min cykel – fördes till Rom, voro ståtliga byggnadsverk av offantliga dimensioner. De stora stenplattorna på den gamla vägen, som nu delvis ligger oanvänd, bära djupa spår av de gamla romarnas klumpiga vagnar. Gångna sekler hava satt sina märken i dem.
Nästan var tionde Trollhättebo härstammar från Finland. Nu får de en alldeles egen långfilm.
Filmen produceras i samband med Trollhättans 100-årsjubileum av Trollhättans finska förening med hjälp av journalisten och filmproducenten Karita Lehikoinen-Stedt en 60 minuter lång film om stadens sverigefinnar.
– Vi tycker det är viktigt med en dokumentärfilm som på ett allsidigt och vederhäftigt sätt beskriver både den historiska, den aktuella och den framtida situationen för Trollhättans sverigefinska minoritet, säger Peter Göthblad, folkhälsostrateg Trollhättans stad, i ett pressmeddelande.
I filmen medverkar sverigefinnar i olika åldrar och i olika skeden av sina liv. Det blir en berättelse om arbetskraftsinvandrare som funnit sin plats i Trollhättan och vars liv är stadigt förankrade i den västgötska jorden.
Måndag 14 mars är första inspelningsdagen på Träffpunkt Blåvingens finskspråkiga karaokekafé, Café Sinisiipi.
För att möjliggöra filmen får finska föreningen ekonomiskt stöd från finskt förvaltningsområde.
I slutet av september publiceras en liten annons i Tidningen Trollhättan om att antecknade medlemmar i Trollhättans Djurskyddsförening kallas till ett sammanträde i Tingshuset den 3 oktober 1906, klockan 8 kvällstid. Nu ska föreningens första styrelse väljas. Det anges att en lista för anteckning av medlemskap finns tillgänglig på Hofrättsnotarien Ekmans kontor samt vud det nu kungjorda sammanträdet, då äfven nya medlemmar kunna anmäla sig till inträde i föreningen.
I det här mötet var Tidningen Trollhättans grundare och redaktör Ernst Karlinder ordförande. ”Vid mötets början upplästes ett från ordföranden i Göteborgs djurskyddsförening konsul Axel Idström ankommet telegram af följande lydelse:
‘Hjärtlig hälsning och lyckönskan om välsignelserikt arbete för de värnlösa.'”
Först antogs stadgar och därefter val till styrelse:
Ordförande: hofrättsnotarien Erik Ekman
Vice ordförande: Ernst Karlinder
Sekreterare: Emilia Ekman
Öfvriga styrelseledamöter: skolföreståndare O Hellner, länsman J Karlén och fru Alma Källdahl med fröken Stina Björnberg, poliskonstapel J B Gustafsson och fröken Mathilda Andersson som suppleanter. Revisorer: F A Fredriksson och Oskar Verner med fröken Wahlström och A Björkman som suppleanter.
Inträdesafgiften fastställdes till 1 krona och som årsavgift 50 öre. Skolbarn och ungdom under 18 år ”äro själfskrifna medlemmar och erlägga ingen afgift”.
Trollhättans djurskyddsförenings stadgar blev följande:
”Trollhättans djurskyddsförening har till ändamål del att arbeta för allmänt djurskydd och särskilt för husdjurens milda behandling, och dels att värka för skydd åt småfåglar.
Föreningen söker att värka för djurskyddet förnämligast på följande sätt:
1) Genom att i prässen tid efter annan rikta allmänhetens uppmärksamhet på djurskyddsfrågor.
2) Genom att sprida lämpliga småskrifter och flygblad – gratis eller till billigt pris – i synnerhet till sådana personer, hvilkas arbete bringar dem i beröring med djur, såsom kuskar, drängar, kreaturshandlare, slaktare, jägare, fiskare med flera.
3) Genom att sätta sig i förbindelse med skolstyrelser och lärare inom och utom Trollhättan för att under medvärkan af dem väcka barnens uppmärksamhet på människans plikter mot djuren framkalla deras medkänsla för djurens lidanden och inträssera dem för småfåglarnes skyddande.
4) Genom att vid lämpliga tillfällen föranstalta om offentliga föredrag och diskussioner öfver djurskyddsfrågor.
5) Genom att antingen tillhandahålla eller gifva upplysning om apparater och inrättningar till djurskyddstjänst, såsom bedöfvningsapparater vid slakt, burar, fågelhålkar med mera.
6) Genom att i fågelskyddssyfte värka för skogsodling och trädplanteringar.
Den sjunde punkten nämns inte i artikeln.
8) Genom att tilldela passande belöningar åt personer, som ådagalagt god behandling af husdjuren eller eljest med synnerligt nit värkat i föreningens syfte.
I kväll rullas den röda mattan ut framför Nova Arena. 2000 gäster väntas komma till den stora jubileumsbalen, som är en del av stadens 100-årsfirande. TTELA gjorde ett nedslag i förberedelserna.
Det är fredagseftermiddag och inne i den jättelika arenan står Trollhättans stads kulturchef Christer Olsson och spanar.
Han har tillbringat ”väldigt mycket tid här”, de senaste dagarna i lokalen och det kan man väl förstå med tanke på omfånget gällande balen.
– Ja det är just det, storleken på det hela, som är själva utmaningen i det här. Rent idémässigt var vi klara rätt tidigt, sedan har det bara rullat på allt eftersom. Det känns som att vi har rätt bra koll på läget, säger Christer Olsson och sneglar mot åtta medarbetare från kultur och fritidsförvaltningen som ska agera värdar under balen.
De får varsin ”karta” av Christer som tillsammans med Jenny Persson, projektledare för 100-årsfirandet och balen, ser till att informera om alltifrån brandutgångar till sittplatsfördelningar.
De har stenkoll på läget och berättar om arbetet vid scenen, som man flyttat från mitten till den bakre delen av lokalen, där Max Eriksson håller i bildproduktionen, med storbildskärm och livekameror, och Linus Westerlund i den ljudtekniska delen.
Allt detta ska riggas under fredagen där även Good News, under ledning av Jonas Erixson med gästartister, ska repetera under kvällen.
Vi möter kapellmästaren i farten rullandes på en jättevagn full av förstärkare och instrument.
– Det här känns festligt, roligt – och stort. Dels för att det blir mycket folk och dels för att vi har 10 gästartister som ska framför två låtar var. Känslan är att det bli toppen, säger Jonas Erixon och påpekar att musiken består av en blandning av dans och partymusik.
Det är även tanken med kvällen, att dansen och partyt ska sätta igång efter konsertdelen där en artistkavalkad med kända artister och N3 Symfonikorkester under ledning av Ulf Wadenbrandt, bjuder på mer sittvänlig musik.
– Det är en bra spridning av artister och folk i olika åldrar som på olika sätt medverkar i det här, känslan är att vi får en skön spridningen även ute i publiken.
Blir det party ända in på småtimmarna?
– Nja, vi får väl se hur länge vi håller på, men jag räknar med att vi är igång lite efter midnatt. Det ger sig nog, säger Christer Olsson och avslöjar att klädvalet blir kostym och ”en synlig skjorta”, kvällen till ära, och att han verkligen fram emot att träffa allt folk på och utanför scen.
Ska du dansa?
– Det vet jag faktiskt inte, vi är ju ändå ett gäng här som jobbar, det beror väl på om man bli uppbjuden?, säger Christer Olsson med ett lätt blygsamt leende.
