Dags för ett nytt besök i Trollhättetinget. I dag är det några månader in på 1909 som ska behandlas. Bland annat får vi veta hur en äkta ligist är och om ett otillfredsställande fabriksbygge, det talas om misshandel och ett dansgille med efterspel, och lite mer förstås. 

Otillfredsställande fabriksbygge
I ett mål mellan Svenska Tacksfabrikens byggmästare och dess ägare framställdes en del ganska grava anmärkningar mot fabriksbyggnaden. Det påstods att mindre godt tegel använts, att grunden på vissa ställen var för svag, att byggnaden ej var uppförd i öfverensstämmelse med ritningarna etc. Två inkallade vittnen vitsordade dessa påståenden af hvilka en del av byggmästaren medgafs, en del bestredos. Målet uppsköts.

Det är tydligen ganska o t a c k s a m t att bygga för tacksfabriken, och ännu mera så att stämma den, ty nu stod käranden som svaranden, om icke officiellt så dock i värkligheten.

Vid ett senare sammanträde, styrker Tacksfabriken att byggnaden icke innehåller föreskrifna mått och att ej fullgodt material blifvit användt vid byggnadens uppförande. Ganska graverande saker framkommo vid senaste rannsakningen. Nabbensbergs tegelbruk hade levererat sten och svarandens ombud förklarade att god sten användts. Att märka är att svaranden äger aktiemajoriteten i Nabbensbergs tegelbruk, och det väckte ej ringa uppmärksamhet då ett vittne, förman vid tegelbruket, omtalade att den sten som användts vid byggnaden var värd 20,50 kronor i stället för 32 kronor för 1 000 sten, som skulle utgjort priset om stenen varit i enlighet med det framförda påståendet.

Våld mot ordningsman
En arbetare var instämd för fylleri och våld mot ordningsman i Grand Hotells tredjeklass utskänkning. Mannen erkände fylleriförseelsen, men nekade till våldet.

En äkta ligist
En lymmel från Strömslund, som af domaren erhöll en välbehöflig varning, afbröt denne och begärde sin dom. När sedan domaren satte i fråga om han var nykter, blef han, hvad i dagligt tal kallas ”uppkäftig”. Efterräkning följer.

Dansgille med efterspel
Herr AA hade anmält KD från Grunnebo för misshandel. Ett vittne vitsordade att han och målsägaren varit tillsammans på ett dansgille där de utfört musiken. När de sedan hunnit till Grunnebo station på väg till sina hem, hade de öfverfallits af svaranden och hans broder, som utan orsak tilldelade dem flera slag och sparkar. Då de sedan dragit ut i väntsalen inkastades dit en större sten, som träffade målsägaren i hufvudet och där åstadkom ett starkt blödande sår. Hvem som kastade stenen visste ej vittnet. KD dömdes att betala 75 kronor samt erlägga ersättning för sveda och värk.

En kulturens förkämpe
En yngling, PP i Kvarnaveden, var instämd för hemfridsbrott af hämnd hos regementspastor L i Lilla Edet.

Hemfridsbrottet bestod däri att PP aflyft grinden utanför pastorns bostad, och därefter på gröfsta sätt osnyggat å den till byggnaden ledande trappan. Svaranden erkände hemfridsbrottet, men förnekade att han handlat af hämnd.

Till en i hans sällskap varande person hade han dock yttrat att han var afvogt stämd mot pastor L emedan pastorn höll folket i okunnighet och på en låg kulturnivå.

En skön kulturens förkämpe. Utslag faller vid tredje sammanträdet.

Vid nästa tillfälle konstateras det att PP burit sig illa åt mot pastor L. Hemfridsbrottet kostade PP 50 kronor. Det finns både billigare och mera kulturella nöjen, menar tidningen i sammanhanget.

Ölmålet i Lilla Edet
förekom ånyo. Fyra vittnen voro instämda, hvaraf ett par vitsordade att de förtärt öl med mat å gästgifvaregården i Lilla Edet. Som de voro bosatta i Bohuslän ansågs dock uppassaren i utskänkningslokalen, att de voro resande.

Svaranden M begärde att bli skilld från målet, enär han förmanat uppassaren att noga beakta föreskrifterna, och själf hade han intet med ölutskänkningen att göra.

Utslaget faller vid fjärde sammanträdet.

Olaga brännvinsförsäljning
En AC från trakten av Lilla Edet var instämd för olaga brännvinsförsäljning. Han var förut straffad för samma förseelse.

Fyra vittnen intygade att de lämnat en person pänningar för inköp af brännvin, hvilket de sedan fått hämta hos AC. Han dömdes att böta 75 kronor. Det var andra resan.

Misshandel
En EJ från Lagmansered var instämd för det han öfverfallit och misshandlat fröken L. Svaranden hade slagit målsägaren med en träbock i hufvudet. Till följd af misshandeln hade målsägaren länge varit sjuk, och ovisst är om ej framtida med kan följa. Svaranden nekade hvarför målet sköts upp. Målet togs upp vid ett senare tillfälle då ett par vittnen hördes. Svaranden bestred käromålet. Utlåtande vid nästa sammanträde.

Vid nästa sammanträde framkom ingenting ytterligare i målet. Däremot framkommer mer uppgifter för tidningsläsaren, såsom att fröken L misshandlats i en vedbod, så att framtida men möjligen kan följa. Ett kvinnligt vittne hördes, men som domaren – med hvad rätt vilja tidningen icke yttra sig om – ansåg att hon ville undanhålla rätten sanningen, blef hon hänvisad till sin själasörjare. Flickans principal har, på tillfrågan, upplyst att han har de allra bästa åsikter om henne.

Vid nästa tillfälle hördes fyra vittnen, men det framkom inget af synnerlig vikt. Dock intygade ett vittne att det på danstillställningen allmänt ansågs att EJ var den som slagit fröken L.

Mer misshandel
AA från Nossebro-trakten var anmäld av GA från samma ort som misstänkt för misshandel. Målsägaren hade i berusadt tillstånd kommit hem från marknaden i Nossebro, och vägen besökt svaranden i hvars hem han bjudits på förtäring. Sedan hade svaranden följt målsägaren emedan han ej trodde att denne kunnat reda sig utan hjälp. När svaranden sedan gått ut i ett hus för att skaffa skjuts åt målsägaren hade denne aflägsnat sig. Svaranden hade då, på uppmaning af den person, af hvilken han ville låna skjuts gått efter, för att se hur målsägaren tog sig fram. Då han icke funnit honom hade han skaffat folk och lyktor, och fann man då målsägande i diket blödande af ett sår i hufvudet. För denna misshandel hade målsägaren, ehuru han icke sett hvem, som tillfogat honom slaget, anmält svaranden.

Svaranden påstod sig icke vara skyldig till våldet, och tycktes vara förvånad öfver att målsägaren velat skylla honom därför, då de voro gamla vänner. Målets uppsköts. Vid nästa tillfälle vitsordade svaranden sin förra berättelse och bestred käromålet. Målet förekommer ånyo vid ett senare sammanträde.

Vid nästa tillfälle menade tidningen att nu verka hela den här historien arta sig till en rätt egendomlig historia. GA påstår att AA slagit honom i hufvudet, så att han afsvimmat blifvit liggande på vägen. AA, som förut på kvällen på allt sätt sökt hjälpa GA, som var mycket berusad, påstår att han funnit GA på vägen sedan denne gått ifrån honom medan AA var inne i ett hus för att skaffa skiuts åt GA. Ett vittne som varit i AA:s sällskap när han fann GA hade fått intrycket att GA fallit baklänges och slagit hufvudet i en sten. Målet uppsköts.

Tidningen liknar ärendet som en variant af historien om den druckne, som påstod att en lyktstolpe rusat mot honom och slagit honom i pannan.

Utelöpande hundar
En hel del personer. hvars hundar sprungit ute under natten utan tillsyn, fälldes att böta 2 kronor.

För åverkan
hade jägmästare S å Halle- och Hunneberg instämt en JJ. Jägmästaren hade mött JJ med yxan på axeln i skogen, bredvid ett träd, bredvid ett träd som var i det närmaste genomsågat. På senare tid ha flere träd stulits ur skogen utan att man lyckats få klarhet i hvem som tagit dem. Jägmästaren ansåg att JJ genomsågat ifrågavarande träd i afsikt att, när det fallit omkull, vid tillfälle, bortföra det. JJ förnekade påståendenas riktighet, och sade sig endast ha varit på väg genom skogen från sitt arbete. Målet förekommer ånyo å fjärde sammanträdet. Vid nästa tillfälle framkom ingenting nytt och utslag kommer ett par månader senare.

Utan tillsyn
hade en person ställt sin häst. Sådan är i strid mot ordningsstadgan för rikets städer och kostade i detta fall 4 kronor.

Domaren ska tala saktmodeligen
Så heter det i domarereglerna. Detta tycktes det oss att höfding S både vid ofvannämnda, och flera andra tillfällen alltför litet beaktat. Det måste äfven anses olämpligt, att en domare kallar alla fattigt klädda personer ”du”, likasom ordet ”kärring” icke passar som tilltalsord i en domarens mun när han sitter i rätten.

Som en strixhistoria
låter målet mot AE i Källebacken och AM, som i tisdags instämts för misshandel å en person. AE hade försiktigtvis afvikit till okänd ort och AM nekade oaktat två personer varit åskådare till förloppet.

– Tycker ni att det är löpnt att neka när här står två stycken som sett er göra det, sade domaren.
– Ja, svarade mäller. Jag kan skaffa två som i n t e  s e t t  d e t.

Vid nästa sammanträde yrkar AM 500 kronor i skadeersättning samt ansvar för falskt åtal. AM nekade fortfarande till förseelsen och menar att han endast velat afstyra bråk.

Målet uppsköts.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Det är extra fint i vår allé nu. För nu är de på plats.

Alla porträtt.

Någonstans kring 2000 st. Var och en helt unika i sitt slag.  Varje porträtt är en bild av en invånare i staden. tänk på det när ni går förbi. Stanna gärna till och titta lite extra.

Någon har suttit och arbetat länge och noggrant. Resonerat kring form och färg. Funderat på hur  de vill göra porträttet av sig själv, och sedan varit modig nog att låta det betraktas av allmänheten. RESPEKT!

 Målningarna är gjorda av elever på Trollhättans skolor. Elever som är mellan sex och nio år gamla.

Image may be NSFW.
Clik here to view. Image may be NSFW.
Clik here to view.Kanske en helt unik utställning? – I alla fall en helt fantastisk utställning!

Porträtten är blandade och uppsatta utan koppling till skola eller årskurs. Så vill man leta efter en specifik målning så får man leta en stund. För meningen är att man skall få syn på alla porträtten, och om ni har turen att känna någon av konstnärerna, tveka inte att  använda de som guider! Då får man lite bakgrundsfakta och spännande info om tillvägagångssätt.

Under hela juni månad har vi möjlighet att njuta av denna konstskatt, så passa på!

Under hela juni månad låter vi just de här konstnärerna få ÄGA TROLLHÄTTAN!

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Efter 126 år är det dags. Spirorna på Trollhättans kyrka ska bytas ut. Anledningen är att väder och vind har slitit hårt på det gamla gjutarbetet. Det rapporterar Trollhättans Tidning den 28 maj 1988 (artikeln är skriven av Lotta Williams).

Dagen innan, den 27 maj, var de nya spirorna färdiga i tillverkning och några dagar senare skulle de på plats på kyrkobyggnaden. Spirorna, som väger ett halvt ton, har tillverkats i samband med riksantikvarieämbetet.

De fyra stora hörnspirorna var svårt angripna av rost. Förr användes de som skorstenar när kyrkan värmdes upp med kaminer. Väder och vind har nu gjort sitt till för att det gamla gjutarbetet skadats.

Det var när tornet med korset inspekterades, eftersom rosten syntes lång väg, som man upptäckte de fyra svårt angripna spirorna.

Ingemar Svantesson, kyrkans fastighetstekniker, tog kontakt med riksantikvarieämbetet i Stockholm. Därifrån kom man ner för att se hur tornen skulle kunna repareras eller, som de blev, göras nya.

Gjutna
De gamla spirorna är gjutna, men ett sådant arbete är inte lätt att göra i dag och skulle kosta massor med pengar. Därför gjordes en spira på prov i plåt och med den gamla gjutna rosen i toppen bevarad och restaurerad. När den var färdig kom man från riksantikvarieämbetet igen för att inspektera. Arbetet godkändes och spiran kunde sättas på plats.

Provspiran tillverkades i Göteborg, men de övriga tre har Produktionsservice AB på Nohab gjort. Historien upprepar sig, för med största sannolikhet var det Nohab som tillverkade originalen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Åtta små
Förutom de fyra nya spirorna, där bara rosorna har bevarats, har företaget också reparerat åtta små spiror.

– Sådana här arbeten är roliga att göra, säger Nils Nordin, en av ägarna till företaget.

Allt har gjorts efter riksantikvarieämbetets anvisningar, till och med ytbehandlingsprogrammet är föreskrivet därifrån. Arbetet har tagit drygt en månad, alla är nöjda.

Gammal myt
Förhoppningsvis ska det dröja över hundra år igen innan de nya spirorna behöver bytas ut.

– Det beror ju mycket på luftföroreningar hur länge sådant här ska hålla, säger Lars Jonasson som äger halva företaget.

