För att uppmärksamma internationella kvinnodagen 1988, valde Trollhättans Tidning att publicera följande artikel, skriven av Bengt Lindström, som därmed utgör den sjätte delen i artikelserien om kvinnlig rösträtt. 

Övriga delar har varit skrivna i samtid. Den här artikeln är skriven 69 år efter lika och allmän rösträtt infördes för kvinnor och män, år 1919 (första riksdagsvalet, där kvinnor fick rösta, hölls 1921). 

Del 6

Inför den internationella kvinnodagen på tisdag (artikeln är publicerad 5 mars 1988, red. anm.) kan det vara lämpligt att erinra sig om kvinnornas situation förr i tiden. En av utgångspunkterna kan vara den bild från en demonstration för kvinnlig rösträtt tagen på Storgatan i Trollhättan 1917.

Många kvinnor levde i en stor förnedring, utsatta för trångboddhet, fattigdom och alkoholism. Familjer med 8-10 barn bodde i en enrummare, och många var i den situationen att de levde i ständig skräck för en alkoholiserad make och far. Men där fanns också mitt i eländet solidaritet, den oskrivna lagen om inbördes hjälp, som gjorde livet uthärdligt trots allt.

Mannen förmyndare
Kvinnorna var omyndiga och hade heller inte rätt att bestämma om sina egna personliga angelägenheter. De fick inte ens själva avgöra med vem de skulle gifta sig. Det bestämde föräldrarna. Var dessa döda, avgjorde förmyndaren, vem den unga flickan skulle få som livskamrat.

När hon sedan var gift var det mannen som övertog förmyndarskapet. Mannen ensam ägde bestämmaderätten i familjen. Han skulle svara för hustrun inför domstol. Hon fick inte föra egen talan. Mannen skulle gå ett steg före kvinnan till kyrkan. Orsaken var att mannen skapades först.

Mannen hade dessutom bestämmanderätten över barnen och deras uppfostran. Först år 1920 kom den nya äktenskapslagen, som gjorde också den gifta kvinnan myndig.

I början av 1800-talet var det så, att medan den del av den manliga ungdom som hade ekonomiska förutsättningar, kunde få skolning och kunskaper i ”storskolan” måste flickorna från välsituerade hem nöja sig med mer eller mindre välordnade ”privatskolor”, vilket i regel innebar att äldre damer undervisade dem så långt deras egna kunskaper sträckte sig. I ”bättre mans hem” hade man också i många fall guvernanter anställda för döttrarnas uppfostran. Men man inriktade sig på kunskaper som var passande för en flicka.

Sexualupplysning i skolorna existerade inte. På 1920-talet var till exempel i en flickskola könsorganen bortretuscherade på planscherna över människokroppen.

Ovärdig mor 
Människovärdigheten togs ifrån de ogifta kvinnor som blev havande. I samhällets cyniska livsåskådningsspärr följde mängder av barnamord och självmord.

Det fanns två sorters kvinnor: de respektabla och de dåliga eller fallna. Hade man barn utom äktenskapet gällde det att försöka hålla det hemligt, om man inte alldeles ville få sitt rykte förstört.

Fadern friade sig ofta genom ed, eftersom han var mer trodd än kvinnan. På en låg kvinnolön var det mycket svårt att klara barnet på egen hand. Kvinnorna fick inte heller behålla arbetet. I bästa fall kunde kanske någon släkting ta hand om barnet, och i sämsta fall lämnades det till en ”änglamakerska”, som vanvårdade barnet till döds.

Aborter fanns inte. Men ett som man trodde verksamt medel att avbryta en graviditet var fosfor. Nog var det verksamt, men det ledde ofta till döden både för mor och barn.

Att kvinnans villkor började förändras i mitten av 1800-talet berodde på förskjutningar i befolkningens sammansättning, dels genom att fler män än kvinnor emigrerade, dels på den ekonomiska utvecklingen. Självhushållet började ersättas med annat. Hemmet var inte längre än försörjningsinrättning. Mängden med ogifta kvinnor ökade och därtill kom att färre gifte sig.

Skolorna öppnas
Problemen kring hur man skulle ordna för kvinnor stod i förgrunden hela perioden 1865-1920. Det formella hindret för kvinnornas utbildnings- och yrkesverksamhet avlägsnades successivt och i den meningen löstes sysselsättningsfrågorna. Först 1918 öppnades lärverkets tjänster över hela fältet för kvinnor.

Ytterst få kvinnor fick lära sig ett yrke. En av fåtalet möjligheter för de ogifta kvinnorna att försörja sig själva fram till giftermålet var att gå som hjälpredor, pigor, i andras hem under många gånger bedrövliga förhållanden och ekonomiska villkor.

Arbetsdagen kunde uppgå till 12-17 timmar. Om ett hembiträde rymde kunde arbetsgivaren begära polishämtning. Hembiträden fick inte ens gå ut utan tillstånd.

I och med 1864 års näringsförordning etablerade sig många kvinnor som egna företagare. Deras verksamhet var emellertid koncentrerad till några få branscher: detaljhandeln, hotell- restaurang- och kafénäringarna, bageriyrket, beklädnadsindustrin, fotografiateljéerna, frisersalongerna samt tvätt- och strykinrättningarna. Mest rörde det sig om småföretag.

Lägre löner
Kvinnorna fick dessutom lägre lön än sina manliga kamrater i samma yrke. Är 1900 hade exempelvis en verkstadsmästare 40 öre i timmen och arbetade 65 timmar i veckan. En kvinnlig textilarbetare hade 15 öre i timmen och en arbetstid på 60 timmar i veckan.

Gamla föreställningar om att kvinnor presterade mindre arbete spelade också in. Kvinnorna stod inte heller eniga. Det fanns dessutom många som ansåg att kvinnorna skulle förlora sin ”egenart”, sina resurser av värme, ömhet och moderlighet, om de drevs ut i konkurrensen med män om examina och platser. Det 1800-talsideal, som i sin mest utpräglade form representerades av ”den ljuva rankan” har varit seglivat.

Kvinnorna hade emellertid successivtskaffat sig förhandlingsvana genom engagemang i socialt arbete och i frikyrkliga och nykterhetspolitiska rörelser och fick nya impulser till frigörelse genom kontakter i internationella kvinnoorganisationer.

Fick koka kaffe
I Trollhättan bildades den första socialdemokratiska kvinnoföreningen år 1907. I det sammanhanget kan nämnas, att Trollhättans socialdemokratiska ungdomsklubb, som bildades år 1923, på ett flertal möten diskuterade om riktigheten att låta kvinnor få medlemskap.

Först då möten började hållas på Arbetareföreningen, (det hus som nu ska rustas upp) kom man man underfund om att det var lämpligt att ha kvinnliga medlemmar då de var passande till att koka kaffe och på Arbetareföreningen fanns tillgång till kök.

Även statskyrkans påverkan har givetvsi försvårat kvinnornas jämställdhetssträvanden. Det skulle också dröja till år1958 års lagändring innan fick prästämbeten.

Kvinnan fick år 1923 rätt till statlig tjänst, men om hon gifte sig kunde hon omedelbart få avsked från sitt arbete. Så var förhållandet ända fram till år 1938.

Det var mest överklass- och medelklasskvinnor som kämpade för rösträtten. De hade själva fått kämpa för att få utbildning och ett eget arbete. Det fanns även betydande graderingar mellan kvinnorna. Exempelvis kan nämnas om Uddevalla-föreningen för kvinnans politiska rösträtt, som först räknar upp fruarna i styrelsen, därefter fröknarna. Denna rangskillnad fanns kvar ända in på 1950-talet.

Kvinnorna själva inordnade sig, om än efter protester, den tågordningen att den allmänna rösträtten för män först skulle tryggas. Kravet på jämlikhet och frigörelse från manligt förmyndarskap kändes inte lika starkt för alla kvinnor, särskilt inte för landsbygdens kvinnor och säkert inte heller för många inom arbetarklassen.

Endast 47 procent av kvinnorna deltog vid första valet 1921. Många kvinnor kände sig säkert vilsna och röstade som deras män sade.

Ända i vårt sekel (1900-talet, red.anm.) fick majoriteten av kvinnorna utstå slit och släp av ett slag som vi i dag knappast kan förstå.

En stor del av deras liv var en ständig kamp mot fattigdom, smuts, ohyra och sjukdom, en kamp i det fördolda, delat med många medsystrar, och sedd som en naturens ordning som inte gick att rubba på.

För detta besök hos Trollhättetinget befinner vi oss i vår-sommar 1908. 

Djurplågeri
Hemmansägaren JJ dömdes att böta 35 kronor för djurplågeri. Svaranden fick dessutom plikta 10 kronor för fylleri samt ålades att återgälda af statsverket förskjutna vittneslöner.

Icke fullt normalt
ansåg rätten att EH i Strömslund varit, då han begick hemfridsbrott i Möjereds fattiggård.

För öfverdådig framfart
pliktade drängen AS från Edssäter, Vassända, Naglum, 15 kronor.

VP:s grisar
I målet mellan allmänne åklagaren och arbetaren VP i Kortered rörande snatteri och misshandel, utöfvad mot hustrun AJ, därsammastädes, hördes fyra nya vittnen.

Två av dessa, EÅ och CÅ, far och son, hade på hemväg från Trollhättan samma dag misshandeln skulle ägt rum, hört rop och skrik, då de kommit i närheten af AJ:s bostad. Vittnena hade stannat för att erfara hvad som stod på, hade hört hustru AJ ropa: ”Finns ingen barmhärtig människa som kan hjälpa mig. VP slår ihjäl mig.”

Vittnena hade också hört svaranden säga: ”Tiger du inte så slår jag ihjäl dig.” Beträffande sistnämnda yttrande trodde vittnena ej att det var allvarsamt menat. Den äldre Å hade uppmanat hustru AJ att följa med till hans hem, hvilket råd hon följt. Vittnet hade observert att målsägaren var mycket upprörd, att hennes ena läpp var något svullen samt att hon, då vittnet senare på kvällen följde henne tillbaka till hennes hem, under hela vägen dit haltat, hvilket, enligt hennes uppgift till vittnet, berott på att svaranden slagit henne på höften. Det hade förefallit båda vittnena som om målsägaren vid tillfället i fråga varit något rörd af starka drycker. Den skrämsel som målsägaren utstått kunde dock också ha varit anledningen till att hon uppförde sig såsom hon varit drucken.

De två öfvriga vittnena, hvilka svaranden låtit inkalla, hade intet af vikt att meddela.

Femtio öre portionen – öl gratis
Vid ett föregående rättegångstillfälle upplyste gästgifvaren STM i Lilla Edet, hvilken då för ”hundrafentioelfte” gången stod åtalad för olaga ölförsäljning, att han anställt en föreståndare, som skulle ha tillsyn öfver att allt försiggick ordentligt och lagenligt på gästgifvaregården samt att föreståndaren åtagit sig ansvaret för i händelse några olagligheter beträffande serveringen af sprit- eller maltdryckor begingos.

Åklagaren hade nu till tinget instämt nämde föreståndare – en helt ung man vid namn BC – för olaga ölförsäljning. Som angifvare i målet närvoro ett par representanter för Lilla Edets godtycklare.

Flera vittnen hördes, hvilka fingo beskrifva hur ölserveringen på gästgifvaregården försiggår. Ett vittne hade besökt sagda ställe i februari 1908 i sällskap med några bekanta. Till middagen hade sällskapet druckit 7-8 flaskor öl, hvilka serverats vid dukat bord. Vid ett senare tillfälle hade det serverats öl åt vittnet vid odukat bord.

Gästerna fingo köpa kupongböcker. Mot att lämna en kupong erhölls två flaskor öl samt en portion mat på en assiett. Var gästen icke försedd med kuponger, kostade hvarje matportion 50 öre. Den generöse gästgifvaren förärade i dylika fall gästen en eller två flaskor öl gratis att skölja ned maten med. Lämnades flera kuponger på en gång erhölls ett motsvarande antal matportioner med thy åtföljande ölflaskor.

– Brukade gästerna äta upp all maten, som på detta sätt serverades, frågade domaren vittnet.
– Ja, somliga, men andra däremot åto bara lite, svarade vittnet.
– Var maten värd 50 öre portionen, frågade domaren vidare.
– Nä, inte skulle jag vilja ge 50 äre för den inte svarade vittnet.

Ett annat vittne berättade att han senast lördagen den 30 april 1908 varit inne på gästgifvaregården och då blifvit serverad öl på sätt som förut omtalats. På grund af detta vittnesmål yrkade åklagaren ansvar å svaranden för fortsatt olaga ölutskänkning.

För olaga ölförsäljning pliktade därutöver bryggeriägararen JK i Trollhättan 25 kronor.

Våld mot polis
Stadsarbetaren JEJ i Strömslund dömdes att böta 50 kronor för våld mot polis. Våldet hade bestått däri, att svaranden utanför Götasalen i Strömslund bakifrån tilldelat en där posterande poliskonstapel ett slag i hufvudet så att uniformsmössan fallit utaf.

