Tutarns Erik, alias Gösta Svensson, återkommer i dag till temat smeknamn på trollhätteprofiler (ursprunglig publicering i Trollhättans Tidning var den 11 maj 1988). Den här gången rör han sig mest i sportens värld. Låt oss läsa vad han har att säga i dag. 

Del 4

Jag har tidigare talat om öknamn i Trollhättan förr i världen. Hur det är nu vet jag givetvis icke, men jag tror att denna identifikation delvis har kommit ur bruk.

Jag har vidare påstått att praktiskt taget alla innebyggare i Trollhättan omkring sekelskiftet hade öknamn och det är sant, men det fanns en kategori som delvis klarade sig och det var de som hade en indelt knekt som anfader.

På regementena förekom naturligtvis öknamn knektarna emellan, men behovet där var inte så stort eftersom de indelta soldaterna tilldelades nya namn när de gjorde sin rekryttjänstgöring. Det blev Stark, Gadd, Blixt, Rask, Hurtig och Frimodig i stället för Andersson, Pettersson och Lundström.

I Trollhättan hade vi inga indelta soldater, men väl ättlingar till gamla knektar och i de fallen var öknamn inte erforderliga. Jag vet inte att Gustav Star, Kalle Neck eller Gustav Gadd fick heta något annat än Starken, Necken och Gadden.

Fotbollsspelare
Den kategori som av innebyggarna i stan fick överta benägenheten att tilldelas öknamn när de blev något kända var idrottsmännen och enkannerligen fotbollsspelarna. Fotbollen var ju praktiskt taget den enda idrott som drog någon publik. I början anslöt väl ök- och smeknamnen liksom många tidigare trollhätteöknamn direkt till ursprunget.

IFK hade bland annat Jonsered-Bengtsson, Surte-John och Olle i Halverster (Halvorstorp) och TIF hade Surt-Andersson.

Surt-Andersson (Gottfrid Tjärnfors) var förresten en av de bästa tekniker TIF någonsin haft, men det säger ju inte så mycket skulle en Kamratanhängare ha sagt, men då har de fel.

TIF hade förresten en annan kille som kom från Surte, men han fick heta Kalven, ty hans äldre bror kallades Koa. Kalven blev mer känd i Göteborgskamraterna som ”Svarte Filip”.

Apropå knektnamn hade IFK en kedja i början av 1930-talet som i varje fall i Göteborgspressen lät vass. Den löd från vänster: Stark, Gadd, Blixt, Stark, Blixt. Rena urladdningen.

Två bröder Blixt, Oskar och Åke, två bröder Stark, Oscar och August, och Göran Gadd. Det var grejer det. Trollhättepressen sa intet särskilt. Signaturen ”Boy” i Tidningen Trollhättan hade inget över för IFK, det lilla han skrev blev om TIF. Men Göteborgs-Pressen var imponerad.

Storleken
Smeknamnen hade flera skiftande anledningar, i flera fall anslöt de sig till spelarnas storlek. IFK hade under olika epoker Smula, Dôtten och Mygga. E lita smula, en liten dôtt och e lita mygga. Smula hette Gustav Hellström och blev känd i stan som framgångsrik byggmästare. Dôtten hette Helge Bengtsson och spelade vänsterytter, och Mygga hette John Larsson och hade tidigare kallats Surte-John.

Det var förresten Smula som undrade vad i hela världen brännvin egentligen var gjort av, ty som han sa: De vete fan va brännvinet ä gjort å, för så fort jag fått en sup i mej så vell ha ha tag i fruntimmer å så vell ja slôss. Dä måtte vara gjort av kudonger och boxhandskar”.

I TIF hade de en fin centerhalv som fick heta Jålet, han hette Einar Hedström och var kusin med den fine TIF-målvakten Torsten Hedström. Jålet fick han heta för att han blev stående inom straffområdet med bollen mellan händerna tillräckligt länge för att domaren skulle hinna blåsa straff. Medspelarna tyckte att han uppträdde jåligt, vilket han onekligen gjorde.

Egna Hems-gänget
Att Ingvar Eriksson fick heta Spelarn, Hilding Andersson fick heta Skrubben och Håkan Andersson fick heta Krullen hade sitt ursprung i när de som små grabbar lirade fotboll på Trekanten säder om kvarteret Polisen på Egna Hem.

I det gänget, som helt logiskt fick heta Egna Hems-gänget, fanns även Hartvig Jonsson som stod i målet, Nisse Nilsson som gjorde målen och Meckla från Skrälleberg Ingvar Andersson.

Det här gänget bemannade mer än halva laget i IFK på 1930-talets mitt.

Jag hade en son med i laget, men han fick mest heta Myran. Han var måhända flitig.

Egna Hems-gänget kompletterades i Kamraterna av Kalle Smutsig – en helt orättvis benämning på den mörke, men fine Kalle Sandersson. Vidare av Baltik, Bror Johansson, och Ludde, Evert Johansson, samt Kumma, Erik Andersson, och Gadden, Göran Gadd. Det blev alltså Hartvig i målet, Krullen, Baltik och Ludde alternerande som backar, Skrubben, Spelarn och Kalle Smutsig som halvbackar, och i kedjan Nisse Nilsson, Myran, Kumma, Gadden och Meckla. Ja, Meckla spelade nog mer i B-laget och ersattes på vänsteryttern av Ragnar Karlsson.

På bild är gänget jag talar om kompletterat med Sven Fihn som lagledare och Allan Svensson som linjeman. Kortet är taget i Skövde 1936 och IFK vann med 6-1 vill jag minnas.

Det var inte så vanligt på den här tiden att storlagen värvade spelare ute i busken. Göteborgslagen hade ännu fullt upp i sin omedelbara närhet, så Nisse Nilsson var nog den förste -Svarte-Filip Johansson undantagen – som värvades från Trollhättan till Allsvenskan. GAIS hade tingat på att ta över Nisse år 1937. Men han drabbades tyvärr av polio så hans fina fotbollsbana ändades. Han blev rörelsehindrad så han fick ägna sig åt idrotten som domare i fortsättningen.

Tidigare IFK
En bild tagen ungefär tio år tidigare på gamle plan på Egna Hem visar en tidigare upplaga av IFK. Vi känner igen Gustav Magnusson i målet, Kedda Erik Eriksson och Olle i Halverster, Olle Olsson, som backar, Vicke Göthe, Sven Fihn och Sven Persa Pettersson som halvbackar, och i kedjan spelad från höger, Helge Dôtten Bengtsson, Arne Lundström, Oskar Blixt, Mygga, Surte-John Larsson och Göran Gadd. Lagledare är Lång-Erik Karlsson och John Max Andersson.

Det här laget spelade i Västsvenskan. En av de fyra divisioner som var kvalificerade till Allsvenskan innan division II fanns. Segraren i Västsvenskan fick kvala mot segraren i Sydsvenskan. En match sedan var det klart, inte en massa förvirrande ”play-off” upp och ner, hit och dit.

Smeknamnslösa
Sedan fanns det några som aldrig fick några smeknamn, varför vet jag inte, ty populära var de.

TIF hade ett par fina fotbollsspelare jag inte kan påminna mig kallades för annat än sina ordinarie namn. Den ene jag tänker på är Gösta Lindevall och den andre är Lennart Karlsson.

Gösta Lindevall var en fin tekniker och hade ett bra skott. Honom hade TIF glädje av i många år.

Lennart Karlsson var väl inte lika teknisk, men var en snabb ytter, gjorde 100 meter på 11 blankt och var en av stans bästa friidrottare.

Gösta Lindevall jobbade om jag inte minns fel i Hermanssons järnaffär uppe på Norra Storgatan. Josef Hermansson, som ägde affären, var sponsor, styrelsemedlem och stöttepelare i TIF i många år.

En kille i TIF som jag inte kan gå förbi är Jana. Han hette egentligen Arnold Andersson och hans föräldrar drev Hotell Gästis. Han stod i TIF:s mål i många år och han var utan tvivel en av de bästa målvakter staden dittills haft. Varför han fick heta Jana vet jag inte, men så förblev det och han var i alla lägen en ytterst sympatisk person, så tiffare han var skulle kamratanhängarna ha sagt.

I IFK kan jag inte påminna mig annat än att Nisse Nilsson och Hartvig Jonsson fick behålla sina ordinarie namn och inte heller Ragnar Karlsson (Kolstam) begåvades med något smeknamn.

Men inte i något av dessa fall torde det berott på att de brast i popularitet. Tro mig, jag vet vad jag talar om.

Nästa redaktör i ordningen som vi ska träffa heter Erik Wengström. Här berättar han om sin tid och sina upplevelser på 1930-talets Tidningen Trollhättan. Texten publicerades i samband med jubileumsnumret 1946, det vill säga då Tidningen Trollhättan fyllde 40 år.

Ger du dig av till Innovatums arkiv och tänker läsa de tidigaste decennierna av Tidningen Trollhättan, kanske framför allt 1920-talet, så hittar du en del matnyttigt kring tidningen i det här inlägget. 

Del 4

Ett tjugotal år representerar ingen historisk epok. När jag nu på begäran av Tidningen Trollhättans redaktion för dess jubileumsnummer nedskriver några synpunkter på den tid jag hade tillfälle att medarbeta i eller svara för tidningens redaktion, kommer alltså mina intryck röra sig om en tidsperiod, som för de flesta är i ganska frisk åminnelse. Det kan varken bli fråga om någon historie- eller memoarskrivning. För den händelse mina erinringar från denna tid kunna ha något intresse för dem som stå utanför den speciella tidningskretsen blir väl detta i så fall beroende av den goda kontakt med läsekretsen som tidningen alltid fått åtnjuta.

Bland de rättrogna Trollhätteborna har det glädjande nog varit så att Tidningen Trollhättan i ordets egentliga mening kommit att vara Trollhättans Tidning, och de uppgifter som jag i det följande kommer att nedskriva, få därför närmast karaktären av en personligt hållen födelsedagsruna över en gammal vän och bekant. Ur den synpunkten är det kanske inte omöjligt att en annan bland läsekretsen kan ha ett visst intresse av den utveckling som skett under de år jag tillhörde Tidningen Trollhättans redaktion.

Min första närmare bekantskap med tidningen daterar sig till hösten 1925,då jag inträdde i dess redaktion som volontär för att därmed börja en pressmannabana som för Tidningen Trollhättans vidkommande kom att räcka under tidrymd av cirka 20 år. Det är som ovan sagts ingen lång tidsrymd historiskt sett, men det är dock en avsevärd tid i en individs liv och desslikes en innehållsrik period då det gäller ett samhälle av så ny struktur som Trollhättan.

Vad själva staden beträffar har under dessa tvp decennier mycket förändrats och givetvis har denna utveckling satt starka spår efter sig även i pressens arbete, så vitt det är sant att pressen speglar det samhälle där den verkar. De tidningsårgångar, som under ett kvartssekel samlats i arkivet, skulle trots i och för sig den ringa tidrymden ha mycket att ge en lokal historieskrivare. De skulle kunna berätta om en rask och sjudande utveckling, men även om svåra bakslag, till exempel under depressionen vid 1930-talets början. Och de skulle säkerligen vittna om att även en tidning av Tidningen Trollhättans karaktär – ofta kanske nästan omärkligt – förändras i och med utvecklingen. Det är inte alltid lätt att fastslå, vari skillnaderna bestå. Men de skulle vara påtagliga för var och en, som hade tillfälle att jämföra exempelvis ett tidningsblad från år 1925 med ett exemplar såsom det i dag presenteras.

Min entré på tidningen skedde i den gamla – som det på den tiden hette – nybergska fastigheten vid Skolgatan, där tryckeriet disponerade de inemot gården belägna delarna av byggnaden, medan kassa, bokföring, redaktion och tryckerikontor hade sina lokaler i den ut mot gatan vettande tornliknande delen av fastigheten. Redaktionen och tryckerikontoret där på den tiden tryckeriföreståndare G Engström residerade, lågo högst upp. Redaktionen utgjordes av ett rum, tämligen primitivt vad inredning och utrustning beträffar, men ingalunda otrivsamt, i varje fall icke då man ser det i minnets belysning.

Redaktör för tidningen var sedan 1923 Waldemar Wahlöö, under vars egid jag alltså fick göra de första lärospånen. Givetvis var det ett evenemang då man första gången såg sina på notisblocket fästade ord förvandlade till typer på tryckpappret; jag vill minnas att det för mitt vidkommande var fråga om en notis angående höstterminens början i Trollhättans kommunala mellanskola, som det på den tiden hette.

Till hösten 1927 stannade tidningen kvar i dessa med tiden alltmera trånga och otidsenliga lokaler. Kanske är det mest vintrarna som jag minns från den tiden.
Lokalerna saknade centralvärme och redaktionen uppvärmdes medelst en kamin, som i regel gav yngste medarbetaren mera att göra än sysslandet med korrekturen och tingsreferaten eller vad det nu kunde vara som arbetsbördan bestod av. Det var kanske till stor del denna i osalig åminnelse varande kamins fel att man dock drog en lättnadens suck när flyttningen skedde till den mera tidsenliga fastigheten vid Staveredsgatan.

Tidningen Trollhättan hade givetvis redan långt före tidpunkten för mitt inträde i redaktionen fått sin karaktär och haft sin ingalunda fridfulla Sturm- och Drangperiod. Bläddrar man ännu längre tillbaka i tidningsläggen skall man finna, hur under tidningens första på polemiken intagit en allt över skuggande plats bland nyhetsmaterialet. Tiden kring förra världskriget var för Trollhättans vidkommande en nydaningens period, då allehanda projekt döko upp till diskussion, en diskussion i vilken tidningen under sin huvudredaktörs och grundares, Ernst Karlinders, ledning deltog med liv och lust. Det var spalt upp och spalt ned med anfall och försvar i de mest skiftande frågor, om livsmedelskommissionen, stadsrevisionen, Nossebrobanan och allt vad det var som stod på tapeten.

Signaturen Bäsks Betraktelser under den gamla välkända vinjetten från anno dazumal hörde till den läsning, som väckte både förtjusning och förargelse genom den kritik av samhällets ställningar och förhållanden, som där i regel levererades. Början av 1920-talet hade markerat en begynnade omsvängning i fråga om denna mera personligt färgade journalistik, utvecklingen hade glidit in i lugnare fåror och det var betecknande att de mera aggressiva Betraktelserna började avbytas mot Waldemar Wahlöös elegant formade och ofta mera lugnt krönikebetonade Skumstänk och Reflexer under signaturerna Silvio, Jim Cox eller Sombrero.

Tidningen utkom vid denna tid i regel med ett åttasidigt sexspaltigt fredagsnummer och ett fyrsidigt åttaspaltigt tisdagsnummer, av vilka givetvis den sistnämnda modellen skilde sig avsevärt från den tidningstyp som nu är vanlig. Det var med andra ord en verklig drake med ett format som förutsatte både långa armar och god vilja för att den med fördel skulle kunna överblickas. Utgivningstiden var förlagd till middagstimmarna; först vid slutet av 1920-talet blev det fråga om en förmiddagsutgivning och år 1941 infördes – huvudsakligast av distributionstekniska skäl – den nuvarande tidigare utgivningstiden med pressläggning vid 7-tiden på morgonen.

Under hela 1920-talet var förstasidan annonssida i den mån annonserna räckte till – i annat fall tillgreps fyllnadsgods av varierande slag. Beträffande redigeringen kan man som en huvudsynpunkt säga att notismaterialet dominerade i mycket högre grad än nu. Rubriceringen hade sålunda en betydligt blygsammare omfattning, även om Wahlöös inträde på redaktörsposten hade markerat en för denna tid avsevärd modernisering i detta hänseende. Men sådana textinslag som intervjuer voro betydligt sällsyntare då än nu och reportage i detta ords verkliga mening voro ej heller så vanligt förekommande eller så utförliga.

Det lokala nyhetsmaterialet placerades i mycket stor utsträckning under notisrubriken Trollhättan på sidan 2. Där stod icke blott familjenyheter – födelsedagar, dödsfall och begravningar – utan även recensioner och dylikt. Biograferna bildade visserligen redan då en särskild avdelning, men originalrecensioner voro i vart fall icke regel – det fick ofta räcka med en förhandsreklam. Men tiden var också otvivelaktigt lugnare än nu, och det var först den kommande starka utvecklingen av själva samhället och därmed även nyhetsmaterialet, som tvingade fram mera moderna journalistiska former och ett annat disponerande av textinnehållet, exempelvis genom införandet av mera differentierade textavdelningar.

