Tutarns Erik, alias Gösta Svensson, återkommer i dag till temat smeknamn på trollhätteprofiler (ursprunglig publicering i Trollhättans Tidning var den 11 maj 1988). Den här gången rör han sig mest i sportens värld. Låt oss läsa vad han har att säga i dag.
Del 4
Jag har tidigare talat om öknamn i Trollhättan förr i världen. Hur det är nu vet jag givetvis icke, men jag tror att denna identifikation delvis har kommit ur bruk.
Jag har vidare påstått att praktiskt taget alla innebyggare i Trollhättan omkring sekelskiftet hade öknamn och det är sant, men det fanns en kategori som delvis klarade sig och det var de som hade en indelt knekt som anfader.
På regementena förekom naturligtvis öknamn knektarna emellan, men behovet där var inte så stort eftersom de indelta soldaterna tilldelades nya namn när de gjorde sin rekryttjänstgöring. Det blev Stark, Gadd, Blixt, Rask, Hurtig och Frimodig i stället för Andersson, Pettersson och Lundström.
I Trollhättan hade vi inga indelta soldater, men väl ättlingar till gamla knektar och i de fallen var öknamn inte erforderliga. Jag vet inte att Gustav Star, Kalle Neck eller Gustav Gadd fick heta något annat än Starken, Necken och Gadden.
Fotbollsspelare
Den kategori som av innebyggarna i stan fick överta benägenheten att tilldelas öknamn när de blev något kända var idrottsmännen och enkannerligen fotbollsspelarna. Fotbollen var ju praktiskt taget den enda idrott som drog någon publik. I början anslöt väl ök- och smeknamnen liksom många tidigare trollhätteöknamn direkt till ursprunget.
IFK hade bland annat Jonsered-Bengtsson, Surte-John och Olle i Halverster (Halvorstorp) och TIF hade Surt-Andersson.
Surt-Andersson (Gottfrid Tjärnfors) var förresten en av de bästa tekniker TIF någonsin haft, men det säger ju inte så mycket skulle en Kamratanhängare ha sagt, men då har de fel.
TIF hade förresten en annan kille som kom från Surte, men han fick heta Kalven, ty hans äldre bror kallades Koa. Kalven blev mer känd i Göteborgskamraterna som ”Svarte Filip”.
Apropå knektnamn hade IFK en kedja i början av 1930-talet som i varje fall i Göteborgspressen lät vass. Den löd från vänster: Stark, Gadd, Blixt, Stark, Blixt. Rena urladdningen.
Två bröder Blixt, Oskar och Åke, två bröder Stark, Oscar och August, och Göran Gadd. Det var grejer det. Trollhättepressen sa intet särskilt. Signaturen ”Boy” i Tidningen Trollhättan hade inget över för IFK, det lilla han skrev blev om TIF. Men Göteborgs-Pressen var imponerad.
Storleken
Smeknamnen hade flera skiftande anledningar, i flera fall anslöt de sig till spelarnas storlek. IFK hade under olika epoker Smula, Dôtten och Mygga. E lita smula, en liten dôtt och e lita mygga. Smula hette Gustav Hellström och blev känd i stan som framgångsrik byggmästare. Dôtten hette Helge Bengtsson och spelade vänsterytter, och Mygga hette John Larsson och hade tidigare kallats Surte-John.
Det var förresten Smula som undrade vad i hela världen brännvin egentligen var gjort av, ty som han sa: De vete fan va brännvinet ä gjort å, för så fort jag fått en sup i mej så vell ha ha tag i fruntimmer å så vell ja slôss. Dä måtte vara gjort av kudonger och boxhandskar”.
I TIF hade de en fin centerhalv som fick heta Jålet, han hette Einar Hedström och var kusin med den fine TIF-målvakten Torsten Hedström. Jålet fick han heta för att han blev stående inom straffområdet med bollen mellan händerna tillräckligt länge för att domaren skulle hinna blåsa straff. Medspelarna tyckte att han uppträdde jåligt, vilket han onekligen gjorde.
Egna Hems-gänget
Att Ingvar Eriksson fick heta Spelarn, Hilding Andersson fick heta Skrubben och Håkan Andersson fick heta Krullen hade sitt ursprung i när de som små grabbar lirade fotboll på Trekanten säder om kvarteret Polisen på Egna Hem.