I dag blir det en novell att läsa. Lite att fundera på kanske, både från det ena och andra perspektivet. Den här novellen saknar angiven skribent och den publicerades i Tidningen Trollhättan den 25 maj 1909.
Djupt inne i den mörka, susande furuskogen stod en gammal grå förfallen stuga så ensam, långt skild från andra människoboningar, och ingen upptrampad stig tydde på att den ofta besöktes af lefvande väsenden. Likaväl var den ingalunda obebodd. Mor Inga, som för 45 år sedan som nygift flyttade in där med sin man och många vackra ungdomsdrömmar bodde där än, men nu var hon ensam och hon såväl som stugan bar tydligen spår af tidens härjningar.
Där hade hon efter ett blott tolfårigt lyckligt äktenskap rustat sin ännu unga make till den sista färden, där hade hon med arbete och försakelse fostrat fem barn till hederliga och nyttiga människor och sändt dem ut att själfva förtjäna sitt bröd. De voro nu alla bärgade och hade det bra, men nu var också mor nästan glömd – ingen behöfvde henne mer.
Så länge hälsan och krafter stodo bi och hon kunde vara till gagn kunde hon ibland få komma till staden på några dar och få hjälpa till i den gifta barnens hem. Men nu var hon gammal, fulla 70 år, och krämpor och trötthet hade kommit med åren – nu hade hon svårt nog att reda sig själf.
Det var en lång och bitande kall vinter. Mor Inga satt i sin gamla stuga och kände sig så hjälplös och arm. Hon såg huru snö bäddade in henne i mjuka hvita drifvor och hörde hur stormen skakade träden och dref in kyla och snö. Hvad skulle det väl nu bli af henne? Hvem brydde sig väl om henne eller mindes att hon fanns till? Och själf förmådde hon numera ej göra sig den minsta lilla stig ut till landsvägen eller skaffa någon slags kommunikation med den öfvriga världen. Måste hon nu ensam gå under af köld och brist? Hon lutade det trötta hufvudet i sina händer och grät, grät öfver lifvets ve, som räckte in i det sista.
Och barnen, hennes barn, som hon med så outsäglig kärlek och omsorg danat, för hvilka hon kunnat offra allt och som hon unnat all lifvets lycka och fröjd, hvad hade väl de gjort för henne? Det var ju nu nära två år sedan hon hade någon ordentlig underrättelse från dem, som voro henne närmast. De två hon hade i Amerika hade åtminstone skickat julkort hvarje år – det var dock en hälsning, ehuru grannar och öfvriga bekanta funno det vara förga hjälp i nöden.
Själf hade hon hittills aldrig tänkt därpå. Med sitt glada, förnöjsamma sinne hade hon sett allt i den allt urskuldande moderskärlekens ljus. Med i denna stund af ångest blefvo tankarna bittra, då hon nu såg klart att de som stodo närmast i lifvet lämnat henne till pris åt nöd och elände i hennes lefnadsafton. Hvad kunde hon väl nu göra? Med detta uppror i själen vågade hon ej ens bedja. Men mor Inga bad ändå, bad innerligt, tills hopp och frid återvände och hon somnade trygg.
Hon sof tills solen sken in genom det lilla fönstret och tunga steg knarrade i snön utanför, och hon såg till sin stora glädje gamle Per, grannens dräng, komma knogande med ett stort fång ved, som han lade ned i stugan med en vänlig och lite tafatt förklaring, att det var bara för han kom att fara förbi, som husbond plockat några pinnar på kvarnlasset, och bara för att han skulle komma fram med veden som han skottat väg till stugan. Nu kom således en skymt af ljus i de mörka bekymren, och ingen kunde vara mer tacksam än gamla Inga. Därtill hade hon nu med den välmenande Petters hjälp räknat ut, att han någon dag i veckan skulle fara till prostgården med en liten griskulting, som husbond sålt, skulle hon få åka med för att rådgöra med prosten om sina behof. Han skulle nog råda och hjälpa, han som var så snäll och rar.
Och mor Inga for med och kom åter nöjd och glad med en stor korg med matvaror, som hon fått af prostinnan; jämte löfte om bränsle och litet tillsyn ibland. Prosten hade så godt han kunnat tröstat och uppmuntrat henne med hopp om bättre tider. Visserligen kunde han ej lofva henne understöd af socknen, då åtminstone två af hennes barn kunde anses förmögna, men han skulle genast skrifva till dem och framhålla den såväl den gamla moderns behof, som deras skyldighet att hjälpa.
Detta ville hon dock inte alls icke tillåta, ty hon var rädd att prosten som tydligen var djupt gripen af deras hjärtlöshet skulle bli något skarp i sina yttranden och det var ju så fasligt styggt att de skulle tvingas göra det de ej ville. Det skulle bara väcka vrede och agg till henne. Nej, hon skulle själf skrifva, så mycket hon orkade hon ännu, hon skulle vänligt säga dem huru hon hade det, och bara fråga om de kunde undvara något litet åt henne. Då skulle de bli utom sig af sorg öfver sin försumlighet och skynda åter till henne och det länge glömda barndomshemmet. Då skulle de af kärlek ge henne det där lilla hon ännu kunde behöfva här i världen. De hade ju allt i öfverflöd och det betydde intet för dem.
Så gick åter en tid drägligt nog i början. Både resan och ärendet till prästgården hade blifvit kända, och man sparade lika litet på klander mot de kallsinniga barnen som på medlidande åt den gamla. En och annan letade till och med rätt på den gamla stugan i skogen för att dela med sig litet af sina håfvor åt dess gamla invånarinna, men kanske mäst för att af hennes egen mun få höra hennes lidande historia.
Men gamla Inga hade aldrig hört till det slags kvinnor som måste utbasonera och förstöra sina sorger och fröjder åt gångande och kommande för att få ro. Glad och innerligt tacksam tog hon mot all henne visad vänlighet, men om sig själf och sina förhållanden talade hon föga, och ingen visste huruvida hon skrifvit det omtalade brefvet. Och så förlorade man så småningom åter intresset för hela saken. Man har ju ständigt så mycket för egen del att tänka på. Hvem bryr sig om, hur en gammal gumma slutar sin lefnadsbana – de gamla måste ju i alla fall dö.
Så kom det omsider en söndag, solig och klar efter snöstorm och oväder. Den kom äfven till det lilla torpet i skogen. Den lyste på de tysta drömmande granarna och deras hvita snötyngda grenar, på densnöhöljda stugan och hennes isiga fönster, och öfverallt där en stråle af sol nådde fram gnistrade och strålade det som av diamanter i den kalla vintermorgonen. Det var en ljuflig sabbatsro, där tystnaden endast stördes af en och annan dallrande klockton från sockenkyrkan, där gudstjänsten just skulle börja. Ingen bjällerklang från de kyrkobesökande nådde dit. Det var tyst, och tyst, dödstyst var det äfven i den gamla grå kojan, så tyst som det blir, där dödens ängel gått fram, mor Inga lefvnadssaga var slutad. Hennes sista sysselsättning här i lifvet syntes ha varit att med de sista få vedpinnarna som funnos försöka skaffa sig litet värme i den kalla stugan. Men hon förmådde ej. Och så kom döden och var barmhärtig mot den hjälplösa.