Bland de första i raden av dessa, om man bortser från de gamla intetsägande Riksnytt och Skilda länder var Blandad Kompott. Namnet uppfanns av Wahlöö någon gång under våren 1926 och under den av undertecknad ritade vinjetten placerades i regel i någon liten teckning i linoleumsnitt av min hand, åtföljd av en liten vers av Wahlöö.

Finessen i det senare fallet brukade vara att det lyriska mästerverket skulle ha fyrdubbla rim och – när det var riktigt fint – dessutom fyra inrim. Det är under sådana omständigheter förklarligt att ombrytningen ofta fick vänta en och annan femminutersperiod medan diktverket med svett och mäda fabricerades. Men för det mesta gick det bra och textavdelningen ifråga har ju också klarat sig genom åren med den äran.

Och tiden gick! År 1928 lämnade redaktör Wahlöö Trollhättan för att tillträda den befattning han ännu innehar, nämligen som Sydsvenska Dagbladets representant i Lund, och efter ett interregnum på några månader tillträddes redaktörsskapet av dåvarande redaktionssekreteraren på Skellefteåbladet, Ivar Frick, numera chefredaktör för sina gamla tidning och styrelseledamot av Tidningsutgivareföreningen.

Hans tid som redaktör för Tidningen Trollhättan blev ganska kortvarig – han slutade på sommaren 1930 – varvid undertecknad med titeln redaktionssekreterare fick övertaga skötseln av de löpande göromålen under direktör Ernst Karlinders överinseende, tills denne år 1933 avgick, då jag anförtroddes redaktörsskapet, som jag sedan uppehöll till utgången av september månad 1944.

Posten som ansvarig utgivare hade Ernst Karlinder lämnat redan på 1920-talet, då den övergick till kamrer Hans Karlinder. Sedan densamma under några år innehafts av redaktör Otto Elander, Göteborg, vars firma en tid stått som ägare för Trollhättans Tryckeriaktiebolag, innehade jag utgivningsbeviset från och med år 1943 till min avflyttning, då det övertogs av kamrer E Wennerberg.

Erik Wengström fortsätter sin berättelse i ett senare inlägg. 

Två engelska fotbollslag besökte Trollhättan 1988 och spelade mot våra trollhättelag på Edsborg – det ena var Newcastle United, som spelade mot TFK, det andra var Manchester United, som spelade mot ett förstärkt TIF efter ett tiodagars träningsläger i vår stad. 

Den 1 augusti 1988 lovar Newcastle United fest i Trollhättan. De ska nämligen spela mot TFK på Edsborg.

Inför den gångna säsongen introducerade Newcastle en ny spännande internationell stjärna i brasilianaren Mirandinha som snabbt vann de trogna Newcastle-anhängarnas hjärtan, berättar Trollhättans Tidning. Men nu bär det av på Sverigeturné för laget, ”Skatorna” som de kallas. I samband med det presenteras ytterligare en högintressant profil, John Robertson från skotska Hearts. Affären blev klar i april och kostade Newcastle motsvarande drygt åtta miljoner kronor.

Miljoner som managern Willie McFaul är övertygad om är rätt spenderade:

– John svarade för 31 mål iden skotska elitligan den gångna säsongen och totalt har han gjort 147 mål på fem säsonger i Hearts, myser McFaul.

– Robertson kommer att bli en stor attraktion under Sverige-turnén, menar McFaul, väl medveten om att det också vimlar om andra intressanta namn i dagens Newcastle.

Förutom Robertson och Mirandinha förfogar man över spelare som stjärnskottet Michael O’Neill och gamla rävar som Nordirlands mångfaldiga landslagsman David McCreery och lagkaptenen Glenn Roeder.

Newcastle avslutade säsongen med tre övertygande segrar och med ett spel som lovar gott inför höstens ligaspel.

– Vi får vara någorlunda nöjda med den här säsongen med tanke på att vi nästan ramlade ur i fjol, säger Willie McFaul. Vi har många unga spelare som kommit in i laget den här säsongen så det finns anledning att se framtiden an med tillförsikt.

Vad kan vi då förvänta oss av det Newcastle som besöker Trollhättan?

– Räkna med att vi kommer att bjuda på underhållande fotboll. Vi är ett spelande lag och försöker hela tiden spela boll. Vi har en rad fina individualister som också är värda att titta lite extra på.

Mirandinha, O’Neill, Robertson med flera. Visst är det bäddat för en härlig fotbollsmatch på Edsborg?

Några dagar senare, den 5 augusti 1988, får vi läsa matchresultatet i tidningen. Om vi nu ändå ska ha hit ett engelskt lag för match mot trollhättespelare, så varför inte ståta med hällregn i samma veva…

Regnet ställde till det ordentligt när TFK, menar tidningen och tänker sig att britterna säkert kände sig hemma i vätan… men det gjorde inte publiken. Den var väl snarare hemma, utöver de tappra 400, som trots allt fanns i publiken.

Men det blev en bra match i alla fall, och Newcastle vann med 2-1. TFK fick en ordentlig genomkörare och efter sin knappa förlust behöver man definitivt inte skämmas för insatsen, säger sportreportern Stefan Lindqvist i sin artikel.

TFK öppnade mycket optimistiskt. Man gick fram och tog för sig ordentligt redan från start och hela matchen kunde inte fått en bättre öppning än vad som blev fallet, då Åke Johansson slog in 1-0 efter sju minuters spel.

Engelsmän är kända för sitt starka huvudspel, men tydligen var man lite för självsäker på det planet, för när Joakim Jensen vann duellen strax utanför straffområdet, ställdes två TFK-spelare fria och Åke Johansson var alltså den som förvaltade tillfället genom att slå bollen vid sidan av målvakten.

Tändning
Målet gav den tändning som engelsmännen behövde efter sex matcher på kort tid.

Man gav verkligen allt för att nå en snabb kvittering, men TFK-försvaret stod väl rustat för den engelska inläggsfotbollen och när inte uteförsvaret nickade undan, fanns Stefan Dahlin på plats.

Det var i stället brasilianaren i gänget, Mirandinha, som satte en del myror i hemmaförsvaret. Snabb och bollsäker bröt han det brittiska spelmönstret, vilket till och med fick de egna lagkamraterna att skaka på huvudet. Mirandinhas spelintentioner var inte lätta att följa och något bollkär var han väl också.

Chans
Efter 21 minuter låg Mirandinha bakom den första stora chansen. Ett snabbt ryck in i straffområdet följdes av en passning till John Robertson som tyvärr fick för mycket fot under bollen och skottet gick nu strax över Tarzans (TFK:s målvakts) vänstra kryss.

Men också TFK hade sina chanser.

Stefan Pettersson stod för en mycket fin framspelning till Joakim Jensen som dock kom för nära Newcastle-målvakten.

Sju minuter efter paus hade Stefan ryckt ifrån sin bevakare när han blev nedriven bakifrån strax utanför straffområdet, men av frisparken blev det just ingenting.

Kvittering
I stället kom en välförtjänt kvittering tretton minuter senare. Darren Jackson klippte till på volley från 25 meter och Tarzan var chanslös på det överraskande skottet.

Som väntat fick TFK allt svårare att hänga med, och efter kvittering blev det ännu tydligare.

Målskytten Jackson dominerade högerkanten både defensivt och offensivt. Löpvillig, boll- och brytsäker var han tillsammans med Mirandinha Newcastles starkaste kort och han låg med ett fint inlägg bakom segermålet.

Bollen gick över TFK-försvaret, och Mirandinha kunde ostört nicka in 2-1.

Kamp från båda håll
Efter sex matcher på nästan lika många dagar ska man inte räkna med maximal satsning, men Newcastle bjöd verkligen till, och tränare Willie McFaul var nöjd med både det egna laget och motståndet.

– Jag tycker vi gjorde en stark insats, menade McFaul. Det är inte roligt att komma i underläge så tidigt, men grabbarna kämpade verkligen och det gav ju resultat så smånngom.

Newcastle fick som sagt kämpa för att komma in i matchen och McFaul var fylld av beundran inför TFK.

– Ett starkt lag som behärskade tacklingsspelet till fullo, och man hade dessutom ett par riktigt duktiga fotbollsspelare.

Gott rykte
Åtskilliga engelska lag turnerar i Sommarsverige nu för tiden, och McFaul förklarar det så här:

– Några började väl och så spreds ryktet om goda förläggningar och fina arrangemang, och jag vill gärna stryka under på det. Vi har blivit mycket väl mottagna här i Sverige.

Om tre veckor väntar allvarligare uppgifter för ”skatorna” från Newcastle. Då drar ligan igång och McFaul beskriver förväntningarna så här:

– Vi blev ligaåtta i fjol och siktar givetvis på att prestera bättre än så, men åt liverpool har nog ingen något att göra.

Nöjd
Även TFK-tränaren Roland Gertmo är nöjd med sitt manskap:

– En match som den här blir en nyttig genomkörare under förutsättning att förlustsiffrorna inte blir alltför stora, och mot bakgrund av det måste jag vara mycket nöjd. Vi höll dem stången länge, och att vi sedan släpper ett par bollar i slutet är inte mycket att säga om.

– Framför allt visar vi väldigt fin moral i dag.

Ett annat engelskt lag
Men när Newcastle United lämnar Trollhättan, kommer i stället Manchester United hit. Samma dag som ovanstående matchreferat publiceras, skriver Trollhättans Tidning:

I dag kommer laget som alla väntat på, Manchester United, till Sverige och Trollhättan. Strax efter klockan fem på eftermiddagen landar laget på Landvetter och det beräknas vara i stan runt sjutiden.

Inget ont om Newcastle United, men Manchester Uniteds ankomst måste absolut betecknas som de senaste årens stora fotbollshändelse i Trollhättan, menar resportern Frank Eriksson i sin artikel.

Engelsmännen lägger ju som bekant sitt träningsläger inför ligastarten här i stan. Man ska också hinna med att spela tre matcher mot svenska lag och en match uppe i Oslo mot Vålerengen.

Wernersson förstärker
De svenska orter som får besök av The Red Devils är Laxå, Karlstad och så avslutas det hela med matchen i Trollhättan, mot ett förstärkt TIF.

De som ska förstärka TIF mot Manchester United är IFK Göteborgs Thomas Wernersson och Stig Fredriksson tillsammans med Jörgen Dunberg, Skövde AIK, Stefan Eriksson, Skogslund, Johan Jorfors, IFK Uddevalla, Christer Thor, Vänersborgs IF, och Håkan Sandersson, IFK Trollhättan.

Bob Coach
Laget ska coachas av engelsmannen, och numera Örgrytetränaren, Bob Houghton.

Mannen bakom Manchester Uniteds ankomst är, förstås kan man nästan säga, Nestor Laurén, och han låter meddela att biljettförsäljningen till matchen går helt enligt planerna.

– I dagsläget är 2 000 biljetter sålda i förköp. Bland annat kommer det två busslaster från Norge och ett stort gäng från Borlänge.

Stjärnor
I Manchester Uniteds spelartrupp ingår alla toppspelarna med Bryan Robson, Viv Anderson, Mark Hughes, Jesper Olsén och Gordon Strachan i spetsen.

I truppen ingår också svenske Jonny Rödlund, 16 år, som alltså Manchester United har fått ögonen på. Jonny har ju tidigare varit nere hos Nisse Liedholms Roma och tränat och nu är han alltså med Manchester United och prövar lyckan.

Ligaseger?
Som sig bör, i fotbollstokiga England, åtföljs också Manchester United av stora delar av den brittiska fotbollspressen med reportrar från bland annat Sun Sport, Daily Express och Daily Telegraph, som ska följa de blivande ligamästarna (?) i uppladdningen inför ligastarten.

Nu är de här
Dagen efter skriver Trollhättans Tidning att Storbritanniens och förmodligen hela världens mest kända fotbollslag bokat in på Strömsberg och nu kommer att träna i Trollhättan i tio dagar. Stor final på Manchesterbesöket blir det därefter då Manchester United spelar i The Flower Cup på Edsborg mot ett förstärkt TIF.

Drar folk till Knorren 
Knorren har blivit något av en samlingsplats för fotbollsintresserade trollhättebor de senaste dagarna. Manchester United drar folk från när och fjärran också när det gäller bara träning. En match på svensk mark är dock redan avklarad.

När Manchester United spelade i Laxå fanns halva samhället på plats för att se världens mest populära lag slå hemmafavoriterna med 4-0. Samma andel i den kommande matchen i Trollhättan är nog inte att vänta, Edsborg sväljer knappast 25 000 åskådare. Men det lär bli trångt ändå. Intresset för Manchester United är stort – över hela världen.

Manchester United har supporterklubbar över hela världen. Klubbar som inte bara följer striden om liga- och cupguld utan också ett träningsläger med stort intresse. Manchester-tidningar, lokalradio och de stora sporttidningarna i England följer också upp sina skyddslingar – även då motståndet heter Laxå eller TIF.

Två träningspass om dagen och fyra matcher ska ge Fergusson och hjälptränaren Archie Knox en fingervisning om hur laget ska formeras för att nå bästa resultat när ligalunken drar igång.

Skadade
Truppen är jämn och bred, och det kan behövas för redan är två man borta ett tag. Det började två dagar innan avresan till Sverige när landslagsbacken Viv Anderson fick hälsenan avsparkad på en träning. I Laxå fick sedan Mike Duxbury en kraftig smäl och blev omedelbart hemskickad.

Nu är det inte bara fotboll dessa dagar. Manchester United är ett namn som går att använda i många sammanhang och bolltrixning med efterföljande autografskrivning står på programmet i stort sett varje dag. Det kan röra sig om besök på industrier eller mässor.

Tränade
Laget tränar inför hundratalet åskådare här i Trollhättan. Alex Ferguson övervakade tillställningen med koncentrerad blick, men det var hjälptränaren Knox som skötte snacket.

Archie Knox förresten, han lär ha börjat sin karriärsom taxichaufför i klubben. I dag är han andretränare. En man som gått den långa vägen.

Inget för SIF
Bryan Robson, Jesper Olsen, Gordon Strachan och målvakten Jim Leighton. Många fina namn, men Sjuntorpstränaren Jan Andersson hittade inget för den egna klubben.

– Nej, jag har inte hittat något intressant ännu. Sedan är jag rädd för att det blir lite dyrt.
– Långa resor från Manchester också?
– Ja, men det får ju flytta till Sjuntorp i så fall.

Hopp för framtiden
16 år med ett förlutet i Västerås SK, Anderlecht och Roma. Den korta beskrivningen av ett sällsynt stort fotbollslöfte gäller tidigare nämnda Jonny Rödlund – en tonåring som håller på att slå sig in i Manchester Uniteds A-trupp.

Det stod tidigt klart för Västeråsledningen att man hade ett löfte på gång, men proffskarriären kom rekordartat snabbt så västmanlänningarna fick inte mycket nytta av Johnny.

Lärotid
Efter några uppmärksammade insatser i pojklandslaget hamnade han i Anderlecht för en ettårig lärotid.

Ryktet om Johnnys talang nådde ned till Italien, där Nisse Liedholm lockade honom till Roma. Men sedan ett par månader är det alltså Manchester United som gäller.

– Helst vill jag nog tillbaka till Roma och det kanske kan bli verklighet en dag, men Manchester United ärr väl inte så illa det heller.

Johnny har till att början med ett kontrakt fram till jul. Men formerna för ett förlängt kontrakt på två år är redan klara.

Begåvad
– Johnny är en begåvad spelare, men man ska utvecklas i rätt takt och det får han göra i Manchester United, säger Alex Ferguson.

Så här långt är det B-laget som gäller. Johnny har fått känna på hetluften redan.

– Första matchen gick allt åt h-e. De satte mig på min gamla plats i anfallet, men det gick alldeles för fort mot vad jag är van vid. Men sedan har jag spelat på mittfältet och det verkar vara rätt plats för mig, åtminstone i brittisk fotboll.

Hedersviking
Ett par dagar innan matchen på Edborg mellan TIF och Manchester United, dubbades det senare lagets manager, Alex Ferguson, till Hedersviking. Det skedde under en högtidlig ceremoni på Skansen Westgötha Leijon i Göteborg inför ett antal särskilt inbjudna gäster.

Alex Ferguson tog emot det Götiska förbundets förtjänsttecken i genuint guld med blågult band. Ceremonin ägde rum i en medeltida inramning och till pampig musik från bronslurar. Götiska förbundet styresman och stormästare, fil dr Nils Dahlbeck, dubbade mr Ferguson till Hedersviking, med tre lätta stötar på hans vänstra axel av ett svärd, framburet av förbundets Högste Föredragande, Leif Dahlqvist.

Ur drottningens hand
Götiska förbundet har ansett mr Ferguson vara en värdig mottagare av denna utmärkelse bland annat för hans sätt att behandla sina medmänniskor på och för hans önskan att vara en länk mellan sitt eget land, England, och Sverige.