På villovägar
Arbetaren JAH i Strömslund hade att svara i två mål, det ena rörande tillgrepp af ett par skor från arbetaren KJ i Strömslund, det andra angående fylleri. Svaranden, som tidigare undergått rannsakning inför häradsrätten på cellfängelset i Vänersborg och då nekat för tillgreppet, erkände icke heller nu att han stulit skorna. Två vittnen förklarade att de igenkänt de af svaranden innehafda skodonen såsom varande målsägarens egendom.

Beträffande åtalet för fylleri erkände svaranden denna förseelse, hvarför han dömdes att plikta 10 kronor.

JAH är, sorgligt nog, gift och fader till fyra barn.

Ett tag senare togs målet upp i rätten igen. Ett svarandens vittne påstod att han sett svaranden begagana skorna redan några dagar innan de skulle ha blifvit stulna. Svcaranden bestred åtalet. Skorna hade han köpt af en handlande i Lilla Edet, men några bevis därifrån kunde han ej anskaffa. På domarens uppmaning tog svaranden inför rätta på sig de omtvistade skodonen, hvilka passade.

Sköt skulden på sin bror
Före detta trumslagaren CD i Gundlebo, Väne Ryrs socken, stod åtalad för att ha ställt till bråk och slagsmål vid Grunnebo järnvägsstation. Svaranden bestred åtalet. Han hade visserligen varit närvarande vid tillfället i fråga, men hvarken bråkat eller slagits. En i hans sällskap varande broder, som tittat för djupt i glaset, hade däremot gjort sig skyldig till de i stämningen omnämda förseelserna.

Vid en senare tingsrättsförhandling togs målet åter upp. Af några vittnesmål framgick att såväl svaranden som hans bror, hvilken rymt, vid det i stämningen omnämnda tillfället på Grunnebo järnvägsstation, varit berusade, föröfvat misshandel, bland annat med en 2 kg tung sten tilldelat en person ett slag i hufvudet, så att blodvite uppstått, krossat en dörrspegel och en lampa på stationen och så vidare.

Svaranden bestred åtalet och påstod nu, liksom förra gången. att det var brodern, som föröfvat misshandeln. Han nekade också till att ha varit berusad. ”Då man vakat en hel natt, så blir man lite dåsig”, sade svaranden. Målet uppsköts till hösttinget.

Sedan domaren tillsagt trumslagaren att då komma tillstädes, intog denne ställning, och marscherade med taktfasta steg ut ur salen. ”Dä’ syntes godt att han varit melangtär”, sade en gammal man, som satt vid sidan om referenten.

300 tävlande kommer. Dessutom dyker Thomas Fogdö och Robert Kronberg upp som prisutdelare. Ungdomsspelen i friidrott blir extra speciellt i år.

Som vanligt är intresset stort när det vankas Ungdomsspelen i friidrott i början av maj. För tredje året i rad går det på Edsborg och 300 ungdomar med funktionsnedsättning från hela Västergötland och Uddevalla tävlar på banorna.

Många arbetar med arrangemanget och några har gjort så i många år. Lars Björnberg, Magnus Åbergsgymnasiet, Roger Lindh, Parasport Västergötland, Kerstin Svensson, IF Änglarna, och Bo Fremäng, SRF Trollhättan, har planerat och ordnat med Ungdomsspelen sedan i september förra året.
– Jag går och njuter under tävlingsdagen, det är en fröjd att se, säger Roger Lindh och Lars Björnberg håller med.

– Det är så härligt när man ser glädjen i ögonen på de tävlande. Magnus ”Ölme” Eriksson, som var prisutdelare förra året, sa att alla borde se den här glädjen. Dessutom är det viktigt att alla får chansen att röra på sig.
60 meter, 100 meter, 400 meter, kula, kast med liten boll, längd, höjd och kurirstafett är grenarna som finns på programmet den 11 maj. Dessutom blir det traditionsenlig inmarsch under ledning av Ulf Wadenbrandt.
Nyheter till årets tävlingar är ett par kringaktiviteter. Till exempel att Ung fritid och IFK Trollhättan ska erbjuda en chans att prova på streetfotboll. Även Svenska cykelförbundet finns på plats och visar upp parasportcykling.

Robert Kronberg. (Bild: Joel Marklund/Bildbyrån)

Prisutdelare blir två kända före detta idrottare, Robert Kronberg och Thomas Fogdö. Kronberg ska också springa ett uppvisningslopp i hans tidigare paradgren, 110 meter häck.
Thomas Fogdö stannar kvar i staden på kvällen och ska föreläsa på Folkets hus i samarbete mellan Trollhättans 100-årsfirande, Sisu idrottsutbildarna, Västergötlands idrottsförbund och Parasport Västergötland. Rubriken på föreläsningen är: Ta befäl över din prestation.

Erik Weiefors

Den här artikeln publicerades i Tidningen Trollhättan den 13 juli 1909 och tar upp en av Trollhättans mer stinkande historia.

Från krönet af till exempel Hunneberg ser älfven och Trollhättan ut som en skärgårdsled. Inte ens kyrkspiran når upp till skogsryggen på vestra älfstranden. Vattentorn, elektriska ledningsstativ och vanliga byggnader synas nästan platta som stenhällar.

Vi bo nämligen i en grop. När förste provinsialläkaren i sin årsredogörelse både länge och väl ägnar sitt inträsse åt Trollhättan är det helt visst under förkänsla af att där kan det inte nedläggas för mycket sanitärt arbete.

Till den låglandsluft, som måtte råda redan på grund af platsens belägenhet nere i en ränna i bärget, kommer ock inverjan af den väldiga mängd fuktighet, som hvirflas upp i luften från vispningen i fallens kokande kittlar.

Dess bättre tör verken af detta ständiga öfvermått af väta framdeles starkt begränsas då vattenmassorna blir tvingade in i tunnlar, där afdunstningen föga kan afbördas åt luften. Tills detta blir fallet med den större delen af vattenmängden, kommer trollhätteluften helt visst att behålla sin starka fuktighet.

Utom denna faktor inverka andra, som göra den mindre hälsosam. Ett tätt bebyggt samhälle som våra behäftas alltid av en viss osundhet, där icke allt hunnit bli mönstergilt ordnat med hänsyn till det sanitära.

Trollhättan har de senaste åren tagit på sig oerhörda bördor för omsorgsfull dränering. Att de genomgripande förbättringar som vunnits för nämnda dyra utlägg äro ovärderliga, skall gärna medgifvas. Detta gäller dock endast de hufvudgator till vilka dräneringsnätet sträckt sig. Här och hvar påminns vi dock än i den utkanten och än i en annan, syndar man ännu groft mot de sanitära budorden.

Vi återkomma till ett par sådana ställen. Innan dess en annan sak, som är värd att nogare beaktas. Kanske har ej mången tänkt på, hvilken oerhörd inverkan markens beskaffenhet i den närmaste omgifningen kan ha på luftens hälsosamhet och friskhet inom själfva stadens hank och stör.

Trollhättan har ofta betecknats som ett ungt jäsande samhälle. Det är mycket i dess omedelbara närhet som också står i ständigt jäsande. Inträsset skulle bara veta hur många moss, laggar, träsk, myrar och sanka hålor, däri ständigt fortgår ett knappt ens  om vintern hämmadt förruttnelsearbete af alla möjliga organiska ämnen det finns i samhällets närhet. Den gärdel af två-tre kilometers bredd österut från Trollhättan, som icke kan räknas till odlad byggd, skänker oss sannerligen icke samma friska fläktar, som hälsa oss från den strax utanför liggande odlade Väneslätten.

Här är icke meningen påstå, att jordägarne, synnerligast staten, helt och hållet försummat dränera omnämnda sankmarker. Men låt oss gå iordning med frågorna: Hur är det i Skoftebymaderna? Står icke stinkande dypölar och orenlighet och kokar lite där och hvar? De sidländta mossmarkerna och hemmanet Hojums ungskogsmark – ångar icke där fränt af växt och förruttnelse öfver vida ytor? Hur är det uppåt Stafveredskolonien: Har jordägarne gjort det minsta för att från början för att få detta förstadssamhälle friskt och sundt ordnat? Det är nog bäst tala tyst om hvad vederbörande gjort hittills, ty det tillfredsställer icke ens de enklaste fordringarna.

Medan vi draga detta fram inför den allmänna opinionens ovederbörande hälsovårdsmyndigheters forum, erinra vi oss ett par förut antydda fall, i hvilka det syndats groft mot sanitetens bud. Å en mycket väl känd plats, där man brukar upplåta mark för cirkus och hvarjehanda andra förlustelsesällskap, står så till exempel orent vatten och stinker under varma sommardagar, så att förbipasserande måste hålla för näsorna. Det borde väl vara vederbörande i Kanalverket en lätt sak att låta rensa upp den pästhåla så at den stinkande orenligheten runne ut. Och nyss måste en insändare ge alarm fördenskull att vid Järnvägshotellets uthus en liknande stank besvärade alla som måste till stationen.

Vi taga för gifvet att hälsovårdsnämnden ha ögonen öppna för dessa, här påpekade förhållanden. Men den måste ha hjälp och stöd från hvarje samhällsmedlems sida för att med full effekt ge sig i strid för ökad sundhet inom vårt samhälle.

För dagens inlägg har trollhättecyklisten Axel Reinarth nått fram till Bulgarien.  

Del 16

Vi ha nått landet, där man nickar, då man menar ”nej”, och skakar på huvudet, då man menar ”ja”. Landet, som i världsfreden frånrövades cirka hälften av sitt område, vilket delades mellan dess grannar. Detta land är Bulgarien. Men knappast Bulgarien från förr utan ett nytt, som i förkrympt form synes föra en tynande tillvaro.

I samma fredsslut bestämdes även, att landet ej får mer än 20 000 soldater, och att det icke får hålla någon flygkår. Likväl hör man surret från ”jättefåglarna”, som kretsa i rymden styrda av civila flygare, som åtnjuta ett gott understöd av staten för sin utbildning. Bulgarien saknar såldes icke flygkår, och flygarnas utbildning lär vara mycket billig.

Detta lands huvudstad är Sofia, belägen på en bördig och väl vattnad högslätt, som kallas ”mindre slätten”, till skillnad mot den, på vilken Filipopel är belägen och som kallas ”den större”.

Staden genomflytes av Donaus biflod Iskar, har en folkmängd på omkring 240 000 invånare, och i dess mitt är det vackra slottet beläget.

Endast en tid av femtio år kan Bulgarien räkna sin frihet. Före denna tid låg det under turkarnas välde i 500 år, då det missköttes och försämrades. På grund härav räkna bulgarerna landets kultur som endast femtioårig.

Det är också bland de länder, vi genomfarit, det enda land, vars intryck äro mindre fördelaktiga, och härtill bidraga ju flera omständigheter.

Vägarna här nere äro somliga sträckor förfärliga. Ett förhållande, som torde ge en förklaring på att vägarna ligga så öde i landets sydligare delar. Det kan därför betraktas som ett kuriosum, då man ser en bil här nere.

I bergstrakterna mellan Filipopel och Sofia äro de sämst. Regnvattnet har skurit ofantliga fåror i vägbanan, sköljt bort väggruset och blottat berghällarna, lämnande mängder av stora stenar kvar. På somliga ställen äro broarna nära nog uppruttna, på andra ställen finnes endast halva längden kvar, och på något ställe är bron helt borttagen, och vägen går ned vid sidan om den över bäckdalen i ett pass, lagom brett för en vanlig oxvagn. Här saknades icke punkteringar, och Svens ena ring hoppade av flera gånger.

Medel lära dock ha avsatts till reparering av vägarna i landet, och en hel del tyska studenter ligga här nere och förbättra dem för endast mat och husrum som lön, men det säges råda ett så förfärligt mutsystem i landet, att endast en bråkdel av pengarna hitta fram och komma till användning, medan resten komma i andras fickor.

Alltnog på denna vägs sämsta delar utfördes inget arbete till förbättring, ehuru det är stråkvägen genom Europa ned mot Turkiet.

Vägen närmast jugoslaviska gränsen är lika miserabel. På ett ställe var den totalt försvunnen i den floddal, där den går fram, och vi hade att på bästa sätt till fots söka oss fram i stenmoraset och vattnet.

En märklig folktomhet mötte oss i landets sydligare del. Sällan syntes någon arbeta ute på åkrarna, och veckans dagar liknade en enda lång, tyst och stilla sabbat över trakten. Men all mark i landet är likväl odlad och besådd med majs, tobak och bomull med mera.

Här nere i dessa så ödsliga trakter fingo vi de första sämre intrycken från vår vistelse bland bulgarerna. I närheten av Harmanli stulo de nämligen Lindqvists cykel, medan vi sovo under natten ett stycke från vägen. Saken anmäldes till polisen, men ledde till ringa resultat, ty föga gjordes för att få fatt på den skyldige. Polisen i Bulgarien har ock namn om sig att litet kunna uträtta och att icke känna till helt allmänna saker.

Denna stöld var för oss lika obehaglig som Harmanlibornas erfarenhet vid jordbävningen i deras stad tre dagar före vår ankomst dit. Men jordbävningen förorsakade dem ingen skada, men stölden blev för oss både materiell förlust och någon tids stopp i resan.

I Sofia köptes en ny maskin några dagar senare, då pengar hunnit anlända från Sverige, och Sven och jag efter mycken möda på de dåliga vägarna hunnit dit. Lindqvist fick taga tåget.