Månne hon ej orkat med att skrifva till barnen som hon tänkte eller hade hon saknat mot att fullfölja det beslut hon fattat? Ingen visste det, och ingen visste häller hvad hon tänkt och känt eller hur hård den sista striden varit. Ensam i köld och brist, alldeles som hon en gång fruktade, måste hon sluta. Det blef några veckors uppskof, blott, det var allt.
Men då klockorna nästa söndag ringde till mor Ingas sista färd, var hon icke mer ensam. Tre af hennes barn och fyra barnbarn följde henne till grafven. Många vackra kransar med vackra band och vackra ord prydde den enkla kistan, och då prosten talade varmt om den dödas långsamma tröttsamma dagsarbete och huru ensam och glädjefattig hennes ålderdom blef, och lycklig de gamla äro, då de få lägga sitt trötta hufvud till ro, vårdade af älskade händer, då hördes snyftningar från de djupt sorgklädda döttrarnas sida. Men hvad gjorde allt detta den gamla? Blommor och band, sorgkransar med vackra band och vackra ord gör henne numera ingen fröjd. Om det ock var ångrens heta tårar som föllo, föllo de dock för sent.
Den 18 maj 1909 berättar Tidningen Trollhättan att det går rykten bland folk att det konungen ämnade besöka Trollhättan under sommaren för att se statens stora kraftstations anläggningar. Meningen var att detta besök skulle ha skett när kraftstationen på allvar börjat användas, men så kom konungens sjukdom i vägen. Så vida hälsotillståndet medgiver lär kungen nu väntas hit under juli 1909, och kommunen har förstås redan börjat förbereda sig på besöket. I synnerhet ämnar man att ta tillfället att genom en deputation inför kungen framlägga den brydsamma ekonomiska situationen, i vilken statens övertagande av flera viktiga skattekällor har orsakat Trollhättans kommun, och därtill påpeka att Trollhättan behöver särskilt ekonomiskt stöd.
Men den 11 juni verkar kommunens förberedelser vara förgäves. Då berättar Tidningen Trollhättan att konungen visserligen ska komma till Västergötland, men att han inte kommer till Trollhättan. Kungen skulle då anlända till Elgars station en måndag för övernattning innan han klockan 9 reser vidare till Gullspång med bil, därefter till Mariestad. Efter ett kort uppehåll går färden mot Råbäck, där kungen ska övernatta hos hofmarskalken friherre Klingspor. Det sägs att kungen vill besöka Lidköping och Läckö, liksom greve Sparre, Mariedal. Sedan ska färden gå vidare till Skara och Axvall, varifrån resan fortsätter mot Kaflås. Härefter ska han från Rantens station resa med bantåg tillbaka till Stockholm. Så tyvärr Trollhättan, inget kungabesök.
Men så i slutet av oktober händer det något. Redan på fredagseftermiddagen märkte man att något ovanligt var i färde i vårt annars så lugna samhälle. Det restes flaggstänger, pyntades och fejades. Kungen skulle komma på lördagen. Från stationen till Karl Johans torg restes en flaggallé och mittför administrationsbyggnaden reste sig en väldig portal av kransar och girlanger, vimplar och flaggor. Grand hotell var fint och festligt dekorerad utefter hela torgfasaden med smakfullt anordnade flaggrupper och grönt. Kvastarna var igång och Trollhättan fick tack vare kungabesöket en bedrövlig och grundlig sopning.
Lördagsmorgonen var grå och disig, men stadens befolkning kunde ändå ses troppa iväg till stationen för att klockan 09.27 hälsa sin konung välkommen. Klockan 09.29 brusar tåget in på stationen och folket kikade förväntansfullt mot plattformen för att förhoppningsvis få en skymt av kungen. Efter ett par minuter visade sig konungen på plattformen, varifrån han raskt steg ned och hälsade på folket, men vände sig ganska snart till mottagningskommittén. Härefter skallade ett fyrfaldigt leve för konungen.
På den festligt dekorerade järnvägsstationen mottogs konungen av Vattenfallsstyren, F V Hansen, landsberg Husberg från Vänersborg, vilka båda tjänstgjorde som konungens ciceroner samt representanter för Trollhättans kommunala styrelser.
Bland konungens följeslagare märktes civilminister Hamilton samt expeditionschefen i civildepartementet, von Sydow.
Efter den tid som togs i anspråk för välkomsthälsningarna steg konungen upp i den väntande vagnen och åkte ned till administrationsbyggnaden. Nere på Karl Johans torg bildade 1 200 skolbarn häck och hälsade den kungliga vagnens ankomst med hurrarop och flaggviftningar. Kungen steg härefter av vagnen och gick in i administrationsbyggnaden.
Efter en kort presentation företrädde representanter för Trollhättans kommunala styrelser, under anförande av kommunalnämndens ordförande, ingenjör Herman Nydqvist, vilken, sedan han å samhällets vägnar hälsat kungen välkommen framhöll det starka behovet av att stadsfrågan snart ordnades och att staten genom ett tillfälligt bidrag ville se till att samhället kunde bära de stora kommunala omkostnaderna som blivit en följd av statens stora anläggningar härstädes. Konungen lovade att göra vad han kunde för att dessa önskemål skulle medföra ett för Trollhättan gynnsamt resultat.
Efter detta gav sig kungen ut på en rundtur till fots utmed den nya kraftkanalen till Kung Oscars bro. Han tog sig en långam promenad över bron till andra sidan där skolbarn ringlade uppåt trapporna likt en festlig levande dekoration på sluttningen av berget. Skolbarnen hälsade kungen med flaggviftningar och hurrarop. Konungen gick fram och hälsade på en av lärarna, varefter han långsamt återvände över bron. Sedan gick han ner i Kungsgrottan, där han passade på att, likt sina företrädare, skrev in sitt namn i grottans väggar.
Turen fortsatte till kraftstationens instrumentbyggnad, varefter en utfärd i vagn företogs till själva kraftstationen. Samtliga anläggningar bevistades under sakkunnig ledning, även till Åkersvass, där sprängarbetet för den utvidgade Trollhätte kanal togs i skärskådande.
Vid det här laget var klockan 12 och den kungliga kortegen anlände vid Ställverket, där kraftanläggningens tjänstemän och arbetare hade samlats. Kungen håller tal:
”Trollhättebor! Då jag nu för första gången besöker Trollhättan
beder jag få på det hjärtligaste hälsa Eder alla, och jag vill särskildt tacka kanalvärkets ingeniörer samt arbetare från den högste till den lägste. Jag tackar Eder på det hjärtligaste för det nit och den plikttrogenhet NI allt igenom visat vid utförandet av detta storlslagna arbete, och jag beder på samma gång få framföra min hjärtliga hälsning och mitt tack till Edra frånvarande kamrater”.
Härefter gick kungen omkring och hälsade på arbetarna och talade några ord med dem som stod längst fram i ledet. Efter hälsningarna steg konungen åter igen upp i vagnen som skulle ta honom till Kanaltorget för att äta lunch. Efter lunchen fortsatte konungen mot Göteborg, för att omedelbart, därifrån, åka vidare till Skåre och Skabersjö.
När kungen rest företog civilministern, som stannat kvar, i sällskap med Vattenfallsstyrelsens ledamöter med flera ett besök i bland annat statens industriområde och i egnahemsområdet.
Klockan 17 var det dags för middag på före detta Hotell Utsikten. Här deltog civilministern, landshöfding Husberg, expeditionschefen von Sydow, vattenfallsstyrelsens chef och ledamöter, kanal- och kraftvärkets befäl och underbefäl, några av de större entreprenörerna samt ett 15-tal arbetare. Dessutom hade Trollhättans honoratiores till ett sammanlagt antal av 150 personer.