Efter dubbningen gavs en middag i borgen för representanter för näringslivet, Manchester United och Götiska bröder.

Alex Ferguson har också fått en förnäm utmärkelse hemma i England. Ur drottning Elizabeths hand fick han för en tid sedan motta den Brittiska Imperieorden.

Manchester United bjöd på målkalas
Det blev lite avslaget – folkfesten på Edsborg. Inte idrottsligt, för på plan bjöds bland det bättre som finns inom fotboll. Storstjärnorna från Manchester United levde upp till sitt rykte, vann med hela 8-1 över TIF. Fullt lika livligt var det inte på läktarplats. Drygt 3 000 kom och uppförde sig mest som en söndagsskoleklass. Det skriver Agnetha Larsson i Trollhättans Tidning den 15 augusti 1988.

Det blev väl kanske inte den folkfest man hade hoppats på. Spänningen försvann på ett tidigt stadium för publiken, men på plan var det fest. En rejäl uppvisning i show-fotboll.

Insläppet av publiken började redan två timmar före matchstart. Efter en halvtimme fanns redan närmare ett tusen människor på plats, och man vädrade en rejäl storpublik. Men av någon anledning kom det av sig. Kanske berodde det på vädret – det är svårt att säga, men det är bara att beklaga dem som inte kom. För vilken uppvisning de bjöd på, Manchester United.

Långväga
Utanför grindarna träffar vi Victor Pratt och Bernard Bresslaw, två trogna supportrar, som rest med The red Devils från England för att sälja souvenirer. Flaggor, halsdukar och tröjor var några av de attribut de hade att erbjuda.

– Affärerna går hyfsat, kanske bättre än vi räknat med. Men så är ju Manchester United världens bästa lag, sa de båda killarna med en mun.

‘Det kom andra supportrar långväga ifrån. Två norrmän hade rest 40 mil för att se sina rödvita idoler.

– Vi reser ofta till England för att se dem. De är helt fantastiska och värda varenda krona vi spenderar, ansåg båda.

Hemma?
Vad man kan förvåna sig över är vart trollhätteborna tagit vägen. Finns det verkligen inte fler människor i stan som vill se fotboll på hög nivå? Faktum är att väldigt många i publiken kom utifrån – många busslaster lastades av utanför grindarna. Visst var det lite småkallt stundtals, men det borde inte avskräcka i så hög grad.

Show
Det bjöds inte bara på fotbollsunderhållning på Edsborg. Först på plan var betydligt graciösare personer – NIF-flickorna, som bjöd på sitt mycket vackra progra, med en blandning av dans och akrobatik.

Saabs stuntshow körde runt löparbanorna så att gruset stänkte i ögonen på de som stod närmast. En helt fantastisk uppvisning i millimeterprecision, på både två och fyra hjul.

Sedan blev det rock’n’roll. Tävlingsdansare visare sina konster fören uppskattande publik. Det var latinamerikanskt och jitterbugg i rasande tempo.

Söndagsskola
Manchester United och engelsk fotboll över huvud taget, har ju gjort sig (ö)kända för att inte ha en alltför sportslig publik. Gårdagens Edsborg kan dock ingen klaga på. De betedde sig mer som en söndagsskoleklass. Men, så försvann också spänningen efter bara några få minuter, när gästerna tog ledningen med 1-0. Sedan ramlade det på av bara farten, det ena målet efter det andra, och det blev en stor uppvisning av stjärnorna.

Bortsett från någon enda spridd vissling av Manchester Uniteds supportersång var det närmaste heja-ramsor som kom från publiken. Förmodligen var resten stumma av beundran.

Det var fotbollsfest, men utan riktig feststämning på läktarna. Men förhoppningsvis blir det fler tillfällen för trollhättepubliken att få känslorna i svallning. Det är bara att bocka och buga och tacka för en härlig uppvisning.

Jorfors spräckte nollan
Efter en något trög inledning kom Manchester United igång på allvar i mitten på första halvlek och gav inte TIF en chans.

TIF blev i alla fall det första laget att spräcka Manchester United-målvaktens, Jim Leightons, nolla. Det var lånade Johan Jorfors från IFK Uddevalla som fick nöjet att göra det målet alldeles i början av andra halvleken. Bäste målskytt för Manchester United blev Peter Davenport som gjorde tre av målen.

Han inledde också målskyttet redan efter fem minuter med en snygg lobb över Jesper Wernersson i målet.

Trollhättelaget visade annars i den första halvleken att man inte hade någon större respekt för engelsmännen. I alla fall en del av dem. Anders ”Grossis” Johansson tog för sig bra på mittfältet och fick tog hjälp, i några fina attacker, av de båda förstärkningarna Stefan Eriksson (Skogslund) och Jörgen Dunberg (Skövde AIK). Men ju längre matchen led så fick hemmalaget svårt att hålla tempot av naturliga skäl.

Mors dag… en lite speciell dag för mig i år då min egen mamma gick bort i slutet av mars. Men att sätta en blomma på hennes grav, det ska jag göra. För mors dag är det ju i dag. Vi ska kika lite närmare på vad Tidningen Trollhättan har skrivit om vår mor och mors dag förr om åren.

Fullständig vila
Vi kan börja med den 9 maj 1946 då vi hittar en annons i tidningen, där man för förmån för arbetarkvinnornas semesterhem Sommarro i Prässebo kommer att sälja äppelblomman.

Sommarhemmets uppgift är att erbjuda trötta husmödrar några dagars fullständig vila och lugn från de dagliga bekymren och hushållsbestyren. Avgiften är låg, endast 2,50 kronor per dygn. En hel del behövande får dock fri vistelse i hemmet.

Men det behöver säljas många äppelblommor för att få det hela att gå ihop. Blommorna kostar endast 10 öre styck och dessa kan rekvireras från kassören fru Hedvig Smedberg, Klarénsgatan 4 i Trollhättan.

Låta pryda vårdräkten
Knappa två veckor, den 21 maj 1946, senare omtalas äppelblomman (mors blomma) igen i Tidningen Trollhättan. Den vackra, ljusa äppelblomman har nu slagit ut över hela landet, berättas det. En symbol för kärlek och omtanke, som vill sprida lite solsken i många trötta och slitna mödrars gråa vardag.

Mors blomma säljes för första gången i Röda korsets regi och avser att skaffa medel för semestervila för utarbetade mödrar. Härmed uppmanar tidningen i sin artikel att man ska låta pryda vårdräkten eller kavajuppslaget med Mors blomma och att varje butik bör låta en sådan lysa från sina skyltfönster. Varje försåld blomma betyder ju, hur det än är, ett litet handtag för att ge en trött mor en smula vila, och den ro och avkoppling som hon så väl behöver.

Mors blomma bör om inte annat bäras på Mors dag (som 1946 var den 26 maj). På så sätt hedrar man sin egen mor och bidrar samtidigt till en god sak.

Mors dag redan 1607
Mors dag lanserades enligt Nationalencyklopedin 1905 av den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis (1864-1948) och dagen förlades då till den 10 maj.

För Europas del var det Storbritannien och de skandinaviska länderna som först plockade upp på idén om att fira mor. För Sveriges del var det Cecilia Bååth-Holmberg som såg potentialen, och dagen förlades i kalendern till den sista söndagen i maj – där den ju fortfarande befinner sig.

Det har i Storbritannien funnits en äldr, folklig motsvarighet, och det är troligt att det är denna som Jarvis inspirerats av. Den brittiska dagen kallades för Mothering Sunday, vilket urpsrungligen innebar att man denna dag skulle besöka och offra i församlingens moderskyrka. Redan 1607 omtolkades emellertid detta så att barn som börjat tjäna utanför hemmet då skulle få besöka sina föräldrahem, så att säga ”go-a-mothering”.

I Sverige har firandet av mors dag alltmer blivit utbrett. Mödrar visas denna dag extra mycket tacksamhet samt uppvaktas med blommor och presenter.

Bio med mamma
Förra året, den 19 maj 2015, berättade TTELA om två filmer i samma tema som skulle ha premiär kring just mors dag i år, båda filmerna handlar om mödraskap, dels en romantisk komedi (Mother’s Day) med Julia Roberts, Jennifer Aniston och Kate Hudson, dels ett indiedrama (Mothers and Daughters) med Susan Sarandon, Courtney Cox och Christina Ricci. Kanske något att ta med mamma på.

Presenter från förr
Många är de annonser som publicerats i samband med Mors dag. Här nedan kommer ett gäng. Men avslutningsvis, grattis alla mammor på mors dag.

Akrobatflygning vid Fallens dagar 1988, det var en av de uppvisningar som besökarna till eventet erbjöds. Här får vi en närmare insyn på en man, på hans pappa, på ett plan och hur allting började i sovrummet i huset i Lindveden en gång i tiden. 

Trollhättans Tidning skriver på förstasidan den 22 juli 1988 (artikeln är för övrigt skriven av Erling Svensson) att Trollhättan som begrepp också förankras vid flyguppvisningar runtom i vårt land med 34-årige akrobatflygaren Leif Simonsson vid rodren.

Turister som vallfärdat till Trollhättan för att se fallen återuppstå bjuds också på en hisnande upplevelse från luften. I vårt land finns några få som behärskar avancerad akrobatflygning. En av dem är just Leif Simonsson från Trollhättan.

I Lindveden
Plötsligt är flygplanet någonstans uppe i skyn. Antingen emot blå himmel eller bland sommarmoln. Flygplanets ettriga motor talar om var akrobatflygaren Leif Simonsson finns. Leif behärskar som sagt avancerad akrobatflygning – en konst han ärvt från sin far Tage, som för 23 år sedan började bygga flygplanet hemma i sovrummet.

För Leif är att flyga livet, precis som fadern Tage. Så ofta de har möjlighet är de i hangaren och grejar med sitt specialbyggda akrobatflygplan. Att både far och son är akrobatflygare är nämligen världsunikt.

Leif är uppvuxen i Lindveden, men 1988, när artikeln skrivs, är han bosatt i Vänersborg. Liksom fadern är han ofta ute på Malöga – som för övrigt officiellt inte får bära detta namn för att undvika förväxling med Malaga i Medelhavet.

Experiment
Leif är yrkespilot till vardags och kapten på jetplan som trafikerar Trollhättan från en mängd platser ute i Europa. Då flyger han linjerakt. Avancerad luftakrobatik på hemmaplan blir därför totala motsatsen.

Uppvisningar har han ägnat sig åt i 16 år – här och var runtom i landet – men varje år återkommer han till Fallens Dagar i Trollhättan. I år har han bland annat visat sina luftkonster i Norrköping och Bromma. I september blir det också en stor flygdag på Säve där också Leif ska delta.

Med flygplanet som bär namnet Experiment, får Leif publikens sinnen i gungning trots att den står tryggt på moder jord.

Akrobatflygplanet hade 1988, i juli, varit i luften i 20 år – nåja, inte i ett sträck förstås – efter 3 års byggande. Då lade Tage fullständigt beslag på sovrummet därhemma. Hustrun Märta och han själv flyttade i stället upp på vinden. Inledningsvis körde Tage planet öppet, vilket han tyckte hade en viss tjusning. Sedan byggdes en huv.

Modifiering
Etappvis har planet sedan förbättrats. Först bestod motorn av hundra hästar, sedan 130, därpå 160 och inför årets flygningar på 180 hästar. Därför har planets byggts om för de nya motorerna. Framtill är nu planet kraftigt som en tjurnacke.

Andra större modifieringar är vingar med annan profil för att ännu bättre uppnå målen inom högklassig akrobatflygning. Flygplanet har därtill försetts med ändskivor av plexiglas på vingspetsarna. Detta ökar lyftkraften genom att inte lufttrycket rasar så lätt från undersida till översida.

Planet torkas av från insekter som fastnat på vingarnas framkanter. Det får inte sitta en bladlus på vingarna. Planet är därför alltid skinande blankt, så blankt att hela ekipaget i motljus blir som ett bländande smycke.

Svårt att hitta rätt trä
Flygplanet är alltigenom ett hantverk. En detalj, men en oerhört viktig sådan, är att vingbalkarna är gjorda av värmlandsfura.

Tage berättar, innan sonen försvinner bort bland moln och lärksång, att det var svårt att få tag i virke som uppfyllde kraven för att duga till flygmaterial. Det skulle vara tätvuxet, snedfibrigheten måste innehålla vissa värden, kådinnehållet fick inte vara för stort, tryckfastheten minst 500 kg per kvadratcentimeter.

Efter mycket letande hittades till slut det rätta virket, berättar Tage som själv ägnat sig åt motorflyg i 41 år och segelflyg i ett par år.

320 kilometer i timmen
Ett axplock ur uppvisningsprogrammet, som ine helt kan utföras över Trollhättan med hänsyn till bebyggelse och topografi är följande:

Leif låter planet stiga vertikalt och samtidigt göra rollar, vilket innebär att planet snurrar kring sin egen längdaxel tills farten är helt slut. Där vänder han på stället med nosen nedåt genom hjulning. Sedan full fart lodrätt med fortsatt roterande på samma sätt som vid uppstigningen.

Ett annat effektnummer är fyrpunkts momentroll med ett kvarts varv i taget. Med inverterad looping ger det en hisnande upplevelse för publiken, som ser Leif flyga med huvudet upp och ned i looprörelsen.

Ryggflygning, ryggspin, horisontella rollar i serie och kniveggsflygning får den jordiske betraktaren att undra vart tyngdlagen tagit vägen. Med det sistnämnda avses att flyga med ett par vingspetsar rakt ned – de andra således rakt upp – medförande att lyftkraften endast är flygkroppen.

Hastigheten vid uppvisningarna är från 0 till 320 kilometer i timmen. Röken används för att teckna planets snabba rörelser och förstärker effekten av uppvisningen.

– Får han inte bensinstopp, undrar reportern.
– Nej, men det var ett tekniskt pyssel att lösa bensintillförseln när planet ligger på rygg, förklarar Tage, som själv fungerar som kommentator när sonen har uppvisningar.

Superkoncentration
Efter uppvisningen landar Leif, stannar motorn och kliver ur till synes helt oberörd efter en ryggsprinn som fått en del i publiken yra. Han slår sig ned i soffan och dricker en kopp varmt vatten i stället för kaffe.

– Hur är utsikten däruppe, frågar reportern vidare.
– Av utsikten såg jag ingenting.

Inom det totala lugnet dolde superkoncentration under varje bråkdels sekund av uppvisningen – inget utrymme fanns kvar till något annat.

Minst 45 döda
När uppvisningen i Säve närmar sig talar Trollhättans Tidning åter igen med Leif Simonsson. Då är vi inne på den 2 september 1988. Anledningen är att Ramstein-kraschen, där nio italienska flygplan hade uppvisning i luftakrobatik. Ett av planen störtade rakt på en åskådarläktare och exploderade i ett eldhav. Hittills, när artikeln skrevs, hade 45 människor avlidit till följd av olyckan, men många vårdas för livshotande skador.

Direkt efter olyckan ställdes krav på att flyguppvisningar av det här slaget skulle förbjudas.

– Det är inte motiverat med några förbud. Våra program läggs upp med god marginal och strikta säkerhetsföreskrifter, menar Leif Simonsson. Han fortsätter:
– För min del är dessutom en olycka av den typ som skedde i Västtyskland helt otänkbar. Jag är ju ensam i luftrummet.

Den 31 oktober 1988 rapporterar Trollhättans Tidning (Bosse Dahl som artikelskrivare) att Nohab-KMW Turbin AB skulle börja bygga vindkraftverk. Under det närmaste veckorna ska företaget ta fram en offert på kostnaderna för att bygga och utvärdera en prototypanläggning. Upp emot 100 miljoner kronor kommer vindkraftverket, som ska placeras i havet utanför Blekinge, att kosta.

Sju företag har nu tecknat ett samarbetsavtal för projektering av havsbaserade vindkraftverk i Blekinge. Industrigruppen består av, förutom Nohab-KMW Turbin AB också av Asea Brown Boveri (ABB), Cables AB, ABB Generation AB, BPA, Karlskronavarvet och Uddcomb Engineering.

Avtalet
Enligt avtalet ska industrigruppen närmast överlämna en offert – troligen till Sydkraft – på em första prototypanläggning. Under våren ska företagen sedan tillsammans presentera en offert för serietillverkning och installation av ett hundratal vindkraftverk i havet utanför Blekinge.

Prototyp
Det är Nohab-KMW Turbin som ska lämna in den första offersten, med en del av de andra företagen som underleverantörer. Offerten ska omfatta allt från byggande och installation till utprovning och utvärdering av prototypanläggningen, som ska placeras i havet, men förhållandevis nära land för att underlätta tester och justeringar.

