Nästa redaktör i ordningen som vi ska träffa heter Erik Wengström. Här berättar han om sin tid och sina upplevelser på 1930-talets Tidningen Trollhättan. Texten publicerades i samband med jubileumsnumret 1946, det vill säga då Tidningen Trollhättan fyllde 40 år.
Ger du dig av till Innovatums arkiv och tänker läsa de tidigaste decennierna av Tidningen Trollhättan, kanske framför allt 1920-talet, så hittar du en del matnyttigt kring tidningen i det här inlägget.
Del 4
Ett tjugotal år representerar ingen historisk epok. När jag nu på begäran av Tidningen Trollhättans redaktion för dess jubileumsnummer nedskriver några synpunkter på den tid jag hade tillfälle att medarbeta i eller svara för tidningens redaktion, kommer alltså mina intryck röra sig om en tidsperiod, som för de flesta är i ganska frisk åminnelse. Det kan varken bli fråga om någon historie- eller memoarskrivning. För den händelse mina erinringar från denna tid kunna ha något intresse för dem som stå utanför den speciella tidningskretsen blir väl detta i så fall beroende av den goda kontakt med läsekretsen som tidningen alltid fått åtnjuta.
Bland de rättrogna Trollhätteborna har det glädjande nog varit så att Tidningen Trollhättan i ordets egentliga mening kommit att vara Trollhättans Tidning, och de uppgifter som jag i det följande kommer att nedskriva, få därför närmast karaktären av en personligt hållen födelsedagsruna över en gammal vän och bekant. Ur den synpunkten är det kanske inte omöjligt att en annan bland läsekretsen kan ha ett visst intresse av den utveckling som skett under de år jag tillhörde Tidningen Trollhättans redaktion.
Min första närmare bekantskap med tidningen daterar sig till hösten 1925,då jag inträdde i dess redaktion som volontär för att därmed börja en pressmannabana som för Tidningen Trollhättans vidkommande kom att räcka under tidrymd av cirka 20 år. Det är som ovan sagts ingen lång tidsrymd historiskt sett, men det är dock en avsevärd tid i en individs liv och desslikes en innehållsrik period då det gäller ett samhälle av så ny struktur som Trollhättan.
Vad själva staden beträffar har under dessa tvp decennier mycket förändrats och givetvis har denna utveckling satt starka spår efter sig även i pressens arbete, så vitt det är sant att pressen speglar det samhälle där den verkar. De tidningsårgångar, som under ett kvartssekel samlats i arkivet, skulle trots i och för sig den ringa tidrymden ha mycket att ge en lokal historieskrivare. De skulle kunna berätta om en rask och sjudande utveckling, men även om svåra bakslag, till exempel under depressionen vid 1930-talets början. Och de skulle säkerligen vittna om att även en tidning av Tidningen Trollhättans karaktär – ofta kanske nästan omärkligt – förändras i och med utvecklingen. Det är inte alltid lätt att fastslå, vari skillnaderna bestå. Men de skulle vara påtagliga för var och en, som hade tillfälle att jämföra exempelvis ett tidningsblad från år 1925 med ett exemplar såsom det i dag presenteras.
Min entré på tidningen skedde i den gamla – som det på den tiden hette – nybergska fastigheten vid Skolgatan, där tryckeriet disponerade de inemot gården belägna delarna av byggnaden, medan kassa, bokföring, redaktion och tryckerikontor hade sina lokaler i den ut mot gatan vettande tornliknande delen av fastigheten. Redaktionen och tryckerikontoret där på den tiden tryckeriföreståndare G Engström residerade, lågo högst upp. Redaktionen utgjordes av ett rum, tämligen primitivt vad inredning och utrustning beträffar, men ingalunda otrivsamt, i varje fall icke då man ser det i minnets belysning.
Redaktör för tidningen var sedan 1923 Waldemar Wahlöö, under vars egid jag alltså fick göra de första lärospånen. Givetvis var det ett evenemang då man första gången såg sina på notisblocket fästade ord förvandlade till typer på tryckpappret; jag vill minnas att det för mitt vidkommande var fråga om en notis angående höstterminens början i Trollhättans kommunala mellanskola, som det på den tiden hette.
Till hösten 1927 stannade tidningen kvar i dessa med tiden alltmera trånga och otidsenliga lokaler. Kanske är det mest vintrarna som jag minns från den tiden.
Lokalerna saknade centralvärme och redaktionen uppvärmdes medelst en kamin, som i regel gav yngste medarbetaren mera att göra än sysslandet med korrekturen och tingsreferaten eller vad det nu kunde vara som arbetsbördan bestod av. Det var kanske till stor del denna i osalig åminnelse varande kamins fel att man dock drog en lättnadens suck när flyttningen skedde till den mera tidsenliga fastigheten vid Staveredsgatan.
Tidningen Trollhättan hade givetvis redan långt före tidpunkten för mitt inträde i redaktionen fått sin karaktär och haft sin ingalunda fridfulla Sturm- och Drangperiod. Bläddrar man ännu längre tillbaka i tidningsläggen skall man finna, hur under tidningens första på polemiken intagit en allt över skuggande plats bland nyhetsmaterialet. Tiden kring förra världskriget var för Trollhättans vidkommande en nydaningens period, då allehanda projekt döko upp till diskussion, en diskussion i vilken tidningen under sin huvudredaktörs och grundares, Ernst Karlinders, ledning deltog med liv och lust. Det var spalt upp och spalt ned med anfall och försvar i de mest skiftande frågor, om livsmedelskommissionen, stadsrevisionen, Nossebrobanan och allt vad det var som stod på tapeten.