Den bulgariska bonden, som i huvudsak använder buffelkor och oxar som dragare, använder sällan töm. Han går antingen bredvid eller sitter på lasset och manar djuren dit han vill genom att sticka dem med en lång och trubbig köpp eller går framför och leder dem.

Hans kostym består av vadmal med vita bomullssockor på benen, vilka nå nästan upp till knäet samt fastbindas med snören. Hans helgdagsdräkt, som också är av vadmal, är vanligen brun och utstyrd med en mängd svarta band. Byxorna smalnar mot vristen, där de formats som damasker ett stycke över foten, och skorna likna de osulade norrlandspjäxorna men sakna överläder. De bindas på foten medelst remmar.

Kvinnornas dräkt, alltför mångsidig att kunna beskrivas, är ytterst färggrann. Som en speciell ”finess” framträder den spetsrika, vita underkjolen, som hänger en decimeter under den andra.

Då jag en dag vid vår färd genom en by frågade en bulgar, medan jag pekade på spillrorna av ett tegelhus, vad som varit orsaken till at det rasat, kunde han knappast återhålla tårarna, då han svarade, att det skedde vid jordbävningen. Men det var icke samma jordbävning som ovan nämnts, utan den som inträffade den 18 april, då särskilt Filipopel och trakten däromkring hemsöktes.

Klockan halv nio på kvällen inträffade den hårdaste stöten, föregångaren av ett egendomligt vinande och pipande från jordens inre. Jordbävningen förstörde nästan varje hus i staden. Sedan upprepades stötarna med 5-10 minuters mellanrum hela natten.

En liten vacker by i närheten av staden försvann och på platsen bildades en sjö. Maritzaflodens och en annan parallellt med denna löpande flods vatten flöt för en stund samman i samma floddal på grund av att marken mellan dem för ett ögonblick sjönk.

Kolossala sprickor uppstodo i marken, som på ett ställe sjönk ända till trettio meter. En sockerfabriks båda skorstenar och delar av komplexet föllo, och husväggar rämnade, föllo, flyttades eller vekos. Filipopel var som ett eldhav.

Det lilla Bulgarien lider genom fredsslutets stympning, och nu sist genom jordbävningen, en väsentlig åderlåtning av dess kraft. Det tar år innan det repar sig och kanske det aldrig gör det.

Den här artikeln, som är skriven av Bengt Lindström, är egentligen två delar. Dels utgör den andra delen i serien om smeknamn och öknamn, dels får ni med en bonus om järnvägsbron. Lindströms artikel publicerades den 19 mars 1988 i Trollhättans Tidning. 

Del 2

Tyras Lange var en vild krabat som bodde bortåt Ringar’ns. Fadern var droskchaufför, medan modern sålde korv vid hörnet Torggatan-Österlånggatan. Man kunde dagligen se henne dra en vagn med maten, varför hon i folkhumorn döptes till Dramaten.

I sammanhanget kan nämnas att Ringar’n var fiskhandlare Alfred Johanssons far, och han fick detta smeknamn därför att han ringde med en stor klocka när han kom med sin ambulerande fiskförsäljning.

Före detta stadshusvaktmästare Sixten Österman är uppväxt i kvarteret Gripen, som ligger omedelbart söder om kvarteret Trollet, där arbetsförmedlingen, systembolaget och apoteket huserade 1988. Sixten Österman minns Moster Maria, en gladlynt och väldigt pratsam kvinna. Hon hade en del roliga uttryck. Vid något tillfälle berättade hon för Sixtens mamma: ”Nu har jag släppt ut en lögn. Det skall bli roligt att se hur den ser ut när den kommer tillbaka”.

Öknamn vanligt
Det finns de som säger att ”bad är hälsa”. Det ansåg inte Moster Maria, som vid något tillfälle uttryckte att ”badat, det har jag inte gjort se’n ja’ trilla i vid Speka”. Den olyckan hände när hon var i 15-årsåldern, och Maria fällde uttrycket i 70-80-årsåldern. Sixten Österman har även berättat att uttrycket ”lite smögen” avsåg något som var positivt. I det militära fick Österman själv öknamnet ”Smögen”, eftersom han ibland använde det uttrycket.

Einar Lundmarker var en originell man som bland annat var kapten i Kongo och senare fågeldammsskötare i Trollhättan. Lundmarker hade under den senare perioden en fästmö, som stilenligt kallades ”Dykanden”.

I Trollhättan har man varit duktig på att hitta öknamn. A-L Johansson, sedermera känd kommunal- och riksdagsman, hade vid tiden för första världskriget en liten affär vid Spannmålsgatan. Affären fanns inne på en gård ungefär där posten nu har sina lokaler. A-L Johansson var den förste i Trollhättan som sålde fotogen (petroleum). Johansson fick därigenom namnet Oljekungen.

Brohistoriskt
Järnvägsbron i höjd med Villa Elfhög anknyts även en gång- och cykelbana. Trollhättan fick sin första järnvägsförbindelse i samband med att bandelen Göteborg-Trollhättan öppnade för trafik den 31 maj 1877.  Året därpå hade man överskridit såväl trafikkanalen som Göta älv och trafiken kunde den 26 februari utsträckas till Öxnered. Den 21 juni 1879 var det klart för sträckan Öxnered-Mellerud och 1 december samma år kunde klarsignal ges för Kil. Den första del av Bergslagsbanan som öppnades för trafik var annars Falun-Ludvika med start nyårsafton 1875.

Förste brovakten
Bernhard Pettersson var den förste brovakten. Hans son Erik efterträdde så småningom sin far som brovakt. Erik föddes i brovaktarstugan. Mellan holmen och Mossberget, där man senare uppförde kallbadhuset, var det öppet vatten som först senare igenfylldes. Om bron stod öppen fick barnen ro över kanalen när de skulle till eller från skolan.

Drogs förhand
Den gamla bron drogs för hand och sedan fick man skruva upp den i ställning med domkrafter. Båtarna passerade mittelrundeln under bron på Elfhögssidan, det vill säga mot öster. När kanalen breddats gick emellertid båtarna förbi på motsatta sidan.

De två brovakter som fanns hade ingen lätt uppgift. Skiften var minst 12 timmar, eller ett dag- och ett nattpass. Men så gick det inte heller så många tåg på den tiden. Den första tiden var det bara ett tåg i vardera riktningen, och mellan Trollhättan och Göteborg tog resan 2,5 timmar.

Vid ett tillfälle hade en banvakt från Upphärad varit på besök i Öxnered, och som det var dåligt med förbindelserna tog han sin dressin för färden. När mannen vände åter varnades han för järnvägsbron i Trollhättan. Banvakten glömde tydligen bort det hela. Han körde rakt ner i kanalen och återfanns aldrig. Bernhard Pettersson kom just ut ur vaktkuren när ekipaget tippade över.

Dåligt betalt
1904 blev Erik Pettersson biträde åt sin far vid bron och 1906 blev han extra stationskarl vid stationen i Trollhättan med en lön på 1,25 kronor per dag. År 1914 blev han ordinarie och 1927 förman. När han avgick hade han tjänat Bergslagsbanan i 46 år, brovaktstjänsten inte inräknad.

Järnvägstrafiken i våra trakter ökade kraftigt på 1910-talet, då Stallbackaindustrierna kom igång och man fick järnväg dit. Man fick ta det försiktigt när man skjutsade en vagn, eftersom stoppskor saknades. Det gick ju inte att krossa alltför många vagnar…

Det kunde ofta inträffa att trafiken på grund av snö och ishinder kunde få inställas en hel dag. Det var svårt att hålla växlarna rena, och loken hade inte krafter att ta sig fram utmed linjen.

Stränga vintrar innebar också att båttrafiken kunde vara stoppad under långa perioder. En gång var ångaren ”Eos” ner till Göteborg, och det sägs, att då fick det gå ett par man före fartyget och såga upp en ränna för båten. Vi får väl hoppas att det inte rådde ishinder hela sträckan.

Viktig person
Stinsen var förr en mycket viktig person. På 1920-talet tjänstgjorde Claés Bergvik som stins i Trollhättan. Han hade en bister uppsyn, men var i verkligheten en synnerligen timid herre. Innan han kom till Trollhättan var han chef i Öxnered.

När gör nedstamp i historien märker man väl vad som är riktigt traditionsenligt. Valborgsmässofirandet här i Trollhättan är exempel på något om har stark tradition att luta sig mot. 

Vackert eklärerad voro på valborgsmässoaftonen några af holmarne i älfven, får vi veta i en notis den 29 april 1908 i Tidningen Trollhättan. Hundratals större och mindre ledar kastade sitt skimmer öfver den alldeles lugna vattenytan. Stora massor af trollhättebor voro i rörelse för att njuta af det vackra skådespelet. Tankarna far lätt till nutidens Blå natten.

Drygt 40 år senare, den 3 maj 1946, stod det att läsa i Tidningen Trollhättan att vårens ankomst firades med sång, musik, eld, politik och bara två fyllerister. Såväl vid valborgsmässosången utanför stadsbiblioteket och braständningen på Spikön fick man se så pass mycket folk i rörelse att äfven den värste tvivlare måste tro att Trollhättans öfver 21 000 invånare inte bara existerade på pappret.

De större industrierna i staden ordnade redan på valborgsmässoaftonens förmiddag högtidligheter för personalen och hälsade vårens ankomst med tal och musik. Vid Nydqvist & Holm sjöng en sångkör sammansatt av arbetare, arbetsledare och tjänstemän vårsånger, och direktör Kjellander höll ett kort och anslående tal till våren. Vid flygverkstäderna blåstes arbetet av klockan 2 och de anställda vid såväl Saab och Flygmotor samlades på planen framför Flygmotors anläggning, där Flygmotors orkester spelade och en kör sammansatt av sångare från de båda företagen sjöng vårsånger. Direktör Engellau talade och hälsade våren och uttalade en förhoppning om arbetsfred och fortsatt gott förhållande mellan anställda och arbetsgivare. Såsom sista sång sjöngs ”Sveriges flagga”, och musikkåren spelade ett par nummer, varefter man återgick till arbetet.

Vid Karl Johans-parken framför stadsbibliotekets trappa hade en flertusenhövdad folkskaramött upp vid 19-tiden på valborgsmässoafton, då sångarnas välkomsthälsning till fröken Vår skulle framföras. Det var de manliga sångerna ur stadens samtliga körer som trädde fram i ansenligt antal och med musikdirektör H Persson som anförare sjöngs de gamla kära vårsångerna om hur härligt majsol ler och så vidare. Bifallet för sångerna och deras skicklige dirigent var livligt, och likaså besvarades kraftfullt det leve för båda sångerna och våren som drätseldirektör Rhodin utbringade när han i egenskap av Trollhätte-Gillets ordförande trädde fram och överlämnade gillets bägare till den sångare som deltagit längst i valborgsmässosången. Det var herr Birger Hagström som i går fick äran mottaga utmärkelsen. Sedan kören sjungit ytterligare Verner von Heidenstams Sverige och Karl Gustav Ossiannilssons Sveriges flagga var den stämningsfulla högtidligheten slutoch menigheten skingrade sig.

Flertalet av dem som varit samlade vid stadsbibliotekets trappa sökte sig nu ner till kanalen och Spikön. Här väntade ett väldigt bål på attbrännas våren till ära. Framemot 21-tiden tändes bålet. Det var en praktfull syn som de tusentals åskådarna kunde njuta av i den svala vårkvällen: ett jättebål kastande kaskader av gnistor mot skyn medan marschallerna bildade en symmetrisk ljusrand längs stranden, alltsammans speglande sig i kanalens mörka vatten, där sedermera roddare och kanotister paraderade med facklor på sina smäckra och ljudlöst glidande farkoster.

Ytterligare 40 år (+2 år till) hamnar vi 1988 (2 maj för att vara specifik). Då var det många människor i rörelse i kraftstaden när de olika arrangemangen kom igång. Den stora finalen hade man som vanligt på Spikön där en mäktig eld upplyste vårnatten. ”Även om nätterna är kylslagna med frost och minusgrader så är det ändå våren som ankommit. Åtminstone i almanackan”, kunde man läsa i Trollhättans Tidning.

Vid sidan om det profana firandet av valborg högtidlighölls samma begivenhet även i den klerikala världen. Solen sken när firandet började vid Lextorpskyrkan. En stor skara barn hade mött upp för att gå med i fackeltåget och tända eld på det stora bålet. Kyrkans körer sjöng vackra vårsånger och kyrkoadjunkt Jan Elvmarker höll vårtalet.

Allt var nästan som vanligt vid Lextorpskyrkan, det enda som var annorlunda var att det för en gångs skull var riktigt behagligt att vistas i skogsdungen, menade artikelförfattaren Wille Schnorrenberger. Solen och elden värmde gott.

Av tradition är valborgsfirandet vid Slätthults motionsgård en riktig pampig angelägenhet. Andreaskyrkans musikkår marscherade genom Skoftebyn och lockade likt råttfångaren från Hamel alla barn ur sina skrymslen.

Musikkåren hade ett stort följe av fackelbärare när de anlände till Slätthult. Andreaskören sjöng mycket vackert innan riksdagsman Elver Jonsson talade om våren och dess betydelse för människorna. Arne Frick såg till att alla hördes och höll ordning på sina tusentals sladdar.