Nova fylldes av festsugna Trollhättebor som släppte loss för stadens 100-årsfirande. – Vilket drag det blev, säger kvällens värd Morgan Larsson.
Kön sträcker sig lång utanför Nova Arena när portarna slog upp under lördagskvällen, men de balklädda Trollhättebor som kommit för att fira stadens 100-årsjubileum står snart inne i vimlet med mat och bubbel.
Innan underhållningen drar igång på scenen är det många som hinner springa på bekanta ansikten.
– Jättekul att det anordnas en sådan här grej, och det bästa är ju att man träffar många som man känner, säger den lokala rallyprofilen Jerker Axelsson, som var på plats med ett kompisgäng.
Trycket på platserna till balen var stort, men när det släpptes nya biljetter tidigare i veckan lyckades Christina Overgaard och Roger Karlsson nypa varsin.
– Vi är här för att se de lokala artisterna. Inte minst Simon Issa, som är en gammal elev till mig, säger Christina.
Mellan bänkraderna står även Madelene Persson-Lilja och Julia Carmelina Johansson och tar en gemensam selfie.
– Det är dansen som är viktigast i kväll, säger Madelene, som får medhåll från kompisen Julia;
– Och så är det en chans att få klä upp sig!
När de flesta har hittat sina sittplatser drar underhållningen igång. Kvällens värd, den populära radioprofilen Morgan Larsson, underhåller med egna historier från hemstaden. Han konstaterar också att 100 år är födelsedagarnas födelsedag.
– Men det här är ingen 100-åring som somnar framför tårtan, säger han och presenterar artister på löpande band.
Jessica Andersson blir avlöst av N3:s huschef Jens Ericson, och senare får bland andra cellisten Per Nyström och sopranen Gitta-Maria Sjöberg möta hembygdens jubel.
När stolarna sedan bärs bort, och dansen är på väg att ta vid, berättar Morgan Larsson vad han tycker är bäst med Trollhättan.
– Det är att det hela tiden förändras. Varje gång jag är här upptäcker jag något nytt. Den här gången var det till exempel det här stället, Nova, säger han.
I september 1907 bildas Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Trollhättan. Omkring ett hundratal damer hade infunnit sig vid ett möte i goodtemplarhuset och mötet öpppnades vid folkskollärarinnan fröken S Walter. I sitt inledningsanförande skissade fröken Walter upp konturerna af den kvinnliga rösträttsrörelsen, och visade på att frågan närmat sig en lösning.
Sedan ordet förklarats fritt och mötet till ordförande valt fröken Walter med fröken Augusta Björkqvist till vice ordförande begärdes ordet af fru Th Wassberg.
För sin del kände hon lifligt till behofet av att en sammanslutning mellan Trollhättans kvinnor skedde för gemensamt arbete på den politiska rösträttens eröfvrande. Talarinnan påpekade de vida fält, till exempel i fattigvårds-, undervisnings- och religiösa frågor, som borde göras tillgängliga för kvinnans intressen och omsorger. För att kunna verka något där behöfvdes dock politiskt inflytande.
Fru Lisa Wallinder instämde, men frågade om den af regeringen i kvinnliga rösträttsfrågan beslutade utredningen kunde väntas bli färdig så tidig att beslut i frågan kunde fattas – som fröken Walter i inledningsföredraget bebådat – redan vid 1908 års riksdag.
Fröken Walter svarade:
”Den utredningen kommer inte att spela någon roll, ty den bryr sig regeringen inte något om. Det blir motioner i stället”.
45 individer blev medlemmar vid mötet, stadgar antogs och styrelse valdes. Övriga invalda: Inez Johansson, sekreterare, fru Holmberg, vice sekreterare, och fröken Beda Nilsson, kassaförvaltare. Suppleanter blefvo fruarne Thekla Wassberg och S Spetsberg. En årsafgift om 75 öre bestämdes.
Samma månad, frågade man sig en notisrubrik: När få kvinnorna rösträtt?
Härom har riksdagsmannen och folkskoleinspektör R Johansson i ett föredrag i Jönköping uttalat sig:
Han ansåg, att 1908 års riksdag knappast kunde bli den, som skulle lösa frågan, om ej k. m:t vid densamma komme med den af 1906 års riksdag begärda utredningen; däremot torde frågan om rösträtt för kvinnor vid 1909 års riksdag bli fullt aktuell. Utgången kunde ju talaren ju ej förutsäga, ett var dock säkert: lösningen af frågan skall komma och komma snart.
I oktober beslutade Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Trollhättan att under månaden anordna ett stort agitationsmöte. Om möjligt vore skulle en riksdagsman tillkallas; härtill föreslogs riksdagsman Erikson i Grängesberg. Skulle han ej komma, uppdrogs åt styrelsen att ombedja professorskan Ann-Mari Holmgren eller fru Frigga Carlberg att hålla hufvudföredraget.
Ett par veckor senare hölls då ett föredrag i Sveasalen, fru Rigga Karlberg från Göteborg talade på uppdrag av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Trollhättan. Bortåt ett par hundra personer , däribland enligt uppgift ungefär hälften damer hade infunnit sig som åhörare.
Efter föredraget samlades föreningsmedlemmarna till kaffekollation i konditor Ahlströms privatvåning. Ett längre telegram om föredraget med mera afsändes på föreningens bekostnad direkt till Sv. telegrambyrån i Stockholm.
Sista november 1907 publicerade Tidningen Trollhättan en artikel om Kvinnorösträtten och 1908 års riksdag. I denna tar man upp om den begäran om utredning som skett och att det inte är känt hur långt framskriden denna utredning är; man vet bara att den inte är färdig. Vidare lyder artikeln:
Det förtjänar uppmärksammas, skrifves i en tidning, att riksdagsmannen Daniel Persson i Tällberg, hvilken ställer sig mycket välvillig till krafvet på politisk medborgarrätt äfven för kvinnan, i ett i söndags i Falun hållet föredrag sade sig tro, att det ”vore klokast, om kvinnorna väntade ännu en period, ty det är långt ifrån säkert, att det vid nästa års riksdag skall lyckas dem att drifva igenom sina önskemål. Detta bland annat af det skälet, att den af riksdagen begärda utredningen i frågan till dess ej torde bli klar”.
Herr Persson uppehåller sig denna höst i Stockholm för kommittéarbete och har naturligtvis skaffat sig kännedom om det läge, hvari frågan på officiellt håll befinner sig.
Den 28 december 1907 en artikel med rubrik ”Kvinnorösträttens konsekvenslinjer – Damernas fria val”. Här står det att läsa:
Följande meddelande tyder på, att domstolarna komma att få ett troligen betydligt ökadt och synnerligen invecklat arbete i de länder, där kvinnorösträtten genomföres. En norsk tidning berättar nämligen nu, att redaktör Gundersen i Vardö ”stämt tre äkta män i Vadsö inför rätta, emedan de öfvat valtryck på sina hustrur”.
Tydligen blir det riskabelt nog att resonera politik i hemmen, när damerna ha rösträtt. Nu fattas bara, att några hustrur också blir stämda för att ha öfvat valtryck på sina män.