Så kan vi passa på att en gång för alla avliva en gammal trollhättemyt. Trollhättans kyrka och kyrkan i Högsäter är inte förväxlade. Den kyrka som Kanalverket skänkte till Trollhättan är den som också står där. Googlar man lite på detta så tycks det ha funnits en skröna om att ritningarna förväxlades. Trollhättans kyrka är ganska liten i förhållande till Trollhättan som stad, medan Högsäters kyrka är större i förhållande till sin ort. Men i artikeln menar man alltså att det inte finns någon sanning i detta.

1972 var året då den danska drottningen Margrethe tillträdde den danska tronen. För Tidningen Trollhättan innebar det att den flera sekel gamla nordiska drottningen Margareta kom på tal igen. Och man drar långtgående anspelningar som att Trollhättan, eller snarare Ekholms slott, var Sveriges ”huvudstad”.  Artikeln är skriven av Alexander Brännström och publicerades den 19 januari 1972. 

Ingenting är nytt under solen. När kungariket Danmark nu fått en kvinnlig regent och till på köpet en med namnet Margrethe, är det faktiskt historien som upprepar sig.

Valdemar Atterdags dotter Margareta, född 1353, var nämligen en mycket kraftfull svensk-dansk-norsk drottning. Hon förde spiran i Danmark från 1376, i Norge från 1380 och i Sverige från 1389 till sin död den 28 oktober 1412. År 1972 när den här artikeln publicerades var det exakt 560 år sedan Margareta avled.

Precis som sin föregångare
Danmarks nya drottning Margrethe må ha vilka förutsättningar som helst, men hon kommer aldrig få samma makt och myndigheter som sin namne nästan sex sekler tidigare. Dels måste vi utesluta möjligheten av en gemensam regent för de tre nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark under överskådlig tidoch dels är kungamakten även i det rojalistiska Danmark blott en skugga av sitt forna jag. Detta hindrar naturligtvis inte att Danmark må hända nu fått en drottning, som genom sina personliga egenskaper, sin duglighet och förmåga till kontakt med folket länge ska leva i åminnelse. Därom må den framtida historieskrivningen döma.

Och givetvis kan vi hoppas att Margarethe II vid något eller några tillfällen under sin regeringstid får orsak att besöka Trollhättan. Detta gjorde nämligen hennes ”företrädare” – härskargestalten i Norden under en orolig epok i Nordens medeltidshistoria.

Ständigt ambulatorisk
Det var ett ståtligt välde Margareta sammanfogat. Tre länder med förenade krafter kunna värja sig mot omvärlden och framför allt skulle väl unionen göra slut på de förödande fejderna mellan de skandinaviska folken. Detta nordiska statsförbund var ett väldigt område, i själva verket Europas största rike. Det dåtida Tyskland var bara hälften så stort. Frankrike och Storbritannien var ännu mindre. Men i väldets storlek låg också dess svaghet. Den enda sammanhållande kraften var regentens person. Endast där drottningen för tillfället befann sig kunde regeringsmakten med tillbörlig kraft göra sig gällande, endast där kunde missförhållanden avhjälpas och fogdarnas förvaltning kontrolleras. Även om regenten nästan ständigt befann sig på resande fot, var det omöljligt att tillräckligt ofta besöka landsändarna i det otympliga riket. Samfärdseln var inte särskilt välordnad. Väldiga ödemarker skilde bygderna åt. Riktiga landsvägar fanns knappast. Fanns de var de långa tider obrukbara. Sjöar och floder var de säkraste trafiklederna.

Drottning Margareta I utövade såldes ett ambulatoriskt regeringssätt, i varje fall under det första skedet av sin regeringstid. Under sina resor besökte hon självfallet de mest betydelsefulla orterna – och då kom Trollhättan i blickfånget. Egentligen inte Trollhättan, men väl Ekholms slott, som var ett fäste invid den urgamla färdevägen från kust mot inland, strax norr om nuvarande Trollhättan.

Första erkännandet
På nyårsdagen 1388 befann sig Margareta på Bohus och fortsatte tydligen resan till Ekholm, där hon underhandlade med riksdrotsen Bo Jonson Gripes exekutorer. De sökte stöd hos henne mot den svenska kungen, Albrekt av Mecklenburg. I ett brev dagtecknat på Ekholm trettondagsafton 1388, förklarade en företrädare för exekutorerna att de ville ge Margareta hjälp och stöd när hon så fordrade. Faktiskt blev detta det första erkännandet av Margareta som svensk regent. Den nämnda företrädaren för exekutorerna, väpnaren Algot Magnusson, förste svensk som öppet anslöt sig till henne. Magnusson var farfars far till Sten Sture den äldre.

Från Ekholm på Slottsön norr om Trollhättan fortsatte Margareta resan till Norge och återvände strax efteråt till Sverige för nya överläggningar. Så fungerade henens ambulatoriska regeringssätt.

Fullmäktig fru och husbonde
Den 22 mars 1388 utfärdades ett brev, som saknar utgivningsort. Tyvärr – eftersom det rör sig om ett märkligt dokument. Det visar nämligen att Margareta ånyo sammanträffat med en del av de förut nämnda exekutorerna, varvid dessa ”på alla sina vänners, fränders och hjälpares, på menige mäns och själva rikets vägnar taga Margareta till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Margareta lovade i sin tur att styra riket efter svensk lag och rätt.

Man har gissat runt platsen för detta historiskt intressanta möte. Dalaborg på Dal har nämnts, Lödöse och Bohus likaså, men lokalpatrioten Gustaf Lundén antog att platsen var Ekholms fäste på slottsön och ingenting annat. Kanske har han rätt.

Margareta vistades en tid i Göta älvdalen, antagligen både på Ekholm och Lödösehus. På sistnämnda stället befann hon sig den 23 april, då hon utfärdade ett brev till allmogen i Östergötland, Tjust och Kind, med uppmaning till trohet och underkastelse.

Huvudstad
Den kraftiga drottningen återkom till våra trakter. När den unge Erik av Pommern i år 1404 skulle resa till Norge för att hyllas som kung, utfärdade Margareta instruktioner för resan. Hon förordnade om ett uppehåll på Ekholm, dit hon själv ämnade sig. Erik kom i slutet av november och Margareta ett par veckor senare. Uppehållet varade ett par månader och även norska riksrådet fanns då på plats. Man kan gott säga att Ekholm vid Trollhättan denna tid var ”huvudstad” i Norden. Säkert avhandlades här många för de nordiska ländernas betydelsefulla angelägenheter.

Hur medvetet Margareta arbetade för en nordisk enhetsstad är knappat fullt klarlagt. Men hon återställde den inre och den yttre freden i Norden och motarbetade med kraft Hansans tryckande ekonomiska övervälde. För eftervärlden framstår hon som en av de främsta härskargestalterna i Norden.

Lokalt konstaterar vi alltså att den mäktiga drottning Margareta I mer än en gång sökte sig till vår bygd. Nu väntar vi bara på besök av drottning Margrethe II, som i så fall borde titta lite närmare på Slottsön. Det var ju här hennes stora föregångare tidvis ”styrde riket av alla krafter” som det brukar heta i kungasagorna. Fast historien lär väl inte upprepa sig i varje liten detalj. Vi får avvakta.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Under rubriken ”Har ni hört?” skrivs den 10 december 1909 att den nya kronofogden, det är en ovanligt nykter man, till och med så att den bondekurtiserande godtemplarredaktören ska glädjas.

Föregående lördag hölls i tingshuset i Trollhättan en kronouppbördsstämma. Där kom en landtman, där kom två, där kom tjoget. En av dem, en före detta nämnde man af det frispråkiga slaget, råkade göra herr kronofogden uppriktigt sagt heligt förbannad. Denna blev så arg att han började nosa omkring på de andra närvarande. ”Här luktar sprit. Hvem är det som är drucken?”

Ingen erkände. Ingen var för övrigt alkoholpåverkad.

”Sådant får inte passera.” Herr kronofogden slog upp lagboken. I förordningen af den 9 juni 1905, om försäljning af brännvin, står det:

”Å landet vare detaljhandel med bränvin förbjuden på eller inom 0,2 mil, från ställe, där auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller inskrifningsförrättning eller mänstring med värnpliktige hålles.”

”Det duger!” Herr kronofogde, het i själen som en skolpojke eller nybakad student, ringer på platsens polischefoch ger order om att genast stänga platsens spritbolag. Detta skedde. Ingen visste dock varför.

Klockan 11.15 stängdes det. Klockan 13 var värsta förargelsen över och då fick butiken öppna igen. ”Hvad tjänte det till då det skulle på allvar stängas klockan 14?” Det förblef stängt. Den höga myndighetens vilja var tillfredsställd.

Nu kommer det bästa, skriver Tidningen Trollhättan för att öka förväntningarna hos sina läsare.

Den före dett nämndemannen från Västra Tunhem, vars lukt irriterat herr kronofogden så starkt, hade på morgonen haft magplågor. För att kurerar sig hade han tagit en tesked Hoffmans droppar. Det hade skapat lukten. Och det tvingades spritbutiken stänga tidigare för.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Kalle i Dalen, eller Karl Williams som han egentligen hette, skrev i Tidningen Trollhättan ända in på andra hälften av 1960-talet. Även om han själv dog 1947 (född 1881), gick hans populära texter i repris. Han skrev under båda sina namn.

Året innan han dog, skrev han texten ”Några trollhätteminnen” i samband med tidningens 40-årsjubileum. Denna ska vi nu få ta del av.  Låt oss nu se vad Karl Williams / Kalle i Dalen minns om vår stad. 

Tänk den ljuva tiden för 40 år sedan. Då var man ung och glad och livet log sitt bredaste leende emot en. Ack ja, vad tiden ramlar iväg.

Det är inte fritt utan att jag blev en smula sentimental då jag härom dagen erhöll ett brev från Tidningen Trollhättans redaktör däri han skriver att tidningen fyller 40 år i år. Jag började räkna på fingrarna och räknade ut att det skulle vara cirka 35 år sedan jag gjorde min entré på tidningen, vilken då således skulle varit endast fem år gammal. Tur i alla fall att tidningens unga medarbetare i redaktionen, vilka voro Sigge Strömberg och undertecknad, slutade som de gjorde. I annat fall hade tidningen fått dö som ung. Men roligt hade vi under tiden vi voro där och otaliga minnen komma fram.

Tänk Trollhättan för 40 år sedan (läs 1906 här, red. anm). Då låg det sannerligen äkta poesi över staden vid ”Brusande vilda”. Ingen jäktande gatutrafik med motortrafik med motorbuller och brådskande människor, ingen kraftstation och ingen vandalisering av de mäktiga vattenfallen. Turisttrafiken drog ännu då och gav en internationell prägelåt det idylliska samhället.

Jag kommer ihåg dagen jag klättrade av tåget uppe vid järnvägsstationen och trodde att jag kommit fel. Det var så tyst och stilla som vid den minsta lilla landsortsstation. Men på avstånd hördes det monotona bruset från fallen, som låg som en sövande vaggsång i luften, men blev starkare ju mer man närmade sig själva staden.

Men det var till Tidningen Trollhättan jag skulle, och även där på dess redaktion härskade en åtminstone skenbar frid och stillhet. Dess dåvarande, energiske och stridslystne redaktör, Ernst Karlinder, härjade i spalterna och höll ett argusöga på ”stadens fäder”, där han gissade allt vrångt med sin skarpa penna under signaturen Bäsk. Men eljest var han en sympatisk man och han var en god läromästare för oss ungdomar.

Vilken idyllisk redaktion på den tiden. Tidningen trycktes i Göteborg och det var att sticka iväg med materialet upp till järnvägsstationen till nattåget två gånger i veckan. Ibland ”mötte” man en notis på vägen upp och mötte man ingen var det att snickra igop en efter fantasin och skriva ner den i väntsalen medan man väntande på tåget. Man lärde snart känna samhället och vad titelfrågan anbelangar behövde man inte ha några bekymmer ifråga om särskilda personer. Det var bara att titulera alla för ”ingenjör”, så tog man aldrig fel. De flesta var bara titelingenjörer, till skillnad från de verkliga, av vilka flera nu äro stora män i landet.

På tidningsdagarna gick det livligt till uppe på redaktionen. På givet klockslag stormade ett trettiotal pojkar upp på trappan för att få sina lösnummer för att sedan ut på gata och sälja och då var det som om åskan slagit ner i lokalen. Alla ville ha först och kivades vilt om detta.

Så här kunde det låt ute i förrummet under det expeditionsfröken delade ut tidningarna och antecknade antalet: Alfons Nordvall, 50 stycken, Hugo Börjesson, 30. Kalle Tingvall, 35, och så vidare.  Sedan efter en liten stund ekade gatan av de vildaste rop: Köp Tröllta, kööp Tröllta, Hemska nyheter, fem öre – Köp Tröllta, fem öre!

Det fanns en ingenjör, en verklig ingenjör, borta på ritkontoret, som sällan försummade infinna sig och titta på pojkarnas slagsmål ute i förrummet vid tidningsutdelningen. Då kunde han dyka ner och gömma sig i pojkflocken, och mitt i larmet dök hans mustaschprydda ansikte upp och hans basröst ljöd: Axel Sterner, tie exemplar. Då blev det jubel bland pojkarna, men en del kunde också bli förargade. ”Du sa la inte ha nöcka tidningar, du som e ingenjör.” Ja, det gick gemytligt och trevligt till på tidningen på den tiden.