– När vi lärt oss acceptera varandra med alla våra svagheter och brister då har vi tagit första steget mot fred på jorden, sade Elver Jonsson bland annat i sitt vårtal.

I Maria Alberts park samlas det årligen en stor skara människor för att lyssna på kommunens manliga sångare. Det lät mycket harmoniskt när ”Sköna maj välkommen” tonade ut ur snäckan.

Stig Hallberg från Trollhättegillet vårtalade och överlämnade därefter pokalen till Jon Svensson för att Jon varit med och sjungit 29 gånger. Stig Hallberg slog ett slag för miljön i sitt tal.

– Om alla ställer upp kan vi förbättra vår miljö. Ta cykeln någon gång och låt bilen stanna hemma, uppmanade han alla som hade kommit.

Finalen på valborgsfirandet var, precis som vanligt, på Spikön. Snart belystes Strandgatan av en stor eld.

– Det är underbart med gamla traditioner, sade en äldre dam när hon blickade ut över den eldfärgade trafikkanalen.

Den 4 maj 1907 publicerades artikeln ”1:sta majdemonstrationerna i våra trakter”, skriven av Ture, i Tidningen Trollhättan. Här får vi veta att det var ett ”högeligen imponerande demonstrationståg” det året. I spetsen bars en väldigt blågul flagga och därefter kom de röda standaren med en nästan oöverskådlig mängd högtidsklädda arbetare. Här och var vore musikkårer instuckna för att hålla takten uppe.  Tåget gick Storgatan framåt och sedan ut mot landsbygden upp på ”Slåttbergen”. Uppskattningsvis deltog 2 000 personer i tåget. Artikeln fortsätter:

Så stodo vi på bärget framför talarestolen. Uppstiger där en ung man med lejonman fladdrande i vinden – hr Hallin – sympatiskt till dragen. Sympatisk till framställningssättet likaså. Utan att hvarken gripa till stridstrumpet eller larmtrumma framhöll han det berättigade i att ”det arbetande folket” sökte få del i samhällsarbetet och varda delaktig af dess förmåner. Lindmanska rösträttsförslaget nagelfors. Det är afsedt att lysa – ett linsglas, hvarmed man kallat fram ”solkattor” på väggen för lättroget folk. Men det svenska folket vill mer nu, det vill förstå. Det synes på läslusten. På senaste år har sålts fler böcker än förut på årtionden. Folket har vaknat till och vill lära känna sin värld och dana sin värld till sin fördel. Se, som Trollhättans vattenmassor vandra gagnlösa ut i hafvet, så gå ofantliga värden af landets möjligheter outnyttjade till spillo. Vi vilja spränga en kraftkanal där alla krafter af ett vaket folk anspännas att framkalla rikedomar och välstånd åt alla. Kraftkanalen – är den allmänna rösträtten, oförfalskad. Det är den John Ericssonska solmaskinen – något annat än leksaksglansen, hvarmed man gör ”solkattor” till barnen.

Den 30 april 1946 berättade skribenten F.D. om ”Gammalt majfirande i bygden” i Tidningen Trollhättan. Här kommer den:

Första maj var i gamla tider en högtidsdag för jordbrukaren, men även för stadsborna, ty då gick sommaren in; den varade från Valborgsmäss till Mikaeli. Viss sådd företogs denna dag. Allmännare sed var att boskapen släpptes på bete den första maj, varför hägnader måste vara klara till dess. Med tanke på den förestående vallgången brukade man tända eldar, samt skjuta och hojta kring dessa för att därmed skrämma räv och varg, så att dessa inte skulle skada kreaturen under sommaren.

Ännu fram emot mitten av 1800-talet var det vanligt att bystämma hölls just den 1 maj, mestadels avslutad med ett kalas. Tidigare höll man sällan heller mer än en sockenstämma om året, även den då oftast den 1 maj och därför kallad valborgmässe sockenstämma. Detta namn bibehölls förresten ganska länge på vårens sockenstämma, även om den hölls på annat datum. Jag har sett exempel på att till och med sockenstämmor fram i juni fått namnet ”valborgsmässo-stämma”.

Vid kalasen första maj åts vanligen ägg och dracks mängder av brännvin, man ”åt och drack märg i benen”, sades det. En uppteckning från Trollhättan berättar:

Vid valborgsmäss var våren kommen, och 1 maj skall man lägga av vinterkläderna. Det skulle vara ägg och brännvin att fira valborgsmässan med. Med äggen blev det kanske inte alltid så mycket bevänt för de sämre lottade, men brännvin skulle i alla fall finnas. Man besökte varandra i hemmen. Det behövde inte vara någon särskild bjudning utan man kom ihop med kamrater och vänner och drack och åt det man hade. Herrskapen som hade råd drack toddy och konjak. Det sades att man skulle dricka märg i benen på valborgsmässa, och det var inte utan att man gjorde det så grundligt att man blev sängliggande dagen efter.

Eldar tändes inte första maj eller aftonen före. Det har blivit bruk på senare år. Förr hade man eld om påskkvällen. Första maj, minns jag, att vi hade fritt från skolan, ty det var en festdag.

Där skolbarnen inte hade ledigt, användes dagen till utflykter. Från läroverket i Vänersborg gick man till Halleberg. Följande skildring av en sådan utfärd är ur Lindedals ”Vänersborgs historia”.

”1:a maj-firande i enlighet med gammal tradition medels avmarsch till Ättestupan på Halleberg var för elementarläroverkets ynglingar en glädjedag av första ordningen. Så snart det vid morgonbönen gavs tillkänna, att det under dagens lopp skulle ‘majas’, fick skolpojkarna fart i benen för att skynda till sina hem och få en matsäck ordnad för dagens behov.

Så gick marschen under sång. Slutligen kom man till foten av Ättestupan, där det blev att inmundiga några av de i matsäcken medförda hårdkokta äggen och pannkakorna med sylt emellan. En och annan av de äldre pojkarna hade inte försummat att i matsäcken smussla in en punschbutelj, för vars tillvaro en och annan lärare blundade, då han inbjöds att smaka på godsakerna.

Sedan frukosten hastigt och väl expedierats, var det tid att deltaga i allehanda lekar, men framför allt att krångla sig utefter bergsskrevorna upp på krönet av Hallebergs ättestupa, varifrån våra hedniska förfädersägas ha kastat sig för att krossas vid bergets fot, därmed undgående den nesliga sotdöden. Vid fyratiden på eftermiddagen skedde återmarschen till staden, där fäder och mödrar mötte sina förvisso trötta pojkar.

Troligtvis var det meningen, att detta ‘majande’ skulle förenas botanisering, och att  de tidiga vårblommorna då skulle insamlas till herbariet. Någon växtsamling kom dock sällan till stånd under dessa utfärder.

Emellertid var det inte allenast skolpojkarna, som firade 1:a maj. Från handelsmannen i egen hög person till bodbetjänten, från mästaren ned till gesällen, ja, från varje överordnad ned till de underordnade försummades inte den gamla sedan på sagda dag ‘dricka märg i benen’. Om man därvid drack sig till motsatsen, knäsvaghet, kunde man dock räkna på allas överseende. Det var ju inte 1:a maj mer än en gång om året.”

För att även få med en skildring från landsbygden, återges vad Helmer Olsson upptecknat från Vättle härad:

Alla svin var ringade och alla stenhagar upplagda senast den första maj, annars blev det böter. Den dag var gubbarna ute och lade upp stenhagar och söp. Det kallade de att ”märga”. Korna släpptes ut förste maj. Då drack man märg i benen. Märgandet bestod i att karlarna fick fläsk och ägg och en sup. Då var det allt många, som drack, så att de fick både svinahuvve och kalveben. ”Märgandet” bestod av kaffehalvar och ”duppebrö”.

En gammal kvinna i Stenkullen, som tjänade till ”Tollas” i Hjälsnäs i slutet av 1850-talet, berättar, att man där alltid åt ”åkerbete” förste maj. Det var julbröd och ägg och fläsk och kaffe och smörgås och så en sup till husbonden och drängarna.

I Dalsland planterade man första maj en gran eller helst ett grönskande lövträd, vanligen rönn, i gödselhögen eller ladan. Detta smyckades sedan med äggskal, grönt papper med mera. Detta iakttogs för att skörden under det kommande året skulle bli god.

Detta majande var tydligen en fruktbarhetsrit, liksom man nog även kan betrakta äggätandet som sådan. Äggen och majen representerade det spirande livet, som trodde överfört till den som åt äggen eller det som blev föremål för majandet.

I dag, den 2 maj 2016, är det exakt 110 år sedan Tidningen Trollhättan kom ut med sitt allra första nummer. Det ska vi fira i en artikelserie, där tidningens första redaktörer får komma till tals. Samtidigt som vi får mer kunskap om tidningens historia får vi också mer på fötterna kring Trollhättans historia. Vi börjar förstås med Ernst Karlinder, som både grundade och ensam drev tidningen de första åren.  Just den här artikeln publicerades den 8 juni 1946 och är skriven av Ernst Karlinder. 

Trollhättans samhälle, vilket samtidigt var en by utgörande egen kommun, befann sig vid sekelskiftet 1800-1900 i kraftig utveckling. Planer förolågo  att exploatera den väldiga vattenkraften i fallen liksom på att utvidga kanaler och slussar. Nya industrier hade börjat anläggas, Folkmängden växte och krävde åtgärder till samhällelig nytta och trevnad. Sålunda behövde folkskoleväsendet moderniseras och utbyggas, ett läroverk för högre undervisning samt sjukstugor upprättas, bättre gatubelysning anordnas, vattenledning och dränering införas i husen. Därjämte behövde stadsplan fastställas och gatuanläggning utföras. En lång tid av samhälleligt stillastående hade snabbt förbytts i stark verksamhetsiver.

Alla dessa spörsmål – och många fler – diskuterades livligt man och man emellan.  Följden blev ett för Trollhättan nyvaknat intresse vis a vis kommunala frågor. Skilda förslag och uppfattningar, hur utvecklingen borde ledas, sågo dagen. Flertalet av innevånare anslöto sig till den grupp, som yrkade på en bättre tingens ordning, men ett icke obetydligt antal av de äldre samhällsmedlemmarna – i synnerhet husägare och ett par av de röststarkaste bolagsrepresentanterna (det var nämligen före den ”40-gradiga” röstskalans tillkomst) – tyckte det ”var bra som det var”. Förslaget om sökande av stadsrättigheter för byn, som förelegat sedan 1800-talets senaste år, åstadkom även mycket tvedräkt. Starka kommunala strider uppstodo och meningarna bröto sig kraftigt mot varandra.

Någon offentlig plattform, där de olika synpunkterna kunde diskuteras – förutom de några gånger på året förekommande kommunalstämmorna – fanns ej inom samhället. Detta ägde visserligen redan ett blad, ”Trollhättans Tidning”, men detta bestod i en avläggare av ett organ från annan ort och innehöll i huvudsak blott nyheter och annonser från utgivningsorten, blandade med ett antal smånotiser från Trollhättan. Men detta samhälle behövde just vid denna tid av starka kommunala meningsskiljaktigheter i hög grad ett eget tidningsorgan, vilket helt kunde ägna sig åt platsens speciella frågor.

De många reformförslagen samlade småningom befolkningen i tvenne större meningsgrupper: ”Verkstadsbor” samt ”Gullöforsare”. Dessa följde till en början huvudsakligen sina chefers uppfattning i de olika samhällsfrågorna. Sedan ”Trollhättans frisinnade förening” på initiativ av gullöforsbokhållaren Herman Björkquist bildats, slöto sig emellertid intresserade från båda de förutnämnda grupperna dit och framstegsarbetet kunde effektiviseras.

Undertecknad, som i egenskap av föreståndare för förskolorna från år 1897 sannolikt mer än de flesta kommit i tillfälle att få kontakt med hemmen och därigenom vinna inblick i det stora behov av sociala reformer som förelåg, vann småningom samarbete i detta avseende med ett par av platsens mest framskjutna medlemmar, bruksägare Ernst Stridsberg och bankdirektören Anders Kjelldahl. De insågo i likhet med mig, att, för att kunna föra platsens utveckling framåt, behövde kraftigare hjälpmedel tillgripas.

Efter ett par års förberedelser och i samråd med de båda nämnda personerna tog så undertecknad år 1906 risken av att försöka utgiva platsens första egna tidning, vilken erhöll namnet ”Trollhättan” och utkom 2 gånger i veckan.

Där låg ingalunda några ekonomiska spekulationer om blivande förtjänster bakom företaget. Utsikterna att det skulle bli lönande voro mycket små, men vi räknade med, att tidningen väl ändock skulle kunna hinna något medverka till Trollhättans utveckling innan den åter behövde nedläggas. Jag diskuterade saken flera gånger med redaktör Henrik Hedlund i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han ej blott uppmuntrade mina planer utan gav mig även många värdefulla råd samt satte mig i förbindelse med konsul Johan Ekman i Göteborg. Dennes politiskt frisinnade läggning föranledde honom att till det nya bladets stöd ställa ett litet kapital till förfogande under de första åren. Båda dessa göteborgsvänners moraliska och ekonomiska stöd var mig till största hjälp, och jag ägnar deras minne min vördsamma hyllning.