Priset
De närmaste veckorna ska ett kostnadsförslag överlämnas till något kraft företag, troligtvis Sydkraft, som det redan förts diskussioner med. Vad slutsumman hamnar på vet inte Nohab-KMW Turbin ännu inte exakt.

– Någonstans mellan 50 och 100 miljoner kronor, säger företagets vd Torolv Mohagen. Han fortsätter:

– Priset vid serietillverkning är ännu svårare att uppskatta.

Tidigare har mellan 50 och 60 miljoner kronor per vindkraftverk nämnts – då vid beställning av ett hundratal.

Utveckling
Nohab-KMW Turbins vindkraftverksamhet är förlagd till Kristinehamn, där utveckling av tekniken pågår.

– Vi har kontinuerligt arbetat med utveckling av vindkraft, säger Torolv Mohagen vidare.

– Under de senaste åren har vi haft en grupp igång som aldrig bestått av färre än fyra ingenjörer.

Komplement
På sikt räknar Torolv Mohagen med att vindkraften ska bli ett värdefullt komplement till övriga energikällor – inte minst sedan miljöaspekterna lyfts fram i debatten.

Problemet är i dag att vindkraften – när det gäller större aggregat – är för dyr. De mindre anläggningarna, som är vanligast, har kommit längre i utvecklingen och ger billigare energi. Nackdelen med de små vindkraftverken är att de även i stort antal ger för liten effekt för att kunna ge något större energitillskott.

– Vi tror att vi kan utveckla de större vindkraftverken så att vi kommer ner i ett pris på mellan 30 och 40 öre per kilowattimme, säger Torolv Mohagen.

Det motsvarar vad andra nybyggda energianläggningar måste ta ut för att gå runt, men är dyrare än vad äldre kraftverk kostar att driva.

Tre megawatt
Prototypanläggningen till Blekinge bygger på det vindkraftverk Nohab-KMW Turbin levererade till Näsudden på Gotland för fyra år sedan. Den ger tre megawatt, vilket är mycket för ett vindkraftverk. De flesta anläggningar ger mindre än 200 kilowatt.

Ett kärnkraftverk producerar mellan fem och sex terrawattimmar årligen.

Köpta komponenter
Resulterar offerterna i beställningar kommer aggregaten delvis att byggas i Nohab-KMW Turbins verkstad i Trollhättan. Men det betyder inte att företaget behöver nyanställa.

– Vindkraftverk är i hög grad baserade på inköpta komponenter, säger Torolv Mohagen.

Mer vindkraft
Nohab-KMW Turbin har också, tillsammans med ett västtyskt företag, lämnat en offert till ett svensk-tyskt samarbetsprojekt på två landbaserade vindkraftverk. Det ena ska placeras i Västtyskland, det andra i Sverige.

Fortsätter utvecklingsarbetet som Nohab-KMW Turbins ledning hoppas kan vindkraften i framtiden komma att betydligt öka sin andel av företagets verksamhet.

Den 19 september 1988 publiceras artikeln Strömslund unik 100-åring 1989, skriven av Erling Svensson. Det här får vi veta:

Ett för vårt land helt enastående bebyggelsehistoriskt och samhällshistoriskt minnesår kan firas i Trollhättan 1989. Då är det nämligen 100 år sedan Strömslund, landets första planerade egnahemsområde, började byggas.

Visserligen skedde detta i Vassända-Naglum, men egnahemsområdet förknippades med Trollhättan där det senare också kom att bilda en särskild stadsdel.

Se ned på Trollhättan
Men älven och senare den tomma älvfåran som skiljelinje, har Strömslund fått en särprägel som bibehållits vid sidan av övriga Trollhättan.

Alla strömslundare, eller srumslunnare, är noga med att understryka att de är bosatta på den västra sidan om älven – den rätta sidan.

Strömslundarna har också genom områdets topografi möjlighet att se ned över Trollhättan och de övriga trollhätteborna från Vimpelkullen, varifrån en monumental utblick möter betraktaren ända bort mot Hunnebergs sluttningar.

Särskild anda
De i Strömslund bosatta känner en alldeles särskild samhörighet, vilket ge uttryck i föreningsliv med mera. Yngre generationer tar upp det som är Strömslundsanda och Strömslundskänsla och för på så sätt stadsdelens speciella atmosfär vidare. Därmed ges Strömslund en kulturminnesvård som får en bred förankring.

Strömslund innehåller mycket utöver Strömsberg. Äldre bebyggelse, men också ny, trädgårdarna, forngården, butikerna, kråkorna, konsthantverkarna och den berömda kastanjen.

Ovanför det forna Trollhättan
Allt tillsammans bildar begreppet Strömslund som förutom att vara riksunikt som vårt lands första detaljplanerade eganhemsområde också av riksintresse genom att det ligger strax ovanför det forna Trollhättan och därmed hamnar i ett stråk med spår och bebyggelse kring älven ända upp mot Karlsberg.

Med anledning av stadens 100-årsjubileum har invånare under våren bjudits in till Strömkarlens aktivitets­hus för att dela minnen och erfarenheter från det senaste seklet.

Hur var det egentligen att växa upp i Trollhättan för 80 år sedan? Det har invånare fått berätta om på Strömkarlens aktivitetshus. Vid fem tillfällen under våren har olika ämnen behandlats – familj, skola, arbete, fritid och boende.
Gun Sjöholm är 86 år och uppväxt i Skoftebyn. Tillsammans med sina föräldrar och sju syskon bodde hon i ett hus med ett rum och kök – ­husets övervåning hyrdes ut.
– Det var faktiskt inte så trångt för alla var aldrig hemma sam- tidigt. Så fort någon gifte sig flyttade de ut. Men visst var det annorlunda. I dag bor jag ensam i tre rum och kök, säger Gun Sjöholm.
Familjen odlade grönsaker i trädgården och slaktade varje höst en gris så de hade mat under vintern. Vatten hämtade de i en brunn i trädgården och där var också utedasset. Även Rut Åhlander som växte upp på Kungsgatan hade utedass. Hon är 100 år och bodde tillsammans med sin mamma och sina tre syskon.
– Vi delade utedass med två ­andra familjer medan de rika hade ett eget med två holkar. Det var stor klasskillnad förr, berättar Rut ­Åhlander.
Någon dusch fanns inte utan ­familjen gick till badhuset en gång i månaden. På sommaren badade de i kanalen och där tvättade de även sina mattor.
– Vissa tvättade också kläder i kanalen men vi hade tvättstuga på gården. Tvätten kokades och sedan sköljdes med iskallt vatten.
Under andra världskriget var det ransoneringstider och alla fick hämta kuponger hos kristidsnämnden. Oron för flygattacker var stor så städerna mörklades nattetid.
– I flera år fick vi sätta mörkläggningspapper på fönstren på kvällarna så inget ljus syntes utifrån, säger Rut Åhlander.
Alla är de överens om att Trollhättan har varit en bra stad att växa upp i.
– Jag tror nog att vi hade roligare än vad de har nu. Vi gick till Folkets park och dansade och när det var slut gick vi hem till Skoftebyn. I dag hade det nog inte gått att gå hem ensam utan att något händer, säger Gun Sjöholm.
– Det har varit bra här i Trollhättan. Är jag utomlands längtar jag hem. Borta bra men hemma bäst som man brukar säga, avslutar Rut Åhlander.

Lisa Skeppstedt

I dag ska vi till Trollhättetinget för nya berättelser om vad som pågått rent kriminellt i vår stad. Vad sägs om ett skilsmässomål där mannen rest utomlands och inte hörts av på tre år, nedhuggna fruktträd och en spark i baken? Det och mer därtill står att läsa härunder.  I tid befinner vi oss i oktober-december 1908. 

För åverkan och skadestånd
hade snickaren AUG i Strömslund instämt fiskhandlaren AJM därstädes. Svaranden hade bott i kärandens hus i 7 år. Parterna hade städse varit goda vänner, tills för några månader sedan, då ovänskap uppstått. Till följd häraf hade käranden uppsagt svaranden till afflyttning. Innan den sistnämnde flyttade hade han huggit ned ett par af de största och vackraste fruktträden i kärandens trädgård. Nu hade, som sagdt, AUG stämt AJM med yrkande att af AJM utfå sammanlagt 100 kronor som ersättning för den förlust han genom svarandens handlingssätt lidit.

Svaranden bestred genom sitt ombud käromålet och förklarade att han för flera år sedan erhållit träden till skänks af käranden med löfte att få bortföra desamma när han en gång flyttade ifrån käranden.

Kärandens ombud bestred att hans hufvudman någonsin gifvit ett dylikt löfte.

Svaranden begärde uppskof för bevisningens förebringande. Målet uppsköts.

Vid nästa tillfälle hade förlikning ingåtts mellan käranden och svaranden. Svaranden har förbundit sig att ersätta värdet af träden.

En spark i bakändan
I ett mål mellan allmänna åklagaren och EO i Kyrkebyn angående fylleri å allmän väg hördes ett par vittnen som berättade att de närvarit vid ett polisförhör, då svaranden erkänt att han den 25 juni gifvit målsägare KJO i Kyrkebyn en spark i bakändan.

Svaranden vidhöll sitt då gjorda erkännande, men framhöll som en förmildrande omständighet att han vid misshandelstillfället hade haft ett par smärtingsskor på fötterna hvadan målsägarens bakända säkerligen icke haft något större med af sparken.

Uppskof

För utevaro
dömdes PP i Lilla Edet, åtalad för hemfridsbrott, att böta 5 kronor samt ålades vid vite af 15 kronor att inställa sig vid nästa sammanträde.

För djurplågeri 
dömdes en åkare i Trollhättan att plikta 30 kronor.

För samma förseelse dömdes FK i Strömslund att böta 10 kronor. Djurplågeriet hade bestått däri att svaranden haft ett par kaniner instängda i en för trång låda, där djuren legat alldeles hopklämpda under det att det transporterats på järnväg.

Soldaten SL från Stora Mellby socken pliktade 30 kronor för att han härom dagen kört med en utmagrad och selbruten häst från Stora Mellby in till Trollhättan.

En brist i vår svenska lag
är onekligen den att en domare icke äger rätt att döma en oförbätterlig alkoholist till att intagas på förbättringsanstalt för drinkare eller ett så kallat alkoholisthem. Ordföranden vid tinget, häradshöfding Strandmark, uttalade också i måndags, då i ett mål i hvilket en åt dryckensskapslasten svårt hemfallen person stod som svarande, ett önskemål att en dylik lag stiftades.

Arbetaren FJF i Trollhättan hade den 5 oktober instämts till tinget att svara för fylleri. FJF dömdes till tre fylleriförseelser att böta 15 kronor för hvardera eller tillsammans 45 kronor.

Lik sagans Fenix
som brann upp otaliga gånger, men för hvarje gång uppstod ur askan i föryngrad gestalt, torde på goda grunder gästgifvaren STM i Lilla Edet få anses vara. Nykterhetsvännerna där på platsen må protestera och petitionera, tigga och be myndigheterna huru mycket som hälst om att få den eländiga STM-ölkrogen inom samhället afskaffad, så hjälper det dock inte. Ölkrogen existerar än i dag och dess ägare må bli dömd huru många gånger som hälst, så gör han sig dock skyldig till samma förseelser, och återkommer gång på gång lika nykter och lefnadsfrisk till tinget, för att där stå till svars för detsamma.

Nu var gästgifvaren ånyo instämd för olaga ölservering. Men denna gång hade han inte infunnit sig personligen utan var företrädd genom ombud, vice hradshöfding K Haij, som inlämnade en skrifvelse, i hvilket åtalet bestreds. Skälen härför voro desamma, som svaranden förut i sina inlagor användt, nämligen att han till föreståndare för ölkrogen antagit en person som skriftligen åtagit sig ansvaret för krogens skötsel i öfverensstämmelse med lag och förordning och så vidare. Målet uppsköts till nästa sammanträde.

Ett par veckor senare var det dags igen, denna gång var också kyparen BK svarande i målet. Flera vittnen voro inkallade och medgåfvo att de å gästgifvaregården erhållit öl med mat, men de vittnen som voro boende å Lilla Edet hade antingen varit i sällskap med främlingar, själfva varit på resande fot eller uppgifvit att de icke där varit bosatta.

Vid ett tillfälle hade öl serverats under gudstjänsttid. Det handlade om en gudstjänst i Fuxerna kyrka och BK menade att han blivit upplyst om att gudstjänsten var slut. Uppskof begärdes av svaranden.

Skilsmässomål
AM har inlagt ansökan om skilsmässa från sin man, som i augusti 1903 afrest till Amerika och sedan 1905 ej afhörts. Två af AM inkallade vittnen upplyste om att förhållandet makarne emellan varit godt, men att mannen afrest till Amerika ”för att tjäna pängar”. De två första åren hade bref ankommit från honom, men sedan successivt upphört.

Notisdags. I dag ska vi ta reda på vad en samtida läsare av Tidningen Trollhättan fick veta i dagens skörd av smånyheter. Dessa är från augusti-oktober 1907.  

Dömd stortjuf
Förre straffången JPJL från Göteborg dömdes i tisdags för tillgrepp av ett par byxor i Trollhättan af Väne häradsrätt för siunde resan stöld till två års straffarbete och fyra års vanfreid utöfver strafftiden. JPJL har dessutom i Norge dömts för fyra resor stöld.

Logen Magnus Åberg
behandlar om måndag kväll det förslag till hyresaftal rörande lokal i IOGT:s ordenshus, som på logens begäran upprättats och godkänts af öfriga, förut i ordenshuset logerande loger.

Välsignad vare han
Föreståndaren för medicinalväxtodlingen Esperanza, direktör Tom von Post, har en tid sysslat med experiment som afsett ur bensin för automobilbruk aflägsna den obehagliga lukt som uppstår vid förbränningen. Experimenten ha redan ledt till lofvande resultat. Uppfinnaren har erhållit anbud från en Londonfirma, men vill först slutligen afprofa uppfinningen innan han inlåter sig på köpeunderhandlingar.

Utskänkningsrätten å Grand Hotell
Nämnden har godkänt Trollhättans brännvinsbolag angående begärda rätt att öfverlåta utskänkningsrätten å Grand Hotell från 1 oktober 1907 till 31 oktober 1910 åt källarmästaren Emil Karlsson för ett belopp af 600 kronor per kalenderår.

Olyckshändelse
En fyraårig dotter till snickaren KJ i Stafvereds mosse blef i onsdags eftermiddag, under det att hon lekte på gatan utanför Elektriska mejeriets filial, öfverkörd och illa tilltygad i hufvudet af en järnvägshotellet tillhörig skjuts.

Till följd af att ett af åkdonets hjul tappades blef hästen skrämd och satte af i vildt sken. Körsvennen, som tagit plats på en å vagnen stående tunna, föll utaf vagnen, och erhöll åtskilliga skråmor.

Dålig lingonskörd
har det i år blifvit i norra Elfsborgs län. För den fattigare delen af befolkningen lönar det icke mödan att draga ut i skog och mark för att plocka ”kröser”. Förtjänsten blefve så särdeles klen. Följden häraf har blifvit att det är hardt när omöjligt att få några lingon till husbehof. I så fall måste man rekvirera dem från långt aflägsna bygder och då blifva de ganska dyra, sannerligast som priset å lingonplatserna redan är tillräckligt högt. Därtill har frosten kommit och förstört det lilla som finns.

Männen likställda med damerna
Damernas benägenhet att åka i herrkupéer, ehuru i tågen funnits särskilda damkupéer, har nu från järnvägsbefälets sida besvarats med en ukas, som tillkännager, att på den järnvägssektionen, hvari linien Stockholm-Upsala ingår, damkupéerna helt enkelt indragas i alla bantåg, som ej gå hela sträckan Stockholm-Krylbo eller längre norrut, i hvilka tåg dock endast skall finnas en damkué. I tågen mellan Upsala och Stockholm finnas numera inga damkupéer.

Damkupéerna har i regel gått tomma och damerna har trängts till och med i rökkupéerna.

Häftigt åskväder i oktober
Ett ytterst häftigt åskväder drog i onsdags förmiddag öfver västra Sverige. Vid 9-tiden kom en rägnskur. Strax därpå började blixtar korsa rymden och den ena knallen efter den andra låta höra sig. Ovädret tilltog snabbt och nådde mellan half tio och tio-tiden kulmen i trakten af Göteborg. Tordönet var då så våldsamt att jorden formligen skakades.

Blixtar slog ned på flera ställen, åstadkommande förödelse och olyckor.

Egendomligt nog kände man i Trollhättetrakten icke under dagens lopp minsta spår af ovädret.