Annonserna kunde ibland vara roliga och vållade en hel del besvär. En handlande i stan, som ringde in en realisationsannons, med rubriken ”Passa på” i stora bokstäver, råkade ut för tryckfelsnisse. När tidningen kom ut stod det: ”Dassa på” i stället. Handlarn höll på att göra rent hus i lokalen när han kom upp senare. En fröken, som hade en handelsträdgård, ville ha in en annons om gödningsämnen för krukväxter och begärde prompt att den skulle tas in i tidningen, så som hon själv stiliserat den. ”Prima gödning för blommor och krukväxter. Obs! E g e n  t i l l v e r k n i n g!” Den alltid påpassliga Göteborgs-Posten fick tag i godbiten och skrev bland annat: ”Tur för fröken annonsören, att det inte var till lantmannaföreningen gödningen skulle levereras.”

O forna tiders Trollhättan! Du var faktiskt en idyll i mångt och mycket. När jag till exempel kommer att tänka på dåvarande Grand hotell börjar det riktigt vattnas i munnen. En sådan mat som man fick där för 70 kronor i månaden med dricks. Och på grund av den livliga turistströmmen hade hotellet ändå berättigat rykte om sig att vara Sveriges flottaste hotell i fråga om god mat. En vanlig månadsinackordering fick äta efter matsedeln och den gick inte av för hackor. Ett dignande smörgåsbord, med den tronande snapsbehållaren av fyra sorters brännvin där gästerna kunde ta för sig efter behag, olika sorters varmmat av delikata kött- och fågelrätter och så vidare. Den vanliga inackorderingen kunde också under säsongen få njuta av doftande Limfjordsostron och kräftor utan extra avgift. Sannerligen var det inte ett paradis för en ung och matfrisk tidningsman med 100 kronor i månaden och de övriga trettio räckte ändå gott och väl till både rum och fickpengar…

En lördagskväll kom min kamrat på tidningen, Sigge Strömberg, och förkunnade att han ville bjuda på en grogg nere på Grand. Han hade nämligen tagit ut i förskott på lönen och ansåg sig rik. Döm om kaféflickans häpna min när notan skulle betalas och vännen ur rockfickan slängde tio stycken rullar med tvåöringar på bordet – tidningens lösnummerkassa – och bad att få betala. Det räckte i alla fall till fyra groggar och dricks. Ändå påstods det att källarmästare Karlsson tjänade sig rik på affären, men det var tydligen inte på sådana kunder som vi.

I samband med Grand dyker även i minnet fram ett i Trollhättan välkänt original, nämligen portieren på hotellet, gamle gubben Hellberg. Han stod alltid utanför Grands entré i sin granna uniform, hälsande och bugande åt förbigående med sitt: How do you do, sir, den enda engelska han kunde och inlärt av utländska turister.

Ett annat original bland trollhätteborna var en affärsman som kallades för John på Trappa. Varenda dag, året om, stod han utanför sin lilla butik och tittade på förbigående. Då och då dök han in i butiken och kom tillbaka med en spann aska, som han dängde ut över trottoaren till stor fara för de förbigåendes kostymer. Varför han gjorde det kunde ingen fundera ut, men han gjorde det i alla fall varje dag, året runt.

Minnena dyka upp och det Trollhättan, som jag såg det för snart fyrtio år sedan, hägrar ännu som den bästa och lyckligaste tiden i mitt liv. Skulle jag komma dit nu är jag rädd för att det bleve en besvikelse. Ty den tidens Trollhättan från ungdomens vår var verkligen en idyll, eller var det kanske bara jag som såg det så då.

Just ny dyker ett annat minne upp från redaktionsgöromålen på den tidens Tidningen Trollhättan. Redaktionssekreterare Sigge Strömberg, jag och den förut nämnda ingenjören Axel Sterner sutto en afton på Grand då det ringde från tryckeriet i Göteborg, att det fattades en helsida material till tidningen. Det var Elanders som bad om fyllnadsgods ögonblickligen. Fyllnadsgods, replikerade ingenjör Sterner. Det finns ju här…

Saken måste emellertid klaras och jag hittade ett exemplar av Svenskamerikanaren i min ficka. Sista sidan av denna Chicagotidning saxades som den var och befann sig, lades i ett kuvert och skickades med nattåget till tryckeriet…

Och så var det bekymret stillat.

Ja, det var strålande tider för en tidningsman på den tiden. Huvudsaken var att läsekretsen var belåten och tidningen gick bra. Nyheterna brydde man sig knappast om för det gick lika bra man och man emellan, då det varken fanns krig eller andra dåligheter. Gud vare tack och lov…

Image may be NSFW.
Clik here to view.

När man talar om konstnärer tänker man kanske i regel bara på personer som målar tavlor eller hugger i sten. Men att det också finns andra konstnärer har vi i Trollhättan ett verkligt fint exempel på. Bertil Smitt på Dalahöjdsvägen i Skoftebyn är nämligen träsnidare av verkligt hög klass, skrivs det i Tidningen Trollhättan den 11 oktober 1967.

Intresset för träsnideri fick herr Smitt redan då han var liten och han har vid det här laget hållit på ett fyrtiotal år med dennna hobby. Han menar själv att intresset kom då ”han måste ha någonting att hålla i händerna”. Då han dessutom tycker om att ströva i skog och mark var det naturligt att han hämtade motiven från naturen.

Under årens lopp har det mest blivit skogens vilda djur: älgar, rådjur, rävar och harar, men även husdjur som hundar och katter har blivit avbildade i trä. Bland de arbeten av mycket hög klass han visade tidningens utsände fanns en klocka inbyggd i en stor knota. En originell meterstor knota hade förvandlats till en kista. Under de år han hållit på tror han själv att han hunnit med att smida ett femtiotal älgar. Ett fåtal av dessa har han kvar, en hel del har han skickat till anhöriga i Amerika och några stycken finns i tollhättehem. Hans jaktkamrater har nämligen förärats med sådana på 50-årsdagar. Själv tycker han att det finaste arbete han gjort är en rådjursfamilj avsnidad i en verkligt naturtrogen och stämningsfull grupp.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

På frågan om han sålt några av de vackra arbeten han tillverkat svarar Smitt att han under alla dessa år inte sålt någon enda pryl. De flesta av sniderierna har gått till bekanta i Amerika där de rönt verkligt stor popularitet. En del saker också gått till presenter åt kamrater. Men givetvis har han kvar en hel del av arbetena i hemmet intill kanalen. Att han bor nära kanalen är för övrigt ganska naturligt då han är slussmästare till professionen.

Bertil Smitt arbetar i varierande träslag. Dock håller han sig med förkärlek till björk som är det bästa träet att arbeta i. Smitt tar själv material från skogen. Träet är inte klart att använda så snart han hämtat det utan det krävs en hel del arbete och tid innan han kan ta till kniven. Först måste han borra hål i träet så att torkningen sker inifrån. Om han inte borrar dessa luftningshål torkar träet utifrån och spricker. Förutom hålen är det också väldigt viktigt att träet får torka sakta. Detta sker genom att han lägger det i hackelse, det vill säga i hackad halm, vilket gör att träet torkar sakta. Om materialet får torka i luften torkar det för fort och det bildas torrsprickor.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Smitt är en utpräglad naturmänniska. Alltsedan barnsben har han strövat omkring i skog och mark. Ute på landet har han också sitt fritidsparadis. Sedan två år tillbaka håller han nämligen på och bygger ett lantställe av fäbodtyp. Stugorna, tre till antalet, är timrade och allt timmer som gått åt till dessa har han själv huggit i skogen. All fritid under de senaste två åren har gått åt till bygget. Han har lagt ned ett väldigt arbete, vilket också gett ett synnerligen gott resultat. Sitt paradis kallar han för Gransäter. Först byggde han en stuga, Storsäter, men då han tyckte att den var för stor att värma upp för varje av hans återkommande besök där byggde han också Lillsäter, som är en mindre byggnad av jaktstugetyp. Bara en sådan detalj som staketet har tagit massvis med tid att åstadkomma. Upplysningsvis kan det nämnas att staketet innehåller 357 flera meter långa slanor. I terrängen runt Gransäter florerar ett rikt djurliv. Tjugofem fågelholkar har Smitt satt upp i träden på tomten och samtliga har varit bebodda i år.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Gransäter är byggt i fäbodstil med motivet hämtat från norra Värmland. Trots att allting verkar klart menar herr Smitt att detta är något som han har att syssla med så länge han lever. Det blir aldrig färdigt. Det finns alltid något nytt att hitta på att förbättra och göra nytt. Just nu håller han på att arbeta med en kvarnsten från en gammal kvarn i närheten. Denna ska han förse med inskription och sedan resa upp på en av tomtens berghällar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Dagens artikel, är skriven av Bengt Lindström och publicerades den 6 augusti 1988. Den handlar om några i Trollhättan välkända personer under den första delen av 1900-talet. Personerna är i fråga är i första hand kommunalmannen och nykterhetsnämndens Albert ”Kubbelåda” Johansson och nykterhetsnämndens nitiske ordförande, O F Smedberg, samt sent omsider, urmakaren Oskar Wallman.

När Önans pappersmassefabrik lades ned 1916, övertog brukspatron Ernst Stridsberg, ägare till Stridsberg & Biörcks sågbladsfabrik, i största möjliga utsträckning personalen och däribland även Albert Johansson.

Albert Johansson kom från ett lantbrukarhem i Upphärad och började som ung pojke på Önans pappersbruk.

Bruket tillverkade mest trähaltigt papper. Vid oljeslageriet, som var beläget strax söder om Trollhättans kyrka, låg pappersbrukets införsel- och utförselhamn. Där lossades sexfotskubbarna från båtar och fördes sedan till de så kallade ”kubbeklorna” för uppläggning.

Mångsidig man
Albert Johanssons arbete vid pappersbruket bestod i att rensa kubbarna, innan de gick in för barkning. De låg i en låda som kallades ”kubbelåda”, vilket gjorde att Albert kallades Kubbelåda så länge han levde.

Albert Johansson blev en ledande kraft inom nykterhetsrörelsen och en känd kommunalman, som utöver arbetsbördan i en mängd styrelser och var en flitig medarbetare i Tidningen Trollhättan. Albert blev sedermera lokalredaktör för Elfborgs Läns Annonsblad.

Albert var en stor skämtare. Erik Wengström, en av Tidningen Trollhättans tidigare redaktörer, vars upplevelser av vår stad och som redaktör vi fått läsa om tidigare här på bloggen (27 maj respektive 9 juni) berättar i sin bok ”Trollhättan – ung stad” att Albert Johanssons lätta stamning ofta gav en alldeles speciell accent åt hans pricksäkra, kanske skämtsamma eller ironiska, men alltid vänligt korrekta replik.

– Jag har i alla fall b-b-bevisligen varit hemma tolv gånger, sade Albert Johansson när han någon tillfrågades om inte familjelivet blev försummat genom hans otaliga uppdrag. Siffran tolv anger förstås antalet barn som Albert hade – ett betydande barnantal även på den tiden.

En morgon hälsade Sigurd Stridsberg på Albert Johansson och dennes ”kumpan” Dage Dahlström. Då sa Dahlström:

– Jag var ute och gick uppe vid Egna Hem i går. Jag trodde vi gick förbi en flickskola, men så fick jag höra att det var Albert Johanssons villa.

Då sa Albert:

– Du-du-du kunde lika bra ha trott att det var en sam-sam-samskola, för jag har bägge sorterna.

Albert berättade:
– Vi skulle gå och fotografera oss på 1:a maj. Då sa jag till barnen att det är bäst att vi går på olika gator, så att de inte tror att det är demonstrationståget.

Ute och cyklade
En annan nykterhetskämpe i Trollhättan på den här tiden är den kanske alltför energiska, dåvarande nykterhetsnämndsordföranden, O F Smedberg, som var flitigt ute och cyklade för att kontrollera dag- och nattläget ur sin speciella synvinkel.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

I Barnens Dags Tidnings tavelgalleri år 1937 fanns en vers skriven av signaturen Per Silja (Erik Wengström) och en teckning av Rudolf Flink på nämnde Smedberg, som utgjorde ett tacksamt ämne i en lokalrevy.

1937 sjöng Folke Pettersson en visa om hur mycket han värderade stadens pampar som genom alla sina dumheter gav stoff till revyn. Medan han under premiärkvällen sjöng om en del ”kändisar”, bland annat Olof Smedberg, trädde vederbörande själva in mellan ridåhalvorna, en efter en. De upptagna männen gav på det sättet stöd åt premiären och det vällovliga syftet med Barnens Dag.

Versen om den nitiske nykterhetsordföranden, OF Smedberg, hade följande text:

Här åker O F Smedberg
över stentipp och i skog 
på sin cykel så blänkande ny, 
varje pilsnergubbe
skrämmer han,
men aldrig får han nog
fast de dödsförskräckta
genom snåren fly.

Varje dag gör O F Smedberg
genom gatorna en tur,
ja, han avsynar stan varenda
kväll, varje upprymd som
han möter vill
han sätta uti bur
och ta hand om hans uschliga 
putell.

Varje dag så växer staden och 
blir ännu mera lång, 
snart så räcker den väl
nästan ett par mil.
Det blir tröttsamt till att
cykla, och det blir väl så en gång
att herr Smedberg måste skaffa sifg en bil. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

För sent te’sagt, sa Wallman
Att vara ute i senaste lager kan kopplas med när urmakare Oskar Wallman skulle ta körkort. Wallman körde så sävligt Storgatan fram. Plötsligt sade besiktningsmannen:

– Nu svänger vi upp till höger i nästa gata.