Otaliga episoder från ”Trollhättans” begynnelseår förtjänade att här berättas som illustrationer till den kamp, vilken måste föras för att vänja allmänheten vid det ”fria ordet”. De skulle dock alltför mycket inkräkta på utrymmet. Om min hälsa och livstid det tillåter, torde det dock bli skildrade vid ett senare tillfälle.

Här kan dock sägas att det behövdes en viss portion mod att bryta väg för en tidning i Trollhättan vid denna tid. Motståndarna till det nya bladet voro många. De gillade ej dess hållning i samhällsfrågorna. Och vapnen, som kommo till användning mot det nya organet, voro icke blott ”skäll-” och hotelsebrev, (anonyma sådana hörde nästan till ordningen för dagen), utan jag hotades upprepade gånger med ”handgripligheter” om ej tidningen upphörde med att påpeka rådande missförhållanden. Det väckte i synnerhet ”ond blod” då vi lyckats med skolrådets och 1:e provinsialläkarens hjälp få nedlagd en privat småskola, vilken hade sin lokal å en oeldad magasinsvind, utan annan belysning än den öppna dörren och till vilken en trappa förde över gårdens gädselhög. Vid några tillfällen trängde grupper av delvis berusade män ända upp i min bostad för att utkräva ”hämnd”. Jag var lyckligtvis ung och stark och kunde med framgång freda mig.

Småningom lugnade sig stämningen. Samhället arbetade sig framåt och tillfördes den ena reformen efter den andra: Det nya tidningsföretaget flyttade sin tryckort från Uddevalla via Vänersborg till Elanderska officinen i Göteborg, där det kvarblev till stadsblivandet 1916, då eget tryckeri kunde uppsättas i Trollhättan.

Under dessa år hade bladet många motigheter att genomgå. Det fick uppleva ”storstrejkåret 1909″ – med dess för samtliga tidningar bekymmersamma förhållanden – och det var med det ännu svårare ”finanskrisåret” 1911, svart  i åminnelse för hela svenska pressen. Vårt lilla företag råkade för sin del med i 17 konkurser och 3 betalningsinställelser bland annonsörerna. Sådant tog hårt på den unga tidningens ekonomi. Men vi kämpade oss även genom detta. Tidningens upplaga växte i likhet med annonsörernas antal.

Under de första åren hade tidningen ej råd att ha någon medarbetare. Utgivaren – det vill säga undertecknad – skrev personligen dess flesta artiklar – utom klippet. Dessa uppsatser utgjordes oftast av redogörelser för viktiga kommunala frågors behandling eller påpekanden om ytterligare behövliga samhälleliga reformer.

Med den som humoristisk författare senare över hela vårt land kände Sigge Strömbergs inträde i Trollhättans redaktion 1911 gick tidningen mot en betydande utveckling. Strömbergs skämtfyllda kåserier och berättelser från tidigare tidningsmannaupplevelser i ”Vilda vestern” lästes med förtjusning. De utkommo därefter i bokform under titeln ”Prärieliv”. Hans allra första bok skrevs som följetong i ”Trollhättan”. Den bar namnet ”Genom virvlarne” och var byggd på en gammal kärlekssägen från den då ännu kvarvarande ”Stallbacka gård”, i norra delen av samhället. Även denna ursprungligen tidningsprodukt utkom senare i bokform.

Sigge Strömbergs eminenta författarbegåvning förskaffade honom erbjudande att inträda i firman Åhlén & Holms bokförlag i Göteborg. Vi skiljdes å ömse håll med stor saknad. Strömberg fortsatte därefter uteslutande på författarebanan tills han – tyvärr, mänskligt att döma, alltför ung, skördades av döden.

En annan medarbetare, som under ”Trollhättans” första period under en lång följd av år troget, intresserat och skickligt ägnade sina krafter åt tidningen ”Trollhättan”, var nuvarande chefredaktören i Elfsborgs Läns Annonsblad, Carl Gustaf Wassenius. Han sändes här, liksom övriga medarbetare en varm hälsning och ett hjärtligt tack för angenämnt samarbete under vår gemensamma kamptid i staden vid de forna fallen.

I medlet av 1900-talets andra årtionde erhöll samhället stadsrättigheter, vilket medförde en fullständig omläggning av utgivningen. Eget tryckeri anlades som nämnt och växte hastigt ut i betydande omfång. År 1918 inköptes ”Trollhättans tidning” och sammanslogs med ”Trollhättan”, som därefter erhöll dubbelnamn. Bakom företaget stod fortfarande stadens frisinnade befolkning. Undertecknad kvarstod som ledare till år 1933, alltså under en tidrymd av ej mindre än 28 år.

I vad mån ”Trollhättan” därunder varit av någon betydelse för utvecklingen av samhället överlämnas åt allmänheten att bedöma. Alla medarbetare och gynnare voro emellertid besjälade av varmaste intresse för platsens framåtskridande och de ansågo det fria ordet som ett oeftergivligt vapen att nå detta mål.

De hugg, som stundom i stridens hetta växlades med politiskt och kommunalt oliktänkande äro numera förgätna. Kvar står minnet av en lång följd av år fyllda med arbete, iver och oförskräcktkamp för vad vi höllo för sanning och rätt.

Ivar Frick gick i sluttampen på sin 1-åriga tjänst som redaktör för Tidningen Trollhättan. Han hade fått motsvarande tjänst på Skelleftebladet, där han tidigare arbetat som redaktörsassistent. Vi ska få veta mer om Ivar Frick och hans upplevelse av Trollhättan och dess lokaltidning om ett par veckor. Men nu ska vi få ta del av den text han skrev till sin chef, direktör Ernst Karlinder, tidningens grundare och förste redaktör, inför dennes 60-årsdag.

Det blir säkert mången av våra läsare som kommer att draga tillförlitligheten av ovanstående rubrik i tvivelsmål. Men kyrkoböckerna bruka som bekant mera sällan narras. Och av dem framgår att Ernst Karlinder i morgon, den 3 maj, passerar gränsen till sitt 7:e decennium.

Samtidigt med födelsedagen lämnar jubilaren sin anställning som lärare vid folkskolan efter en nära 40-årig gärning. Han har således 7 tjänsteår mera än vad som behöves, när han nu vid fyllda 60 år uppnår pensionsåldern. Trollhättans folkskoleväsende har sin goda organisation till stor del att tacka Karlinders intresserade och uppoffrande arbete.

Utgången från ett lärarehem i Altuna församling, Västmanlands län (som ligger i Enköpings kommun, i Uppsala län numera, red anm), där familjen var folkskollärare och organist, erhöll Karlinder redan tidigt den inriktning, som bragte honom att ägna sig åt lärarens betydelsefulla, men på samma gång ofta otacksamma kall. Efter elementarstudier inskrevs han år 1887 vid folkskoleseminariet i Uppsala, vilket han lämnade efter avlagd examen 14 maj 1891. Hösten samma år fick Karlinder sin första anställning vid Eskilstuna  folkskolor.

Redan här kom hans senare städse dokumenterade stora intresse för allt socialt nydaningsarbete till uttryck. Karlinder blev nämligen en ivrig förkämpe för den nya just vid denna tidpunkt från Tyskland införda hjälpform för mindre lyckligt lottade, vilken blivit bekant under namnet ”frivillig fattigvård med arbetsstugor”. Karlinder tilltalades mycket av arbetsstuguidén och nedlade ett fruktbringande arbete på att få densamma känd och omsatt i praktiken i vårt land icke minst i sin egenskap av föreståndare för det nya systemets centralbyrå i Eskilstuna. Hans insikter just på detta område ha sedan kommit väl till pass vid olika tillfällen, då det gällt anordnandet av arbetsstugor på skilda platser i vårt land.

Efter ett par års verksamhet i Eskilstuna lämnade han år 1893 denna plats och bedrev sedan något år musikaliska studier. År 1894 erhöll han anställning i Jönköping. Denna blev ej av längre varaktighet. Snart flyttade han upp till Sandviken utanför Gävle, där han fick plats som lärare vid Sandvikens Järnverks AB:s skola. Denna var då en mönsterinrättning i vårt land och en föregångare då det gällde att införa nya och förbättrade metoder på folkundervisningens område.

På hösten 1897 kom Karlinder hit till Trollhättan som föreståndare för stadens folk- och småskolor. Här väntade honom en maktpåliggande uppgift. Den skolorganisation, som fanns, var mycket bristfällig och det gällde att helt omskapa densamma för att få en fast grund för framtiden att bygga på. Begåvad med stor arbetsförmåga och energi samt intresse för sitt kall, ej minst för undervisningsväsendets rent tekniska sidor, lyckades det honom att bringa reda i förhållandena. Hans intresse för skolundervisningen och dess problem tog även uttryck i talrika studieresor, bland annat som statsstipendiat, inom såväl det egna landet som våra grannländer. Under dessa resor hann Karlinder med att besöka de flesta större skolor av betydelse, uppfostringshem, barnasyler och liknande anläggningar speciellt i Sverige, Norge och Danmark. Dessa studieresor avsatte många goda resultat i hans arbete här. Den mest betydelsefulla var kanske skolköksidéns införande i vår stad, vilket skedde år 1899, samt skolbaden.

Hans intresse för barnens fostran och vård tog sig även många uttryck utom det egentliga skolarbetet. För barnbespisningen visade han det största intresse och var under många år ordförande i en av honom stiftad förening för denna verksamhets bedrivande. Som initiativtagare till Trollhättans sommarkolonier skapade han en institution som under årens lopp blivit till stor glädje och nytta för många barn från mindre lyckligt lottade trollhättehem. Många andra initiativ från detta område att förtiga. Karlinders barnkörer voro under många år en källa till glädje för såväl sångarne själva som stadens innevånare.

För en mångfrestare och arbetsmänniska av Karlinders mått var dock skolarbetet icke tillräckligt för att fylla den rundligt tillmätta arbetsdagen. Tidigt livligt intresserad av journalistiskt arbete och medarbetare i skilda pressorgan, däribland Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, tog han 1906 steget fullt ut och grundade sitt eget organ – Tidningen Trollhättan. Samtidigt lämnade han befattningen som föreståndare för skolorna, men kvarstod som lärare. Vår stad behövde då en tidning, som kunde taga sikte på de lokala förhållandena och bli ett språkrör för ortens speciella intressen.

Ernst Karlinder besitter icke blott konsten att föra pennan. Jämsides med tidningens utveckling har under hans ledning växt fram ett trycker- och förlagsrörelse av stora mått. Bland annat torde som bekant Trollhättans Tryckeri AB vara vårt lands största blankettförlag för närvarande. Firman sysselsätter nu mellan 50-60 personer.

I vår stads kommunala liv har Karlinder tagit en mera aktiv del än de flesta. Stadsfullmäktig sedan år 1918 och medlem av en mängd kommittéer och styrelser har han nedlagt ett i hög grad erkännansvärt och oegennyttigt arbete för vår stads bästa, och som alltid varit målet för hans gärning och strävanden.

Initiativkraftig, idérik och mera mångsidigt utbildad än de flesta har Karlinder på de mest skilda områden utfört arbete av största betydelse. Inom musiklivet i vår stad har han tidigare gjort värdefulla och bestående insatser genom stiftandet av Trollhättans musiksällskap, en föregångare till nuvarande Musiksällskapet.

Då Götiska Förbundets Torstenssonsloge bildades för ett par år sedan var Karlinder med bland initiativtagarna. Varmt intresserad av denna fosterländska ordens verksamhet har han inom densamma nedlagt ett synnerligen värdefullt och uppskattat arbete. Han är för närvarande talman i härvarande loge. Hans intresse för Götiska förbundet och dess historia har fört honom in på grundliga och omfattande studier av äldre svenskt ordensliv.

Det är dock icke endast den dugande fostraren och driftige företagaren vi hylla. Det är också, och framför allt människan, personligheten. Det har ofta sagts att vår tid i ovanligt hög grad är medelmåttornas och jämnstrukenhetens och det påståendet torde nog i ganska hög grad vara berättigat. Det är därför så mycket mera uppfriskande att träffa på en självständig människa av litet andra mått än vi äro vara att möta i vår dagliga vandel. Ernst Karlinder är en sådan. Men en dylik man kan naturligt nog icke undgå att få motståndare. Till och med dessa måste dock personligen högakta Ernst Karlinder, även om åsikterna i dagens frågor divergera.

I kamratkretsen är Karlinder den urbane, vänsälle och gemytliga vännen och för sina underlydande är han alltid den välvillige och förstående chefen. Det är därför som de uppriktigaste känslor av aktning, sympati och vänskap, komma att strömma morgondagens jubilar till mötes från de mest skilda håll.

Vpk, Vänsterpartiet kommunisterna, som partiet hette 1988, gick den 3 september det året ut i Tidningen Trollhättan (genom artikelförfattaren Bosse Dahl) med att de tyckte det var hög tid att sluta fred med Vänersborg. Det handlar om Överby. Vänersborg överklagar och Per-Gunnar Modigh från Vpk menar att Trollhättans svar snarare är att strö salt i såren.

– Vi framställer oss som bättre än vi är, säger han.