I det gänget, som helt logiskt fick heta Egna Hems-gänget, fanns även Hartvig Jonsson som stod i målet, Nisse Nilsson som gjorde målen och Meckla från Skrälleberg Ingvar Andersson.
Det här gänget bemannade mer än halva laget i IFK på 1930-talets mitt.
Jag hade en son med i laget, men han fick mest heta Myran. Han var måhända flitig.
Egna Hems-gänget kompletterades i Kamraterna av Kalle Smutsig – en helt orättvis benämning på den mörke, men fine Kalle Sandersson. Vidare av Baltik, Bror Johansson, och Ludde, Evert Johansson, samt Kumma, Erik Andersson, och Gadden, Göran Gadd. Det blev alltså Hartvig i målet, Krullen, Baltik och Ludde alternerande som backar, Skrubben, Spelarn och Kalle Smutsig som halvbackar, och i kedjan Nisse Nilsson, Myran, Kumma, Gadden och Meckla. Ja, Meckla spelade nog mer i B-laget och ersattes på vänsteryttern av Ragnar Karlsson.
På bild är gänget jag talar om kompletterat med Sven Fihn som lagledare och Allan Svensson som linjeman. Kortet är taget i Skövde 1936 och IFK vann med 6-1 vill jag minnas.
Det var inte så vanligt på den här tiden att storlagen värvade spelare ute i busken. Göteborgslagen hade ännu fullt upp i sin omedelbara närhet, så Nisse Nilsson var nog den förste -Svarte-Filip Johansson undantagen – som värvades från Trollhättan till Allsvenskan. GAIS hade tingat på att ta över Nisse år 1937. Men han drabbades tyvärr av polio så hans fina fotbollsbana ändades. Han blev rörelsehindrad så han fick ägna sig åt idrotten som domare i fortsättningen.
Tidigare IFK
En bild tagen ungefär tio år tidigare på gamle plan på Egna Hem visar en tidigare upplaga av IFK. Vi känner igen Gustav Magnusson i målet, Kedda Erik Eriksson och Olle i Halverster, Olle Olsson, som backar, Vicke Göthe, Sven Fihn och Sven Persa Pettersson som halvbackar, och i kedjan spelad från höger, Helge Dôtten Bengtsson, Arne Lundström, Oskar Blixt, Mygga, Surte-John Larsson och Göran Gadd. Lagledare är Lång-Erik Karlsson och John Max Andersson.
Det här laget spelade i Västsvenskan. En av de fyra divisioner som var kvalificerade till Allsvenskan innan division II fanns. Segraren i Västsvenskan fick kvala mot segraren i Sydsvenskan. En match sedan var det klart, inte en massa förvirrande ”play-off” upp och ner, hit och dit.
Smeknamnslösa
Sedan fanns det några som aldrig fick några smeknamn, varför vet jag inte, ty populära var de.
TIF hade ett par fina fotbollsspelare jag inte kan påminna mig kallades för annat än sina ordinarie namn. Den ene jag tänker på är Gösta Lindevall och den andre är Lennart Karlsson.
Gösta Lindevall var en fin tekniker och hade ett bra skott. Honom hade TIF glädje av i många år.
Lennart Karlsson var väl inte lika teknisk, men var en snabb ytter, gjorde 100 meter på 11 blankt och var en av stans bästa friidrottare.
Gösta Lindevall jobbade om jag inte minns fel i Hermanssons järnaffär uppe på Norra Storgatan. Josef Hermansson, som ägde affären, var sponsor, styrelsemedlem och stöttepelare i TIF i många år.
En kille i TIF som jag inte kan gå förbi är Jana. Han hette egentligen Arnold Andersson och hans föräldrar drev Hotell Gästis. Han stod i TIF:s mål i många år och han var utan tvivel en av de bästa målvakter staden dittills haft. Varför han fick heta Jana vet jag inte, men så förblev det och han var i alla lägen en ytterst sympatisk person, så tiffare han var skulle kamratanhängarna ha sagt.
I IFK kan jag inte påminna mig annat än att Nisse Nilsson och Hartvig Jonsson fick behålla sina ordinarie namn och inte heller Ragnar Karlsson (Kolstam) begåvades med något smeknamn.
Men inte i något av dessa fall torde det berott på att de brast i popularitet. Tro mig, jag vet vad jag talar om.