Wallman fortsatte emellertid tryggt fram med kommentaren:

– För sent te’sagt.

Wallman lär inte ha fått något körkort, men Trollhättan fick ett nytt ordstäv: ”För sent te’sagt, sa Wallman”.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den 16 januari 1967 berättar Tidningen Trollhättan att Restaurang Minerva ska byggas om och till för miljoner.

Direktör Bengt Bengtsson på Varabolagen i Göteborg, som ägde huset med Minerva, menade att tanken på en om- och tillbyggnad av Minerva egentligen är gammal. Av olika skäl har det dock dröjt och många olika alternativ har dryftats innan man nu fastnat för en kombinerad om- och tillbyggnad. För att denna ska kunna utföras så måste en stadsplaneändring först godkännas och förslaget till denna planändring ska utställas tio dagar efter denna artikels publicering, det vill säga den 16 januari.

Butikslokaler
Det blir en mycket omfattande ombyggnad. Innergården till nuvarande restaurangen skall byggas över och ytterligare en våning ska byggas på där. Den nuvarande tredjeklassrestaurangen mot Kungsgatan försvinner och där inreds en ny affärslokal och även mot Spannmålsgatan blir det en butikslokal i markplan. För att sedan börja beskrivningen riktigt i botten så planerar man i källarplanet en barservering för matgäster och eventuellt blir det också en mindre, mer intim serveringslokal.

I andra våningen kommer restaurangen och ekonomiutrymmena, kök, förråd, kallskänk etc att återfinnas. Man planerar en matsal av mycket hög standard och redan nu kan nämnas att det blir en enda sammanhängande matsal, alltså inte som nu med en andra- och en förstaklass.

Den mest betydande och för personalen märkbara omändringen blir i ekonomiutrymmena, vilket nu är i dåligt skick och mycket tungarbetade. Där kommer allt att bli modernt och ändamålsenligt och dessutom blir utrymmet mycket större.

I tredje våningen slutligen blir det som nu festvåningslokaler.

Parkering mot Österlånggatan
Direktör Bengtsson berättar vidare att från början hade man vissa tankar på att kunna bygga ut restaurangen även över tomten mot Österlånggatan, men på grund av gällande bestämmelser låter sig detta inte göras. Där kommer det tills vidare, precis som nu, att bli parkeringsplatser, men man har redan diskuterat planerna på ett eventuellt parkeringshus på denna tomt.

Det låter så ambitiöst och positivt med en satning på byggnaden som har anor sedan 1931, men redan i november samma år, mer specifikt den tredje, låter rubriken helt annorlunda: Restaurang Minerva läggs ner. Varabolaget menar att nedläggelsen, som datumsatts till 14 januari 1968, är högst temporär, men vad det innebär kan ledningen för bolaget inte svara på.

– Vi är ledsna, sade en av de anställda på Restaurang Minerva. Vi har varit som en stor familj, och nu måste vi tydligen splittras. Många av oss, kanske de flesta, har familjer och hus och hem i staden och då är det inte lätt att börja en ny anställning, kanske på annan ort.

Inte bara att flytta
Även om det redan vid företagsnämndssammanträdet för omkring en och en halv månad sedan antyddes att temporär stängning var förestående, så hade dock personalen hoppats att det kanske skulle kunna gå att lösa på något sätt så att den sammansvetsade arbetsgruppen, det rör sig omkring ett 40-tal anställda, inte skulle behöva splittras.

Bolagets verkställande redaktör Bengt Bengtsson berättar att det Varabolaget mer eller mindre varit tvingade att ta detta steg att lägga ner Minerva, men samtidigt påpekade han att det gäller en temporär företeelse.

– Minerva ska finnas kvar i Trollhättan, men tills vi funnit den väg som vi i fortsättningen ska arbeta efter, så måste vi tyvärr lägga ner Minerva. Genom att vi övertagit stadshotellet och att, vad som är tyngst vägande, myndigheterna sagt klart ifrån att de nuvarande lokalerna måste förnyas eller förbättras. Vi har inget val.

– Det finns möjligheter att inom koncernen med tonvikt på trestadsområdet kunna placera de flesta av Minervas anställda, varav en del på stadshotellet.

Många trollhättebor
Den 24 november 1967 kommer en insändare i lokaltidningen. ”Herr Redaktör!” inleder skribenten högtidligt sitt inlägg. Signaturen ”Många trollhättebor” skriver därefter:

Det är med förvåning man erfar att den populära Restaurang Minerva ska läggas ned. Orsaken är att Varabolaget från och med 1 december övertar stadshotellet. Man frågar sig om det för den skull var nödvändigt att lägga ned Minerva? Restaurangen har sedan många år ett gott rykte och den får anses ha varit mycket populär. Trollhättan är så pass stor stad med ett ganska väl utvecklat restaurangliv att två restauranger av stadshotellets och Minervas typ behövs. I grannstaden Vänersborg finns ju två restauranger med fullständiga rättigheter – Trollhättan som är en dubbelt så stor stad behöver också minst två restauranger av denna typ. Om Varabolaget tror att man ska få över Minervapubliken till stadshotellet tror jag att man räknar fel. Det kommer att bli alldeles för trångt och ”surrigt” på Stadt om så skulle bli fallet.

Förpliktelser
Minerva har varit en bra restaurang på så vis att den publik, som sökt sig dit, kanske varit den som inte trivts så bra på stadshotellet. Minerva har varit en folklig restaurang, där folk trivts just därför. Inte minst tredjeklassen har livligt frekventerats.

Trollhättans stad har vissa förpliktelser i detta avseende. Medborgarna och resande främlingar måste ha tillgång till restauranger av olika slag och typ. Efter Minervas nedläggning får man inte det. En enda restaurang med fullständiga rättigheter är för litet – om ej stadshotellet ska förses med en ”bakficka” eller liknande löser man ej problemen på restaurangområdet i Trollhättan.

Staden bör ta upp denna fråga. Den är betydelsefull för invånarnas trivsel. Med nykterhetsproblemet har den ingenting att göra, ty nykterhetstillståndet blir varken bättre eller sämre genom Minervas nedläggning, snarare sämre om det vill sig illa. Men det är dålig service i den framåtgående staden Trollhättan med dess stora industrier och livliga restaurangliv, om det i framtiden bara blir en krog i staden.

Överens
Med anledning av den här insändaren hörde tidningen av sig till direktör Bengt Bengtsson. Han menar (den 25 november) att han är överens med signaturen ”Många trollhättebor” om att det behövs två restauranger i Trollhättan. Varabolaget har aldrig påstått att Minerva ska försvinna, men möjligheten finna att restaurangen kommer att bedrivas i annan form eller i andra lokaler.

– Av kända skäl måste de lokaler som Minerva nu disponerar byggas om och moderniseras och det medför att restaurangen måste stängas temporärt. Det handlar om en tidsperiod på 6 till 9 månader.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Johanna föddes någon gång under mitten av 1800-talet i en liten stuga nära värdshuset. Huset låg på en plats där Vattenfall i våra dagar har sin förvaltningsbyggnad, alltså intill Klaffbron. Det var mycket fattigt folk i hemmet, och många kvällar fick man gå hungrig till sängs. Man fick fara illa, som Johanna sade.

Till värdshuset kom rika, ”fina” turister, som kunde frossa i både mat och dryck. För de fattiga stugsittarna var dessa människor som främlingar från en annan värld och klyftan var milsvid mellan fattiga och rika. Johanna och de andra barnen sprang omkring och snokade. Tiggde gjorde de väl inte, men om det händelsevis skulle falla en smula från den rikes bord, så var de inte sena att anamma den.

Nödmynt
En gång hade en turist begagnat sig av de fattigas avträde. Där fanns förstås inget papper. Men nöden har ingen lag, och en sedel från plånboken fick ersätta toalettpappret.

Nästa gång barnen kom till dasset, gjorde de stora ögon. Något, som liknade en peng, skymtade därnere. Kunde det vara sant? Det stod inte länge på förrän pappret var uppfiskat, och till barnens stora förvåning visade det sig verkligen vara en riktig sedel.

Det var första gången Johanna höll en sedel i sin hand. Och även om den inte var av det renaste slaget eller luktade särskilt gott, så var glädjen lika stor för det.

Levande död
På 1860-talet kom koleran till Trollhättan. Den kom med båtarna, där ibland så gott som hela besättningen insjuknade och dog. Liken från båtarna jordades dels nere vid Åkersvass och dels vid Skoftebyn, inte långt från Åkerssjö.

Farsoten spred sig också till samhället. Den ene efter den andre insjuknade och dog. Man var så rädd för smitta, berättade Johanna, att man ibland hade alltför brått att bära ut de döda. Man han inte riktigt förvissa sig om att den sjuke verkligen avlidit.

Liken placerades i stora rishögar, tills man hann jorda dem. Det kunde hända att det plötsligt började röra på sig i rishögen, när någon död vaknade till liv.

Omtyckt läkare
I detta sammanhang kom Johanna alltid in på doktor Rinman. Han var Trollhättans första läkare och tydligen mycket omtyckt. Johanna hade i varje fall inte ord nog till att berömma honom. I jämförelse med doktor Rinman var senare tiders läkare inte mycket att hurra för, tyckte hon. Men det visste nog inte Johanna så mycket om för själv hade hon aldrig varit sjuk.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Johannas make Magnus hade arbetat på pappersbruket vid Önan. Förtjänsten var dålig, några tolvskillingar om dagen, och de blev till att vända på slantarna mer än en gång. När man inga pengar hade köpte man på kredit. ”Borgade” som Johanna kallade det. Det var mycket vanligt på den tiden, men i motsats till många andra var Johanna mycket noga med att göra rätt för sig och betala igen vad hon var skyldig. Det var nog inte alltid så lätt att vara småhandlare på den tiden heller.

Magnus hade säkert sett mycket bra ut i yngre dagar. Han hade fortfarande vid hög ålder ett vackert ansikte med rena drag, samt långt silvervitt skägg. Han var lågmäld och fåordig, i motsats till sin äkta hälft, och liknade en snäll jultomte.

När Magnus blev gammal och åderförkalkad var det Johanna som fick styra och ställa. Något som hon nog alltid gjort…

Gamle Magnus blev emellertid allt svagare. Snart kunde han inte lämna sängen. En dag somnade han in för alltid. Han stod lik i värdens vedbod, som man klätt med och dekorerat med kvistar av myrten. Vid ingångsdörren till sorghuset stod de obligatoriska granarna, och på gatan var det strött hackat granris.

Man drack begravningskaffe, varefter moster Maria, som bodde i Thunblads hus och var god vän med Johanna, läste en psalm. Den avlidne bars ut till den väntande likvagnen för den sista färden. Alla kvarterets barn stod kvar och såg hur begravningståget sakta försvann bakom Elins hörn. Huset tillhörde Alfred Eriksson och hans familj.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Sköna döttrar
Alla Johannas flickor var gifta, men två av pojkarna var ogifta och bodde hemma. Två av döttrarna var stora skönheter, men de flesta boende i kvarteret hade endast sett flickorna på fotografi. De var nämligen bosatta i Amerika, där de tydligen fått det bra. En vacker dag kom de själva och hälsade på med sina barn. Då blev det liv och rörelse i huset. Ett av barnen var en pigg krabat. Maken till livligare unge hade man inte skådat i kvarteret om man undantar Firas Lange bortifrån Ringar’ns.

Från Amerika hade han med sig en trampbil, som blev fasligt beundrad av barnen i kvarteret. Med denna bil åkte han nedför Anderssons lid så att det ven, och han väjde varken för hästskjutsar eller gående. När Evert var i farten var det bäst att se upp.

Men ett av de tillresande barnen, den lilla stillsamma Evelyn med de ljusa lockarna, drabbades av en sjukdom som man inte riktigt förstod sig på. Man skyllde på klimatet och man visste inte vad som fattades henne. När de övriga gästerna vände åter till Amerika var Evelyn inte med. Då vilade hon under den gröna kullen på kyrkogården.

Så småningom flyttade Johanna med sina pojkar till en lägenhet på Egna hem, hos en dotter och en måg. Här slutade hon sina dagar, trött av år och strävsamt arbete.

Johanna använde ofta ett ordspråk. Det var: ”E knöta hånn (en knuten hand) kommer aldrig något gott ii”. Och det är nog så sant som det är sant.

Den här artikeln är skriven av Bengt Lindström och är publicerad den 6 februari 1988. Materialet baserar han på en uppsats, skriven av Stina Svensson, i vilken hon berättar om Moster Johanna som bodde i en vindsvåning i kvarteret Gripen. Det var många förunderliga saker som gumman hade att berätta, både om då levande människor och om människor och händelser i gamla tider.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Tidningen Trollhättan är ingalunda den tidning som kom ut först i Trollhättan, berättar man i en artikel i nämnda tidning, 8 juni 1946. Försök att ge ut tidning här gjordes redan på 1870-talet, 40 år innan Trollhättan fick stadsrättigheter och 30 år innan Tidningen Trollhättan såg trycksvärtans ljus.

