Den här artikeln, som utgör den tredje delen i Historiebloggens artikelserie om gamla smeknamn och öknamn i Trollhättan, är skriven av Gösta Svensson, som kallades för Tutarns Erik, och publicerades i Trollhättans Tidning den 27 april 1988. I den här delen minns han tillbaka på ett antal tidigare trollhättebor, som kallats både det ena och det andra. Vi ska bland annat få träffa Kubbelåda, som nog är skyldig till stadshuset placering, och Hiskeli, som byggde hus i Halvorstorp och satte upp en konstig flagga. Häng med!
Del 3
När vi i dag ska styrka vår identitet anger vi en sifferkod på tio siffror, som är unik för just den individ det gäller.
När jag var ung fanns inga ID-kort, däremot hade varje trollhättebo ett helt identifierande öknamn och så långt jag kan minnas bakåt saknade ingen denna identitetskomplettering. Dessutom var ju stan inte större än att alla kände varandra,men det var öknamnet man kände.
Ingen jäkel visste vem Sven Fredrik Larsson eller Carl Olsson var, men alla kände Tutarn och Tunnbinnarns Karl.
De flesta öknamn hade helt rationella förklaringar till härkomst och födelseort. Att Storns-Ingas pappa var storvuxen är ju ganska klart och att Storns-Ingas son fick heta Ingeskitens-Karl är ju också ganska givet.
Att Ernst på Esset var född på torpet Esset och att Flunbo-Kunrad kom från Flundre härad är givna förutsättningar. Men ursprunget till exempelvis Massarogga och Molytter är däremot värre att spåra.
Att min far fick heta Sven på Tuten eller snarare Tutarn när han på 1860-talet kom till Trollhättan och fick anställning som panndiktare vid Nydqvist & Holms Mekaniska Verkstad är precis en sådan logisk härledning. Han föddes nämligen på torpet Tuten vid Onsjö 1844. Och att torpet Tuten fick sitt namn hade också en lika logisk förklaring, ty det låg just precis där invid ”Älva”, där norrgående båtar måste tuta för att anmäla sin ankomst till slussvakten vid Brinkebergskulles sluss.
Pappa kunde känna igen varenda båt, som gick på älven, på dess signaler. Sjöfarten var ju inte så internationellt omfattande på 1850-talet och signalerna hade sin indvidualism.
Och att jag fick heta Tutarns Erik är alltså helt i linje med samma enkla gällande logik.
En god vän, det var förresten Ernst på Essets son frågade mig en gång om jag fått heta Tutarns-Erik för att jag tutade tenor i Harmonia en gång i tiden. Men det kunde jag dementera. Torpet Tuten fanns till mer än hundra år innan Harmonia kom till. Torpet Tuten revs någon gång på 1950-talet.
Uppe på mosen
I den gamla delen av Trollhättan, på Stavredsmosse söder om Elfhög där stadsplanen var lite förvirrande och ännu inte rakplanerad bodde många av mina vänner och där passade den gamla miljön och öknamnen väl ihop.
Bryggarelia gick upp ifrån Storgatan där Gränsarns låg på tvären och sedan Soliarns ner mot Nisse Larssons bryggeri förbi Långe Martins och vidare ner mot Rullarns och Vallens.
Där bodde även Gustav Nöjder och Ville Murre. Jag kände dom alla. Nedanför Bryggarelia låg Andreases maa och sedan kom Barkebacken. Och där på Barkebacken höll sjåttarna, det vill säga stans disponibla arbetskapacitet till. Där fanns Morfarn, Molyter och Prinse-Pajas (som vi stött på tidigare här i Historiebloggen, i ett inlägg från 1 januari) och en liten högröstad kille som av någon oförklarlig anledning kallades för Stålbröstet.
Kubbelåda
Det var som sagt lätt att få öknamn i Trollhättan förr i världen. En granne till mig på Egna Hem, som hette Albert Johansson fick alltid heta Kubbelåda. Det berodde på att han i sin ungdom gjorde en förbättring på en maskin som räknade och sorterade smidesdetaljer på Stridsberg & Biörck, där han arbetade – en tidig datastyrd automat. Gubbarna tyckte att automaten såg ut som en låda med vedkubbar i så därmed var uppfinnarens öknamn givet, Kubbelåda.
Det är nog Kubbelådas förtjänst eller möjligen fel att Pamparnas palats eller nya kommunhuset ligger där det ligger och inte vid Drottningtorget, där Samrealskolan finns.
Det var så här. Ny Samrealskola skulle byggas i mitten av 1930-talet. En lämplig tomt hade blivit ledig uppe vid BJ på Stavredsmosse efter att Nohabs järnväg och monteringshall där lagts ner. Som alternativ hade staden anvisat en tomt vid Dahlöfs mosse bakom vattentornet.
Mr Majoritet
Det senare alternativet hade förmodad majoritet i stadsfullmäktige. Ordförande i stadsfullmäktige var Anders Hansson, men det ankom på Albert Johansson att formulera den proposition som fullmäktige skulle ta ställning till i placeringsfrågan eftersom han lett utredningen.
Och eftersom Kubbelåda bodde på Egna Hem ville han gärna ha skolan uppe på Mosen, så han formulerade propositionen med hänvisning till gjorda utredningar på ett så underfundigt sätt att fullmäktige, när klubban fallit, hade tagit ett beslut att förlägga till tomten på Stavredsmosse.
När Albert Johansson förklarade beslutets innebörd blev bestörtningen stor och mötet upplöstes i stor förvirring. Nytt extramöte utlystes och till detta möte fick kommunen klämma fram ett attraktivare alternativ och då släpptes tomten vid Drottningtorget.
Nytt beslut togs och skolan kom till vid Drottningtorget. På den överblivna tomten byggdes nära femtio år senare det nya Kommunhuset. Skolan är att gratulera och det är till stor del Kubbelådas förtjänst.
Albert Johansson var kontorschef vid Stridsberg & Biörck, fullmäktigeledamot för liberalerna, aktiv nykterhetsman och lokalredaktör för Elfborgs Läns Annonsblad i många år, men Kubbelåda fick han dock alltid heta.
Hiskeli
Jag hade en arbetskamrat i 60 år, som hette Lövkvist och som kom till stan från Stockholm under rysstiden. Det var en mycket bildad och fin man som talade en vårdad och fin svenska helt avvikande från vår grova dialekt, men han var gammaldags och ovårdat klädd, så gubbarna på Verkstan tyckte han såg hiskelig ut. Och sen var öknamnet givet – han fick heta Hiskeli.
Han bodde tillsammans med sin syster och inte heller hon var angelägen om sitt yttre, så hon fick givetvis heta Hiskelina. Lövkvist byggde ett hus i Halvorstorp, det första på vänster hand när man kom från Stavre. Det syntes mycket väl och på gaveln vänd mot stan hade han satt upp en flaggstång och på flaggstångsfästet hade han monterat en mycket märklig plåtkonstruktion och även den tyckte trollhätteborna såg hiskelig ut.
Flaggmärket var emellertid, enligt Lövkvist, ett gammalt marint flaggmärke från 1700-talet och det skulle egentligen ha suttit i aktern på ett marint segelfartyg, men konstigt såg det ut.
Öknamnen har väl icke helt försvunnit, men ges väl numera mest till idrottskillar och -tjejer, och får väl närmast betraktas som ett popularitetsintyg snarare som ett öknamn.
Och just det har vi att se fram emot. Om en vecka tar sig Tutarns Erik an just smeknamn i fotbollen, då den fjärde delen om smeknamn och öknamn.