Men hvarför anlita denna utväg endast på ett så inskränkt område? Borde man icke stämma de äkta männen, äfven, när de öfva tryck på hustrurnas fria vilja beträffande till exempel en ny hatt, en badresa etc? Hvad säga damerna?
I dag är det dags för ett nytt besök i Trollhättetinget, men först lite hjärngymnastik i form av Kriminalgåtan (just denna publicerad i Tidningen Trollhättan, 20 november 1967). Häng med!
Rånmordet Rånmordet på Gamle Nicky, innehavaren av en liten diversebutik vid Sjuttonde gatan, väckte allmän förstämning i kvarteret. Tydligen hade gärningsmannen varit inne i affären och handlat. På sin plats bakom disken hade han (Gamle Nicky, red.anm.) blivit skjuten av kunden. Skrivbordet i det inre rummet hade omsorgsfullt länsats på kontanter. Mordet hade begåtts vid 3-tiden på eftermiddagen och polisen spårade snart tre personer som vid denna tid besökt affären. Flod hade köpt en skjorta och en slips, Andersson ett par hängslen och Ström en begagnad kostym. Var och en sade sig dock ha mött någon av de övriga när han lämnat affären. Ingen av dem ansåg sig ha varit själva inne i butiken. Ve var den skyldige?
Nu över till tingsrätten…
Dyrt att dricka
För fylleri vid flera tillfällen, motstånd mot polis med mera dömdes GM från Häljebacken att böta 105 kronor. Tre personer, som uppträdt berusade, fört ojud och så vidare fingo plikta med sammanlagt 90 kronor.
Icke folkbokförd
Pappersbruksarbetaren PP i Lilla Edet dömdes för det han uraktlåtit att till pastorsämbetet därstädes anmäla ett af hans hustru sistlidne november födt barn att böta 5 kronor, hvarjämte PP vid vite av 15 kronor, ålades att före den 1 april anmäla barnet.
Men jag skulle ju precis betala
Arbetaren VP i Karlered hade åtalats för det att han skulle ha misshandlat hustrun AJ i Karlered och hennes maka samt olofligen tillägnat sig ett käranden tillhörigt svinkreatur. Parterna voro personligen tillstädes.
– Nå, erkänner svaranden att ha misshandladt AJ, frågade domaren.
– Nej
– Har svaranden olofligen tillägnat sig kärandens svinkreatur, sporde domaren vidare.
– Nej
– Nå, men huru förhåller det sig då med hela den här historien?
– Jo, se saken är den, att jag sålt två grisar till AJ, mot villkor att, om jag erhöll betalning för grisarne inom 6 veckor, skulle jag äga rätt att taga dem tillbaka. Efter det att 6 veckor voro gångna erfor jag att käranden slaktat och sålt den ena grisen. Då tänkte jag: Nu är det bäst att gå åsta’ och ta’ grisen tillbaka, innan de slakta och sälja den också, ty då får jag säkert inte ett enda rödt öre för mina grisar.
Käranden förnekade att hon köpt grisarne mot det villkoret att svaranden skulle äga rätt att taga dem tillbaka om han icke fått betalning för dem inom sex veckor. Käranden hade för rästen ämnat betala grisarne samma dag som svaranden misshandlade henne.
Svaranden, som bestred åtalet, anhöll om uppskof för att med vittnen styrka att han icke misshandlat käranden. Målet uppsköts därmed till nästa sammanträde.
Vid nästa rättegångstillfälle berättade ett vittne att han, den dag då misshandeln skulle ägt rum, hört förskräckliga skrik, liksom om någon hållit på atttag lifvet af en människa. Han fatta att skriken härledde sig från hustru Janssons hem. För att göra sig underrättad om orsaken till skriken, begaf vittnet sig bort till Janssons. Framkommen dit blef det alldeles tyst. Hörde VP säga: ”Om du icke håller din käft så tar jag lifvet af dig”.
Ett annat vittne hade varit närvarande då svaranden tagit tillbaka grisen, hvilken, sade vittnet, ”var så utsvulten som han gärna kunde bli”. Målet uppsköts igen.
Vem körde egentligen?
Hemmansägaren JJ i Mörlanda stod åtalad för fylleri och djurplågeri, hvilket bestått däri att svaranden under det han kört en honom tillhörig häst, slagit och illa behandladt denne.
Svaranden bestred åtalet. En bekant till honom hade kört hästen, och hade denne blifvit illa behandlad, så beklagade svaranden detta, men fritog sig från att själf ha misshandlat hästen. För bevisnings förebringande uppsköts målet.
Vid nästa rättegångstillfälle hördes tre vittnen. Enligt dessa berättelser skulle svaranden mellan den 8 och 9 januari (1908) under han var starkt berusad, ha på ett vårdslöst sätt flackat omkring med häst och släde. Till sist hade han på ett gärde kört vält, hvarefter han begifvit sig upp till en gård för hvars ägare hab dukat upp en historia om att han blifvit öfverfallen och slagen.
Hästen hade legat kvar i snön till fram vid 8-tiden på morgonen, då en pojke funnit honom och ställt om att personer tagit vård om det stackars kreaturet, som efter lämplig behandling slutligen förmåtts stå på benen. Då hästen först varseflefs, låg han som om han varit död.
Svaranden medgaf, att han vid tillfället, att han vid tillfället varit öfverlastad. Huru det tillgått under den nattliga åkturen kunde han ej redogöra för.
Målet uppsköts till nästa sammanträde, då svaranden vid vite af 15 kronor skall komma tillstädes.
Misshandlat en gammal italiensk positivspelare
För fylleri och slagsmål med mera fick en annan AJ, denna från Lilla Edet, böta 165 kronor. Förre trumslagaren GEV från Vassända Naglum pliktade 65 kronor för fylleri och våld, som bestått däri att han öfverfallit och slagit en gammal italiensk positivspelare.
Ett fyrtiotal personer, däraf många ynglingar, dömdes för fylleri, förargelseväckande beteende och uraktlåten inställelse att böta sammanlagt 420 kronor.
Göra sina medmänniskor en och annan tjänst
En äldre man, JK från Trollhättans fattiggård, var instämd för att ha vid flera tillfällen tillhandagått allmänheten med anskaffande af brännvin.
– Erkänner svaranden, frågade domaren.
– Ja, nog har jag köpt brännvin åt folk; det nekar jag inte till, genmälte svaranden, som ansåg att det inte kunde vara i lag förbjudet att göra sina medmänniskor en och annan tjänst.
– Ni har väl fått en sup för besväret, sporde domaren vidare.
– Nej, det har jag inte fått. Brännvin tycker han inte om förrästen.
Släckte lampan
Handelsidkerskan fröken SJ hade instämdt garfvaren PH, båda parterna Trollhättebor, för utbekommande af handling, hemfridsbrott med mera.
Kärandens talan fördes advokaten Alexander Nilsson. Svaranden hade inställt sig personligen. Käranden hade tecknat sitt namn på en växel, hvilken svaranden hade belånat. Då käranden betalt sin skuld till svaranden, yrkade hon nu återfå sin namnteckning.
En afton, då käranden med ombudets hjälp varit sysselsatt med att inventera ett skolager i den butik, som käranden disponerade, kom svaranden inrusande och släckte det elektriska ljuset samt förde oväsen.
Svaranden PH bestred åtalet. Fröken SJ var skyldig svaranden cirka 3 600 kronor, och den växel som hon accepterat, skulle utgöra afbetalning på skulden. Hyran för lokalen och afgiften för det elektriska ljuset hade fröken SJ icke häller betalt, och under sådana förhållanden ansåg sig svaranden vara i sin fulla rätt att gå in i butiken och släcka det elektriska ljuset. Något oväsen hade han icke fört.