Det var Johan Öberg i Trollhättan, som från tryckeriet i Öxnered utgav ”Trollhättans Weckoblad” åren 1876-1879. Tidningen Trollhättans grundare och förste redaktör, Ernst Karlinder, omtalar i sin minnesskrift ”Trollhätte strand” att han trots många och fleråriga försök inte lyckats inom Sverige uppbringa ett enda exemplar av denna tidning – den saknas sålunda i samtliga bibliotek. Från en i Amerika bosatt trollhättebo lyckades han dock få låna ett exemplar för fotografering.

Under åren mellan 1879 och 1883 var det lilla samhället vid fallen i avsaknad av en egen lokaltidning. I början av 1883 startades emellertid från Åmål ett litet blad med det originella namnet ”Telegrafen från Trollhättan”. Denna tidning fick dock en ganska kort livstid. Den ledlades redan samma år den startats.

Från 1892 har Trollhättan haft flera tidningar, men endast en hela tiden fortlöpande, nämligen Trollhättans Tidning, som ännu lever så tillvida att den uppgått i Tidningen Trollhättan och existerar i det dubbelnamn som alltid pryder tidningens förstasida i den tid som den här artikeln skrevs.

Trollhättans Tidning utgavs från Uddevalla med start nyssnämnda år – 1892 – och var en avläggare av Bohusläningen. Den levde ett självständigt liv i inte mindre än 26 år, alltså till 1918, då den genom köp uppgick i Tidningen Trollhättan.

Jämsides med de nämnda tidningarna har flera försök gjorts att ge ut tidningar i Trollhättan, men ekonomiska svårigheter har undan för undan tvingat dem att lägga ned driften, ibland trots att aktningsvärda ansträngningar legat bakom företagen och en viss framgång varit skönjbar. Att Tidningen Trollhättan lyckats taga sig igenom svårigheterna ger oss ingen anledning till förhävelse; vi kan endast med en viss tillfredsställelse konstatera faktum.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

I dag ska vi ta del av innehållet i en artikel skriven av Lotten, och som publicerades i Tidningen Trollhättan den 6 oktober 1967. Den handlar om textilkonstnärerna Judith och John Johansson, Knäred, som under oktober 1967 ställde ut sina berömda röllakanmattor hos Ditzinger i Göteborg – röllakanmattor som för övrigt tillhör landets förnämsta.

Den kvinnliga parten av detta konstnärsteam har en alldeles särskild anknytning till trollhättebygden, då hon är född och uppvuxen i Trollhättan som dotter till byggmästare P J Bengtsson, och har sin bror kvar här. Han heter Ivan Bengtsson.

Tidningen Trollhättan pratar med Judith under en utställningsdag och undrar hur det kommer sig att hon valde den här vägen. Det är födsel och ohejdad vana, menar hon som svar. Hon är uppvuxen i en miljö där man jobbar med sina händer och lärde sig väva, det gjorde hon av mormodern Olivia Eliasson, Bohuslän. Redan från unga år har hon själv vävt, i varje fall sedan realskolan i Trollhättan.

Maken John och en syster till honom hade en mindre hemslöjdsaffär i Trollhättan. 1935 slog Judith och John samman sina påsar. Tre år senare, 1938, lät de bygga åt sig i Knäred, som är en utpräglad hantverksbygd. Första gången de lät bygga ut var 1951, men även senare. Nu är tiotalet väverskor sysselsatta med röllakansvävandet och man väver ända upp till fyra meter brett. I 20 år har Judith Johansson hållit på med röllakan och hon har specialiserat sig på en helskatterad röllakan, satsat på bästa möjliga utgångsmaterial.

Alla mänster gör Judith själv. Redan som ung satte hon ihop sina egna mönster. Bakom sig har hon en kurs på Textilinstitutet, men det mesta har hon lärt sig fram till på egen hand. Färgupplevelsen som finns i röllakanmattorna är fritt översatta naturupplevelser och namnen på mattorna härstammar likaledes från platsen för inspiration.

Hon berättar sålunda om den för tiotalet år sedan komponerade mattan Kopparklinten, att hennes yngsta broder skulle åka till Australien. Natten innan var syskonen uppe på Kopparklinten, det var en ljuvlig och spännande natt och från klinten såg textilkonstnärinnan ner på ställverkets alla glimrande ting och strömfårorna, och de kom med som motiv i en röd matta som fick namnet Kopparklinten. Men fler mattor med trollhättemotiv har kommit från Judith Johanssons vävstolar. Sammanlagt har 75-talet röllakanmattor vävts därav 50 med olika motiv, berättar textilkonstnärinnan.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Artikelförfattaren Johan Sewerin stiftade vi bekantskap med i påskas. Nu är han tillbaka med ännu en artikel, om midsommar och midsommarmagi, pulicerad i Tidningen Trollhättan 20 juni 1946.

Midsommar är Sankt Johannes fest, men vem tänker väl numera på detta, vem tänker på botpredikanten i kamelhårskappan, på evangelisten Johannes Döparen? De flesta taga midsommar som sommarens stora högtid, den vackra högsommarens fest, då allt står i sitt skönaste flor.

Mera än ett namn har kyrkan knappast heller givit denna uråldriga fest, och om än temat för kyrkan är Johannes Döparen, så är de dock alltid de gamla folksederna med de därtill knutna föreställningarna om ljusets, livets och mörkrets makter, som givit och alltfort i någon mån giver midsommar dess prägel.

Ja, under medeltiden trängde hedendomen till och med in i själva kyrkorna vid midsommartiden. Man frambar nämligen midsommarnatten vid midnattsgudstjänster i kyrkornas helgonbilder, vilka skulle välsigna och hugsvala människorna med sin undergörande svett. En magi, som var mycket nära släkt med hedendomen.

I den ljusa sommarnatten firar ljuset sin seger över mörkret, då ha de mörka makterna besegrats. Det gällde för människorna att under midsommarnatten söka att bli delaktig i så mycket som möjligt av denna välsignelse. Förr tände man därför eldar vid midsommar – man gör så ännu i till exempel Danmark – och så hoppade man över dessa eldar och blev ”renad” av den magiska midsommarelden.

Men redan långt före midsommar började man rusta sig för att möta den kommande helgen. Man drog till exempel ihop de stora Sankt Hans-bålen, man samlade löv och gröna kvistar för att ”maja” inomhus.

Skyddande makter ansågos nämligen bo i dessa grna kvistar, nyss utspruckna, en symbol av det spirande livet i naturen. Särskilt använde man kvistar av mors och lönn att sätta ovanför dörren, ty därigenom stängde man de mörka makterna ute.

Färdades man efter vägarna vid den tiden, borde man ha ett stycke rönnbark i fickan, och då man gick till sängs försummade man icke att vira en grön krans kring huvudet eller huvudgärden. Detta höll också de onda makterna borta. Luften var full av dessa onda andemakter, trodde man, och därför gällde det att rensa luften. Detta skedde bland annat genom att man svängde runt med ett stort Sankt Hans-bloss i handen. Häxorna ansågs vara ute under natten och det gällde också att skrämma dem med Sankt Hans-eldar. Ibland klädde man ut en docka som man högtidligen brände på bålet.

Under midsommarnatten var det ock förr vanligt att de unga försökte utforska vem deras tillkommande skulle bli. Det var mest de unga flickorna som voro pigga på denna sak. och de allra flesta utövade lite midsommarmagi på ena eller andra sättet. En del av flickorna gick till ett vägskäl, plockade nio slags örter och lade dem under huvudkudden när de skulle sova. Kunde de sedan somna in utan att yttra ett enda ord, fingo de i drömmen se sin tillkommande – trodde de. Andra flickor åter plockade kärleksörter, särskilt den tjockbladiga Sedum Telephium, stack in stjälkarna två och två mellan taket och takbjälkarna och skrev gossars och flickors namn under stjälkparen. Växte stjälkarna mot varandra, blev det äktenskap av, annars icke.

Allting ansågs under midsommarnatten vara utrustat med en högre kraft. Då samlade man till exempel örter och blommor, vilka senare under året skulle tjäna till läkemedel för fä och folk. Att samla dem under andra nätter dög inte.

Nu finns det förståsigpåare som mena att det där ingalunda togs så allvarligt. Man vill framhålla att folk gjorde så där bara för ro skull och inte för att det var magi eller trolleri bakom. Kanske var det så, kanske inte. Det är inte alls lätt, att så här, många hundra år efteråt, med full visshet säga, varför våra förfäder gjorde sig eller gjorde så. Men i varje fall voro alla dessa bruk och sedvänjor en mycket betydelsefull beståndsdel i det gamla midsommarfirandet.

Det är så mycket mera troligt att midsommarmagin verkligen är något som en gång i tiden varit blodigt allvar för alla, som man även i andra länder finner ungefär likadana magiska seder och bruk.

Låt oss till exempel se hur man gjort i England och till dels ännu gör, fast det helt säkert numera ligger mera skämt än allvar bakom. I Cornwall har man till exempel, liksom här, varit flitigt sysselsatt med kärleksmagi på midsommarnatten. Varje flicka, som velat se sin tillkommande har på midsommarkvällen då hon gick till sängs placerat sina skor i form av ett T. Och så läste hon en vers:

Jag lägger mina skor likt bokstaven T, i hopp om att min älskade jag ska få se. 

Om en flicka sov med fetknoppsblommor i sitt rum, trodde man att hon skulle i drömmen få se sin blivande man – precis som här i Sverige. Enligt en gammal legend från Wales får den som placerar en mistelkvist under sin huvudkudde profetiska drömmar och kan förutsäga framtiden. Om man under midsommarnatten samlar frön av ormbunkar, trodde man att det skänkte makt så att man kunde göra sig osynlig.

En här i landet gammal midsommarsed har varit  att midsommarhatten smörja in sig med gyttja från en så kallad helig källa. Samtidigt skulle man offra en slant i källan, och allt detta antogs skänka bot för en massa krämpor. Före vattenbehandlingen sjöng eller lästes en vers, avsedd att stämma vattnets makter gynnsamma.

Enligt ett gammalt dokument i Skara ska man till exempel vid Ingemo källa midsommarnatten 1670 ha sjungit en ver som löd:

För den skull kom jag hit,
att söka bot mot allan flit,
vid denna källa och dess lund,
som mången gör på denna stund.

Förr sökte prästerskapet genom förbud motverka midsommarfirandet enligt gammal ritual. Det stannade dock vid försöken – midsommarfirandet blev kvar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den 24 juni 1988 skrev Bengt Lindström artikeln ”Trollhättan sommarparadis”, med underrubriken ”Midsommardans på torget förr” i Trollhättans Tidning. Den blir ytterligare ett led i att uppmärksamma midsommar 2016. 

Åkersvass var i forna tider ett populärt utflyktsmål för såväl trollhättebor om turister. Under sommarmånaderna passade många trollhättebor på att under söndagarna göra utflykter till Åkersvass, där man tittade på alla båtar som slussades i båda de gamla slusslederna. På söndagarna kom även många turister båtledes bland annat från Göteborg för att studera slussarna och trollhättefallen. Man hade då Åkersvass som tilläggsplats.

Till dagens inlägg finns en teckning från år 1863 och som visar midsommarfirande vid Åkersvass, där 1800 och 1844 års slussar mynnar ut i Göta älv.

Det var professor Edvard Bergh som svarade för teckningen och också för följande beskrivning av forna tiders midsommarfirande i Trollhättan. Han skriver:

Ångfartyget *Byelfven* gör i dag, midsommarafton, en lusttur från Göteborg till Trollhättan. Vi skynda till hamnen, gå ombord och så bär det af. Blott några timmars färd och vi äro framme. Vi lägga till vid nedersta slussen af Trollhätte kanal. Det är en vacker afton, båten är smyckad med många flaggor och alla passagerare på däck. Ångbåten inlöper i slussen. Elfven flyter majestätiskt förbi, återspeglande yppiga stränder belysta af den klaraste aftonsol. Slussportarne stänga sig. De brumma, liksom gjorde de det ogerna. Fartyget stannar och vi hoppa i land.

På strandens gröna plan reser sig, dagen till ära, en af blommor och löfverk rikt utsirad midsommarstång. Kring denna är samlad arbetspersonalen vid Trollhätte slussverk och fabriker samt ortens allmoge. Det är dans, munterhet och lif. För ett ögonblick gör man ett uppehåll för att nyfiket betrakta de anlända resande.

Det är uppfriskande att betrakta dessa glada menniskor, som fira nordens skönaste fest. Men vi skynda att begagna det återstående af dagen för en vandring till de herrliga vattenfallen, i sommarqvällens skimmer mera storartade än vanligt.

Vi stiga uppför branter och befinna oss snart vid de gamla slussarne, sprängda genom klippan. De ha fått vika för de nya och beqvämare, men de qvarstå ännu såsom bevis på menniskans förmåga att kringgå eller genombryta de största naturhinder och svårigheter. Vi följa en stund kanalen och anlända till herrarna Nydqvist & Holms mekaniska verkstad. Den förtjenar utan tvifvel att beses; men den är stängd till följd av midsommarfesten. Vi taga derför af till venster, leta oss fram mellan qvarnar och sågar och stiga sedan öfver en liten spång, som leder öfver en bäck, hvilken i tusen små vattenfall störtar ned i elfven. Nu äro vi i vilda skogen. Det doftar af barr och ljufvast diftar Linnaea.