Statens vattenfall
Till sakkunniga för biträdande inom jordbruksdepartementet vid utarbetande af nytt förslag för tillgodogörandet af statens vattenfall har jordbruksministern utsett ledamoten af första kammaren, professor JG Richert, ledamoten af andra kammaren, ingeniör O Nylander, och vice häradshöfding, Ernst Hagelin.

De sakkunniges uppdrag omfattar också att afgifva förslag till förvaltningsbestämmelser rörande statens vattenfall, motsvarande dem som gälla för kronans jordbruksdomäner och som meddelades i kungörelsen af den 10 november 1882.

För höjandet af det mindre jordbruket
föreslår landtbruksstyrelsen hos regeringen, att såväl män som kvinnor skola få deltaga i de studieresor, som hvarje år länsvis anordnas genom hushållningssällskapen. Vid uppgörandet af plan för studieresor för kvinnor bör särskildt iakttagas att sådana platser besökas, där trädgårdsskötsel, fjäderfäafvel och andra grenar af hushållningen, hvilka närmast falla inom kvinnans verksamhetsområde, stå högt och omfattas med intresse. Till deltagande i dessa studieresor skola antagas endast de som lifnärt sig af jordbruk om under 40 har åker eller jordbruksarbete. Landtbruksstyrelsen föreslår samtidigt att kvinnor skola få deltaga i undervisningen för mindre jordbrukare. För anskaffande af en modellsamling för undervisningen hemställes om ett anslag af 1 000 kronor.

Bryggeriarbetarne i Trollhättan bilda fackförening
I lördags afton bildades härstädes en afdelning af Svenska bryggeriarbetareförbundet, i hvilken samtliga inom yrket arbetande, både män och kvinnor ingingo.

Egendomarne Vårvik och Knorren
har af Trollhätte Kanalvärk utarrenderats till Karl Johansson för 510 kronor. I arrendet ingå icke manbyggnad och trädgård.

En hemsk olyckshändelse
timade nere i torsdags nere i gamla plåtslageriet vid Nydqvist & Holms mekaniska verkstad. En ung, nygift arbetare, CA, från Skoftebyn, som sysslade med en remledning, råkade fastna i densamma med påföljd att han följde med några hvarf omkring, hvarvid båda benen svårt skadades. Det ena måste genast efter ankomsten till Vänersborgs lasarett aftagas. Huruvida han får behålla det andra benet är ovisst. Tillståndet är mycket betänkligt.

Polisen tog hästen
En torpare under Velanda i Åsaka kom i går körande in till Trollhättan med en häst, som utom det att han var mycket mager hade flera stora sår under seldonen. Polisen tog hästen selade af den, och skickade både gubbem och hästen till veterinär för besiktning. Efterspel torde följa vid tinget.

Danskar på studiefärd till Trollhättans skolor
I tisdags besöktes samhället af 5 danskar som med intresse togo del af härvarande anordning för undervisning i slöjd och huslig ekonomi. De resande voro samtliga från Aarhus och utgjordes af sognepräst Lyngby, skolinspektör Buur, öfverlärare Mäåller, lärare Mousten och disponent Jensen.

Vänersborgs äldsta innevånare
änkefru Hedvig Kristina Zetterström, afled den 23 september 1907 i en ålder af 95 år. Hon var sedan 1880-talet änka efter handskmakare Vilh. Zetterström och har varit bosatt i Vänersborg i omkring 60 år.

233 år yngre
har Första kammaren blifvit genom de senaste 12 förrättade valen. Det låter betydligt och är häller ingen oväsentlighet. Medelåldern i vår senat sjunker därigenom med öfver 1,5 år. Men så hög som siffran är förmår ändå icke denna sänkning åstadkomma någon radikal förändring i Första kammarens karaktär af ”gubbhus”, skrifver en Stockholmstidning.

Rubriken för detta inlägg stod att läsa i Tidningen Trollhättan den 8 december 1967. Då hade rättsstatistiken för Trollhättans polisdistrikt visat att det sammanlagt anmälts 266 olika brott under föregående månad. 

Det är framför allt inbrottsstölderna, andra stölder och snatteri som dominerar, 51 inbrottsstölder och 72 andra stölder har anmälts.

Skadegörelsebrotten ökar också. 25 sådana anmäldes under november. Samma månad året innan (1966) var det 20 och under 1965 i november var det 15. Även tillgreppen av mopeder och cyklar ökar.

1965: 12 mopeder / 21 cyklar
1966: 14 mopeder / 16 cyklar
1967: 16 mopeder / 23 cyklar

Ur statistiken nämner vi i övrigt följande: novembersiffrorna för 1965 respektive 1966 inom parentes:

Misshandel: 6 (3, 9)
Brott mot frihet och fred: 1 (3 under 1966)
Våldtäkt: 1 (1 under 1966)
Övriga brott mot 6 kapitlet, brottsbalken: 3 (4 under 1965)
Tillgrepp av bilar: 22 (11, 29)
Tillgrepp av motorcyklar: 0 (1, 1)
Bedrägei eller annan oredlighet: 4 (4, 6)
Förskingring: 1 (1 under 1966)
Brott mot allmän verksamhet: 1 (1, 2)
Ämbetsbrott: 1 (0, 0)
Rattfylleri och rattonykterhet: 9 (19, 6)
Smitning: 14 (5, 13)

En annan artikel med statistiskt innehåll hittar vi i Tidningen Trollhättan den 19 januari 1945. Artikeln har titeln ”2 076 personer hördes av kriminalen år 1945″ med den något svårgreppade underrubriken ”Som bl a handlagt 14 383 ärenden och återställt 58 328 kr till sina rätta ägare”. Mycket siffror det där.

14 383 ärenden som sagt. Det utgör en påfallande ökning mot föregående årsrapport, enligt vad kriminalöverkonstapel Algot Gustafsson meddelar. Dessutom utgöres denna siffra av mera kvalificerade ärenden än vanligt, vilket dock inte betyder att trollhätteborna är mera brottsligt lagda än befolkningen i andra städer; snarare tvärtom.

En betydande del av alla ärenden har nämligen förorsakats av inflyttade personer, både från andra städer och andra länder. 24 inbrott gjordes i staden under det gångna året, varvid tjuvarna lyckades komma över 4 365 kronor. Antalet fall av stöld och snatteri uppgår till 515 av vilka man lyckats klara upp 350. Av de 64 598 kronor som förkommit, har kriminalen återskaffat 50 061 kronor. Ärenden om borttappad egendom uppgår till 28 i protokollet, och av förlorade 3 705 kronor, har man lyckats få tillbaka 2 730 kronor.

I staden har anmälts sammanlagt 749 brott och förseelser och antalet uppklarade uppgår till 529 stycken. Hela antalet brott, förseelser och andra liknande ärenden i staden uppgår till 13 136.

Aderton eldsvådor har kriminalpolisen haft under utredning och antalet barnavårdsärenden uppgår till 59. 11 personer har häktats under år 1945, medan 83 personer anhållits. Av dessa var 3 minderåriga, 71 var av mankön och återstående 9 kvinnor. Antalet åtalade personer uppgår likaledes till 83. Från andra distrikt begärda utredningar, efterspaningar och undersökningar har gett upphov till 132 ärenden.

Slutligen kan nämnas att man sammanställt 1 143 tjänsterapporter av vilka framgår att sammanlagt 2 076 personer varit i förhör hos kriminalen, vilket gör nära 6 förhör per dag, medräknat söndagar och andra helgdagar.

Bara detta är ju ett ganska ansenligt arbete, och man förstår överkonstapel Gustafsson mer än väl (för så står det i artikeln), då han framhåller att kriminalpolisens styrka – 5 man med överkonstapeln – är för liten för att den ska räcka till. Alla ärenden kan härigenom inte ägnas en så noggrann undersökning, som vore önskvärt, utan man får ta de mest angelägna arbetena först och låta de mindre viktiga ligga så länge. En undersökning av polisstyrkan hör alltså till kriminalöverkonstapel Gustafssons mest angelägna önskningar.

Under våren 1988 debatterades den kommande byggnationen av Pingstkyrkan på Strandgatan högljutt, bland annat i Trollhättans Tidning. Det var inte fråga om finansiering, församlingsmedlemmarna skulle själva stå för de 20 miljoner kyrkan beräknades kosta, men bygglovet ville kommunen inte ge.

Frisk fläkt för Trollhättan
Den 8 januari publicerar tidningen en bild på hur den kommande kyrkan ska se ut där den planeras vid vattnet. En stor trevåningsbyggnad. Den till bilden hörande artikeln är skriven av Fredrik Fryklund.

– En frisk fläkt för Trollhättan, menar pingstpastor Bo-Anders Stenstrand.

Pengarna ska församlingen få ihop genom bidrag från sina 700 medlemmar, som bland annat erbjuds särskilda lån för att klara sitt offer till kyrkan.

Tomten Sjöfrun 8 har man redan köpt för 900 000. Församlingen köpte dessutom nyligen in fastigheten ovanför, Televerkshuset, av Stockholms Badhus för 9 miljoner.

– Därmed ska vi slippa problem med servitut och besvär från närmaste granne, förklarade Bo-Anders Stenstrand.

Hela projektet bygger på att församlingen ställer upp och betalar allt ur egen ficka. Offervilligheten är stor – att samla in 900 000 kronor för att köpa tomten på Strandgatan gick mycket enkelt. Vid ett enda tillfälle fick man in en halv miljon kronor.

Gott exempel
Men nu är det drygt 20 miljoner som ska samlas in. Redan till nästa sommar Bo-Anders Stenstrand att man ska fått in tolv av dessa miljoner.

– 24 familjer, församlingens styrelse och byggnadskommitté har föregått med gott exempel och satsat 1,4 miljoner, berättar han.

Banklån
I ochmed att principbeslutet om bygget är taget börjar också insamlingsarbetet på allvar. Stenstrand hoppas att gifta par ska satsa 40 000 kronor och enskilda församlingsmedlemmar 25 000 vardera. Handelsbanken erjuder var och en att ta medlemslån för att klara denna stora utgift.

Utmaning
Det här är församlingens största utmaning sedan den bildades för 70 år sedan, men vi kommer att klara det, säger Bo-Anders Stenstrand, som varit med om liknande projekt på andra håll och även där har man lyckats med det till synes omöjliga.

Konsertlokal
För dessa pengar får församlingen en ny kyrka i tre våningar, med bland annat en kyrksal som ska kunna rymma totalt 900 besökare.

-Den ska inte bara användas för Pingstkyrkans räkning. Vi är beredda att upplåta den, till exempel till kommunen, som konsertlokal. Därför arbetar vi för att lokalen ska få bra akustik, berättar Bo-Anders Stenstrand vidare.

Café
På första planet tänker man sig också ett café med plats för 240 personer.

– Vi är också beredda att sommartid ha café med uteservering på Strandgatan, säger Bo-Anders Stenstrand.

Motion
Utöver redan nämnda skissar man på studior för både närradio och när-tv. Man skissar också på motionslokaler med bordtennis och squash. I den övre våningen blir det expeditionslokaler och församlingsrum för olika församlingsändamål.

– Vi tänker ha verksamheter för både barn, ungdomar, pensionärer och invandrare. Bland annat ska det bli en särskild kyrksal med 200 platser för den finska församlingen.

Kritik
Pingstkyrkan är beredda att dra igång bygget så snart bygglovet är klart, det trots att insamlingsarbetet inte hunnit så långt.

– Vi har sådana bankkontakter att det ordnar sig.

Han är väl medveten om att alla politiker inte är helt förtjusta över att det byggs en stor pingstkyrka vid Strandgatan.

– Kritikerna vet inte vad vi tänker göra här. Vill man ha verksamheter med liv på Strandgatan bör man satsa på Pingstkyrkan.

Klartecken
Dagen innan, den 7 januari, skulle kommunstyrelsen ha gett klartecken till den nya Pingstkyrkan, men efter en lång diskussion enades politikerna om att avvakta med beslutet.

Många politiker ställer sig kritiska, så väl som vänsterpartiet kommunisterna som centern och moderaterna uttalar sig mycket kritiskt till att låta den nya Pingstkyrkan dominera strandlinjen. Inte heller bland socialdemokraterna är man helt överens.

Tvivel
Kommunalrådet och socialdemokraten Lars Jonsson var från början inne på linjen att Pingstkyrkan skulle få klartecken, men när han märkte den stora tveksamheten föreslog han i stället att idéskissen om Strandgatans framtida utformning skulle gå ut på remiss till alla nämnder och politiska partier, ett förslag som alla ställde sig bakom.

Insändare
Också insändarsidorna går varma kring Pingstkyrkans byggande. Den 9 januari frågar sig Kristen moderat i Trollhättan vad moderaderna har emot Pingstkyrkan. Person i fråga menar att dennes besvikelse är stor över politikernas envishet att inte låta pingstförsamlingen bygga sin kyrka. De äger ju ändå tomterna. Vidare menar skribenten att politikerna hindrar den företagsamhet som pingstförsamlingen står, vilket innebär ett slag i ansiktet mot fri företagsamhet.

Fortsatta turer
Den 15 januari är politikerna inte bara oeniga om Pingstkyrkan utan också om vilket beslut som egentligen fattades vid det senaste sammanträdet.

– Beslutet om Pingstkyrkan sköts upp till den 11 februari. Då kommer det att tas i kommunstyrelsen, säger kommunalrådet Lars Jonsson.

– Nej, innan beslutet tas måste hela planen för Strandagatan godkännas av fullmäktige. Det lovade Lars Jonsson, säger Per Gunnar Modigh (vpk).

Redan i november
Men samtidigt ställer man sig frågan: fattades beslutet om pingstförsamlingens nya kyrka redan i november 1987 när kommunalrådet Lars Jonsson meddelade att kommunen inte hade några invändningar mot att Pingstkyrkan köpte fastigheten.

Det menar nämligen flera politiker, som anser att det inte finns mycket att diskutera.

Men beslutet fattades av kommunalrådet Lars Jonsson ensam: kommunstyrelsens ordförande fattar inte sådana beslut på delegation.

Känsligt
– Men det finns inget som hindrar att han vänder sig till kommunstyrelsens arbetsutskott för att rådgöra om det gäller ett känsligt ärende, påpekar kommunalrådet Gösta Davidsson (m).

Pingstkyrkans bygge är ett mycket känsligt ärende, menar Gösta Davidsson vidare. För det första krävs det en stadsplaneändring för att man ska få bygga en kyrka vid Strandgatan.

Det tycker dock inte Lars Jonsson. Samtidigt som Lars Jonsson godkände köpet pågick också planarbetet angående Strandgatans senare utformning.

Inte ensam
– Därför borde ärendet varit uppe i arbetsutskottet för länge sedan, menar Gösta Davidsson.
– Jag har fått pådelgation att fatta sådana beslut. Dessutom hade ärendet beretts av planeringskontoret så jag var inte ensam om beslutet, säger Lars Jonsson.

Köpet i sig ger bara Pingstkyrkan rätt att bygga bostäder på den aktuella tomten. Men Lars Jonsson sticker inte under stol med att pingstförsamlingen fått muntliga löften om att en ny kyrka ska få byggas på Strandgatan.

– Förutsättningen är att det blir en kyrka som passar bra in i miljön, inte en stor fyrkant bara.

Nytt liv
Lars Jonsson tycker att den planerade Pingstkyrkan med alla dess aktiviteter är precis vad som behövs för att ge Strandgatan nytt liv.

Hans partikamrat Åke Strandlind håller med.

– Pingstkyrkan kommer att skapa liv och rörelse på Strandgatan. Jag tror att det kommer bli en bra verksamhet.

– Jag förstår över huvud taget inte den inflammerade debatten. Pingstkyrkan har ju redan köpt marken, då är det väl inte mycket att diskutera. Det blir byggnadsnämndens sak att se till att det blir en byggnad som passar in i strandlinjen.

Miljövän
Signaturen Miljövän frågar sig på insändarsidan dagen efter (16 januari): Vi vill väl bevara och inte förändra Strandgatan? Bygg inga stora byggnader, utan små och låga. Och bygg i samma stil som de gamla hus som nu finns där.

Signaturen En 20-årings reflexioner försvarar kyrkans finansieringsplan. Det handlar inte om att kyrkans medlemmar skulle vara rädda för att bli av med sina tillgångar och ofrivilligt tvingas ge en större summa pengar än vad deras ekonomi tillåter. Församlingen har enhälligt röstat ja till kyrkbygget efter att haft ett helt år på att tänka över ekonomiska och andra konsekvenser.