Signaturen Bäsks Betraktelser under den gamla välkända vinjetten från anno dazumal hörde till den läsning, som väckte både förtjusning och förargelse genom den kritik av samhällets ställningar och förhållanden, som där i regel levererades. Början av 1920-talet hade markerat en begynnade omsvängning i fråga om denna mera personligt färgade journalistik, utvecklingen hade glidit in i lugnare fåror och det var betecknande att de mera aggressiva Betraktelserna började avbytas mot Waldemar Wahlöös elegant formade och ofta mera lugnt krönikebetonade Skumstänk och Reflexer under signaturerna Silvio, Jim Cox eller Sombrero.
Tidningen utkom vid denna tid i regel med ett åttasidigt sexspaltigt fredagsnummer och ett fyrsidigt åttaspaltigt tisdagsnummer, av vilka givetvis den sistnämnda modellen skilde sig avsevärt från den tidningstyp som nu är vanlig. Det var med andra ord en verklig drake med ett format som förutsatte både långa armar och god vilja för att den med fördel skulle kunna överblickas. Utgivningstiden var förlagd till middagstimmarna; först vid slutet av 1920-talet blev det fråga om en förmiddagsutgivning och år 1941 infördes – huvudsakligast av distributionstekniska skäl – den nuvarande tidigare utgivningstiden med pressläggning vid 7-tiden på morgonen.
Under hela 1920-talet var förstasidan annonssida i den mån annonserna räckte till – i annat fall tillgreps fyllnadsgods av varierande slag. Beträffande redigeringen kan man som en huvudsynpunkt säga att notismaterialet dominerade i mycket högre grad än nu. Rubriceringen hade sålunda en betydligt blygsammare omfattning, även om Wahlöös inträde på redaktörsposten hade markerat en för denna tid avsevärd modernisering i detta hänseende. Men sådana textinslag som intervjuer voro betydligt sällsyntare då än nu och reportage i detta ords verkliga mening voro ej heller så vanligt förekommande eller så utförliga.
Det lokala nyhetsmaterialet placerades i mycket stor utsträckning under notisrubriken Trollhättan på sidan 2. Där stod icke blott familjenyheter – födelsedagar, dödsfall och begravningar – utan även recensioner och dylikt. Biograferna bildade visserligen redan då en särskild avdelning, men originalrecensioner voro i vart fall icke regel – det fick ofta räcka med en förhandsreklam. Men tiden var också otvivelaktigt lugnare än nu, och det var först den kommande starka utvecklingen av själva samhället och därmed även nyhetsmaterialet, som tvingade fram mera moderna journalistiska former och ett annat disponerande av textinnehållet, exempelvis genom införandet av mera differentierade textavdelningar.
Bland de första i raden av dessa, om man bortser från de gamla intetsägande Riksnytt och Skilda länder var Blandad Kompott. Namnet uppfanns av Wahlöö någon gång under våren 1926 och under den av undertecknad ritade vinjetten placerades i regel i någon liten teckning i linoleumsnitt av min hand, åtföljd av en liten vers av Wahlöö.
Finessen i det senare fallet brukade vara att det lyriska mästerverket skulle ha fyrdubbla rim och – när det var riktigt fint – dessutom fyra inrim. Det är under sådana omständigheter förklarligt att ombrytningen ofta fick vänta en och annan femminutersperiod medan diktverket med svett och mäda fabricerades. Men för det mesta gick det bra och textavdelningen ifråga har ju också klarat sig genom åren med den äran.
Och tiden gick! År 1928 lämnade redaktör Wahlöö Trollhättan för att tillträda den befattning han ännu innehar, nämligen som Sydsvenska Dagbladets representant i Lund, och efter ett interregnum på några månader tillträddes redaktörsskapet av dåvarande redaktionssekreteraren på Skellefteåbladet, Ivar Frick, numera chefredaktör för sina gamla tidning och styrelseledamot av Tidningsutgivareföreningen.
Hans tid som redaktör för Tidningen Trollhättan blev ganska kortvarig – han slutade på sommaren 1930 – varvid undertecknad med titeln redaktionssekreterare fick övertaga skötseln av de löpande göromålen under direktör Ernst Karlinders överinseende, tills denne år 1933 avgick, då jag anförtroddes redaktörsskapet, som jag sedan uppehöll till utgången av september månad 1944.
Posten som ansvarig utgivare hade Ernst Karlinder lämnat redan på 1920-talet, då den övergick till kamrer Hans Karlinder. Sedan densamma under några år innehafts av redaktör Otto Elander, Göteborg, vars firma en tid stått som ägare för Trollhättans Tryckeriaktiebolag, innehade jag utgivningsbeviset från och med år 1943 till min avflyttning, då det övertogs av kamrer E Wennerberg.
Erik Wengström fortsätter sin berättelse i ett senare inlägg.
