1972 var året då den danska drottningen Margrethe tillträdde den danska tronen. För Tidningen Trollhättan innebar det att den flera sekel gamla nordiska drottningen Margareta kom på tal igen. Och man drar långtgående anspelningar som att Trollhättan, eller snarare Ekholms slott, var Sveriges ”huvudstad”. Artikeln är skriven av Alexander Brännström och publicerades den 19 januari 1972.
Ingenting är nytt under solen. När kungariket Danmark nu fått en kvinnlig regent och till på köpet en med namnet Margrethe, är det faktiskt historien som upprepar sig.
Valdemar Atterdags dotter Margareta, född 1353, var nämligen en mycket kraftfull svensk-dansk-norsk drottning. Hon förde spiran i Danmark från 1376, i Norge från 1380 och i Sverige från 1389 till sin död den 28 oktober 1412. År 1972 när den här artikeln publicerades var det exakt 560 år sedan Margareta avled.
Precis som sin föregångare
Danmarks nya drottning Margrethe må ha vilka förutsättningar som helst, men hon kommer aldrig få samma makt och myndigheter som sin namne nästan sex sekler tidigare. Dels måste vi utesluta möjligheten av en gemensam regent för de tre nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark under överskådlig tidoch dels är kungamakten även i det rojalistiska Danmark blott en skugga av sitt forna jag. Detta hindrar naturligtvis inte att Danmark må hända nu fått en drottning, som genom sina personliga egenskaper, sin duglighet och förmåga till kontakt med folket länge ska leva i åminnelse. Därom må den framtida historieskrivningen döma.
Och givetvis kan vi hoppas att Margarethe II vid något eller några tillfällen under sin regeringstid får orsak att besöka Trollhättan. Detta gjorde nämligen hennes ”företrädare” – härskargestalten i Norden under en orolig epok i Nordens medeltidshistoria.
Ständigt ambulatorisk
Det var ett ståtligt välde Margareta sammanfogat. Tre länder med förenade krafter kunna värja sig mot omvärlden och framför allt skulle väl unionen göra slut på de förödande fejderna mellan de skandinaviska folken. Detta nordiska statsförbund var ett väldigt område, i själva verket Europas största rike. Det dåtida Tyskland var bara hälften så stort. Frankrike och Storbritannien var ännu mindre. Men i väldets storlek låg också dess svaghet. Den enda sammanhållande kraften var regentens person. Endast där drottningen för tillfället befann sig kunde regeringsmakten med tillbörlig kraft göra sig gällande, endast där kunde missförhållanden avhjälpas och fogdarnas förvaltning kontrolleras. Även om regenten nästan ständigt befann sig på resande fot, var det omöljligt att tillräckligt ofta besöka landsändarna i det otympliga riket. Samfärdseln var inte särskilt välordnad. Väldiga ödemarker skilde bygderna åt. Riktiga landsvägar fanns knappast. Fanns de var de långa tider obrukbara. Sjöar och floder var de säkraste trafiklederna.
Drottning Margareta I utövade såldes ett ambulatoriskt regeringssätt, i varje fall under det första skedet av sin regeringstid. Under sina resor besökte hon självfallet de mest betydelsefulla orterna – och då kom Trollhättan i blickfånget. Egentligen inte Trollhättan, men väl Ekholms slott, som var ett fäste invid den urgamla färdevägen från kust mot inland, strax norr om nuvarande Trollhättan.
Första erkännandet
På nyårsdagen 1388 befann sig Margareta på Bohus och fortsatte tydligen resan till Ekholm, där hon underhandlade med riksdrotsen Bo Jonson Gripes exekutorer. De sökte stöd hos henne mot den svenska kungen, Albrekt av Mecklenburg. I ett brev dagtecknat på Ekholm trettondagsafton 1388, förklarade en företrädare för exekutorerna att de ville ge Margareta hjälp och stöd när hon så fordrade. Faktiskt blev detta det första erkännandet av Margareta som svensk regent. Den nämnda företrädaren för exekutorerna, väpnaren Algot Magnusson, förste svensk som öppet anslöt sig till henne. Magnusson var farfars far till Sten Sture den äldre.
Från Ekholm på Slottsön norr om Trollhättan fortsatte Margareta resan till Norge och återvände strax efteråt till Sverige för nya överläggningar. Så fungerade henens ambulatoriska regeringssätt.
Fullmäktig fru och husbonde
Den 22 mars 1388 utfärdades ett brev, som saknar utgivningsort. Tyvärr – eftersom det rör sig om ett märkligt dokument. Det visar nämligen att Margareta ånyo sammanträffat med en del av de förut nämnda exekutorerna, varvid dessa ”på alla sina vänners, fränders och hjälpares, på menige mäns och själva rikets vägnar taga Margareta till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Margareta lovade i sin tur att styra riket efter svensk lag och rätt.
Man har gissat runt platsen för detta historiskt intressanta möte. Dalaborg på Dal har nämnts, Lödöse och Bohus likaså, men lokalpatrioten Gustaf Lundén antog att platsen var Ekholms fäste på slottsön och ingenting annat. Kanske har han rätt.
Margareta vistades en tid i Göta älvdalen, antagligen både på Ekholm och Lödösehus. På sistnämnda stället befann hon sig den 23 april, då hon utfärdade ett brev till allmogen i Östergötland, Tjust och Kind, med uppmaning till trohet och underkastelse.
Huvudstad
Den kraftiga drottningen återkom till våra trakter. När den unge Erik av Pommern i år 1404 skulle resa till Norge för att hyllas som kung, utfärdade Margareta instruktioner för resan. Hon förordnade om ett uppehåll på Ekholm, dit hon själv ämnade sig. Erik kom i slutet av november och Margareta ett par veckor senare. Uppehållet varade ett par månader och även norska riksrådet fanns då på plats. Man kan gott säga att Ekholm vid Trollhättan denna tid var ”huvudstad” i Norden. Säkert avhandlades här många för de nordiska ländernas betydelsefulla angelägenheter.
Hur medvetet Margareta arbetade för en nordisk enhetsstad är knappat fullt klarlagt. Men hon återställde den inre och den yttre freden i Norden och motarbetade med kraft Hansans tryckande ekonomiska övervälde. För eftervärlden framstår hon som en av de främsta härskargestalterna i Norden.
Lokalt konstaterar vi alltså att den mäktiga drottning Margareta I mer än en gång sökte sig till vår bygd. Nu väntar vi bara på besök av drottning Margrethe II, som i så fall borde titta lite närmare på Slottsön. Det var ju här hennes stora föregångare tidvis ”styrde riket av alla krafter” som det brukar heta i kungasagorna. Fast historien lär väl inte upprepa sig i varje liten detalj. Vi får avvakta.