På Strandgatan 1921
In en debattartikel den 22 januari skriver Oskar Hörmander att det inte är första gången som Pingstkyrkan befinner sig på Strandgatan, att den tidigt fick sin placering just där. Pingstförsamlingen kom till Trollhättan 1915. Länge hade den ingen egen lokal. Den sökte på olika håll och kom från pingsthelgen 1921 att ha sina möten i Arbetarföreningens hus. Hörmanders förhoppning är att församlingen åter igen ska få verka på denna gata, men denna gång i mer ändamålsenliga lokaler.

Samma dag publiceras en ny insändare, av signaturen Nyfiken. Skribenten tycker det är intressant att så många intresseriktningar är engagerade: politiska, religiösa, samhällsbyggare och så vanligt folk. Själv tycker person i fråga att Strandgatemixen med Swania, Pingstkyrkan, Älvhögsborg plus lite nostalgiska äldre byggnader är en perfekt och spännande blandning.

Stadens viktigaste finrum
Moderatpolitikern Sten Axelsson skriver i en debattartikel den 27 januari att miljön i området har ett stort historiskt, skönhetsmässigt och socialt värde för de som vistas där och för de som kortvarigt besöker.

Men en stad är inte statisk. Det är en levande organism som ändras med tiden och förändras efter tidens behov, och skulle inget göras alls, skulle den ändå förändras.

Sten Axelsson tycker inte att det är konstigt att denna stadsplanefråga starkt engagerar en hel mängd människor, inte minst de politiska partierna och kulturella föreningarna. De politiska partierna har här ett stort ansvar när det gäller att lyssna på opinionen bland människorna och själva ta ställning. Det är stadsplaneringen som, i förevarande fall, är de politiska partiernas ansvar, inte främjandet av en viss folkrörelses eller förenings utveckling.

Museal karaktär
I en rapport framgår att trollhätteborna och besökande turister i alltför ringa utsträckning rör sig i området. Det påståendet har fog för sig. Risken är att denna miljö kan få en alltför museal karaktär. Det innebär inte, menar Sten Axelsson, att man ska gå till den motsatta ytterligheten genom att förvandla finrummet till ett marknadstorg eller hålligångplats.

Ännu en tomt
Den 29 januari meddelar Trollhättans Tidning att pingstförsamlingen är på gång med ett tredje tomtköp, Sjöfunt 7.

– Vi behöver tomten för att få plats med kyrkan. Det skulle ge oss en mycket mer ändamålsenlig tomt att jobba med. Husen ska inte rivas, säger Kurt Birgersson, ordförande inte Pingstkyrkans byggnadskommitté.

Dominerande
Per Gunnar Modigh har inte ändrat inställning till Pingstkyrkans bygge vid Strandgatan.

– De köper ju fastighet efter fastighet för att få plats med sin kyrka. Det visar att kyrkan blir så dominerande att den borde läggas på en annan plats.

Omritad
Kurt Birgersson håller inte med.

– Bilden av kyrkan som gått ut i Trollhättans Tidning är missvisande. Sedan dess har kyrkan också blivit omritad. Kyrkotaket har sänkts en meter och huskroppen har dragits in fem meter från gatan.

Vi återkommer till Pingstkyrkebygget vid ett senare tillfälle.

I dag är det Svenska flaggans dag, Sveriges nationaldag. Det får vi ju uppmärksamma genom att titta lite närmare på vad som skrivits i Tidningen Trollhättan om just denna dag genom åren.

Den 25 maj 1946 skriver man att bestyrelsen för Svenska flaggans dag avgjort vilka personer som kommer att tilldelas flaggor den 6 juni. Bland dessa återfinns ett antal personer från Trollhättan med kringliggande orter. De är:

* bryggeriarbetare Fritz Andersson, Trollhättan
* textilarbetare G E Andersson, Sjuntorp
* radioreparatör K E Blixt, Vänersborg
* smältverksarbet E H Eriksson, Vargön
* före detta skogsarbetare Gustaf Gudmundsson, Göta
* pappersarbetare Erik Johansson, Vargön
* änkefru Teresia Johansson, Lilla Edet
* järnarbetare N E Kjörnsberg, Trollhättan
* chaufför N B Land, Trollhättan
* avsynare Gunnar Lööf, Trollhättan
* sulfitarbetare Hj Mattiasson, Lilla Edet
* byggnadssnickare A F Olsson, Vänersborg
* före detta sjukskötare J L Strömberg, Öxnered
* arrendator Gustaf Thomander, Trollhättan
* pappersbruksarbetare Ernst Örnberg, Vargön

Man nämner dock inget i den här texten vilka kriterier man utgått från.

Förnämligt program
Väl på flaggdagen, den 6 juni 1946, uppmärksammar man på att samling ska ske på Drottningtorget, klockan 18.30. Där kommer man att få lyssna till stadens musikkårer, sång av manskörer och högtidstal av riksdagsmannen och prosten Harald Hallén. Flaggöverlämning med mera ingår också i det förnämliga programmet.

Ingen affär
Fyrtio år senare, den 8 juni 1988, rapporterar lokaltidningen att nationaldagen firades med lugn och värdighet. Uniformer och tal, folkdräkter och marschmusik. Så kan nationaldagsfirandet sammanfattas, kontemplerar skribenten Michael Steen.

Att vara svensk känns ganska bra, men det är inget man behöver göra någon affär av. Ungefär så kan nationaldagsfirandet i Sverige beskrivas. Vi kan texten till nationalsången (i alla fall första versen), men vi sjunger tyst. Vi hurrar fyra gånger för fosterlandet, men bara om någon ber oss och då med nedslagen blick.

Formellt
Vårt kynne, om det nu finns något sådant, inbjuder kanske inte till sydländsk glädje och yra, men nog vore det roligt om firandet kunde vara lite mindre formellt. För det är inget fel på publikintresset.

Musikkår
I Trollhättan marscherades det från Drottningtorget till snäckan, med Andreaskyrkans musikkår i spetsen. Kulturnämndens ordförande Ingvar Frisk hälsade välkommen och kommunalrådet Lars Jonsson höll tal, och sa bland annat:

– Vi svenskar har anledning att vara tacksamma över mycket. Vi har levt i fred i 75 år. Många har också sökt sig till vårt land undan krig och förföljelse. Vad gäller naturmiljövård har mycket gjorts, men mycket återstår också att göra. Det förpliktigar, eftersom vi inte äger naturen utan bara förvaltar åt våra barn och deras efterkommande.

Efter talet blev det skönsång av Erland Hagegård, ackompanjerad av Urban Hjernborn.

Så ut och fira Sverige nu allesammans!

Flaggviftar sämre
Den 6 juni 2015 står det att läsa på TTELA:s hemsida att Sverige flaggviftar sämre än Norge. Försäljningen av svenska flaggor når sin topp lagom till nationaldagsfirandet. Men jämfört med grannlandet Norge ligger vi i lä.

– Det är högsäsong för flaggförsäljning just nu. Men det vi kan konstatera är att norrmännen är bättre på att flagga på nationaldagen, säger Niklas Carlsson, informationschef vid Clas Ohlson, som berättar att företaget säljer dubbelt så många norska flaggor kring den 17 maj.

Magnus Ljung, pressansvarig vid Jula, har samma erfarenheter.

– Vi finns både i Polen och Norge och där är det mycket högre peakar under nationaldagsfirande. Men Julas försäljning av svenska flaggor har ökat över tid.

Stor minskning på 100 år
Hos Stiftelsen Sveriges Nationaldag, där privatpersoner och föreningar, kan ansöka om en svensk flagga, har intresset dock svalnat.

– 16 000 ansökningar fick man första gången 1916 och i dag får vi under hundra ansökningar, säger Kristoffer Bäckström, stiftelsens generalsekreterare, som tror att minskningen beror på att det är lättare och billigare att köpa en svensk flagga i dag.

Det ger väl kanske lite perspektiv till trollhätteborna som fick en flagga i början av detta inlägg.

Den allra sista delen av Axel Reinarths långfärd på cykel publicerades den 5 oktober 1928. Nu är han hemma i Trollhättan igen, och vår lokaltidning tar sig en pratstund med honom. 

Del 20

På torsdagen anlände pastor Axel Reinarth på sin stålhäst till Trollhättan. Han var frisk och pigg, såg härdad och kraftig ut efter utståndna strapatser, men var nordiskt blond och rödlätt, så att hanjust såg ut som någon typisk ökenresenär. Solbrännan hade hunnit ge vika under den långa hemfärden i ett mer tempererat klimat.

Han var ytterst belåten med sin färd och skulle på inga villkor vilja ha den ogjord. Allt hade gått väl i lås – dock hade programmet för Greklandsfärderna icke kunnat följas, då man ej fick båtlägenhet. Smärre missöden och ett och annat litet äventyr hade ju inträffat, men i stort sett hade inga större obehagligheter mött än strapatserna på de ofta urusla vägarna i och för sig medfört. Den stålhäst som herr Reinarth använt sig av under 900-milfärden, en vanlig cykel av märket Viola, hade stått sig synnerligen gott och inte allvarligt mankerat en enda gång.

Som bekant var herr Reinarth inte ensam på sin färd. Han fick nämligen i sista stund två följeslagare, mekanikern Ivar Lindkvist och en student, Sven Börjesson, båda från Göteborg. De startade den 19 april. Färden gick från Sverige, vidare genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien, Egypten, Palestina, Syrien, Turkiet, Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tjeckoslovakien, åter genom Tyskland, Danmark, och hem.

Några särskilda spännande episoder, frågar Tidningen Trollhättan.
– Åtskilliga, men inte några direkt farliga. När vi kommo från Tjeckoslovakien, och hade anlänt till Pirna, ett stycke in på tyskt område, blevo vi anhållna för stöld av – ett par hängslen, berättar Axel Reinarth och fortsätter:

– Börjesson hade varit inne i en affär för att få växla pengar. Ungefär i samma veva hade ett par fina, nya hängslen försvunnit. Det var en rätt kuriös situation, och så grundligt som vi blevo kroppsvisiterade alla tre, hade jag aldrig trott det behövde gå till. Vi visste inte anledningen förrän man efter detta grundliga, men resultatlösa letandet frågade rakt på sak var vi gjort av de stulna hängslena. Då måste vi ha satt upp så förvånade anleten att man begrep sitt misstag, allrahelst som vi bedyrade att vi inte visste det minsta om några stulna hängslen.

– Annars var det ju vi själva som blev bestulna lite då och då. På Sicilien knep man min kamera, en beklaglig förlust. Och i Jerusalem knyckte ett par pojkar smådelar från cyklarna, bland annat en dynamo, en Bosch-lampa och så vidare. Lindkvist hade sett en av pojkarna, då han smusslade undan en del av sakerna. Vi bodde i svenska skolan, som var under reparation – även om ny byggnad höll på att uppföras – och byggmästaren, en tysk, var säker på att det var två judeslynglar som varit framme.

Här kan man se lite av vad som komma skulle, dryga tio år innan andra världskrigets start.

– Vi anmälde saken för att få tillbaka våra tillhörigheter. Det blev den mest bakvända rättegång, som tänkas kan. Åklagare och domare och advokat voro judar liksom pojkarna, som sutto skadeglatt leende på en bänk, medan vi, de bestulna, underkastades veritabla korsförhör. När domen avkunnades på hebreiska – den blev helt frikännande – applåderade publiken frenetiskt. Axel Reinarth fortsätter:

– Förhandlingarna hade förts på sex språk, arabiska, tyska, engelska, svenska, franska och hebreiska. Det var med andra ord en mycket stor rättegång. Parterna behövde inte vidkännas några kostnader i målet. Den hygglige byggmästaren gav oss ersättning för vad vi förlorat – han skulle nog ta igen det på något sätt.

– Den största förlusten som tjuvar utsatte oss för, drabbade herr Lindkvist i Harmanli, då man stal hans cykel. Den fick vi aldrig se röken av mera. Han fick senare köpa sig en ny cykel av belgiskt fabrikat, som han körde sig utledsen på många gånger om.

– När jag tänker på de vägar vi befarit är det nästan en gåta att min cykel kunnat stå bi så väl. Nära jugoslaviska gränsen hade floden sköljt bort vägen. Det fanns ingen möjlighet att åka. Det var som torrlagd flodbotten, med vatten porlande mellan stora stenar, på vilka man måste skutta, medan cykeln stötte upp och ned. Detta var ändå stråkvägen ned till Balkan. I Jugoslavien voro vägarna bara lös jord. Vi sågo ut som molnstoder, där vi plöjde fram.

Hur logerade ni om nätterna, undrar tidningen härnäst.

– I våra tält, som hängdes upp på en trädgren. Ibland sovo vi fullkomligt under bar himmel – då det inte fanns något träd att hänga upp tältet i. Lindkvist sov nästan alltid ute på marken. Det gick mycket bra, och vi ha inte mått illa av det, tvärtom.

– Men sista veckan, då vi började nalkas hemlandet, blev det kallt förstås. Och det hundväder som mötte oss på den svenska kusten i onsdags morse, hade så när satt stopp för vår avsikt att fullfölja loppet den sista etappen och till målet. Genomblöta och huttrande i regn och motvind, höllo vi på att ge upp, det blev sol och det gav oss krafter för slutspurten. Vi kommo i fin kondition till Göteborg, och nu är jag här.

– På nedfarten var man mycket vänlig mot oss i Italien, vi kommo dit samtidigt som kapten Lundborg hade räddat Nobile från isflaket, och det gjorde en oanad reklam för oss.

Umberto Nobile (1885-1918), italiensk pionjär i flygning med luftskepp, reste till Nordpolen med luftskeppet Italia. Skeppet havererade och Nobile liksom åtta andra expeditionsdeltagare, strandades på isen. Skeppet lyfte med sex personer ombord och försvann. Nobile, som ådrog sig några benbrott, räddades av den svenske piloten och militären Einar Lundborg (1896-1931), som för övrigt har beskrivit denna händelse i boken ”När Nobile räddades” från 1928. 

– Min svenska flagga på styrstången beredde oss ett artigt och vänligt mottagande vart jag kom. Även på andra håll kändevi, glädjande nog, att namnet Sverige möttes med stor sympati. Ungrarna slogo dock rekordet i älskvärdhet.

– I Böhmen åto vi oss mätta på frukt. Överallt efter vägarna voro fruktträd planterade och vi mumsade på päron och plommon dagarna i ända. I Tyskland åto vi upp oss, vi kunde där följa en mera ordnad mathållning, och trots alla strapatser, hade jag och Lindkvist tyngt oss när vi anlände till målet.

Axel Reinarth avslutar den här serien med orden:

– Jag skulle gärna vilja göra resan igen, säger herr Reinarth. Men inte på trampcykel samma väg. Med motorfordon måste färden bli ofantligt mycket härligare. Oerhört intressant har det emellertid varit att få studera främmande länder och folk under vår färd.

Vill ni läsa mer om Axel Reinarth och hans cykelresa, utgavs 1935 boken ”På cykel genom 16 länder”, skriven av Reinarth själv. Kanske ett tips för årets sommarläsning. 

”Karvar kedjor utan skarvar” stod det på framsidan av Trollhättans Tidning den 28 november 1988. Artikeln som tidningen puffar för är skriven av Siv Lannerbom och handlar om Håkan Hermansson på Sylte. Han har alltid älskat att jobba med trä och efter pensioneringen 1980 har han dessutom börjat ägna sig åt en mycket ovanlig hobby. Tålmodigt karvar han ut kraftiga träkedjor ur hela trästycken. Alla länkar hålls ihop utan en endaste skarv.

Hans längsta kedja är nära sex meter lång, men trots det räckte den inte för ett omnämnande i Guinness Rekordbok. En konkurrent slog honom med knapp marginal.

Pryder väggen
Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Det vet Håkan Hermansson på Sylte, som tillverkat kedjor av trä sedan 1980.

Han har en ovanlig hobby och har till och med försökt att komma med i Guinness rekordbok med en kedja som är hela 5,65 meter lång och tog cirka 200 timmar att göra.

– Jag blev utkonkurrerad av en medtävlare, som kunde visa upp en något längre kedja, berättar Håkan Hermansson, när försöket med rekordboken kommer på tal.

Nu pryder tävlingsbidraget väggen hemma i vardagsrummet.

– Tidigare var Håkan tvungen att anpassa längden på kedjorna till köksbordet. Det var där han utövade sin hobby från början. Då blev de ungefär 1,20 meter långa, eftersom det inte går att ha längre trästycken inomhus.

Numera håller han till ute i fritidshuset där det finns större svängrum.

Chalmers
Idén till träkedjorna kläckte han på Chalmers Tekniska Högskolas snickeriverkstad, där Håkan arbetade i 37 år innan han gick i pension 1980.