Härtill genmälte kärandeombudet att det aldrig varit tal om att hans klient skulle köpa skolagret i fast räkning.
Intet bestämt skriftligt aftal var ingånget mellan parterna rörande vare sig försäljningen af lagret eller uthyrningen af butikslokalen.
Ett vittne, som svaranden lät höra, har varit närvarande, då fröken SJ öfvertig skolagret af PH. Detsamma hade noggrant inventerats, och käranden hade funnit sig nöjd med den öfverenskommelse, som vid sagda tillfälle träffats. För butiken skulle fröken SJ betala 20 kronor i månaden i hyra hade vittnet hört sägas. Målet uppsköts.
Slagit en sten i huvudet
För misshandel med mera stod ynglingen ON i Strömslund åtalad. Misshandeln hade bestått däri att han med en sten slagit ynglingen KR i hufvudet. Svaranden medgaf förseelsen, men förklarade, att KR och dennes broder först sparkat och slagit svaranden. Uppskof.
…och svaret på Kriminalgåtan: Andersson. I kassaapparaten fanns inslaget endast 3 kronor. De övriga hade köpt dyrare saker.
AB Cerbo, eller Nolato Cerbo AB som företaget heter i dag, hade en bra tid när följande artikel publicerades 1967. Vi ska få hänga med på en invigning av en tillbyggnad. Trevlig läsning!
I en människas liv kommer milstolpar då och då, för företag och firmor likaså. Ett företag som på de senaste åren haft ovanligt många milstolpar är AB Cerbo i Trollhättan. Plastfabrikationen startade 1948 i tvåmansskala och är nu uppe i en personal på 150 personer. Milstolpar har varit bland annat 1961 då man flyttade in i nybyggda lokaler i Halvorstorp. I år har man fullbordat den fjärde utbyggnadsetappen på 6 år och har nu en golvyta på 4 000 kvadratmeter. Det allra senaste inte bara för Cerbo utan även för Västsverige, Göteborg undantaget, är kontorslandskapet på 300 kvadratmeter, som rymts i en nybbygd del av övervåningen. På torsdagen skedde högtidlig invigning av senaste nybyggnadsetappen och samtidigt förvarnades om önskemål om ytterligare expansionsmark.
Invigningsceremonin föregicks av visning av kontorslandskapet och särskilt inbjudna var förutom leverantörer, entreprenörer och press även representanter för staden. Firmachefen Evald Lind, informerade om den efter den senaste riktlinjer uppdragna kontorsavdelningen, som blivit ett 300 kvadratmeters utrymme utan skymmande väggar, men med alla trivsel- och effektivitetsbefrämjande faktorer tillvaratagna. För att ta bort alla ekon har man inrättat sig med glasfibergardiner, ljudisolerande plattor i taket och heltäckande mattor.
– Det är lättare att samarbeta när man ser att den man skall ha tag i finns inne, sade ingenjör Lind.
Nutida Cerbo. Bild: Sara Lind.
Och det enda som skymde sikten och delade upp kontorslandskapet var bokhyllor och avskärmningar mellan skrivbordsavdelningar. Belysningen diskret inrangerad i det övriga är på 1 000 lux per arbetsplats och därför kommer ingen platsbelysning att behövas. Av dessa ljuskällor får man också halva värmebehovet. En ytterligare finess, helt ny, är fönster som reflekterar solljuset. Denna finess kommer från Amerika och har Emmaboda som mellanlandning. Den blir inte så dyr, då man slipper sätta in persienner i alla fönstren.
Luftkonditioneringen är ävenledes installerad och kan ställas in på fast temperatur och konstant fuktighet, exempelvis 22 grader varmt och 60 i fuktighetsgrader. Inblåsning för friskluft finns och skall fungera utan att ge drag.
Efter visningen av kontorslandskapet fortsatte besökarna ner till fabriken där man nu har 31 sprutmaskiner som sköts i 3-skift och spottar ut 35 000-40 000 detaljer i timmen. Personalstyrkan är nu uppe i 150 och en stor del av de anställda är kvinnor, vilket är synnerligen passande för kvinnoindustrifattiga Trollhättan.
I fabriken visade ingenjör Lind de olika etapptillbyggnaderna och slutligen samlades man i företagets lunchrum, där invigningsceremonin inleddes av företagschefen, som vände sig med sitt välkomsttal särskilt till Trollhättans stads representanter och sade:
– Vi har ju haft ett mycket gott samarbete med myndigheterna i staden, åtminstone under de senaste åren och hoppas det skall bli lika gott i fortsättningen.
Ingenjör Lind fortsatte sedan:
– Ända sedan den blygsamma starten 1948 har vi lyckats öka omsättningen varje år. Orsakerna till detta framåtskridande är väl främst tre: 1) Rörelsens överskott har hela tiden fått stå kvar i företaget och använts vid konsolidering och vidareutveckling. 2) Vi har hela tiden försökt att ligga väl framme när det gäller teknik, specialisering och rationella arbetsmetoder. 3) Vi har lyckats att få en personal på alla nivåer inom företaget, som är lojal, skicklig och ansvarsmedveten.
Flaggor innanför taggtråd. Bild: Sara Lind
– I dag har vi nått en ny milstolpe i företagets utveckling i och med att den senaste utbyggnaden av kontor och fabrik är klar. Jag får här passa på tillfället att rikta ett hjärtligt tack till konsulter och entreprenörer, som var och en har bidragit till att bygget kommit till stånd.
– Det är någon, som har sagt, att för att föra krig så behövs det tre saker: pengar, pengar och pengar. För att bygga en fabrik, behövs det också dessa tre ingredienser. Här är det i första hand bankdirektör Gunnar Björkman på Skandinaviska Banken, som vi har att tacka för ett värdefullt såväl ekonomiskt som moraliskt stöd, när det gällt att fullfölja våra planer genom det byggkreditiv, som vi fått av banken. När det sedan gäller lån på längre sikt, har vi fått tillbaka både våras och andras ATP-pengar genom AB Industrikredit och Företagsfinans, som vi här tackar för det förtroende, som visats oss. Vi kommer nog snart igen och vill låna mera.
– Sist men inte minst ber jag få rikta ett hjärtligt tack för det stora tålamod och den förståelse, som visats från personalens sida när det gällt att stå ut med de primitiva förhållanden, som tidvis rått under byggnadstiden, speciellt när vi mitt i vintern måste riva en yttervägg, och termometern inne började betänkligt närma sig nollstrecket.
Vad har vi då för planer för framtiden?
– Som vi alla vet, arbetar vi under ett hårt konkurrenstryck såväl från in- som utlandet. Så länge konkurrensen sker på lika villkor, är det enbart stimulerande och spännande. Det är den som har de bästa idéerna och som bäst kan ta vara på dem som vinner. De vore inte särskilt lustigt för en idrottsman att springa 10 000 meter alldeles ensam. Konkurrenterna är våra bästa vänner. De talar om för oss vad vi har för fel och brister och får oss att skärpa oss.