Vi följa gångstigen och komma slutligen upp för en brant klippa. Klippan stupar ned till de djupt under våra fötter brusande vattenfallen. Få utsigter på jorden erbjuda en sådan tafla som den hvilken nu utbreder sig för vår syn: Midt emot oss den höga Kopparklinten som öfver djupet kastar sin skugga. Gullöfallet, Toppöfallet, Stampströmmen och Helvetesfallet öfverbjuda hvarandra i trotsande kraft och då sitt skum och sina vattenperlor mot höjden. Ståtliga furor och granar, med rotfäste i klipporna, omsluta som ramar den stora taflan. Här och der vaggas sakta ljusgräna björkars fina löfverk. Det är luftdraget från vattenfallen som vaggar. Öfver trädens toppar skjuter den nya götiska kyrkan sin lätta spira, färgad af aftonrodnaden. Man ser, ser om igen, ser beständigt och allt under den högtidligaste sinnesstämning. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Största högtiden
Försommaren och sommaren är en tid, då allting spirar och växer. Det är därför naturligt att denna årstids fester sedan gammalt varit märkesdagar för växtlighet och gröda.

Midsommarfesten inföll efter det brådskande vårarbetet, då man ej hade tid till gille. Midsommar var förr kanske årets största högtid. Då hade man ledigt och då var naturen klädd i sin skönaste sommarskrud. Det var en glädjens fest, som alla, både unga och gamla, deltog i. Dagarna före midsommar var hektiska och påminde mycket om förjulen. Då städades både inne och ute, mat och dryck skaffades hem och det bakades lite extra gott för eventuella gäster.

Tidigt på midsommarmorgonen plockades blommor och löv för dekoration både inne och ute. Vid bostadshusens ingångar satets upp björkar till små lövsalar. I fabrikerna städades extra nog och även där pryddes med grönt. Vart man än gick under midsommarhelgen, doftade det blommor och björklöv. Det var kanske denna utsmyckning med försommarens blomsterskrud, som åstadkom en feststämning, som ingen annan helg under året kunde ge.

Midsommarfirandet i Trollhättan förekom givetvis på många andra ställen än Åkersvass. Man strödde hackat gransris i förstuga och på köksgolv, och gårdsplanerna pryddes med björklövskvistar. Ungdomen fick lov att vistas utomhus ända till morgonen. Medförande matsäck med bland annat dryck rodde man i alla båtar man fått tag i under musik från gitarr, fiol och dragspel uppför älven till festlighet på någon av öarna utanför Stallbacka.

Sommarparadis
Trollhättan har sedan forna tider alltid varit en tjusande sommarplats, vackert belägen och med stora möjligheter till utfärder i alla riktningar. Antingen företogs, som ovan nämnts, utflykter till någon av öarna i älven eller över till västra sidan älven , där exempelvis Gröna plan på Strömbergs ägor (där Forngårdens nu finns) var ett populärt utflyktsmål. Man kunde och ta sig upp till Halle- och Hunneberg med dess kraftiga vegetation och vackra utsikt åt Vänern och runt bygden.

De som föredrog att fira midsommar i centrala Trollhättan kunde gra detta på Arbetareföreningens gård vid Strandgatan, där majstång restes. I sammanhanget kan nämnas, att ordet midsommarstång mest förekommer i tryck.

I folkmun är det nog många som fortfarande säger majstång med omedvetet fasthållande att maja inte har med månadsnamnet att glra ytan betyder smycka med grönskande grenar. Genom att förr resa ett majträd ville man skaffa gröda åt byns åkrar eller lycka åt det hem eller samhälle, där det restes.

För att återgå till midsommarfirandet vid Arbetareföreningens så förekom förekom sång, musik och dans.

En enda dansbana
Omkring år 1890 kom en bestämmelse att man inom Trollhättans område endast fick ha en dansbana. Den ägdes av Arbetareföreningen och låg i kvarteret Svan. Bestämmelserna kringgicks dock så att man i Hjulkvarnelund byggde en dansbana i Västra Tunhems kommun. Den låg alldeles intill Trollhättans kommungräns vid Stenhagen. Samtidigt byggdes en bana i Vassända-Naglums socken i Strömslund, även den intill kommungränsen. På så sätt hade man inte mindre än tre banor att välja på. Därför var det inte så svårt för den strömslundspojke, som en midsommarnatt högtidligen lovade att han under natten skulle dansa i tre kyrksocknar, att infria sitt löfte.

Under midsommarnatten tändes eldar på sina ställen. Midsommarelden var för länge sedan vanlig, men har på senare tid flyttats till Valborgsmässoaftonen. I den blåkalla vårnatten passar eld bättre än i den ljusa sommarnatten.

Skrock
Midsommarnatten var natten framför andra då det gällde att få veta något om framtiden. En flicka skulle samla sju eller nio sorters blommor i närheten av ett vägskäl, gå tigande hem och lägga buketten under huvudkudden. Kunde hon sedan somna utan att dessförinnan yttrat ett ord, skulle hon få se sin tillkommande i sömnen.

Om någon var sjuk, skulle han lämpligen gå ut och rulla sig i daggen på midsommarnatten. Det skulle man göra tigande och helst på en sådan plats, där det var ”spott” på örterna. Vid svårare sjukdomar kunde man ta skjortan av den sjuke och lägga över daggen på en anhörigs grav på kyrkogården. Sedan skulle man tigande ta skjortan på den sjuke.

Midsommar har mycket att göra med vatten. Man kan misstänka att källdrickningen i Sverige möjligen kan sammanhänga med dessa bruk. De källor som man drack ur betraktades som hälsokällor, där folk sökte bot för krämpor och sjukdomar genom att dricka deras vatten. Någon sällsynt gång hände det att någon badade i källan. Helst skulle dessa källor ha nordrinnande vatten.

Vid en del källor samlades folk i stora mängder och det blev en riktig folkfest. Man åt och drack och dansade vid ett ställe i närheten av källan. Här och var offrade man slantar i källan.

Midsommarnatten var full av varsel och tydor, fast genomgående av vänligt slag.Det var sommarens, ljusets, kärlekens och läkedomens fest.

Midsommarfirandet har blivit en symbol för sommarens härlighet. Emellertid kan kanske ett ordspråk vara på sin plats.

Midsommarnatten är inte lång,
men den sätter många vaggor igång.

Ha en trevlig midsommar allesammans! Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Kronogården har fått sin första egna affär. Nya inflyttningar sker undan för undan och det blir fler och fler invånare i denna del av staden, som inom ett par år kommer att bli Trollhättans största och nyaste stadsdel. Och den som gett kronogårdsbebyggarna denna affärsservice är köpman Tage Englund, före detta innehavare av Trollköp.

– Visst är det provisoriskt, säger herr Englund då Tidningen Trollhättan träffade honom ute i den byggnad, där han inrymt sin nya affär.

– Men kunderna tycks trivas med provisoriet, och är glada för att speciellt nu under höst och kommande vinter inte behöva gå så långt som varit fallet hittills.

Byggt affären själv
Herr Englund berättade att sedan han i början av det här året överlät sin förutvarande affär i Arkaden sökte han länge innan han fann den barack i Skövde, som han så småningom fick köpa. Den har tidigare i Skövde använts för affärsändamål.

Herr Englund och några medhjälpare har själva tagit ner byggnaden och fraktat den till Trollhättan och satt upp den igen i södra delen av blivande Kronogårdscentrat. Och nu fungerar den som en mycket fin livsmedelsaffär och att kalla den provisorium är nära nog missvisande.

300 kvadratmeters affärsyta
står till förfogande, det är ljust och varmt och inredningen är tiptop. En del ska förresten senare användas i den nya affär som herr Englund skall öppna när det permanenta affärscentrat blir klart  och där han kommer att få hela 800 kvadratmeter till förfogande.

– Men det dröjer först fram till början av 1969 innan vi får flytta in i de nya permanenta lokalerna, förklarar herr Englund, men under tiden hoppas jag kunna ge kunderna service med det provisorium som jag nu har.

Som ett litet exempel på att herr Englund är serviceminded kan nämnas att han på eget bevåg med några skolungdomars hjälp ordnat en ny förbindelseled över ängen från Kronogårdstorget till Kronogårdsskolan. Mellan dessa platser finns en sank äng som nu i regnet blev nästan oframkomlig även om där fanns en liten gångsstig. Men Englund fann råd. Han plockade ut plattor och gav stigen en lite annorlunda sträckning och nu kan man faktiskt, trots regn och rusk, ta sig fram ganska torrskodd. Och den lilla promenadvägen fick genast ett namn ”på direkten”. Folket som använder den döpte den till Trollköpsstigen.

Tidningen Trollhättan konstaterar bara att första affären på Kronogården är ett faktum, Må så vara ett provisorium, men ett provisorium som alla verkar nöjda med.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Sune Lantz skrev den 30 september 1967 nedanstående artikel i Tidningen Trollhättan. Artikelförfattaren känner ni från inlägget Lok från Nohab på Spetsbergen, som publicerades här på Historiebloggen den 21 februari. 

För 30 år sedan, rullade det sista ångloket på Västkustbanan. De elva loken av denna typ, samtliga tillverkade i Trollhättan, såldes till Danmark, där fortfarande fyra är i drift. År 1963 fick SJ tillbaka det första loket i serien. Maskinen, som beundrades vid Malmöutställningen 1914 och som var med vid Getåolyckan 1918, står nu upprustad i Östersund.

Det har tillverkats 3 211 ånglok i Sverige. Det första i den långa raden var Johan Theofrom Munktells lok i Eskilstuna, Förstlingen. Det levererades i juni 1853 till entreprenör Fredrik Sundler,som byggde Norbergs järnväg. Det sista av de svenskbyggda maskinerna är tankloket Litt S nr 1329, som levererades till SJ av Nydqvist & Holm AB i Trollhättan. Det finns kvar som beredskapslok.

Tjugo svenska företag har tillverkat ånglok. Nydqvist & Holm leder överlägset med 1 966 maskiner. Därnäst kommer Motala verkstad med 718. Munktells gjorde bara 30 ånglok och av de 20 företagen är det för övrigt inte mindre än tio som inte kommit upp i högre produktion än till åtta maskiner.

Under åren 1906-1909 kom bland annat A-loken med sin utomordentligt eleganta tekniska utformning. De andra rationella och effektiva konstruktionerna från den tiden är speciellt B-loken, tiokopplade och de starkaste i Europa just då.

Lokmännen har alltid haft en särskild klockarkärlek till F-loket. Det har stått i särklass som snälltågsloket och har fått många vackra epitet. världens vackraste ånglok, Statens Järnvägars flaggskepp och så vidare. Utan tvekan motsvarar också F-loket sitt goda rykte både som ett estetiskt tilltalande och framför allt effektivt snälltågslok.

Redan när provloket, som sedermera fick nummer 1200, beställdes hos Nydqvist & Holm, föreskrev SJ att det på horisontal bana skulle göra minst 100 kilometer i timmen. För att hålla denna höga hastighet vid en tågvikt på 500 ton, anses det nödvändigt att förse loket med ångöverhettare och fyra cylindrar med kompoundverkan. Så skedde också.

F-loket med sina 21,3 meter över bufferterna är det längsta lok som SJ någonsin haft och längden bidrar naturligtvis till det tilltalande yttre. alla uppgifter om F-loket imponerar. rostytan är den största som ett svenskt lok har haft, tjänstvikten låg länge på toppen, inget lok har kunnat ta så stort vattenförråd och i fråga om kolförrådet är det bara några få lok som kunnat ta mer.

Den granna F-maskinen beundrades på Baltiska utställningen i Malmö 1914 och sattes därefter in för tjänstgöring. Loket blev en succé och SJ beställde ytterligare tio maskiner som levererades under 1915 och 1916.

Efter hand som elektrifieringen av järnvägsnätet söderut fullbordades, blev fler och fler ånglok övertaliga. F-loket, som ansågs ha sina största förtjänster där stigningarna var måttliga, sattes inte in på de oelektrifierade linjerna norrut. De sista F-loken rullade på västkustbanan innan hela serien 1937 såldes till Danmark.

23 700 kronor styck
De elva svenska F-loken köptes av DSB (Danske Statsbaner, red.anm) för 23 700 kronor per styck, ett pris som låg åtskilligt under vad maskinerna var värda. Motsvarande lok nya skulle ha kostat ungefär 200 000 kronor per styck.

I DSB:s centralverkstad i Köpenhamn ändrades loken från vänster- till högermanövrering. En dansk lokförare sitter på högra sidan av loket. Hytten blev också ombyggd, så att den kom att gå en bit över rundpannan. Ombyggnaden uppfattades av många utländska lokexperter som en estetisk försämring, men danskarnna hade en annan syn på saken.

F-lokserien, som i Sverige hade nummer 1200-1209 och 1271, kallades i Danmark litt E och fick nummer 964-974.

Fyra lok ännu igång på DSB
– Fyra av de svenska F-loken är fortfarande driftdugliga, berättar ingenjör J P A Andersén, som är kontorschef vid DSB:s maskinavdelning. Den uppmärksamme tågresenären kan se dem praktiskt taget varje dag på sträckan Århus – Ålborg och ibland också på sträckan Århus – Frederica.

Köpet av F-loken hari Danmark alltid betecknats som en lyckad affär. Det framgår bland annat av att DSB under perioden 1942-1950 lät bygga ytterligare 25 liknande maskiner vid A/S Århus. Nio av dessa maskiner är fortfarande i drift.De går på Själland och Falster, särskilt på linjen Köpenhamn – Roskilde – Naestved, men i högsäsongen också till Kalundborg och Korsör.

