Kalle i Dalen, eller Karl Williams som han egentligen hette, skrev i Tidningen Trollhättan ända in på andra hälften av 1960-talet. Även om han själv dog 1947 (född 1881), gick hans populära texter i repris. Han skrev under båda sina namn.
Året innan han dog, skrev han texten ”Några trollhätteminnen” i samband med tidningens 40-årsjubileum. Denna ska vi nu få ta del av. Låt oss nu se vad Karl Williams / Kalle i Dalen minns om vår stad.
Tänk den ljuva tiden för 40 år sedan. Då var man ung och glad och livet log sitt bredaste leende emot en. Ack ja, vad tiden ramlar iväg.
Det är inte fritt utan att jag blev en smula sentimental då jag härom dagen erhöll ett brev från Tidningen Trollhättans redaktör däri han skriver att tidningen fyller 40 år i år. Jag började räkna på fingrarna och räknade ut att det skulle vara cirka 35 år sedan jag gjorde min entré på tidningen, vilken då således skulle varit endast fem år gammal. Tur i alla fall att tidningens unga medarbetare i redaktionen, vilka voro Sigge Strömberg och undertecknad, slutade som de gjorde. I annat fall hade tidningen fått dö som ung. Men roligt hade vi under tiden vi voro där och otaliga minnen komma fram.
Tänk Trollhättan för 40 år sedan (läs 1906 här, red. anm). Då låg det sannerligen äkta poesi över staden vid ”Brusande vilda”. Ingen jäktande gatutrafik med motortrafik med motorbuller och brådskande människor, ingen kraftstation och ingen vandalisering av de mäktiga vattenfallen. Turisttrafiken drog ännu då och gav en internationell prägelåt det idylliska samhället.
Jag kommer ihåg dagen jag klättrade av tåget uppe vid järnvägsstationen och trodde att jag kommit fel. Det var så tyst och stilla som vid den minsta lilla landsortsstation. Men på avstånd hördes det monotona bruset från fallen, som låg som en sövande vaggsång i luften, men blev starkare ju mer man närmade sig själva staden.
Men det var till Tidningen Trollhättan jag skulle, och även där på dess redaktion härskade en åtminstone skenbar frid och stillhet. Dess dåvarande, energiske och stridslystne redaktör, Ernst Karlinder, härjade i spalterna och höll ett argusöga på ”stadens fäder”, där han gissade allt vrångt med sin skarpa penna under signaturen Bäsk. Men eljest var han en sympatisk man och han var en god läromästare för oss ungdomar.
Vilken idyllisk redaktion på den tiden. Tidningen trycktes i Göteborg och det var att sticka iväg med materialet upp till järnvägsstationen till nattåget två gånger i veckan. Ibland ”mötte” man en notis på vägen upp och mötte man ingen var det att snickra igop en efter fantasin och skriva ner den i väntsalen medan man väntande på tåget. Man lärde snart känna samhället och vad titelfrågan anbelangar behövde man inte ha några bekymmer ifråga om särskilda personer. Det var bara att titulera alla för ”ingenjör”, så tog man aldrig fel. De flesta var bara titelingenjörer, till skillnad från de verkliga, av vilka flera nu äro stora män i landet.
På tidningsdagarna gick det livligt till uppe på redaktionen. På givet klockslag stormade ett trettiotal pojkar upp på trappan för att få sina lösnummer för att sedan ut på gata och sälja och då var det som om åskan slagit ner i lokalen. Alla ville ha först och kivades vilt om detta.
Så här kunde det låt ute i förrummet under det expeditionsfröken delade ut tidningarna och antecknade antalet: Alfons Nordvall, 50 stycken, Hugo Börjesson, 30. Kalle Tingvall, 35, och så vidare. Sedan efter en liten stund ekade gatan av de vildaste rop: Köp Tröllta, kööp Tröllta, Hemska nyheter, fem öre – Köp Tröllta, fem öre!
Det fanns en ingenjör, en verklig ingenjör, borta på ritkontoret, som sällan försummade infinna sig och titta på pojkarnas slagsmål ute i förrummet vid tidningsutdelningen. Då kunde han dyka ner och gömma sig i pojkflocken, och mitt i larmet dök hans mustaschprydda ansikte upp och hans basröst ljöd: Axel Sterner, tie exemplar. Då blev det jubel bland pojkarna, men en del kunde också bli förargade. ”Du sa la inte ha nöcka tidningar, du som e ingenjör.” Ja, det gick gemytligt och trevligt till på tidningen på den tiden.