– Under rådande förhållanden, har vi dock tyvärr ett sämre läge än många av våra konkurrenter. Ett framåtgående företag, som ger vinst beskattas hårdare än ett som går dåligt. Vi i Sverige har 20-30 procent högre lönekostnader än grannländerna. En del av våra konkurrenter hålls igång genom mun-mot-mun-metoden genom subventioner och lokaliseringsbidrag. Själva har vi klarat oss på egna ben alltifrån starten och det kanske är bäst så. Det enda jag kan påminna mig ha erhållit från staten, är de 15 kronor i månaden i stipendier, som jag fick för sista året på tekniska gymnasiet för 25 år sedan.
Jätteföretag år 2000
– Jag tror dock inte att vi har anledning att se alltför pessimistiskt på framtiden. Hela plastbranschen har fortfarande enorma utvecklingsmöjligheter. Hur stora dessa är fick jag en liten uppfattning om när jag hörde ett företag för någon tid sedan av AB Perstorps forskningschef, doktor Per Flodin. Världens plastforskare tror på fullt allvar att den nuvarande ökningen av plastkonsumtion i världen av 15 procent per år kommer att fortsätta ända till år 2000, alltså en fördubbling var femte år. Detta skulle betyda, att vi kommer att använda 100 gånger så mycket plast då som nu. Om vi gör tankeexperimentet, att Cerbo skulle behålla sin marknadsandel i denna utveckling, skulle det betyda att Cerbo år 2000 skulle vara lika stort som alla Trollhättans industrier tillsammans i dag.
– Men så svindlande perspektiv så långt framöver har vi inte. Vi nöjer oss med en rullande 5-årsplan och siktar på en fördubbling på 5 år. I varje fall får vi nog snart räkna med en ytterligare utbyggnad om vi skall hänga med i svängarna. Det är därför synnerligen önskvärt att vi snart får klart hur det blir med markfrågan, eftersom redan vår nuvarande byggnad håller på att kollidera med tomtgränsen.
Ordet överlämnades därefter till stadsfullmäktiges 2:e vice ordförande, ombudsman Uno Johansson, som bland annat föreslog att vi skulle ha litet större rubriker för duktiga företagare i våra tidningar. (Om vi inte minns fel har vi företagschefen Lind två dagar på rad på första sidan i TT). Han konstaterade att företaget sitter trångt och lovade allt från stadens sida skulle göras för att lämna mark till ytterligare expansion. Han hälsade företaget välkommet åter till staden, som med oblida ögon såg när det försvann ut ur den.
– Men vi fick införliva området för att få dig tillbaka till staden igen, sade herr Johansson, och slutade med att utbringa ett fyrfaldigt leve och överlämnade blommor.
Distriktschefen Ingvar Carlsson, Facit, nämnde att Cerbo fått det första kontorslandskapet i trakten, ja i hela Västsverige, Göteborg undantaget. Som gåva överlämnade han en ordförandeklubba.
Invigningsceremonin inramades av ett trevligt kaffesamkväm i vilket även anställda vid företaget deltog.
I samband med artikeln förekom ett antal annonser:
Den 21 januari fylldes Arena Älvhögsborg av musik av bästa märke. Göteborgssymfonikerna och N3:s symfoniorkester under ledning av Ulf Wadenbrandt framförde bland annat Johannes Brahms Hungarian dances Nr. 5.
För dagens inlägg har Axel Reinarth och hans vänner tagit sig till södra Italien och Sicilien. Följ med på på Reinarths cykeläventyr mellan Trollhättan och Jerusalem.
Del 11
Över den romerska campagnan färdades vi på Via Appia mot Neapel, Italiens största och folkrikaste stad, samma väg som aposteln Paulus som fånge vandrade mot Rom. Närmast staden är den trafikerad, men sedan ligger den igenväxt av gräs, utgörande betesmark för får och nötkreatur, varefter den åter ingår som trafikåder i en av huvudvägarna till Rom.
Neapel har sin största utsträckning utmed havet och sammanhänger i norr med hundratals lantställen och byar samt i öster med städerna Barra, Portica, Resina, Torre del Greco, Torre Annunziata och några byar utmed foten av Vesuvius, vilka i en nästan sammanhängande kedja fortlöpa 25 kilometer längs kusten.
Om Neapel har sina förnäma kvarter ooch gator, och neapolitanerna där äga sina ”corso”, finns det dock kvarter i staden där smutsen och enkelheten är större än i någon av de städer, vi hittills passerat. Där sågo vi för första gången barn gå fullständigt nakna ute på gatan och pojkar så trasiga, att de hårt åtgångna kläderna icke på långt när förmådde skyla kroppens alla delar. Kvinnor sutto lutade mot husväggen och sovo, och unga män sovo raklånga på trottoaren, medan flugorna i stort antal kalasade i den vidöppna munnen.
Ofta leva familjerna i ett enda rum, som får tjäna både som sängkammare, matsal, kök och – det viktigaste av allt – helgedom. På väggen i rummet har man alltid en avskild plats, varest placerats en tavla eller byst, bestående av antingen madonnan med Kristusbarnet, Maria ensam eller enbart Kristus. Tavlan eller bysten är rikt smyckad med blommor, och framför den brinner ständigt en lampa. Sådana religiösa interiörer ser man ofta även i affärslokalerna.
Staden har vackra omgivningar och ligger endast 7 kilometer från traktens förnämsta prydnad, Vesuvius, som förnärvarande utvecklar 1 400 atmosfärers tryck, och var utbrott man med spänning väntat på sedan slutet av maj månad (artikeln publicerades 24 juli 1928; red.anm). Dygnet om bolma väldiga rökmoln upp ur dess krater, och då mörkret inbrutit, ser man ofta en kraftig eldpelare.
På dess sluttningar och fot bo för närvarande över 80 000 människor, utan bekymmer för den farliga grannen, som genom gångna århundraden genom sina utbrott krävt otaliga människoliv och ödelagt flera städer. En bland dem var Pompeji, som av vattenblandad aska och pimsten begravdes år 79 efter Kristus.
Sedan lång tid tillbaka hava utgrävningar där pågått, och mer än två tredjedelar av staden äro utgrävda. Genom vad man under dessa arbeten funnit, framgår, att ett ytterligt dåligt liv levdes i staden vid tiden för dess undergång. Bland de utgrävda husen resa sig ruinerna av flera avgidatempel, såsom Jupiters-, Venus-, Apollon- och Fortunatemplen samt templet åt kejsarens (Vespasianus) genius. Gladiatorsfäktningarna och vilddjursstriderna på stadens amfiteater, som rymde 12 000 åskådare, voro föremål ”för all världens längtan”, enligt en funnen skrift.
I förening med detta avguderi levdes ett sedeslöst liv, om vars omfattning äldre och nyare utgrävningar giva god kännedom, men vars detaljer icke kunna delgivas allmänheten. Berättigad är den känsla av djupt vemod, man känner, då man blickar ut över ruinstaden.
Den sydligare delen av Italien, förnämligast Kalabrien, är ytterst bergig. Åter tvingas vi vandra uppför backar, vars längd äro 10 kilometer, och där avståndet är långt mellan städerna.
I den tidiga morgontimman, innan solen ännu hunnit visa sig bakom bergstopparna, och dagern är mycket sparsam, komma åsnedrivarna, yrvakna och ofta otvättade, från sin lilla gråa stad uppe på bergshöjden och fara till arbetet ute i berglandskapet. Då solen gått ned, och kvällen begynner skymma, ser man dem återvända efter den långa arbetsdagen. Oftast sitter mannen på åsneryggen, medan hustrun går bredvid bärande en stor korg eller annat på huvudet. Den ensamma modern tar de små med sig på åkern, där hon strävar, medan den minsta sover i en korg i skuggan av ett träd, medan någon liten parvel sitter bredvid och viftar undan flugorna. Då hon beger sig till och från arbetet sitter hon själv på åsneryggen, medan barnen placerats i korgar eller lådor, som hänga på ömse sidor om det lilla djuret.