Båda de svenskbyggda och de dansktillverkade loken (eller E, som de som sagt heter i Danmark) har gjort utmärkta tjänster  åt DSB. Särskilt på de själländska linjerna, där stigningarna är svaga, är 2C1-4-loken ypperliga. De har använts som dragfordon till ”hurtigtåg”, med 110 kilometer i timmen som maximihastighet och en tågvikt på över 500 ton, och till godståg med tågvikter på omkring 1 000 ton. Särskilt under andra världskriget då bränslet var dåligt, belastningen stor och underhållet mindre bra, sattes maskinerna på hårda prov, men klarade påfrestningarna bra, berättar Andersén.

Nummer 1200 kommer tillbaka
År 1963 träffade järnvägsstyrelsen överenskommelse med DSB om att få tillbaka ett av de svenska F-loken mot att ett R-lok i stället lämnades i utbyte. Den 18 juni samma år utväxlades loken mellan Helsingör och Helsingborg.

Året därpå igångsattes restaureringsarbetet vid huvudverkstaden i Östersund. Loket ändrades ånyo till vänsterstyrning, hyttarmaturen nytillverkades efter gamla foton, rundpannan fick en ny plåt, hytten byggdes helt ny efter den ursprungliga modellen. Den imponerande fotogenlyktan återfanns efter idogt sökande på en kolonistugetomt i Örebrotrakten. Efter provtryckning och målning kunde loket eldas upp en septemberdag 1965 och för första gången på 28 år rulla för egen maskin på svensk bana. Sedan dess har det använts vid flera tillfällen.

Med i Getåolyckan
1200 ramponerades svårt vid tågolyckan i Getå, 1 oktober 1918, vilket är Sveriges största järnvägsolycka med 41 omkomna, däribland eldaren på F-loket.

När 1200 med O A Wahlström, från Mjölby, som förare, var på väg in mot den höga järnvägsbanken vid Bråviken, sjönk banken ihop, underminerad av starkt höstregn. Loket rusade utför banken mot sjösidan och drog alla vagnarna i tåget utom de tre sista med sig. Tåget fattade eld och inom en kort stund var alla de urspårade vagnarna fullständigt uppbrända.

Med fara för eget liv försökte Wahlström förgäves rädda den fastklämda lokeldaren K E Carlsson, också han från Mjölby. Ytterligare fyra järnvägsanställda omkom.

F-loket företedde en eländig anblick efter olyckan. Det låg på sidan, till hälften nedborrat i marken. Hela hytten var uppfläkt, rundpannan tillbucklad och yttre rördelarna avslitna. Bärgningen av loket blev ett drygt arbete och man fick lägga ut ett särskilt spår intill den plats, där loket låg. Med dåtida arbetsmetoder tog det avsevärd tid innan man lyckats baxa upp loket på spåret och transportera det vidare.

Centralverkstaden i Örebro kunde snart återställa 1200 i körbart skick och loket fortsatte sedan flitigt och utan mankemang att dra snälltåg först i Sverige och sedan i Danmark fram till 1963. Och nu är det alltså nyrestaurerat och ångar fram i spetsen för något utflyktståg då och då.

Och så ”lever” 1200 fortfarande, nästan 50 år senare, år 2016… 

Ishockey… nu? Nej, nu är det sommar… Förvisso, men vi kör väl lite ishockey i alla fall. Signaturen Sjö skrev följande artikel i Tidningen Trollhättan, den 4 oktober 1967. Häng på!

Trots att sommaridrotterna pågår för fullt i Trollhättan har man redan nu börjat frysa upp Slättbergsbanan. Det betyder att banan i år kommer att stå färdig tidigare än någonsin och händer inget oförutsätt skall IFK säsongsdebutera på hemmaplan redan på söndag (fyra dagar senare), då Koppers IF från Stenungsund kommer på besök.

Lördagen den 14 oktober kommer så säsongens höjdpunkt, då IFK-ledningen lyckats få det norska olympialaget till Slättbergsbanan för match mot IFK:s division II-lag.

Redan i morgon, torsdag, räknar Allan Ekberg på Idrottsnämnden med att Slättbergsbanan skall vara i spelbart skick. Det milda vädret är förstås ett krux, men frysanläggningen på Slättbergen har så hög kapacitet att man nästan kan garantera matchdugligt underlag på söndag kväll. Det betyder alltså att det blir rekordtidig hockeystart i Trollhättan i år, vilket kan också kan behövas om IFK ska kunna hänga med i den hårda division II-serien.

Trevlig Norgeresa
Under helgen besökte IFK:arna Sarpsborg, där man i flera träningspass körde hårt i den tjusiga ishallen. IFK-lagledaren Kurt Wickström är också helentusiastisk när han berättar om hallen i Sarpsborg och han får något fuktigt i blicken när han drömmande – för det lär väl aldrig bli något annat än en dröm – talar om möjligheterna att få en inomhushall i Trollhättan (det skulle komma att dröja till 1980-talet innan Trollhättan fick sin hockeyrink inomhus, red.anm.).

Wickström är också synnerligen optimistisk inför den kommande säsongen och förklarar frankt att IFK i år ska vara med och slåss i täten på serien.

– Vi har aldrig tidigare haft så bra lag som i år och något lindansande ska det inte bli tal om i vinter, säger IFK-ishockeyns starke man.

Ronny Ytterberg hör till de spelare som Wickström tror ska få ett genombrott i vinter och Ronny gjorde dessutom ett synnerligen gott intryck i matchen mellan Västergötland och Göeborg, där han tillsammans med Leif Haster bildade planens bästa backpar. Bra var också IFK-målvakten Lars ”Brygga” Bryngelsson, vilken förra året hörde till lagets bästa spelare.

Det största glädjeämnet i vinter blir dock förmodligen den nykomponerade A-kedjan Jörgen Gustafsson – Elema – Skoglund, som imponerat stort på träningen och kommer att bli IFK:s starkaste vapen i seriespelet – om inget oförutsett inträffar.

Norges olympialag på Slättbergsbanan
IFK har gjort upp ett verkligt komprimerat träningsprogram och före seriefarten mot Munkfors den 8 november kommer IFK att avverka hela 11 träningsmatcher. Första matchen spelas redan på söndag mot Koppers IF från Stenungsund och tre dagar senare, den 11 oktober, möter man Furås BoIF.

Säsongens höjdpunkt på Slättbergsbanan blir förmodligen den 14 oktober då Norges Olympialag gästar Trollhättan. Norrmännen siktar på att komma med sitt absolut starkaste lag och eftersom IFK i år förstärkt sitt lag betydligt kan man vänta sig en verklig stormatch – med åtföljande publikinvasion.

Den 19 oktober sticker IFK till Skåne för ett fyra dagar långt träningsläger, som förutom träning kommer att innehålla en match varje dag. IFK-grabbarna kommer att vara inkvarterade i Tyringe och spelar i tur och ordning mot Jonstorp (19/10), Tyringe (20/10), Åstorp (21/10) och Alvesta (22/10).

27 respektive 29 oktober  spelar man borta mot Öster och Tibro och två veckor senare tar man emot Sågdalen på Slättbergsbanan. Första avslipningen före seriestarten borta mot Munkfors sker mot värmlandslaget Nyedhov och även den matchen spelas på hemmarinken.

IFK har alltså gjort en allvarlig satsning för att få fram ett starkt lag i vinter och det är bara att hoppas att framgångarna kommer att stå i någorlunda proportion till den nedlagda mödan. I så fall kommer IFK säkert att bereda sina anhängare många glädjestunder i vinter.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

I dagens artikel (skriven av Bengt Lindström och publicerad i Trollhättans Tidning den 13 augusti 1988) beskrivs företeelser och vyer i det lantliga Trollhättan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Här berättas om dragvägen – ”trälevägen” – utmed delar av kanalen, om kung Ocars bro, som Nohab byggde för exakt 100 år sedan (när artikeln skrevs 1988, red.anm.) samt om den populära dansbanan intill det nuvarande polishuset.

Kung Oscars bro, Oscarsbron, invigdes år 1889. När hållfastighet skulle prövas bar man ut massabalar från Önans pappersbruk. Balarna vägde 100 kg styck och de lades tätt, tätt intill varandra över hela bron medan ingenjörer mätte sättningen. Då hade småpojkarna ett omtyckt nöje att klättra över bron på de upplagda balarna.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Sedan den nya bron gjort Strömslundsområdet mer tillgängligt sköt bebyggelsen fart på denna plats. De som tidigare arrenderat mark nere i Trollhättan köpte nu tomter i Strömslund och blev hemmansägare. Här bildades Sveriges första i detalj planerade egnahemssamhälle – något vi varit inne på tidigare här i Historiebloggen.

Nu var ju hyran för en hel tomt nere i byn inte så dyr – 6-7 kronor per år och tomt var det vanliga priset – men en egen jordbit var naturligtvis mer värdefull.

Det kanske bör nämnas att Kanalbolaget på den tiden ägde nästan all mark i det centrala Trollhättan, och de tillät inte friköpning av tomter. Strömslund tillhörde ända fram till år 1916 Vassända-Naglums socken.

Lantlig idyll
Bebyggelsen hade skett utmed älven. Kungsgatan var i stort sett åkerjord och hela området därifrån utmed nuvarande Drottninggatan bestod av gärden. På det område där gamla Pingstkyrkan (på Kungsgatan, innan byggnaden på Strandgatan uppfördes, red.anm) och angränsande bebyggelse nu finns, hade garvare Blomqvist åtta kor och två hästar. Precis där Pingstkyrkan höll till på Kungsgatan, brukade alltid cirkusföreställningar ges.

Dräneringen i området var minimal. Vid häftiga regn blev lägre liggande delar översvämmade. Om detta inträffade sent på hösten och frosten därefter satte till, bildades en utmärkt skridskobana. Långt in i skogen sträckte sig isfältet genom maderna, så ungdomarna kunde åka skridskor ända upp till Slättbergen (där Trollhättans nutida skridskoanläggning ju ligger, red.anm) och söderut åt Syltegårdarna. Det förekom ett och annat kallbad genom att isen brast.

Trälevägen
Stigen alldeles intill kanalen kallades Trälevägen, därför att där fick man alltid, innan båtmotorerna kom, ”träla” och dra skutorna uppför strömmen. Om det blåste nordlig vind var det inte alla gånger så lätt för segelskutorna att ta sig norröver. Därför måste de med hjälp av rep dras uppför kanalen, ända till Stallbacka, där de lade sig i kryssning.

Än i våra dagar kan man, exempelvis vid nuvarande kraftkanalen öster om Trollhättans kyrka, se spår efter dragvägen, ”trälvägen”, förklaras det i artikeln från 1988.

Omkring år 1890 kom en bestämmelse om att man inom Trollhättan endast fick ha en dansbana. Den ägdes då av Arbetareföreningen och låg i det nuvarande kvarteret Svan (Arbetareföreningens hus i hörnet av Strandgatan – Föreningsgatan.

Billiga nöjen
Bestämmelserna kringgicks på så sätt att man byggde en dansbana i Tunhems socken – något vi skrev om bara för några dagar sedan, på midsommarafton. Den låg vid Stenhaget alldeles vid gränsen till Trollhättan. En stenmur strax intill Lunnen vittnar ännu om den gamla sockengränsen.

Samtidigt byggdes en dansbana i Strömslund i Vassända-Naglums socken. På så sätt hade man inte mindre än tre banor att välja på.

Dansbanan bestod av brädlämmar, som togs upp och lades i en hög på hösten och sedan lades ut igen på våren. Ett staket av tunna brädor sattes upp runt om banan. Lagningar behövde ofta göras. På en upphöjning av banans ena sida, satt hornmusikkåren och spelade.

Danserna var förhållandevis billiga, 5 öre kostade en dans. Och eftersom brännvinet kostade 1,05 per liter förekom det naturligtvis en hel del sådant vid dansbanorna.

Till jul sjönk alltid brännvinspriset med 10 öre, varför man kunde köpa julbrännvinet för 95 öre per liter. Ville man seedan göra sig omaket att fara till andra orter kunde det kanske hända att priset var ännu lägre (mer om detta står att läsa i artikeln ”Brännvinspriset – Sveriges lukrativaste industri” från 31 mars).

1898 annonserade Trollhättans brännvinsbolag bland annat att ”1.ma 10 dubbelt renat brännvin såldes för 1 kr pr liter, då minst 14 liter köpes till 95 öre samt 50 liter och därutöver på ett kärl till 80 öre pr liter”.

För att återgå till själva dansen så förekom danstillfällen ej så ofta. Arbetareföreningen hade årligen ett par stora arrangemang, dels årsfesten och dels den så kallade gubbfesten. Vid den senare betalades alltid kaffe och toddy. Vid den obligatoriska Oscarsbalen drack man alltid kungens skål i punsch.

Det var tydligt inte så mycket bevänt med nykterhetsvården på den tiden. Men nykterhetsorganisationerna trängdes flitigt med andra organisationer när det gällde att arrangera danser.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Stor danslust
Så småningom fick man bygga fler dansbanor i Trollhättan. Då byggde IOGT en bana där som realskolan senare uppfördes. NTO byggde en dansbana vid den så kallade Stensmedjan, det vill säga mellan nuvarande polishuset och Hjortmosseskolan.