– Vi fick in en järnkedja på verkstaden och då föreslog en arbetskamrat mest på skoj, att jag skulle försöka göra en sådan i trä.

– Jag nappade på idén och började med min första kedja.

Stoltheten
Med tiden har det blivit nio stycken på vardera 1,20 meter samt en som varken har början eller slut.

– Jag kallar den en oändlig kedja och den är värdefullast för mig, eftersom den var svår att göra.

– Det tog två år från det att jag hittade granstocken tills den var färdig.

Utan att avslöja några yrkeshemligheter, berättar Håkan att det var svårt att finna ett runt trästycke av lämplig storlek, men när en granne hade avverkat en skog hittade han bland alla stubbar och grenar just det rätta trästycket.

Tidsödande
Håkan Hermansson är mycket tålmodig och det är en förutsättning när man har en sådan hobby.

– Bara att torka träet tog ett och ett halvt år. Först grävde jag ned det i sågspån. Därefter lades det i plastpåse och slutligen i en papperspåse.

– Det är mycket viktigt att träet inte torkar för snabbt. Då är det stor risk att det spricker senare.

– Dessutom är det tråkigt att jobba med gran. På grund av att årsringarna är vartannat lager löst och vartannat hårt.

Ger bort
Det har hänt att Håkan har fått beställningar på träkedjor, men då säger han bara nej.

– Jag vill att de ska stanna inom släkten och därför ger jag bara bort dem till nära anhöriga.

I det här inlägget låter vi Erik Wengström, tidigare redaktör för Tidningen Trollhättan, fortsätta sin berättelse om sin tid som redaktör. Framför allt får man god uppfattning om vår lokaltidnings utveckling. Häng med!

Del 5

Man kan nog säga att Tidningen Trollhättan fick mycket av sin nuvarande gestaltning under 1930-talets första år. Vid slutet av 1920-talet hade formatet ändrats så till vida att veckans båda nummer blivit minst åttasidiga. Sommaren 1930 förändrades tidningens utseende avsevärt genom att första sidan gjordes till uteslutande textsida med en mera tidsenlig sensationell rubricering.

Reformen hade sina fördelar ur estetiskt hänseende, men den hade också vissa nackdelar genom det då använda tryckningsförfarandet. Resurserna medgåvo nämligen icke tryckning av mera än fyra sidor åt gången och av tekniska skäl tillhörde den första sidan den första omgången vid tryckningen, vilken måste ske redan dagen före tidningens utgivning. Följden blev ibland att de mest sensationella nyheterna icke såsom icke vore naturligt kunde placeras på första sidan och vidare fick man se till, att man fick en övergång till någon senare sida för den händelse ett referat eller annan artikel på första sidan icke från början kunde levereras fullt komplett.

Men i praktiken visade sig att denna svårighet gick ganska lätt att klara på grund av tidningens starka lokala anstrykning och åtföljande frihet från alltför oförberett uppdykande riks- eklker världssensationer, vilka i stället i all anspråkslöshet allt intill tiden för andra världskriget brukade samlas under den sammanfattande rubriken ”Senaste nytt” inne i tidningen. Systemet fungerade för övrigt ända tills tidningens nuvarande press inköptes i början på 1940-talet, då första sidan också i realiteten kunde bli platsen för de senaste nyheterna.

I slutet av 1920-talet förändrades även tidningens uppställning högst väsentligt genom införande av de specialrubriker, som ännu skilja de olika textavdelningarna från varandra. Nu tillkom till exempel Nöjen, en sammanfattande rubrik för Bygdenytt med flera. År 1933 följde Andras mening och Familjenytt.

Idrotten hade också mer och mer börjat växa ut till sin nuvarande omfattning, även om rubriceringen av utrymmesskäl länge hölls ganska anspråkslös. Redan tidigare hade petitstilen i samband med förbättrade maskinsättningsresurser införts som omväxling med den förut uteslutande begagnade grövre corpusstilen.

Efter hand utvidgades även i hög grad bildmaterialet. Det hörde ända in på 1920-talet till undantagen att ett lokalt arrangemang eller händelse bestods någon illustration och även bilderna ute från vida världen voro ganska tunnsådda. I det senare fallet har utvecklingen genom de stora bildbyråernas tillkomst – i Sverige främst firma Text & Bilder – varit storartad och under det andra världskriget hände det gång på gång att tidningen kunde publicera bilder, som dagen innan telegraferats till Stockholm från någon av världens storstäder.

Krigsåren medförde för övrigt många nyheter beträffande arbetet. Det lokala materialet fick en oerhörd ansvällning gentemot tidigare genom industriens expansion, tillkomsten av ett otal nya föreningar och organisationer, sådana som Hemvärnet, hjälporgan för krigens offer och dylikt. Textutrymmet blev synnerligen hårt ansträngt och det var stor lättnad då den nya, mera moderna pressen kunde tagas i bruk, vilket möjliggjorde ett effektivare utnyttjande av det utrymme som stod till buds.

Tredagarsutgivningen blev med hänsyn till nyhetsmaterialets ansvällning också en reform som helt enkelt framtvingades av omständigheterna. En och annan anser det kanske förvånande att ej samhällets storlek motiverat även utgivandet av en daglig tidning. Det finns ju betydligt mindre städer, som  inte bara ha ett utan flera dagligen utkommande organ. Men de ha heller icke alltid i samma mån konkurrensen från en närliggande storstad att räkna med.

Enligt mitt sätt att se saken har Tidningen Trollhättan sin huvudsakliga uppgift som en rent lokalt betonad tidning, och av allt att döma har också detta betraktelsesätt under de år som gått varit för tidningen lyckligaste, icke minst därför att det medgivit skapandet av en hållfast ekonomisk grundval. Att marknaden haft svårt att ge plats för flera lokala organ än ett har ju också upprepade gånger ådagalagts och förmodligen har även i dettafall den rätt unika göteborgskonkurrensen inverkat. Det är icke så få företag som prövat ett försök, men så småningom nödgats ge vika på grund av de tvingande omständigheterna på annons- och prenumerationsområdet.

Trollhättans Annonsblad var en av de äldre konkurrenterna, som efter många års tillvaro nedlades vid 1930-talets början. Under 1920-talet existerade en kortare tid Trollhättans Arbetaretidning, representerande en radikal riktning inom arbetarevärlden. Ungefär samtidigt med Trollhättans annonsblads upphörande gjordes förberedelserna för tillkomsten av Nya Älvsborgaren – det hittills största och grundligaste anlagda försöket att starta en lokal nyhetstidning jämsides med Tidningen Trollhättan. Den nedlades emellertid 1937. Dessutom hade ytterligare några försök gjorts, bland annat med Älvsborgs-Posten och Trollhätte-bladet, vilka båda trycktes i Vänersborg och blevo ganska kortlivade. Tidningen Trollhättans konkurrens har i stället mest kommit från de utombys storföretagen, men i stort sett synas de båda tidningstyperna – den stora och den lilla – här komplettera varandra på ett lyckligt sätt.

Sveriges historia är dess konungars och en tidnings historia är väl dess redaktörerns och medarbetares. För mitt eget vidkommande är det en kär plikt vid ett jubileum som detta att i någon mån se tillbaka på företrädare och tidigare handledare i yrket. I det fallet måste givetvis tidningens grundare och mångårige chef, direktör Ernst Karlinder, i första hand nämnas. I det Trollhättan som nu trots den kanske historiskt sett ringa tidrymden dock till följd av den raska utvecklingen obevekligt tillhör det förgångna, var han en vägröjare och nydanare av rang och som alla sådana väckte han ofta strid där han gick fram.

Under de begynnelseår i yrket, då jag allt fortfarande stod under hans ledning, präglades Tidningen Trollhättan ännu i mångt och mycket av hans starka personlighet och det är glädjande att kunna konstatera, att denna tid i många hänseenden ter sig ljus och glad i minnet. Ernst Karlinders obestridliga entusiasm och initiativkraft smittade gärna, och även om han var en man, som följde sina egna linjer, hade han förmågan att ge en känsla av samarbete och kontakt åt sina medhjälpare. Även en yngre medarbetare fick fritt diskutera hans order och uppslag och enbart medvetandet härom gjorde det lätt att bortse från de kanske någon gång delade meningarna. Och han visade alltid en erkännansvärd förmåga att ge uttryck åt en enligt hans förmenande rättmätig uppskattning av ett väl gjort arbete.

Att min tidningsmannabana kom att börja med Waldemar Wahlöös ledning räknar jag även som en förmån. Företrädarna i all ära var han dock Trollhättans första journalist av mera avgjort modernt snitt, och hans känsla för yrkets hederskodex var stark och levande. Att samvaron i dagens tunga var angenäm under de år han ledde tidningen torde icke behöva närmare understrykas för alla de vänner, som ännu minnas hans angenäma personlighet och hans egenskaper som medmänniska och storsångare, en talang som inte minst kom till uttryck i dagliga redaktionsarbetet, då lokalen mitt under den monotonaste korrekturläsning kunde fyllas av ljusa arior ur OD-repertoaren. Det vilade en glad och otvungen stämning av kultiverat bohemeri över redaktionen under hans tid på redaktörsstolen.

Avgörande för en tidningsmans gärning eller för en tidnings utveckling och framgång är dock kontakten med allmänheten. Och det må här vara nog sagt, att man knappast kan tänka sig bättre förhållanden i det fallet än i Trollhättan. Politiskt sett hade Tidningen Trollhättan för bortåt kvartsseklet sedan sina kriser, och tillbud till dylika ha väl förekommit även sedan dess. Hugg ha givits och hugg ha måst tagas. Men det är egendomligt, då man ser tillbaka på två decenniers arbete, och konstatera hur få och små dock ärren blivit från dessa skärmytslingar. Såren ha läkts fort nog och kontakten med skilda läger har åter blivit den bästa.

Trollhättan är en stad där det är lätt och angenämnt att vara journalist, evad gäller kontakten med läsekretsen, offentliga myndigheter och institutioner eller andra objekt för en tidningsmans strävande efter förbindelser. Delvis hänger detta kanske samman med Trollhättans egenskap av en ny stad utan de gamla inrotade cirklar och klickar, som man kan träffa på i andra samhällen. Men man vågar väl även – i varje fall vid ett jubileum – tro att det också berott på att tidningen rönt uppskattning och förståelse i sitt värv som det fria ordets representant och stadens nyhetsförmedlare.

På söndag den 12 juni ger sig Cykelfrämjandets cykeltåg Tramp 100, som är en del av Trollhättans 100-årsjubileum, ut på en ny cykeltur. 

Den här gången trampar man från Drottningtorget ut till Upphärad. Längs med vägen blir det en rad stopp, bland annat på Engelbrekts gård. Väl framme i Upphärad finns flera föreningar på plats och visar upp sina verksamheter och både Backstugan Kulla och Höljebacka brandmuseum håller öppet.

Orkar man inte cykla med hela vägen går det bra att ta sig dit på annat sätt.
– Det är okej att ta bilen om man vill, och givetvis är alla Upphäradsbor mer än välkomna att vara med på alla aktiviteter, säger Jenny Persson, projektledare för Trollhättans 100-årsjubileum, i ett pressmeddelande.

Syftet med Tramp 100 är att kommuninvånarna ska upptäcka Trollhättans cykelvägar, men också de samhällen som finns i ytterområdena. I maj gick cykelturen till Björkås i Velanda och den 10 september är en cykeltur till Sjuntorpsdagen inplanerad.

Kristina Stulken

Den 21 oktober 1988 publicerade Trollhättans Tidning nedanstående artikel, skriven av Siv Lannerbom. Det har tidigare talats om att musikkonserter drog dåligt med folk i just Trollhättan, men en sexprofet från tv fick inte alla som ville se. 

Malena Ivarsson höll en mycket uppskattad lektion i sex och samlevnad i Lyrfågelskolans aula på onsdagen. Bara elever från Artur Lundqvistskolan var inbjudna, men intresset var stort även bland Lyrfågelskolans elever.

– Vi vill komma och lyssna på Malena, bad många elever och försökte förgäves komma in i aulan.

Eleverna hade i förväg ställt skriftliga frågor till Malena Ivarsson och dessa läste hon upp.

De flesta var dock djupt personliga och rörde mestadels Malenas eget sexliv.

– Folk tror ofta att jag är en sexdåre, men jag har en högst vanlig syn på sex, sade hon.

Men hon tog inte illa upp för de mycket intima frågorna.

– Killarna är bara nyfikna, men ingen kommer att ha någon behållning av undervisningen om jag berättar om mig själv.

Ångest
Tonåringar har mycket ångest för frågor om sexuallivet, och det ör de frågorna som undervisningen går ut på.

Eleverna tyckte att de får alldeles för lite sexualundervisning i skolan.

– Skolläkaren skulle kunna göra mycket mer, ansåg Malena Ivarsson.

– De pojkar som har problem bör vända sig till skolläkaren för att få remiss till urologavdelningen.

Farlig porr
Hon varnade för att se porrfilmer med våldsinslag eftersom de ger en skev bild av hur sexlivet fungerar i verkligheten.

– Många tror att det ska vara som på porrfilmer och drabbas av enorm prestationsångest. Den kan vålla mycket skada.

Pornografiska bilder har funnits i alla tider och för inte så länge sedan hittades 2 000 år gamla bilder i Pompeji i Italien.

– De bilderna betraktas som kultur i våra dagar.

Hygien
Malena Ivarsson poängterade också att hygienen är viktig.

– Det finns ett klart samband mellan ohygieniska män och underlivscancer hos kvinnor.

Eleverna gav inte bara Malena Ivarsson skriftliga frågor. Framme på bordet låg även en present invirad i en pappershandduk. Hon verkade van att få de mest underliga saker och det var med stor tvekan hon vecklade ut presentförpackningen.

Statyett
Det hela var dock helt oskyldigt och faktiskt riktigt snyggt. Tre elever hade tillverkat en liten statyett och graverat in: ”Till Malena från Magnus, Mikael och Mini”.

– Toppen, de kommer jag att använda i undervisningen, lovade Malena.

Malenas arbete som sexolog är egentligen vetenskapligt, men hon försöker föra ut budskapen på ett skojigt sätt.

Just nu har hon en frågespalt i tidningen Expressen samt förestår Sofiakliniken i Malmö. Det är en rådgivningsbyrå för vuxna i sexuella frågor. Där finns också en psykiater och en psykolog.

Många tabun
– Sex är fortfarande ett tabubelagt ämne, säger Malena Ivarsson.

– Jag har fått många reaktioner på mina tv-program, men faktum med är att många har stora problem i sina äktenskap just för att de inte vet hur partnern fungerar sexuellt.

Hon berättade att en man från ett ålderdomshem i Sjöbo bett henne sluta med hennes upplysningsprogram. Det hjälpte inte att Malena föreslagit att han skulle stänga av tv:n.

– Jag har ju fått veta att jag gjort fel i hela mitt liv, menade mannen.

På kvällen talade Malena Ivarsson inför publik på Stranna som var fyllt till bristningsgränsen.

I det här inlägget fortsätter vi med Willys Cash och vad som hände under hösten 1988 – samma år som butiken öppnat under våren. 

Del 2

Den 27 augusti 1988 skrev signaturen Förnuftet på insändarsidorna i Trollhättans Tidning att det nu var på tiden att Willys Cash många kunder tar till orda. Efter att ha handlat hos Willys Cash sedan i våras vill Förnuft konstatera följande:

* Varor är så gott som alltid billigare än i andra affärer, mjölk till exempel: över 1,50 per 2 liter.

* Man har inte extrapriser utan alltid lågt pris, vilket många kunder och konkurrenter (?) efterlyst.

* Genom att ha större förpackningar på till exempel herrgårdsost får man lägre pris och fräschare vara.

* Lokalerna är med tanke på affärens storköpskaraktär ljusa och rymliga. Dessutom har man det svalt i affären och kallt i mejerikylen, vilket inte alla affärer har.

Sänker matkontot
Förnuft frågar sig i sin insändare:

Hur kan politiker och tjänstemän bråka om en affär, som ligger i stort sett centralt och dessutom märkbart sänker matkontot för barnfamiljer?

Därtill konstaterar skribenten:

Det skadar verkligen inte med konkurrens för den etablerade handeln, det må gälla ICA eller Konsum. Dessa butiker har stora fördelar, men tyvärr ligger inte dessa på prissidan.

Bakläxa
Några dagar senare, den 31 augusti 1988, kommer en helsidesannons i Trollhättans Tidning – för Willys köpcentrum.

En dryg månad senare, den 5 oktober 1988, står det på framsidan av Trollhättans Tidning: Kommunen får bakläxa. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) kommer att uttala sig och allt tyder på att byggnadsnämnden i Trollhättan kommer att klandras för att ha försökt att hämma konkurrensen. Artikeln är skriven av Karin Danielsson.