Dessa små städer ligga alla på toppen av något berg och förskriva sig från den tid, då invånarna voro i fara för fiender, mot vilka de försvarade sig medelst stenkastning. På grund härav ligga städerna sällan intill huvudvägen utan någon eller några kilometer från densamma, varför vi hade svårt att kunna proviantera och få vatten i dessa trakter. Naturen är dock storslagen och erbjuder underbara scenerier, som giva ersättning för mödosamma backvandringar och flödande svett.
För att vinna igen redan förlorad tid till följd av den svåra terrängen och slippa förlora ännu mera, togo vi tåget mellan Sperrano Albanese och Palmi. Den resans första del var en underbar och oförgätlig upplevelse. Mellan tvenne stationer steg tåget med tillhjälp av kuggskenor från 481 meter över havet till 960 meter över havet, varefter det genom tunnlar och medelst kurvor strax därpå gick ned till 4-5 meter över havet till Paola station vid Medelhavets strand.
Vid Villa S Giovanni togo vi färjan över till Messina på Sicilien, där man ännu ser spår efter jordbävningen 1908, då i enbart nämnda stad, 60 325 människor omkommo påp fem minuter. Städerna vida omkring vila på lavahögar, och många av dem ledo större eller mindre skador till egendom och människoliv.
Om dagarna pustar då och då röken upp ur Etnas hjässa och sidor, över vilka vi äga en utomordenlig utsikt, där vi på havsstranden vid Catania ligga och vänta på båt för att komma över till Alexandria. Runt omkring oss timras upp det ena badhuset efter det andra, och i vattnet svalka sig de badande i stor munterhet. Då aftonen inbryter, ser man mängder av fiskebåtar, som segla sin kretsgång, medan fisken undan för undan fångas.
Jämnt fjorton dagar har vi tvingats vänta här vid foten av Europas största och högsta vulkan, vars omkrets är 145 kilometer och vars höjd är 3 279 meter. Den äger omkring 200 mindre eruptionskäglor, varigenom utbrotten i regel bruka äga rum. Vid denna tid, de första dagarna i juli, är dess hjässa täckt av snö, medan i trädgårdarna vid dess fot de mogna citronerna skördas. Detta uppehåll har kostat Lindkvist hans kamera, som stals på badstranden.
Då båten den 6 juli lade ut från Catanias hamn, som bevakas av den fascistiska militären, vilken dominerar i hela landet, där Mussolini verkligen är populärm var vårt besök i det soliga Italien slut.
I juli 1907 förekommer en artikel med rubrik ”Djurplågeri i Tidningen Trollhättan?”. Så här står det:
Att döda djur af åtskilliga slag hittas flytande i älfven är en sak, som ej hör till ovanligheten. Häromdagen fästes min uppmärksamhet, skrifver en meddelare till denna tidningm på en liten död hund, som med främre hälften af kroppen instucken i ett säckformigt skynke, åtsnörat bakom djurets bröstkorg, kom drifvande med strömmen. Som intet sänke af något slag var bifogadt, måste det stackars djuret ha fört en lång kamp för sitt lif- och vittnade om ett sällsynt hjärtlöst fall af djurplågeri.
I februari 1908 höll fru Ellen Berner ett med stort intresse åhört föredrag, i vilket hon framhöll hur ovärdigt det är för människan att missbruka sin makt över djuren, att misshandla och vansköta dem. Talarinnan framdrog flera exempel på djurens förstånd och den tacksamhet de ej sällan lägga i dagen mot andra djur eller personer, som i farans stund bistått dem.
På eftermiddagen samma dag var Trollhättans skolungdom inbjudna till Sveasalen. För dessa berättade fru Berner en saga, vars sensmoral var att barn bör omfatta djuren med vänskap.
I maj 1908 väckte Ingenjör Schlyter förslag om införandet av skatt på katter. Ett annat förslag som tas upp i djurskyddsföreningen är belöning till angivare av djurplågeri. Det tas emellertid inga beslut just där, på det mötet.
I juli 1908 gör man för Tidningen Trollhättans räkning ett utdrag ur Djurskyddsråd från Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd.
1) Gör ladugården ljus och glad genom att förse den med stora fönster i tillräckligt antal, helst anbringade tämligen högt.
2) Gör ladugården tillräckligt hög så att riklig mängd frisk luft kan beredas djuren! Undvik drag!
3) Gör tillräckligt antal dörrar för att vid möjligen inträffande eldsvåda kunna bättre rädda kreaturen.
4) Tillse att vi eller i ladugården finnes tillräcklig tillgång till vatten, så att släckningen vid eldsvådor genast kan börja.
5) Uppbind djuren med bindsellösningsapparat, så att de hastigt kunna lösas. Anvisning å denna apparat finnes att tillgå hos Svenska Allmänna djurskyddsföreningen.
6) Om ladugården är af trä, bör så kallad Svensk eldfärg användas. Denna färg, som gör allt trävirke särdeles motståndskraftigt mot eldens åverkan erhålles från Handöls, Täljstens och Vattenkraft.
7) Gå aldrig in i kreatursstallar med tänd cigarr eller pipa och begagna säkra lyktor.
8) Gif djuren daglig rykt!
9) Stallfodra ej dina djur sommartiden utan släpp ut dem på bete.
10) Använd slaktapparater. Slakta aldrig själf, såvida du ej är fullt skicklig i den nyare slaktmetoderna.
I november 1908 publiceras ett brev till tidningen. Brevet, som fått rubriken Svinaktigheter från Strömslund, exemplifierar just den där punkten 10. Här kommer brevet:
Här i Strömslund, liksom på många andra platser i vårt upplysta land, förekommer vid denna tid af året den mera allmänna slagten af enskildas svin- och nötkreatur. Våra kära nassar, för hvilka vi under sommarens lopp på ett så uppoffrande sätt sörjt för, att de skulle frodas och växa, huru behandla vi människor i allmänhet dessa djur, när de en dag skola slagtas? Den som på närmare håll iakttagit en så kallad slakt, kan då med egna ögon se hur litet man i verkligheten ömmar för dem. En snara lägges om deras tryne och drages till så hårt som möjligt för att det stackars djuret ej skall kunna skrika. Så släpas det fram till dödsbänken, där mången gång, både här i Strömslund och annorstädes, en öfverlastad bödel med knifven darrande hand sticker det fullt medvetna djuret gång på gång tills det ändtligen slutat sina lidanden. Upprörande exempel finnes härå.
Känna myndigheterna här ej till detta barbariska tillvägagångssätt, eller blunda de därför, eftersom det dag efter dag, år efter år får fortgå. En härvarande djurvän har en skjutmask som gratis kan få användas af hvem som hälst. Denna skjutmask har nu af en därmed förtrogen slaktare, Axel Karlsson, börjat användas, och uppfyller till full belåtenhet sitt ändamål. Man får hoppas att den gamla inrotade sedvänjan och tron att kött och fläsk ej duga till människoföda om ej del stackars djuren långpinas ihjäl, snart endast är ett dystert minne.