Kommunstyrelsens arbetsutskott i Trollhättan hade veckan innan skickat ett yttrande till länsstyrelsen, som svar på Vänersborgs kommuns besvär med Överby:

– Vi förstår inte riktigt vad det är ni klagar över.

Eftersom man säger sig inte förstå anledningen till överklagandet valde man i stället att ge en redogörelse för hur planeringen av Överby handelsområde gått till.

Där framgår bland annat att Vänersborg först sagt sig inte ha något emot Trollhättans planer, men senare ändrat uppfattning.

I yttrandet påstås också indirekt att överklagandet bara är ett sätt för Vänersborg att förhala utbyggnaden på Överby för att hinna före med etableringarna på Båberg.

Salt i såren
Arbetsutskottets arbete godkändes, men Per-Gunnar Modigh röstade emot. Han tycker att yttrandet är tendensiöst och snarast kan jämställas med att strö salt i såren.

– Vi framställer oss som bättre än vi är, säger han, och efterlyser ett samarbete mellan de två kommunerna.

Bland annat tycker Per-Gunnar Modigh att det vore bra om man gjorde en gemensam detaljhandelsutredning för Tvåstad, vilket Vänersborg begärt.

– Man blundar för verkligheten, säger han. Förutsättningarna i dag är inte desamma som när tidigare handelsutredningar gjorts.

Willys Cash och Hackan är exempel på de nya förutsättningar som kan vara anledning till att ännu en utredning görs.

Per-Gunnar Modigh anser att Vänersborgs kommun har rätt att överklaga planen för Överby, eftersom etableringen påverkar Vänersborg. Han är dock inte säker på att Trollhättans vägran att genomföra en handelsutredning kan vara grund för besvären, men tycker det är bra att frågan prövas.

Testad
Det är den nya plan- och bygglagen som ger Vänersborg rätt att överklaga och denna lag blir nu testad i praktiken.

Nu ska Vänersborgs kommun tala om vad den tycker om Trollhättans yttrande innan länsstyrelsen går till beslut.

För övrigt, i kalendern står det Världsskrattdagen, så passa att skratta som aldrig förr just i dag. Ett gott skratt förlänger livet, sägs det ju.

Under sommaren 1988 prunkade Trollhättans planteringar och parker mer än vanligt, berättar Bengt Lindström i en artikel den 3 september 1988. Trollhättan är känd för sina vackra planteringar. I den här artikeln ska vi få ta del av när och hur våra gröna oaser utvecklades.

Lindström har inför sin artikel hämtat många av sina uppgifter från förre stadsträdgårdsmästare Arthur Hermansson (1907-1963). Han berättar bland annat att kommunens och samhällets allmänna planteringar är av ett tämligen ungt datum. Året 1918 omnämns exempelvis på olika planteringar, exempelvis Folkparken vid Hjulkvarn, vilken inte ska förväxlas med Folkets Park, planteringen i Kungsgatan, Karl Johans torg, planteringen vid Stadshuset, Strömslunds gatuplanteringar samt Fagerstrands planteringar.

Av dessa daterar sig planteringen på Karl Johans torg från slutet av 1880-talet. Det var en rundel mitt på det då ännu inte iordningställda torget, planterad med några syrénbuskar, ett träd och senare en blomsterrabatt. Allmänna namnet i folkmun var ”Kransekakan”.

1894 kan man läsa i dåvarande kommunalnämndens protokoll:

”Efter anmälan att Olaus Svenssons och andra vid torget boende husägarers höns skadade den på sagda torg befintliga gräsrundeln beslöt nämnden att genom protokollsutdrag tillhålla dem att efterse sina höns, samt sålunda förhindra denna åverkan att vidare äga rum”.

1899 uppdrogs åt trådgårdsmästare Cedergren att hålla i gräsmattan i snyggt och välvårdat skick för en ersättning av högst 50 kronor per år, vari ingick anskaffande och plantering av blommor. Gräsfrö skulle dock kommunen bestå. 1902 hade Cedergren lämnat en räkning på 50 kronor. Kommunalnämnden var ej nöjd med det sätt på vilket uppdraget skötts, men om Cedergren gjorde det bättre ett kommande år skulle man ändå betala räkningen. Som synes inget särskilt tacksamt uppdrag.

Det var säkert ej heller gott om pengar då hela summan för underhåll av gator, torg och allmänna platser år 1903 uppgick till 2 000 kronor.

Ovan nämnda rundel togs bort 1904, då torget utvidgades och förbättrades. Ett på rundelns mitt växande träd togs även bort med anledning av att på torget uppsatta luxlampor skymdes så att torget blev för dåligt upplyst.

Tårtan
Karl Johans torg var troligen utan grönska till 1916 då förslag inkom om ordnande av torget med en plantering. Platsens uppgift som torg skulle överflyttas till Drottningtorget, som då var under arbete. Planteringen blev färdig under 1918 liksom Drottningtorget.

Det var signaturen Bäsk (i Tidningen Trollhättan) som lite ironiskt hittade på namnet Tårtan på planteringen vid Karl Johans torg, då han tyckte att man plottrat bort torget i en mängd småbitar. Nu för tiden säger vi väl Tårtan för att vi tycker att platsen är vackert ”garnerad”.

Förslaget till planteringen på Karl Johans torg hade upprättats av en löjtnant O Elliot som samtidigt hade gjort förslag till parkmöbler och en pergola. Dessa senare blev ej utförda. Planteringen fick då i stort sett den form den hade 1988, med en hel del gångar och sittplatser.

Axel Ebbes skulptur ”Den heliga lågan” kom på plats 1936 genom en donation från fröken Caroline Setterberg. Det var också meningen att en vattenfontän skulle anordnas på samma plats. Karl Johans torgs plantering har genom åren behandlats som en tårta, dock med skillnaden att bitarna tagits i utkanterna i stället flr inåt mitten. ”Tårtbiten” har blivit tämligen liten med tiden.

Bakelsen
Polhemsplatsen ”Bakelsen” öster om Stranna tillkom år 1917. En av skulpturerna vid Polhemsplatsen är Åke Jönssons Materia et motus (Ämnet och rörelsen), av somliga döpt till ”Den strakbenta”. Den kom på plats 1966 i samband med Trollhättans 50-årsjubileum som stad.

Lunnen
Hjulkvarnelunds ekpark eller ”Lunnen”, som den också kallas, har gamla anor och var en kär tillflyktsort på 1800-talet. Under det seklets senaredel sjöngs en visa:

Hjulkvarnelunden den är
förbunden
med mången ljuvliger
hemlighet.
Här grönskar eken
och kärleksleken
i sommarkvällen så stark
och het. 

1911 uppläts Hjulkvarnelund till folkpark varvid en styrelse valdes för parkens skötande. Ordningsföreskrifter upprättades för parkens rätta handhavande. I dessa kan man bland annat läsa: ”För övrigt vädjas till allmänheten att taga parken till sitt hägn och beskydd under förvissning att alla och envar skall anse såsom en kär plikt att denna Trollhättans enda egna parkanläggning värnas och göres alltmera skickad för sitt ändamål att vara en rekreationsplats efter dagens arbete för de äldre och en tryggad lekplats för våra barn”.

I samma park fick godtemplarna i Trollhättan tillstånd att uppföra en serveringskiosk. 1915 byggdes en musikpaviljong (som 1988 anges vara omgjord till ett mindre ekotempel). Hjulkvarnelund har vid flera tillfällen naggats i kanterna vid utbyggnad av vattenverket.  Det som är kvar av parken har omlagts under mitten av seklet. Närheten till Folkets Park, campingplats med mera, gör att denna park även nu är ganska mycket frekventerad.

Anrika ekar
Vi har ju bland annat Lunnenkvällarna med amatörframträdanden och framför allt allsång. Så här skaldas i ett bokstavsrim på 1930-talet:

Lunnens allsång bringar
tröst
dem som älskar egen
röst.

Den huvudsakliga vegetationen i parken består av gamla ekar som nog kan räknas som rester av den ekskog som fordom täckte Trollhätteområdet.

Parken avgränsas i norr av en stengärdsgård som förr utgjorde gräns mellan Västra Tunhems och Gärdhems kommuner. Skogsområdet inom Västra Tunhems kommun ägdes av Kronan, och där höggs alla ekar ned, troligen till vattenbyggnaderna i älven samt befästningarna på 1670-talet. Ekskogen i Gärdhemsdelen fick vara kvar, därför att den var i privat ägo. Vegetationen norr om gärdsgården är därför numera uteslutade gran och tall.

Alléns lindar
Lindarna i allén vid Kungsgatan började man plantera år 1911. Denna allé är cirka 800 meter lång.

Gatuträden i Strömslund tillkom i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Ingenjör Eduard Albert, som då ägde Strömslund, upplät egna hems-tomter i Strömslund samtidigt som han ordnade med gator. I villkoren för tomtköpet ingick att vederbörande tomtägare skulle plantera och vårda ett gatuträd. Ingenjör Albert lät även iordningställa parken vid Strömsberg och inplanterade där en mångfald av olika trädslag.

Söder om Strömsberg och väster om Trollhättefallen är park, som enligt riksdagsbeslut på 1920-talet är ett naturreservat med gångar och utsiktspunkter över fallfåran. Denna park vårdas av Vattenfall.

Under 1930-talet fanns en stor arbetslöshet i staden. Olika arbetsprojekt, såsom nödhjälpsarbeten, diskuterades. Och bland annat föreslogs 1933 jordklädnad av öarna i älven, lekplats i Strömslund, lekplats vid Oskarsskolan och dikning vid ett parkområde vid Ryr. Dessa arbeten blev också påbörjade.

Ö-paradis
1934 beslöts om arbete med iordingställande av öarna från Spikön upp till järnvägsbron samt arbeten vid Forngården och Maria Alberts park. Matjord till öarna införskaffades från ett tegelbruk i Vänersborg och fraktades med pråmar till Trollhättan. Det har alltid varit ont om matjord i Trollhättan. Samtidigt iordningsställdes Fågeldammen och Kallbadhuset.

Efter Spiköbrons färdigställande 1941-1942 gjordes omfattande omändringar och förbättringar av planteringarna. En planteringspaviljong uppfördes på Prästskedesholmen och en lekplats med olika lekredskap anlades invid serveringen.

1923 beslöts anslå medel till iordningställande av planteringar vid Drottninggatan norr om torget samt Kungstorget. På förslag av dåvarande trädgårdsmästare Kellgren vid Kanalverket, tillika stadsfullmäktigeledamot, beslöts dock att arbetena skulle anstå till en trädgårds- eller planteringsnämnd trätt i funktion. Någon trädgårdsnämnd blev det emellertid inte. Arbetena med dessa planteringar fullföljdes däremot och på Kungstorget tillkom Trollhättans enda plaskdamm.

Potatisland
Både Drottninggatans och Kungstorgets gräsmattor var upplåtna till potatisland 1942. Men åren 1943-1944 besåddes gräsmattorna igen och planteringarna fick den form de hade 1988. Beträffande Drottninggatan planteringar skedde en stor förflyttning av planterade träd samt att lekplatser anordnades på tre ställen.

Under 1940- och 1950-talen tillkom och iordningställdes många parkområden, av vilka kan nämnas Djupebäcksplatsen, Bergslagstorget, Tingvallavägen och Tingvallaplan, Maria Alberts park, Järnvägsparken med flera.

Öppen stad
Arthur Hermansson säger i sin sammanställning att staden verkar relativt öppen och grönskande. De mäktiga fallen har tystnat och den vilda naturen har fått ge vika för människans byggnadslusta. Men ännu finns många naturvärden kvar och många andra skönhetsvärden har skapats.

”Man får hoppas”, avslutar Arthur Hermansson, ”att det som kan tagas till vara göres så att det som måste nödvändigtvis exploateras ej onödigtvis förstöres utan får i någon mån vittna om vad som en gång i forna tider gjort Trollhättan bekant”.

Två jubileum ska firas. Under planeringen påmindes Putte Fredriksson om ett tredje. 100 + 25 + 10 = Brand-historiska sällskapets rally i Trollhättan.

År 2000 köpte Putte Fredriksson sin första veteranbrandbil. I dag har han tio stycken och ett eget museum, Höljebacka brandmuseum utanför Upphärad, som är fyllt med detaljer och unika föremål från svensk brandskyddshistoria.
Museet är just nu stängt i väntan på säsongen 2016. Istället har Putte Fredriksson något annat i tankarna, Brandhistoriska sällskapets rally som i år är i sekelfirande Trollhättan samtidigt som Brandhistoriska firar 25 år har Putte haft brandmuseet i 10 år.
– Jag insåg det själv, vi invigde Höljebacka i maj 2006 då den första delen var färdigbyggd. Nu har jag tagit över stafettpinnen för årets rally efter Åland där det gick förra året, säger han.