Det var gammaldans vid alla banor. Vals, mazurka, polka, schottis, hambo och kadrilj var de danser som förekom.

I samband med danserna brukade man ordna bazarer, som jämte marknaderna var sekelskiftets stora folknöje. Skjutbana fanns givetvis, liksom tombola, fiskdamm och liknande attraktioner.

Det förekom även framträdande ab bondkomiker, där de uppträdde i sina svajiga kostymer och sjöng och pratade till publikens stora förnöjelse.

Fotogenlampor, ibland kulörta lyktor och ibland marschaller (bloss) utgjorde belysningen.

Det var alltid mycket folk vid danserna.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

H.S.V.F.M. – det är initialerna till den nya filmen från Galenskaparna och After Shave, berättar man i en artikel den 15 juni 1988. Men vad det står för vill man inte redogöra från filmteamets sida ännu, men Trollhättans Tidning är på spekulationshumör. ”Han som ville få mera” kanske… för det ska ju bli en film om pengar och snabba klipp… väl?

– Det handlar i alla fall om pengar, om finansvalpar, om det nya sättet att bli rik snabbt och vad pengar gör med oss människor, berättar Claes Eriksson, som i övrigt är förtegen om filmens innehåll.

Det ska absolut inte bli någon djup film, garanterar han, men den har utan tvekan en allvarlig botten.

– Det är intressant att se hur pengar påverkar människor. Många blir helt utflippade, de glömmer de viktiga värdena i livet i jakten på ännu mer pengar. Det är kring det temat vi försöker göra filmen, förklarar Claes Eriksson.

För ovanlighetens skull ska medlemmar i Galenskaparna och After Shave bara ha en roll vardera. Tidigare har de haft minst tre-fyra roller per film eller revy.

Den 15 augusti börjar inspelningsarbetet i Stockholm med omgivningar. Efter sex veckor blir det filminspelningar i studio i Göteborg under ytterligare sex veckor i oktober-november. Samtidigt ska de på kvällstid klara föreställningarna av ”Stinsen brinner”, som har nypremiär den 1 oktober.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

– Det blir en grymt hård tid, men vi är överens om att göra så här, säger Claes Eriksson.

Kikade
Att Stinsen brinner ”Stinsen brinner” skulle bli en sådan succé att det skulle bli ännu en säsong på Lorensbergsteatern hade de aldrig kunnat drömma om.

– Även om vi ett tag var ganska trötta på Stinsen får man aldrig nonchalera en succé. Det var inte länge sedan vi stod och kikade bakom ridån för att räkna hur många som satt i publiken, säger Claes Eriksson vidare.

Stockholm
Därför fortsätter de spela ”Stinsen brinner” hela hösten, gör ett avbrott för den nya tv-serien 1989 och sätter därefter upp Stinsen igen på en revyscen i Stockholm 1990. Sedan kanske Stinsen ska sättas upp ytterligare en säsong i Göteborg.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Måste kvotera
Cirka 40 000 kommer att se föreställningen i höst, men redan innan bokningen kommit igång har man fått preliminärbeställningar på över 50 000 biljetter. Och det gäller bara bussbolag utanför Göteborgsregionen.

– Nu måste vi kvotera biljetterna så att även göteborgarna får se föreställningen, menar Clae Eriksson kring den enorma publiksuccén.

Bäras ut på bår
Den 26 september 1988 berättar Trollhättans Tidning att H.S.V.F.M. håller på att ta form. Nu har initialerna fått en betydelse: Hajen som visste för mycket. Filmen beskrivs som en bullrig fars om finanshajar, klipp och pengar.

Vad är det roligaste man kan göra med en massa pengar, frågar sig tidningen, och svarar i nästa andemening att det roligaste som galenskaparen Claes Eriksson kan hitta på i alla fall, med 14 miljoner, är att spela in en film för att glädja sina medmänniskor. Och sedan – en ny film.

– Utmaningen, själva målet är att folk skrattar i en och en halv timme oavbrutet. Så de måste bäras ut på bår, säger Claes Eriksson.

Med på tåget är inte bara Galenskaparna och After Shave, utan också Svenska stuntgruppen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Trollhättans Tidning är i Stockholm och pratar med Claes mellan tuggor av oxjärpar med gräddsås – eller var det kalvjärpar – på Solvalla-matstället Travernan på stallområdet. För att prata riktigt ostört borde vi suttit i varsin sulky på själva travbanan. Stämt träff på samma sätt som finanshajarna Joakim Plottner, 26 (Anders Erikssons gestalt) och Lennart Cumberland-Brons (Peter Rangmar).

-Det blir dyrare att filma än om herrarna suttit och pratat vid ett köksbord, säger Claes Eriksson. Artikelförfattaren Hans Brattberg menar att okej då, det blir väl mer riktigt att intervjua vid ett enkelt stallområdes-matbord då.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Men hur förhåller sig Claes Eriksson till pengar själv då?

– Om man använder pengar för att göra film så gör man något vettigt av dem. Men om man använder dem till att tjäna mera pengar så att all tid går åt till att skaffa ännu mera pengar så har man fastnat.

– Själv bor jag i en liten tvåa i Göteborg på 46 kvadratmeter. Med fyra köksstolar, ett bord, en stor säng, en telefon och en tv. Och en gitarr. Och en cykel utanför. Och ibland har jag en tjänstebil som jag lånar.

Kassasuccé
Det låter spartanskt för en regissör, som gjorde 1987 års näst James Bond största kassasuccén i vårt land, kanonfilmen ”Leif”. Fick han månne alla leksaker han önskade sig redan i barnaåren?

– Som barn fick jag lära mig att längta efter saker och spara till det jag ville ha. Och jag fick uppleva glädjen av att kunna köpa det.

– Jag var modelljärnvägsfantast och höll också på med film, foto och fotboll. Fick inte ens en boll, men järnvägen har jag kvar.

– Men det är nu man lever och vi är ett härligt gäng som jobbar. Vi tycker det är skoj och att det blir bra. Om det sedan blir en klassiker eller en film som ingen minns om 5-10 år, det skiter väl jag i. Att man har roligt under tiden är lika viktigt som resultatet.

-Därför vill jag inte fastna i publikens förväntningar att den här filmen måste bli minst lika rolig som ”Leif”.

– I ”Leif” jobbade jag mycket med ord, med roliga repliker. Den här gången ska jag använda bildspråket mera. Det blir många klipp i filmen – och inte bara av finanshajarna.

Chaplin favorit
Claes Erikssons egna filmfavoriter? Chaplin, bröderna Marx, Jacques Tati – men även Bergman, Fellini och franska vågens regissörer.

– Jag säger som Spielberg och Woody Allen. Jag vill göra film som inte finns. Den film som jag själv vill se. När vi kom i tv fick vi till en början urusel kritik. När man kommer med något nytt i ett medium, så behöver folk en invänjningsperiod.

– Likadant när vi gjorde får första film. Kritikerna var inte så entusiastiska. De hade kanske inte sett oss i tv, men nästan 1 miljon kom och såg filmen ändå.

Claes sväljer sista tuggan och hoppar på kamerabilens flak, där han bredvid filmfotografen Dan Myhrberg följer lillbrorsan Anders Eriksson och Peter Rangmar, som åker efter varsin häst, varv efter varv. Tills Anders ska ramla av sulkyn… då förvandlas han till Kimmo Rajala.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Dagen därpå är filmteamet i inrikeshallen på Arlanda. Där filmar man ett helt stim av finanshajar, som förefaller vara ett resultat av ny genteknik, men i själva verket är det ett verk av maskören Kjell Gustafsson.

Kjell har åstadkommit två dussin kopior av Helge Lock, en lite korttänk, medelålders affärsman. Originalet Jan Rippe.

Lika korkade
Premiären för ”Hajen som visste för mycket” dröjer till den 30 juni 1989, avslutar man artikeln.

Den 8 oktober 1988 presenterar man dock lite mer om den nya filmen i artikeln ”Nya filmen: Korkade figurer i storstadsmiljö”. Här skriver ??? ??? att Galenskaparna och After Shave, de har roat miljoner svenskar under hela 1980-talet med allt från revyer till tv-serier och långfilm. De har lyft fram udda personligheter till älskade idoler.

Nästa stora arbete heter som nämnt Hajen som visste för mycket:

– Det rör sig om människor som kommit högre upp på samhällsstegen än våra tidigare figurer, men trots det lika korkade, säger filmens upphovsman Claes Eriksson.

Drygt halvvägs in i filmarbetet har man klarat av alla utomhustagningar, de sista bilderna togs förra veckan i Rolfsåker utanför Kungsbacka.

Såväl Claes som Anders är övertygade om att den nya filmen blir bättre än föregångaren ”Leif”. Den här gången ska slutresultatet roligare än manuset och inte tvärtom.

– Jag har lärt mig en hel del sedan förra gången, då det inte blev riktigt som jag tänkt mig en del sedan förra gången, då det inte blev riktigt som jag tänkt mig. Den här gången ska folk ligga ner i bänkarna och tjuta av skratt, säger Claes.

En förändring är att helheten ska kännas roligare, det ska inte bli så att man bygger upp en rad skojigheter utan samband bara för att det ska vara något roligt titt som tätt. Det ska på något sätt kännas mer naturligt.

– Dessutom ha jag tänkt mer i bilder den här gången, för att på förhand veta exakt hur varje scen ska se ut, Claes Eriksson.

Alltid närmare floppen
Han har fått ordentlig smak på att göra film nu.

– Det är ett väldigt tillfredsställande medium. Man kan göra helt otroliga scener som man inte kan göra i exempelvis teaterföreställningar. Jag är mycket fascinerad av de möjligheter som ges.

Ytterligare en positiv faktor är att människor i hela landet kan se resultatet. De kan se just den inspelning som blev bäst av respektive scen. Det perfekta resultatet utan snubbel och felsägningar.

Galenskaparna och After Shave har i princip lyckats med allt de företagit sig på senare år, och därför undrar man hur länge det ska dröja innan det blir en rejäl flopp.

– Man kommer alltid närmare ett misslyckande ju fler grejer man gör, men jag känner mig lugn inför vår nya film. Den håller gott och väl för mina högt ställda krav och det tror jag räcker, säger Claes.

Peruk
Anders Eriksson, som i filmen spelar finansvalpen Joakim Plottner, son till Samuel Plottner (Claes) agerar för första gången iklädd peruk.

– En vänjer sig, men den är ju inte speciellt vacker, säger Anders.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

När Trollhättans Tidning besökte inspelningsteamet, skulle ett antal bilscener tas, där Anders far fram i en röd-gul-rutig Porsche. Scener där även en helikopter skulle komma att bli inblandad och som skulle synas genom bilens bakruta.

– Det är mycket som måste stämma, man planerar och planerar, men ändå kan det alltid inträffa oförutsedda saker, förklarar Anders medan han väntar på att arbetet ska dra igång.

Vid sidan om håller Claes på att instruera kameramannen och övriga medarbetare. Svenska stuntgruppen håller som bäst på att koppla samman Porchen med en dragbil.

När allt är klart så långt är det inte bara att åka ut på vägen och starta kameran. Polisen ska stoppa trafik för att scenerna ska bli som de är tänkta, med mera, med mera. Film innebär mycket skissande i förväg så man vet hur allt ska vara. Det är inte så lyckat med överraskande händelser, om tidsschemat redan är pressat.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Kanske dags att se om dessa gamla filmer nu under semestern. Image may be NSFW.
Clik here to view.

”På en kort stund gick den upp i rök. Från att ha varit ren landsbygd blir området mer och mer stad.” Så inleds artikeln i Tidningen Trollhättan som berättar en bit om hur Lextorpsvägen en gång i tiden blev till. Låt oss gå tillbaka till artikelns publiceringsdatum den 12 januari 1972. 

Ute på Lextorpsområdet är förberedande arbeten i full gång för de nya stora område som kommer att breda ut Trollhättan åt söder. Transportvägar och gator byggs. På tisdagen, alltså den 11 januari, hade man nått fram med en väg, Lextorpsvägen, rakt på och nära Lextorp Neregårdens ladugård. Man kallade då på brandkåren. De tände på. Ladugården var borta. Arbetet med gatan kunde fortsätta.

När en ladugård försvinner så försvinner också hela visionen av gärden. Det är med utgångsläge från en ladugård allt gårdens arbete är axlat. Så det var med vemod den gick upp i rök och helt utplånades på blott någon halvtimme. Gårdsgrannar och gårdens sista brukare, Alfons Johansson, med sin fader Verner fanns på plats – som vittne till gårdens försvinnande och utvecklandet av en ny stadsdel.

Brandchef Nils-Erik Ohlsson på Trollhättans brandkår tände på. Hö och halm gjorde att ladugården på bara några minuter var ett rök och eldhav. Brandkåren vattenduschade  den gavel som vette mot den  helt nära den passerande kraftledningsgatan ut till Lextorps sekundärstation.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den på 1920-talet byggda ladugården hade kärnvirke i takstolarna, varför det ändå dröjde en bra stund innan de föll samman. Den grävskopa som höll på med schaktningsarbeten på den blivande Lextorpsvägen hade kommit meternära ladugården och fick därför ta en paus under branden. Sedan var det bara att fortsätta med gatan på den plats ladugården stått. Om någon dag kan man inte skymta ett spår efter den. I stället kan man med bil färdas längs den nya Lextorpsvägen. Det händer mycket ute på Lextorp just nu.