Tjänstemännen som utrett ärendet har nu föreslagit att NO ska ge byggnadsnämnden bakläxa.

Länsstyrelsen ligger dock lågt fortfarande. Därifrån väntas inget beslut om överklagandet förrän om några veckor. Troligen efter en inspektion av butiksbyggnaden på Håjum. NO:s väntade utslag kommer inte ha någon betydelse för länsstyrelsens bedömning. NO granskar ärendet utifrån konkurrenslagen medan länsstyrelsen ska granska det utifrån plan- och bygglagen.

Olika varor
Ett tjänstemannaförslag hos NO finns nu klart och går i korthet ut på att byggnadsnämnden i Trollhättan brutit mot konkurrenslagen när de försökt stoppa Willys Cash.

En prisundersökning som gjorts av länsstyrelsens priskontor är ett av argumenten i detta ställningstagande.

Av priskontorets granskning framgår att Willys Cash butikspriser är klart lägre än andra affärers cirkapriser. Emellertid garderar sig priskontoret med att det är svårt att jämföra, eftersom Willys Cash sortiment ofta skiljer sig från andra butikers.

Billigare
Torsten Persson på priskontoret säger dock att det är alldeles uppenbart att Willys Cash etablering varit bra för kunderna i Trollhättan.

– Konsumenterna kan glädja sig åt lägre priser, också i andra butiker som tagit upp konkurrensen, och har alltså tjänat på etableringen, säger han.

Willys Cash har själva låtit studenter på Handelshögskolan i Göteborg utföra en omfattande prisundersökning i tvåstadsområdet. Resultatet har använts som argument när företaget pläderat för sin sak hos NO.

Stor skillnad
Av den prisjämförelsen, där enbart varor av samma märke och samma storlek på förpackningarna jämförts, framgår att ICA Jättens priser ligger 22 procent över Willys Cash, medan OBS (numera Coop Forum på Överby) ligger 31 procent över.

Torpahallen i Vänersborg och ICA-butikerna i Lilla Edet hamnar ännu sämre till i förhållande till Willys priser med en skillnad på nära 40 procent.

Avgörs
NO:s utslag upphäver inte automatiskt byggnadsnämndens beslut, men man kan utgå från att nämnden kommer att begrunda resultatet.

Länsstyrelsens beslut, som alltså dröjer ännu en tid, kommer däremot att direkt avgöra om byggnadsnämnden eller Willys har rätt i dispyten om affären på Håjum.

Länsstyrelsen skall bedöma om det var fel av byggnadsnämnden att utifrån stadsplanen för Håjum, neka Willys Cash att sälja livsmedel i lokalerna eller inte.

Får byggnadsnämnden rätt måste Willys Cash betala det vite som utdömts.

Kritiseras
Och precis som Trollhättans Tidning utlovade kom två dagar senare, den 7 oktober, NO med sitt utslag: Trollhättans kommun kritiseras för att ha försökt stoppa livsmedelsförsäljning på Håjum.

I artikeln, som är skriven av Jan Lundqvist, menar NO att etableringen kan medföra en viss påfrestning på en del andra butiker, men att detta ska ställas mot att priserna är lägre, vilket bör tillmätas stor betydelse ur konsumentsynpunkt.

Etableringen hotar inte Trollhättans varuförsörjning enligt NO. Små närhetsbutiker och landsbygdsbutiker torde knappast påverkas alls.

Om företaget inte får fortsätta att sälja livsmedel i nuvarande lokaler bör kommunen erbjuda andra lämpliga möjligheter, avslutar NO.

Det är länsstyrelsen som närmast ska avgöra om etableringen strider mot byggnadslovet.

Inget regelbrott
Den 25 november brakar det loss i en handelsdebatt med Willys Cash i fokus.

– Lagar och regler måste gälla för alla, menade flera som var mycket kritiska  till företagets sätt att etablera sig på Håjum, står det i artikeln som är skriven av Fredrik Fryklund.

– Vi är beredda att flytta till Överby om vi får några lokaler där. Men vi har inte brutit mot några regler, svarade Lars Gustafsson, Willys Cash, som tidigare under dagen fått beskedet att länsstyrelsen gett företaget rätt gentemot byggnadsnämnden.

Men mycket talar för att byggnadsnämnden överklagar beslutet till regeringen.

– Kommunen tilldelar bara KF och Ica lokaler. Dessutom har ICA, KF och Vivo bildat en kartell som bidragit till de höga priserna i Trollhättan, hävdade Lars Gustafsson.

Det märktes i debatten i Parkhallen att det var första gången som företrädarna för de olika parterna möttes. Tonen var mycket frostig. Övriga handlare kritiserade Lars Gustafsson hårt för att bryta mot lagar och regler som alla andra måste följa.

– Vi ska inte hindra ny konkurrens och nya affärsidéer, men förutsättningen är att alla följer de lagar och regler som finns. och det har funnits ett beslut om att det inte ska vara någon handel på Håjum, förklarade Gösta Larsson, ICA Jätten.

Oschyssta
Sture Aronsson, Konsum, fyllde i kritiken:

– Helt andra regler har gällt för Willys än för oss. Vi planerade Obs-varuhuset i tolv år. Men han flyttade till Håjum efter två-tre månader med oschyssta medel.

Men länsstyrelsen har precis informerat att de ger Willys Cash rätt gentemot byggnadsnämnden.

– Kommunens ansvar gentemot oss andra handlare måste innebära att man driver ärendet vidare, uppmanade Sture Aronsson.

Överklagas
Dessvärre fanns ingen politiker från Trollhättan med i denna debatt, trots att den varit planerad i 4-5 månader. Men kommunens planeringschef, Per-Magnus Bengtsson, antydde i alla fall att länsstyrelsens beslut kommer att överklagas till regeringen.

Han kunde däremot inte svara på om kommunen var beredd att ordna mark eller lokaler åt Willys Cash på Överby.

– Men det är i alla fall klart intressant för oss, intygade Lars Gustafsson.

Med länsstyrelsens färska beslut i ryggen kunde Lars Gustafsson bemöta kritiken och slå fast att företaget inte alls brutit mot lagar och regler.

Därefter försökte Lars Gustafsson lära panelen om den nya affärsidén och om prissättningen. Något som bara ledde till att de övriga handlarna gjorde reklam för sina affärsprinciper och sina låga priser, vilket stal en hel del dyrbar debattid.

Intern schism
En vecka tidigare rapporterade Trollhättans Tidning att bråk uppstått mellan ägarna, Willy Schleeh och hans bolag Willys Gross & Cash AB hade stämt Willys Cash i Trollhättan. Minst 700 000 kronor vill han ha för de kostnader han haft i samband med etableringen i Trollhättan och för att hans affärsidé och namn utnyttjats. Han vill dessutom att trollhättebutiken döms att betala 1 miljon kronor i böter om den fortsätter att använda namnet Willys Cash.

Willy Schleeh känner sig utnyttjad av männen bakom kommanditbolaget som driver butiken i Trollhättan. Hans avsikt med trollhättebolaget har hela tiden varit passivt delägande. I stället har han fått ligga ute med miljonbelopp utan säkerhet och fått betalt först efter hot om stämning.

Överenskommelse
Motpartens version är dock något annorlunda. Enligt kommanditbolagets styrelseordförande har Willy Schleeh varit med från början – när bolaget bildades. En principöverenskommelse har sedan träffats mellan honom och Bengt Dawidson (en av delägarna i kommanditbolaget) och deras respektive företag.

Drog sig ur
Enligt denna skulle Willy Schleeh köpa en majoritet av kommanditbolagets andelar, detaljavtal skulle upprättas och finansieringen skulle delas mellan båda.

– Willy Schleeh fullföljde inte överenskommelsen utan har själv dragit sig ur kommanditbolaget, säger Lars Gustafsson.

Litet inflytande
Enligt Willy Schleeh är orsaken att förslag till detaljavtal lagts fram, där han som majoritetsägare i bolaget får ett mycket begränsat inflytande och att Bengt Dawidson inte skött sin del av finansieringen medan han själv legat ute med miljonbelopp.

Sedan Willy Schleeh drog sig ur samarbetet har parterna försökt komma till uppgörelse. Det gäller bland annat ersättningen för de varor som gått till Trollhättan, men fakturerats företaget i Kungsbacka.

Efter hot om stämning har dessa skulder betalats, men Willy Schleeh har ändå valt att fullfölja stämningen.

Kostnader
I den kräver han 200 000 kronor för de extra kostnader han dragit på sig i samband med etableringeni Trollhättan. Det gäller adminstration av inköp, distribution av varor till Trollhättan, bokföring och betalning av leverantörsfakturor samt bistånd med utbildning och information till kommanditbolagegets personal, vilket varit nödvändigt för att rörelsen över huvud taget skulle kunna startas.

Genstämning
Lars Gustafsson hävdar att kravet är grundlöst och säger sig nu överväga en genstämning.

– Att Willy Schleeh drog sig ur det försenade öppnandet av butiken i Trollhättan har inneburit merkostnader som väsentligt överstiger de krav som ställs, säger han.

Willy Schleeh kräver också 0,5 procent av kommanditbolagets nettoomsättningen, dock minst 500 000, för användandet av hans affärsidé, firmanamn och därtill hörande goodwill.

– Han förutsatte att han skulle få betalt för att namnet använts, säger Jan Rutgersson, som sitter med i styrelsen för flera av Willy Schleehs bolag.

– Det finns papper på kommanditbolagets ägare varit beredda att betala ersättning.

Enligt Lars Gustafsson har kommanditbolaget rätt till namnet och inga planer på att byta, trots stämningsansökans krav på 1 000 000 kronor i böter.

– Vi kommer att fortsätta under namnet Willys Cash. säger han, men lämnar samtidigt en vink om att han kan komma att ändra sig.

– Det kanske inte är värt att gå till domstol för att få behålla namnet.

Förlikning
Stämningsansökan ska egentligen ses som ett sätt från Willy Schleehs sida att sätta press på motparten för att få en förlikning. Han säger sig hela tiden ha eftersträvat en uppförelse och till en rimlig ersättning kan han kanske tänka sig att låna ut namnet.

Trots att kommanditbolaget avvisar de krav som framförts är det inte otroligt att ägarna väljer att betala för att slippa en domstolsförhandling.

– Jag tror på en förliking, säger Lars Gustafsson.

Bengt Lindström skrev den 9 augusti 1976 artikeln ”Varför namnen ‘Helvetesfallen’ och ‘Dödens gång’ i Tidningen Trollhättan. I den får vi förhoppningsvis lite mer kunskap om Trollhättan och betraktelser som gjorts.

Helvetesfallen, som man inte ser så mycket av numera, ens vid vattenpåsläppem, är belägna mellan Oskarsbron och Olidestationen. Namnet Helvetesfallens ursprung är ej helt klart.

Trollhätteforskaren och Trollhättebygdens Fornminnesförenings föreste ordförande Gustaf Lundén, har försökt att förlägga det fornnordiska gudahemmet till trollhättetrakten, och har följande teori:

När onda och fredlösa människor alltifrån Niflhem – dimmans värld – och Vergelmir – Vargön – genom alla forsarna kommit, var vitet hos Hel (Helvitet) utkrävt. Traditionen har bevarat den gamla föreställningen. På sin år 1688 uppritade karta har Sixtus också benämnt strömmen Helffwete, ett namn som i senare tid ändrats till Helvetesfallen.

I en skildring av timmerflottning säger västgöten Bengt Tranander i ett år 1646 hållet föredrag bland annat följande”Icke utan förundran får man även se, huru bjälkarna och mastträden vid Trollhättan samtidigt med det framstörtande vattnet styr sin färd genom de rysliga klyftorna liksom genom helvetet”. År 1655 studerade tysken Herbinius ”hevetet vid Trollhättan” och Verelius betecknar år 1672 Trollhättan som ett fall, ”det själva djävlarna kunna rysa och rädas för”.

Fallhöjden
var förr inte mer än 8 meter, men fallsträckan var vild och närmare 300 meter lång. Vid det nedre stupet pressade sig vattnet in mot Olidehålan.

På västra stranden fanns förr en trätrappa, belägen innanför ett spjälstaket med grind. Trappan ledde ner från terrängavsatsen strax nedanför fallets början till en dåtida stig utmed fallet. Man kunde därigenom komma fram till det stora laxfisket under Kopparklinten.

Olidans laxfiske
var beläget vid Helvetesfallens östra strand mittemot Kopparklinten. Där hade vid slutet av 1750-talet P S Bagge genom en bergudde sprängt en tilloppskanal, vilket lär ha kostat honom 5 000 riksdaler silvermynt. Där anlades ett laxfiske som sedan troligen fick förfalla. Sonen, brukspatronen Petter P Bagge, som var ägare till större delen av nuvarande centrala Trollhättan, ägde två laxfisken på västra sidan, Arvidstorp-Källebo. År 1794 satte han laxfisket på Olidans mark i stånd och påstod sig ha äganderätt därtill. Kanalbolaget bestred dock denna påstådda äganderätt.

Det kan nämnas i sammanhanget att det förr fanns mycket lax i älven. I sin historia om de nordiska folken år 1555 säger Olaus Magnus att i Trollhättan bedrivs ett mycket inkomstbringande laxfiske. Gustav Vasa var även intresserad att byta till sig bland annat Skälsbo på grund av det fina laxfisket. År 1642 meddelas även, att regeringen i strömmen Trollhättan upprättat ett laxfiske, troligen vid det av Kronan ägda Arvidstorp.

Trollhättans första arbetsanställda  var kanske de så kallade mosekarlarna. Redan på 1500-talet fanns dessa i tjänst vid Olidehålan. De samlade ihop stockar och timmmer som samlats genom bakvattnet, och sände det vidare i älven. Sekreteraren i Vetenskapsakademinen, Pehr Elvius – som förresten fått en sluss i Trollhättan uppkallad efter sig – beskriver år 1748 denna flottning och säger bland annat att ”I Olidehålan var nu också ett fullkomligt fiske efter de bräder, som den inom en liten stund blivit full utav”.

Bergudden, där nämnda Arvidstorps laxfiske var byggt, gjorde att strömmen riktades mot det som senare kom att kallas Hjärtats udde. Och in i Olidehålan.

Detta förde med sig ett slags ebb- och flodfenomen i Olidehålan, som i sin tur orsakade en pulserande avrinning till Flottbergsströmmen. Genom att strömmen var riktad mot Olidehålan fylldes denna mer och mer. Det blev därför en stark bakström mot norr i hålans östra del. Till slut blev vattnets höjd i hålan så stor att den ackumulerande vattenmängden tvingade den strida strömmen från Helvetesfallen att vika av mot väster, varvid det förhöjda vattenståndet i Olidehålan hastigt sjönk till sin lägsta nivå. Därefter kunde fallströmmen åter gå in i dess naturliga riktning och på nytt överfylla Olidehålan, varpå en ny tömning följde och så vidare (minutvatten).

Vid lågvatten kunde man springa ut till de träd, som växte så långt ut att de blev helt omspolade när vattnet steg. Turister, som ej kände till förhållandet och gick ut till vattnet för att tvätta sig fick ofta göra en mycket snabb reträtt.

Den nämnda bergudden började man att avlägsna år 1907. Arbetet avstannade dock i maj samma år på grund av strejk. Sedan kom inträdande högvattne med mera som gjiorde att arbetet uppsköts i flera år.

Senare under 1900-talet
var trakten kring Olidehålan en idyll och samlingsplats för trollhätteborna på deras lediga stunder. Man kunde ligga ute på stenarna och titta efter småfisk eller försöka fånga ålyngel med händerna, svalka sig under de vackra träden, som gav skugga, dricka medhavt kaffe vid någon av de fina gräsplättarna och se på fallen på ena sidan.

Vid Hojumstationens tillkomst söndersprängdes och förintades Helvetesfallen. I stället för stup och klippor skapades här en lugn kanal för Hojumstationens överloppsvatten.

Dödens gång
Man har inte varit bortkomna i denna trakt med att hitta effektfulla namn. Var kommer exempelvis namnet Dödens gång ifrån? Det var en benämning på den numera till större delen förstörda turiststigen runt Olideshålan vid slutet av Helvetesfallen fram emot Hjärtats udde.

Namnet kanske har anknytning till det nordiska gudahemmet som nämnts tidigare i artikeln. Det kan möjligen även komma av de kadaver av i fallen dränkta katter och hundar, som förr ibland spolades upp på hålans södra strand och där under sommartid spreds en otrevlig stank. Namnet ”Dödens gång” fanns på turistkartorna redan under 1890-talet.