Stafettpinnen är en kopparmodell av en brandbil som står i kaféet intill brandmuseet. Den har vandrat Sverige runt år efter år precis som rallyt och dess deltagare. På lördag kommer 32 fordon från Ystad i söder till Luleå i norr för att besöka Trollhättan.
– Vi ska köra från räddningstjänsten i stan till Höljebacka via centrum. Där blir det lite fika innan vi rullar tillbaka mot torget för utställning och tävling, säger Putte Fredriksson.
På torget pågår det en rad aktiviteter för stora och små innan veteranbrandbilarna anländer. Lådbilsrally för de yngre, Standby och Närf visar upp sina fordon, Apoteket ställer ut gamla medicinska föremål, Åsaka Moppers visar upp sig och Föreningen Trollhättebor (tidigare Gamla Trollhättepojkar) visar bilder vid Kompassen.
– Lådbilsrallyt är för två barn per bil och går i allén. Man får inte ha någon motor på bilen och ska anmäla sig till oss innan, hälsar City Trollhättans Maria Felle.
Desssutom blir det cirkuskonster från en scen på Drottningtorget.

De äldsta fordonen i rallyt kommer från 30-talet och sedan sträcker sig klassikerna fram till 80-talsmodeller. Det kommer att synas när karavanen rullar in i staden.
– De fascinerar gammal och ung. Vi bevarar kulturarvet och det är roligt att glädja andra människor, säger Putte Fredriksson och fortsätter.
– Vissa kallar oss stollar och vissa kallar oss kulturhjältar. Sanningen kanske ligger någonstans mittemellan. Det brukar alltid stå folk vid vägkanten och jag hoppas att Trollhätteborna tar tillfället i akt och uppskattar alla fina bilar.

Erik Weiefors

FAKTA Veteranbrandbilsrally 2016

• Startar klockan 9.00 från räddningstjänsten i Trollhättan. Sedan via Kungsporten, Strandgatan, slussarna, Velanda, Sjuntorp och Höljebacka där det blir en paus. Återvänder till Trollhättan och ska vara framme vid Drottningtorget klockan 14.00. Där blir det utställning och en publikomröstning om det finaste fordonet. Mellan Kompassen och Drottningtorget pågår ett flertal aktiviterer för hela familjen. På torget uppträder Göteborgsbaserade Circus Titan.
• Arrangeras av Höljebacka Brandmuseum, Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund, Trollhättans Stad och Brandhistoriska sällskapet.

På torsdag är det dags för Hela Kronan Gungar på Kronogården – en festival med dans, musik, mat och inte minst glädje och gemenskap för alla – och med alla – som vill vara med. 

En vårfest för hela familjen. Det är vad Trollhättans stad i samarbete med föreningslivet vill få till i festivalen Hela Kronan Gungar, som arrangeras för tredje året i rad.

Några som vet mer om det är Mattias Eriksson, tillförordnad kulturhuschef på Kronan, Patricia Daoud, från Ung Fritid IFK Trollhättan och Mathias Lundgren, biblioteks- och kulturvärd på Kronan.

Alla tre har varit och är involverade i festivalen som arrangeras på Kronogårdstorg med omnejd. De tror att årets upplaga kommer att bjuda in till samma värme och gemenskap som den brukar.

– En av tusentals bra saker med den här festivalen är att det alltid är varmt och strålande sol just den här dagen. Det försämrar ju inte direkt chansen att fler människor tar sig hit, säger Mathias Lundgren och får medhåll av de andra.

Och redan där kommer vi in på ”att människor tar sig hit”.

Alla tre säger att det är ett huvudsyfte med själva festivalen. Att våga, vilja och ha lust att ta sig hit. Både för de som lever på Kronogården, och för de som inte gör det.

– Det finns många fördomar om området som vi som arbetar här inte alls känner igen. Dom som hittar på något dumt är en minoritet av de som lever här. Ofta blir negativa händelser större, mer uppmärksammat, bara för att det händer just här, säger Patricia Daoud.

Mattias och Mathias håller med:

– Det finns inget område, i den här staden, som jag är tryggare i än Kronogården. Man känner sig alltid inbjuden och delaktig i gemenskapen här, många som kommer hit får en aha-upplevelse, säger Mattias Eriksson.

Han säger att festivalen är en del i det. Att det är en möjlighet för de som bor och lever här, som är engagerade i föreningslivet, och allt annat som erbjuds i stadsdelen, att visa få upp det.

– Det är ett sätt att stävja utsattheten. Att människor, som annars inte pratar eller träffas, engagerar sig i något som alla kan mötas i. En aktivitet med massvis av god mat, musik, glädje och gemenskap. Det om något är väl ett bra sätt att mötas på mellan kommungränser och stadsdelar.

Ett kvitto på att man är på rätt väg är att besöksiffrorna från förra året som låg på cirka 3000 besökare.

– Fast det kändes, med allt som var runt, som mycket fler, säger Patricia Daoud.

Att över 30 föreningar, i och utanför Kronogården, deltar i årets festival är ett annat kvitto på intresset som råder:

– Arrangörsgruppen, som består av 90 procent tjejer 18-30 år, har gjort ett jättebra jobb med planeringsarbetet. Det lär märkas!, säger Mattias Eriksson.

Sofia Callesson

 
FAKTA: Det här händer

• På torgets scen blir det dans och musik och mat. Där uppträder även artister som MA Numminen och Baschar Yohanon och flera clowner.
• Det blir ballongkonst, ansiktsmålning och hoppborg.
• På parkeringen mellan torget och kulturhuset blir det street­soccer, streetbasket och tillgång till en ­skateboardramp.
• I Kronan kulturhus arrangerar ­mötesplats för kvinnor loppmarknad, det blir även en fotoutställning om Syrien och musikuppträdande.
• Under dagen arrangeras en spontan fotbollsturnering, på kvällen blir det hip-hop i Kronansalen.

I dag berättar vi med hjälp av gamla bilder hur bebyggelsen i kvarteren Najaden, Näcken och Strömkarlen såg ut för 130 år sedan, men också en del om människorna som bodde och verkade i dessa kvarter mellan Storgatan och Strandgatan.

Före Wassbergska huset, som inrymde Ekmans konditori, fanns på denna plats en mindre stuga, Gubben Håkans stuga, en liten krokig man. Här höll även urmakaren Lille Anton hus.

Ett litet hus inrymde Charlotta Källströms kortvaruaffär. Engblomska huset med Amida Thimells och hennes efterträdares garn- och vävnadshandel röjde bort det gamla Fällinska huset.

Näcken
På en liten bergshöjd på Storgatan fanns – och finns än i dag – det så kallade Nordkap, byggt mkring år 1748 och är Trollhättans nu äldsta bevarade bostadshus. Detta hus kan också gå under namnet Andersinska huset.

Det så kallade Hallska huset vid Storgatan köptes vid 1800-talets mitt av bagaren Grönberg vars ena dotter gifte sig med verkstadsförman Oskar Hall och en annan med förman Frans Hall.

Gården övergick till Oskar Hall, som senare byggde det Hallska huset. Gammalbyggnaden användes i många år som bageri, en kort tid av Herman Hall och under en lång period av J A Rasmusson. Norra delen delen av byggnaden inrymde under en följd av år Glansins rak- och fältskärarstuga.

Hallsberg

På tal om Oskar Hall kan nämnas att Nohabs järnväg, som gick mellan Verksta’n och Bergslagernas Järnväg (ungefär utmed Drottninggatan), hade en del hållplatser med speciella namn. De anställda kunde åka med personaltåget, och hållplatsen där far och son Hall steg av kallades för Hallsberg.

Brännvinsbolagsgården i hörnet Storgatan-Garvaregatan, som ägdes av Trollhättans kommun, växte upp på ruinerna av Anders Svenssons stuga.

Någon restriktion beträffande serveringen och försäljningen av brännvin fanns väl också förr, fast den skedde blott efter föreståndarens personliga uppfattning. En person hade köpt ett halvt stop och kom genast igen, Föreståndaren tyckte att kunden kunde vara nöjd med det han nyss inköpt och frågade: ”Vem har supit upp det?”

-Åh, det var jag och Klampen, hans bror, våran Johan, två rallare, en sotare och Kalle B.

Då fick han ett halvstop till. Byggnadens ovanvåning inrymde en tid även den kommunala förvaltningen, som på den tiden inte var speciellt omfattande. Kommunalrummen blev senare serveringslokal för Brännvinsbolaget. Och i uthusen fanns finkan, så närbelägen som möjligt.

Invid finkans så celler använder nu Medborgarskolan sina grå celler.

Strömkarlen
F E Olsonska gården byggdes av skräddaren Johan Ringnér, en av pamparna i Trollhättan omkring mitten av förra seklet. Han dog år 1863 vid 53 års ålder. Hans högresta, kraftfulla maka, Augusta, överlevde sin man i 40 år.

Augusta Ringnér bodde under en lång följd av år i hörnet av Garvaregatan och Storgatan. Där hade hon matservering.

Handladen Johan Olsson köpte huset efter Ringnér och öppnade affär där. En bland hans första bodbetjänter var Oskar Fischerström (1851-1907), som senare kom att spela en stor roll i Trollhättan som ordförande i kommunalstämma och kommunalnämnd, och som bankdirektör i Vänersborgsbanken.

Här bodde senare kronolänsman A D Berggren och ingenjör Korsgren. En F E Olsson blev ny ägare och ändrade undervåningen till affärslägenhet, som senare innehades av Aron Swahn, specerihandel, och Sternholtz, manufakturhandel.

Grönbergska huset tillkom betydligt senare, medan kanalvakt Anderssons (senare Mårtenssons pappershandel) var av äldre datum. Där finns i våra dagar pensionärscentrat Strömkarlsgården.

I kvarteret fanns även ett garveri. Så sent som i början av 1970-talet kunde man se spår i marken efter stora garvkar.

Den 9 december 1987 inträffade ett vad man i tidningen kallade för Skottdramat på Tessingatan. Den 6 februari året efter berättar det om domen i Trollhättans Tidning, i en artikel skriven av Mia Thornberg. Den 40-åriga man som sköt och skadade två personer, dömdes till fyra år och sex månaders fängelse för bland annat försök till dråp.

Tingsrätten mildrade därmed chefsåklagare Bo Lindquists brottsrubricering, men 40-åringens försvarsadvokat, Tommy Nilsson, tänker ändå uppmana sin klient att överklaga domen.

När den här artikeln publicerades hade rättegången pågått i tre dagar, Sista dagen inleddes med förhör av ytterligare tre personer. Det var de sista i en lång rad vittnen som hörts under rättegången, men inte ens med hjälp av vittnesmålen har det gått att få klarhet i exakt vad som hände efter det att de första skotten avlossats.

– Det finns lika många versioner av händelseförloppet som det finns vittnen. Vad ska vi tro på? Jag skulle inte kunna sätta mina pengar på någon av de olika versionerna, sade 40-åringens försvarsadvokat, Tommy Nilsson, i sin slutplädering.

– Hela den här historien är så tryfferad att det inte kan finnas en tingsrätt på denna jord som kan bifalla åtalet för försök till mord. Åklagarsidan har inte ens lyckats styrka ett eventuellt uppsåt att döda, fortsatte han.

Dödligt vapen
Chefsåklagaren Bo Lindquist hade innan dess i sin slutplädering hävdat att 40-åringen hela tiden haft för avsikt att döda den ett år yngre mannen, från det att han köpte vapnet till det ögonblick då han stod öga mot öga med mannen på Tessingatan.

– Han köpte revolvern i avsikt att hämnas på mannen som förstört hans äktenskap och liv. Revolvern var ett dödligt vapen, något som också 40-åringen måste ha förstått, sade chefsåklagaren.

Allvarligt
Efter tumultet i bilen, där 39-åringen blev träffad av två skott, måste han ha förstått att den man han skjutit mot hade träffats och skadats. Ändå följde han efter mannen och avlossade ytterligare ett skott när den andre låg hjälplös på gatan.

– I det läget bryr han sig inte om hur det går med den andre. Han skjuter i alla fall, eventuellt med uppsåt att döda, fortsatte chefsåklagare Lindquist.

Han hävdade också att 40-åringen skjutit mot den kvinna som försökte få bort honom från motståndaren, och att det var fråga om så pass allvarliga brott att de borde föranleda ett långvarigt fängelsestraff.

Möjligheter
Advokat Tommy Nilsson tryckte i sin slutplädering hårt på att 40-åringen åtminstone borde haft åtminstone tio möjligheter att skjuta ihjäl sin motståndare redan innan de båda männen började brottas inne i bilen.

– Det finns ingen annan logisk förklaring än att han aldrig haft för avsikt att skjuta den andre, sade advokat Nilsson.

Inga bevis
Vad beträffar åtalet för grov misshandel av kvinnan som skottskadades, ansåg Tommy Nilsson att det inte finns några som helst bevis för att 40-åringen ensam var orsak till det skottet.

– Skottet gick av under tumultet i bilen av en ren olyckshändelse och olyckshändelser är inte straffbara, sade han.

– Det fordras mycket starka omständigheter för att döma någon för ett så allvarligt brott som mordförsök. Med all respekt flr chefsåklagare Lindquist kan jag inte förstå vad som gör att han kan påstå att min klient gjort sig skyldig till det.

Tommy Nilsson framhöll att 40-åringen var införstådd med att han hade fängelsestraff att vänta, men vädjade till tingsrätten att inte lägga sig på den övre delen av bedömningsskalan.

Efter en och en halv timmes betänketid kom tingsrättens dom: fyra år och sex månaders fängelse för försök till dråp, olaga vapeninnehav, grovt vållande av kroppsskada, misshandel och skadegörelse.