Annonserna kunde ibland vara roliga och vållade en hel del besvär. En handlande i stan, som ringde in en realisationsannons, med rubriken ”Passa på” i stora bokstäver, råkade ut för tryckfelsnisse. När tidningen kom ut stod det: ”Dassa på” i stället. Handlarn höll på att göra rent hus i lokalen när han kom upp senare. En fröken, som hade en handelsträdgård, ville ha in en annons om gödningsämnen för krukväxter och begärde prompt att den skulle tas in i tidningen, så som hon själv stiliserat den. ”Prima gödning för blommor och krukväxter. Obs! E g e n t i l l v e r k n i n g!” Den alltid påpassliga Göteborgs-Posten fick tag i godbiten och skrev bland annat: ”Tur för fröken annonsören, att det inte var till lantmannaföreningen gödningen skulle levereras.”
O forna tiders Trollhättan! Du var faktiskt en idyll i mångt och mycket. När jag till exempel kommer att tänka på dåvarande Grand hotell börjar det riktigt vattnas i munnen. En sådan mat som man fick där för 70 kronor i månaden med dricks. Och på grund av den livliga turistströmmen hade hotellet ändå berättigat rykte om sig att vara Sveriges flottaste hotell i fråga om god mat. En vanlig månadsinackordering fick äta efter matsedeln och den gick inte av för hackor. Ett dignande smörgåsbord, med den tronande snapsbehållaren av fyra sorters brännvin där gästerna kunde ta för sig efter behag, olika sorters varmmat av delikata kött- och fågelrätter och så vidare. Den vanliga inackorderingen kunde också under säsongen få njuta av doftande Limfjordsostron och kräftor utan extra avgift. Sannerligen var det inte ett paradis för en ung och matfrisk tidningsman med 100 kronor i månaden och de övriga trettio räckte ändå gott och väl till både rum och fickpengar…
En lördagskväll kom min kamrat på tidningen, Sigge Strömberg, och förkunnade att han ville bjuda på en grogg nere på Grand. Han hade nämligen tagit ut i förskott på lönen och ansåg sig rik. Döm om kaféflickans häpna min när notan skulle betalas och vännen ur rockfickan slängde tio stycken rullar med tvåöringar på bordet – tidningens lösnummerkassa – och bad att få betala. Det räckte i alla fall till fyra groggar och dricks. Ändå påstods det att källarmästare Karlsson tjänade sig rik på affären, men det var tydligen inte på sådana kunder som vi.
I samband med Grand dyker även i minnet fram ett i Trollhättan välkänt original, nämligen portieren på hotellet, gamle gubben Hellberg. Han stod alltid utanför Grands entré i sin granna uniform, hälsande och bugande åt förbigående med sitt: How do you do, sir, den enda engelska han kunde och inlärt av utländska turister.
Ett annat original bland trollhätteborna var en affärsman som kallades för John på Trappa. Varenda dag, året om, stod han utanför sin lilla butik och tittade på förbigående. Då och då dök han in i butiken och kom tillbaka med en spann aska, som han dängde ut över trottoaren till stor fara för de förbigåendes kostymer. Varför han gjorde det kunde ingen fundera ut, men han gjorde det i alla fall varje dag, året runt.
Minnena dyka upp och det Trollhättan, som jag såg det för snart fyrtio år sedan, hägrar ännu som den bästa och lyckligaste tiden i mitt liv. Skulle jag komma dit nu är jag rädd för att det bleve en besvikelse. Ty den tidens Trollhättan från ungdomens vår var verkligen en idyll, eller var det kanske bara jag som såg det så då.
Just ny dyker ett annat minne upp från redaktionsgöromålen på den tidens Tidningen Trollhättan. Redaktionssekreterare Sigge Strömberg, jag och den förut nämnda ingenjören Axel Sterner sutto en afton på Grand då det ringde från tryckeriet i Göteborg, att det fattades en helsida material till tidningen. Det var Elanders som bad om fyllnadsgods ögonblickligen. Fyllnadsgods, replikerade ingenjör Sterner. Det finns ju här…
Saken måste emellertid klaras och jag hittade ett exemplar av Svenskamerikanaren i min ficka. Sista sidan av denna Chicagotidning saxades som den var och befann sig, lades i ett kuvert och skickades med nattåget till tryckeriet…
Och så var det bekymret stillat.
Ja, det var strålande tider för en tidningsman på den tiden. Huvudsaken var att läsekretsen var belåten och tidningen gick bra. Nyheterna brydde man sig knappast om för det gick lika bra man och man emellan, då det varken fanns krig eller andra dåligheter. Gud vare tack och lov…
