Strax innan nyår 1929 började signaturen Mor Caisa skriva en artikelserie i Trollhättans Tidning, en artikelserie som ämnar ge tidningens läsare många goda råd och upplysningar. Bakom signaturen döljer sig en expert på barnavård, mer får vi inte veta. Vi är många i Trollhättan som har med barn att göra på ett eller annat sätt än i dag, varför det kan vara lite roligt att se vad vi har att hämta från dåtidens tankar om barn, och vad som lika gärna kan stanna kvar i det förflutna. Låt oss se!
Del 1
Ett litet barn har kommit till världen, inleder Mor Caisa den första av de sex texterna. Låt oss hoppas att det är efterlängtat och välkommet, såsom det nästan är dess rättighet att vara, skriver hon vidare.
Men Mor Caisa kan emellertid tänka sig att så inte alltid är fallet, men i alla fall, ska man skänka sig dess hjärtas kärlek, tänker hon sig. Men även om man älskar sitt barn, har man nog inte koll på allt. Instinkten lär en förstås en hel del, exempelvis att man ska handskas försiktigt med den späda kroppen, att man ska beröra de små kroppsdelarna med lätt och mild hand, att man ska akta de ömtåliga ögonen för starkt ljus och en del annat. Men Kärleken ställer också en massa frågor som Instinkten vägrar besvara: Hur ofta ska barnet ha mat? Vad gör man åt utslag? Är kräkningar farliga? När ska barnet torrläggas?
Det sista betyder i översättning till modern svenska: När ska man byta blöja på barnet?
Att söka läkare hur som helst… det finns många som är oerhört rädda för att bli till åtlöje: Vad skulle läkaren tänka om jag sökte för några små kvisslor? Han skulle inte tänka något alls, kära lilla mor, försäkrar Mor Caisa, bara att du var förståndig som sökte hjälp innan det blev riktigt allvarligt i stället, innan den lilla bebisen behövt plågas så mycket. Det är bättre med en gång för mycket än en gång för lite i sådana här fall, menar Mor Caisa.
Ingenting kan väl vara viktigare än att ett barn har det gott och bra, menar hon vidare. Då blir det också lättskött och snällt, förutsatt att det inte skämts bort genom oförståndig uppfostran förstås, då kan det ha blivit ett skrikigt och nervöst litet kryp.
Det är inget ovanligt att du som blivande mor har den allra första utstyrseln färdig långt innan bebisens förväntade ankomsttid. De första småkläderna är i regel sydda med stor omsorg och gjorda så vackra som möjligt. Om tiden inte varit alltför knapp eller i övrigt svåra förhållanden förstås. Men denna omsorg skadar inte, tvärtom. Men all ”grannlåt” kunde man nog ha låtit bli. Det inser man rätt snart bebisen börjat använda sina första kläder.
Kragförsedd skjorta gör sig ofantligt bra där de ligger färdiga och fina i byrålådan. Men när bebisen använt dem blir kragen snabbt våt och skrynklig, och hur mjuka än spetsarna än är, kan de skava lätt mot barnets tunna hud. Rynkiga kragar är besvärliga vid tvätt och strykning. Långt mer praktisk är en liten skjorta, som är sydd så enkelt och slätt som möjligt.
Vanliggtvis brukar skjortorna sys så pass stora att de användas något år, men det är en stor hjälp för en oerfaren mamma om hon har små plagg till sitt barn under de första veckorna när hon själv är mest ovan och barnets lilla kropp är som mest ömtålig. Vid användandet av för stora plagg måste dessa alltid vikas. Teoretiskt ska detta göras så att inga rynkor eller småveck bildas, men i praktiken är dessa inte lätta att undvika, framför allt om man inte har obegränsad tid till sitt förfogande.
Varje blivande mamma bör därför sy tre eller fyrariktigt små skjortor som kan användas under den allra första tiden. Om de är 18-20 centimeter långa och ungefär 22 centimeter vida är de fullt tillräckliga för ett normalstort barn. Gör man dem av gammal och slitet material, exempelvis mammas avlagda underkläder, blir det också billigt.
Utanpå skjortan kan man ha en trikåtröja, vilken är mjukare och mer lättvättad än sådana av flanell. Blöjor bör också göras av gammalt tyg, till exempel uttjänta lakan. Hur en sådan ska sättas på visas tillförlitliast av den tjänstgörande ackuschörskan (barnmorskan). Gamla tidens linda, som nästan helt och hållet hämmade bebisens rörelsefrihet bör aldrig mer komma till användning, menar Mor Caisa.