Dessutom ska 40-åringen betala skadestånd till de båda skottskadade, totalt omkring 36 000 kronor, samt ersätta dem för deras rättegångskostnader.

Förnekas
Den skadegörelse det talas om i domen ägde enligt den skottskadade mannen rum i oktober 1986, då 40-åringen ska ha krossat en ruta på sin motståndares bil och sedan ha misshandlat honom. 40-åringen förnekar all kännedom om den händelsen.

Om händelserna på Tessingatan den 9 december ansåg tingsrätten att det inte kunde bevisas att 40-åringen verkligen haft för avsikt att döda den andre mannen eller medvetet skada kvinnan.

I affekt
Inte heller ansågs det bevisat att han köpt vapnet för det ändåmålet eller att han planlagt något av det som utspelades på Tessingatan.

– Han handlade i stark affekt och tappade kontrollen över situationen. Han var likgiltig för mannen som låg i bilen när han sköt på samma sätt som när han senare avlossade skott mot mannen som låg skadad och hjälplös på gatan, ansåg rätten.

Hänsyn
Rättens ordförande, Ivan Odhammar, påpekade också att det tagits hänsyn till att 40-åringen inte varit straffad tidigare samt till det som framkommit i olika läkarutlåtanden om hans psykiska hälsa. Han antydde därmed att rätten inte ansåg straffet alltför hårt.

Advokat Tommy Nilsson delade av förklarliga skäl inte tingsrättens bedömning och var tämligen säker på att sista ordet ännu inte var sagt i det här ärendet.

Överklagar
– Jag måste läsa igenom domen ordentligt, men jag kommer helt säkert att råda min klient att överklaga, sade han.

– Tingsrätten har uppenbarligen kommit bort från uppsåtsresonemanget, men har gått en konstig medelväg mellan vår och åklagarens linje. Straffet är helt klart för hårt.

Tommy Nilsson hade också yrkat på att 40-åringen skulle försättas på fri fot tills vidare, men det avslogs och 40-åringen fördes tillbaka till häktet direkt efter rättegångens slut.

Fler små nyheter från Trollhättan med omnejd, denna gång från augusti och september 1907. 

Del 3

Från Björke skrives till Tidningen Trollhättan: Till vikarierande folkskollärare i Helsingborg är antagen herr A W Andersson från Göteborg, bördig från Norra Björke. Herr Andersson är i år utexaminerad från Göteborgs folkskollärarseminarium.
– Rågskörden har nu påbörjats i Norra Björke.

Viktig postal nyhet. Som bekant är det högsta belopp, som får afsändas medelst postanvisning från poststation, 100 kronor, något som ofta vållar den korresponderande allmänheten obehag.
Generalpoststyrelsen anhåller emellertid nu om bemyndigande att för sådana poststationer som behöfa en utsträckt befogenhet i detta avseende, få bevilja rätt attaf trafikanter för befordran mottaga anvisningar äfven å högre belopp. Det ska dock endast gälla postanvisningar inom riket samt till Norge och Danmark.

Samarbete mellan skandinaviska och tyska arbetarorganisationer. Samtidigt med afslutandet med internationella socialdemokratiska kongressen undertecknades i lördags i Stuttgarten öfverenskommelse mellan de skandinaviska, tyska och österrikiska organisationerna om ett närmare bestämdt samarbete. Öfverenskommelsen omfattar 85 000 skandinaviska, 130 000 tyska och 25 000 österrikiska arbetare.

Dömd stortjuf. Förre straffången JPJL från Göteborg dömdes i tisdags för tillgrepp af ett par byxor i Trollhättan af Väne häradsrätt för siunde resan stöld till två års straffarbete och fyra års vanfreid utöfver strafftiden. JPJL har dessutom i Norge dömts för fyra resor stöld.

Logen Magnus Åberg behandlar om måndag kväll det förslag till hyresaftal rörande lokal i IOGT:s ordenshus, som på logens begäran upprättats och godkänts af öfriga, förut i ordenshuset logerande loger.

Postmästaretjänsten i Linköping sökes bland annat af postmästare Blomberg i Trollhättan.

Från Väne Åsaka meddelas: 1/8 mantal frälse Stora Svalehult i Väne Åsaka är af Carl Johansson försålt till Svante Olsson från Upphärad att genast tillträdas med årets gröda, till ett pris af 4 900 kronor.

Arbetarebibliotek i Trollhättan. Trollhättans arbetarekommun beslöt på möte i söndags atttaga initiativet till ett arbetarebibliotek. Bibliotek ägas förut af en del föreningar, men det är nu meningen att få dessa bibliotek sammanförda till ett för allmänheten tillgängligt. I diskussionen visades det lifligaste intresse för saken, och frågan öfverlämnades åt en komitté, som till novembermötet skall inkomma med rapport öfver sitt arbete och framlämna förslag om frågans slutliga realiserande.

Hvar är laga forum? Vid Trollhättetinget har varit före ett mål mellan besättningskarlen GN och kaptenen å Gustafsfors JA. Den förre har stämt den senare för öfvervåld. Trollhättetinget förklarade sig emellertid ej kunna upptaga ärendet, enär det ej var laga forum. Nu var första frågan, i och med rådhusrätten i Vänersborg var rätt forum. Det lär bero på huruvida båten den gången lagt till i Vänersborgs hamn. Vänersborgs rådhusrätt har för utredning i detta afseende beviljat uppskof i målet.

Vid kyrkostämman i tisdags å tingshuset med Trollhättans församling antogs kyrkorådets förslag om anslag af högst 568 kronor för inledning af elektrisk belysning i nya prästgården.
Ingeniör Axel Öhlanders anbud, att för en kostnad av 568 kronor, utföra ifrågavarande arbete, hvilket dock icke omfattar armatur och lampor, antogs af stämman.
Vidare beslöts att kommunens uppbördsman skulle handhafva debiteringen och uppbörden af samtliga lönemedlen till församlingens pastor.

Karin Swanström-turnén ger om måndag å Sveasalen härstäde ”Fällan”, en dramatisering af Zolas berömda roman med samma namn. Vi hänvisa till annonsen i dagens nummer.

Två år senare, i september 1909, står det en ny notis om Karin Svanström-turnen. Då var det Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga som skulle sättas upp några dagar senare. Tidningen Trollhättan citerar Örebrokuriren, som recenserat pjäsen: ”Gösta Berlings saga är tydligen ett förvärf, hvartill Karin Swanström-turnén är att gratulera. Hr Axel Berggrens bearbetning för scenen af detta Selma Lagerlöfs berömda värk är gjord med stor pietet, och om än åtskilliga bristfälligheter i dramatiskt hänseende kunna påvisas, har dock förvånansvärt mycket af originalets poetiskt-romantiska språk och stämning bevarats. Till förstärkande af stämningen bidrar också väsentligt den uppsättning fröken Swanström bestått pjäsen. De nio tablåernas skiftande scener, fr. Ekebykavaljerernas julnattsorgie i smedjan, julmiddagen och balen på Ekeby med sitt efterspel i den kalla vinternatten utanför Marianne Sinclairs fädernehem och till den gamla majorskans död, ha inramats i betagande vackra och i hvad det gäller rumsinteriörer stiltrogna dekorationer, och de klädsamma dräkterna äro äfvenledes genomgående tidstrogna. Öfverhufvud utmärker sig iscensättningen för en realism, som är värd erkännande.”

Premieackord vid Nydqvist och Holms värkstad i Trollhättan. Bland en del af de förändringar, som i fråga om drift och arbetsledning vid Nydqvist & Holms värkstad gjort sig gällande, är frågan om införande af premieackord den viktigaste och af arbetarne noga uppmärksammad. Firman ämnar införa premieackordsystemet och har, för att visa detta system och dess fördelar för industrien och äfven för arbetarne, tillställt hvarje arbetare en redogörelse för premieackord enligt engelsmannen Rova’ns system.
För att ytterligare klargöra detta system höll järn- och metallarbetareförbundets sekreterare, herr J Th Johansson från Stockholm, på firmans anmodan i lördags förra veckan ett föredrag i frågan, därvid han demonstrerade systemets matematiska grunder och dess verkningar i praktiken.

Järnvägskommittén för Nossebrobanan sammanträder i dag i Trollhättan.

Till provisorisk badinrättning lär herr P Dahlberg vara villig upplåta en källare i sitt boningshus i kvarteret Sjöfrun för en hyra af 300 kronor per år.

I dag befinner sig i Axel Reinarth i ett för oss historiskt land, ett land som numera är uppdelat i flera mindre länder. Men för Reinarth var Jugoslavien ett enda land, ändock ett splittrat sådant.  

Del 17

Här nere kallar man Jugoslavien för den ”Jugoslaviska kompotten”. Och namnet kanske inte är så illa valt, ty landet består av alltför många småriken och ostadiga element för att kunna äga någon större fasthet. Det har dock blivit ett storrike av de många små härnere – ett verk av våra dagars storpolitiker.

Men det är icke många av landets folk som tycka om denna sammansättning. Den allmänna meningen är, att folket har det sämre nu än förr. Ingen ordning förspörjes och skolverksamheten håller på att försummas.

De enda som har något att säga till om äro serberna, som äro föga omtyckta av de andra.

Och ställningen har blivit ännu sämre på sistone genom mordet på de fyra kroatiska deputeradena i riksdagen, vilket utfördes av serber. Kroaterna har sedan säkt hämnd genom att tända eld på en serbisk bondgård. Detta har tillspetsat saken till den grad, att man vid tiden för vår inresa i landet när som helst väntade bristning och revolution i Serbien.

Rättsordningen synes också vara försumpad. Det förtäljes nämligen, att personer ute på landsbygden blivit nedskjutna av illasinnade personer, utan att brottslingarna blivit vederbörligen straffade.

Vi hejade nästan till, då vi hörde berättas därom, ty vi hade just då farit igenom den trakt, där brotten blivit begångna. Men det är dock, dessbättre, icke dagliga scener.

Jag undrar ej på att Bertil Hult var missbelåten med vägarna här nere, enär han färdades fram här i en regnig period.

Ehuru här icke fallit regn på flera månader, så kunna vi icke giva dem något gott omdöme. Så lång dagen är, måste vi plöja oss fram i det djupa dammet, som egentligen är förtorkad och sönderkörd jord, ty grus ser man sällan på vägarna här.

Både vi och våra maskiner äro överhöljda av damm, upprört av oss själva, blåsten eller förbipasserande bilar och hästskjutsar.  Att färdas fram här med cykel i regntider måtte helt enkelt vara en omöjlighet.

Men vägvisare ser vi förgäves efter. Vi ha endast att söka oss fram efter kartan samt att fråga personer, då vi icke äro vissa. Men det kan också hända, att man åker fel någon gång, då man icke kan göra sig underrättad genom någon person. Så hände ett par gånger mellan Nis och Belgrad i en trakt, där ett otal vägar gingo fram.

Nis har sina anor från flydda tider. Det är i dess närhet som kejsar Konstantin den store lär vara född år 274. År 269 besegrade kejsar Claudius II goterna icke långt från staden, och nära två kilometer nordost om densamma på höjden Vimik slog markgreve Ludvig av Baden år 1689 med blott 17 000 man en turkisk här på 40 000 man.

Staden ligger vid Moravas biflod Nisava och vid östra ändan av den bördiga dardaniska högslätten. Stora vinodlingar finnas i dess närhet, och den är en viktig punkt som station på järnvägslinjerna till Belgrad, Konstantinopel, Saloniki och Radujevac.

Infartsvägen till landets huvudstad Belgrad var i miserabelt skick. Stenläggningen hade sjunkit och djupa gropar bildats. Det blev ett sannskyldigt prov för våra maskiner, samtidigt som vi själva hade ett formligt martyrium.

Här är livlig trafik nere på Donau, och hjulångarens sirener skära skarpt och gällt genom luften. Men det är icke den ”vackra, blåa Donau”, ty vattnet är smutsigt och slammigt.

På en kulle i flodvinkeln helt nära Savas utlopp i Donau ligger den gamla fästningen som ett vackert inslag i stadsbilden. Därifrån har man en vacker utsikt över Savadalen samt över kullarna, i söder ser man berget Avala, som är 565 meter högt.

Staden har en livlig prägel och vackra hus. I dess mitt, vid Kalja Milana Ulica, ligger slottskomplexet väl bevakat. Men monarken säges icke vara mycket avhållen.

Då vi lämnade Belgrad kommo vi in i mera europeiserade trakter, där det bodde många tyskar. Det kändes som en frisk fläkt från Norden.

Men här möta vi åter det gamla Rom i krucifixen ute på vägarna. Sedan vi lämnade Italien, hade vi icke sett några sådana.

I Szabadka helt nära ungerska gränsen fingo vi ut våra vid inresan i Jugoslavien erlagda 567 dinarer. Men vi fingo inte fortsätta cykelledes till gränsen utan måste sända maskinerna med tåg till Szegedin. Myndigheterna fruktade att vi skulle avyttra cyklarna i landet, innan vi nådde gränsen.

Då tjänstemännen på gränsstationen i Horgas hörde att vi voro svenskar, behövde vi inte öppna vårt bagage för förtullning och i Szegedin behövde vi inte erlägga den stadgade tullavgiften av samma anledning.

En sådan välvilja, som ungrarna visade oss, hade vi aldrig förr mött.