I det här inlägget, som utgör den tredje delen i serien om Tidningen Trollhättans historia, får vi möta Ivar Frick, som flyttade hela vägen från Skellefteå för att bli redaktör för vår lokaltidning. Här är Ivars berättelse. Texten publicerades den 8 juni 1946.
Del 3
Jaså, kära, gamla Tidningen Trollhättan ska jubilera, visserligen inte någotmärkligare jubileum, men 40 år är i alla fall en respektabel ålder för ett tidningsorgan. Ja, vi är nästan årsbarn, Tidningen Trollhättan och jag. När jag som Sveriges dåvarande yngste tidningsredaktör – faktum noterades visst i Pressens Tidning – vid nyss fyllda 25 år tillträdde befattningen som denna tidnings redaktör, så kunde den något år senare själv fira sitt kvartssekeljubileum.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med då, min sejour på den redaktörsstol, som tidigare nötts av bland annat Sigge Strömberg och Kalle i Dalen, blev nämligen inte så långvarig, drygt ett år. Men det var ett arbetssamt och roligt år, fyllt av många glada och trevliga minnen. Och för mig personligen var det ett synnerligen betydelsefullt år, mitt första som egen redaktör.
Jag minns ännu i dag mycket tydligt med vilka blandade känslor av hopp och fruktan jag svarade på en annons i en stockholmstidning om en redaktörsplats på en tidning i västra Sverige. Visserligen hade jag en ganska bra plats som redaktionssekreterare i Skelleftebladet med en prima chef, framlidne redaktör Percy Björck, som jag alltid med saknad ska minnas som den mest förstående chef och vän, men efter 6 års tjänst i samma företag längtar en ung tidningsman ut och vill gärna pröva på andra och helst större uppgifter.
Jag svarade som sagt på en annons om redaktörsbefattning och ”det nappade”. Jag hade ännu inte fyllt 25 år, när jag efter brevväxling i saken sammanträffade med tidningens dåvarande ägare, direktör Ernst Karlinder, på hotell Continental i Stockholm, och gjorde upp om anställningsvillkoren samt växlade kontrakt. Nu var man alltså egen redaktör med all den makt och myndighet en dylik betydande person besitter – i unga tidningsmäns och en del fåkunnigt folks tankar.
Nu vet jag ju efter 17 år som redaktör och tidningsutgivare, att det är både si och så med makten och myndigheten, och att både en tidning och dess redaktör nog mera är allmänhetens tjänare än dess herre.
Det var rätt stor skillnad på förhållandena i den dittills tämligen idylliska lilla norrlandsstaden med dess 4 000 själar, där jag tidigare kåserat, refererat och på andra sätt dragit mitt strå till stacken i fråga om stillandet av skelleftebornas nyhetshunger, och i Trollhättan, som även år 1929 var en betydande industristad med en folkmängd fyra gånger så stor som Skellefteås.
Även i övrigt betydde platsbytet ändrade förhållanden frånsett det större ansvar som redaktörsbefattningen medförde för den unge norrländske tidningsmannen. I Skellefteå hade de borgerliga då en betryggande majoritet och högertidningens ställning var därefter. I Trollhättan var det den socialdemokratiska arbetarekommunen som regerade och det fick nog även stadens tidning, det vill säga Tidningen Trollhättan, erfara. Den hade nyss på grund av vissa skriverier varit utsatt för en bojkott från arbetarnas sida, och det gällde att i viss mån hålla tungan rätt i munnen, ty även om tidningen var borgerlig med ”liberal” som officiell partifärg, vilket dock inte hindrade att vi även högaktningsfullt refererade moderata föreningens möten – så fick man givetvis ta hänsyn även till den stora kategorien av läsare bland arbetarna.
Dåvarande ägare och tidigare tidningens redaktör, Ernst Karlinder, var emellertid en stridbar man, som gärna sjöng ut sitt hjärtas mening, även då den kanske inte riktigt föll politiska och kommunala makthavare på läppen, Nåja, jag tror det gick ganska bra, åtminstone under det år jag svarade för redaktörsskapet, även om inte heller jag undgick att dras in i de kommunalpolitiska fejderna.
Då jag den 15 mars 1929 reste den från det snöiga Skellefteå till det redan vårväntande Trollhättan – att det både 1 april och till och med på självaste valborgsmässoaftonen blev rykande snöstormar är en annan historia – kastades jag huvudstupa in i de lokala efterdyningarna till Allmänna Sparbankens krasch, bråket om en folkrestaurant, Dahlmannsaffärens efterspel, stadsfiskalens razzior med trafikbilägarna, de maktägandes tomtpolitik och en hel del andra lokala tvistefrågor. Helt obekant som man var med ”de lokale forhold” och relativt obevandrad dessutom i det kommunalpolitiska, som på min förra plats huvudsakligen skötts av chefredaktören, var det inte så lätt att klara skivan.
Det ställdes ganska stora krav på smidighet och uppmärksamhet åt olika håll, men jag tror det gick relativt skapligt, om jag får säga det själv så här långt efteråt. Fast det naturligtvis gavs och togs hårda slängar i spalterna. Men det var jag ju van vid från Skellefteå – maken till presspolemik, som fördes mellan mig och kollegorna i den frisinnade tidningen ”Norra Västerbotten” i mitten 1920-talet får man nog leta en bra stund efter i svensk publicistik. Numera är ju dessbättre även inom landsortspressen dylikt personligt käbbel bortblåst från spalterna, i stort sett åtminstone.
Visserligen kunde jag notera en välkomsthälsning i ganska varma ordalag från den då ännu existerande, men på sista versen sjungande Trollhättans Annonsblad, vars redaktör, gamle boktryckare Malmroth, fann min inställning till frågan om folkrestauranten vara synnerligen tilltalande och sympatisk – att vi hade helt olika och varandra tämligen motsatta utgångspunkter i frågan blev ju senare uppenbart. Men det kunde ju behövas som motvikt till Isidors eleka verser och Calle Frendbergs tirader i Ny Tids Trollhättespalt, där jag dagen efter min debut i Tidningen Trollhättan, karakteriserades som ”en nykläckt och något bornerad ung herre” med ett framträdande som bättre karakteriserades med ordet ”oförskämt” än som beroende på ”ungdomligt oförstånd”. Nåja, jag blev inte precis svaret skyldig, jag heller!
Det låg något betydligt mera idylliskt över Trollhättans stad det år, jag som ung redaktör nötte dess gator, än nu, 17 år senare. De stora stenhusen här och där, speciellt i den centrala delen av staden, kunde icke förta det mera idylliska och småstadsmässiga intryck, som levererades av den mängd småkåkar, ofta rödmålade, mer eller mindre fallfärdiga, vilka trängdes kring gatorna som kvarvarande minnen efter den tidigaste mera primitiva bebyggelsen i staden. Nu har väl de flesta av dessa gamla hus fått skatta åt förgängelsen. Åtminstone är så fallet med ”den lilla röda stugan invid grinden”, som under trollhättetiden var mitt hem, det hade jag tillfälle att konstatera vid en blixtvisit för något år sedan.
I fråga om bostad fick jag vid min ankomst att välja på två alternativ. Dels ett modernt och trevligt rum i ett stort stenhus i själva centrum, dels min företrädares redaktör Waldemar Wahlöös dublett hos numera avlidna före detta barnmorskan augusta Johansson i hennes trevliga lilla stuga, belägen bara ett stenkast nedanför tidningens lokaler. Där fanns inga moderna bekvämligheter, men på vårarna, när äppel- och körsbärsträden blommade utanför fönsterrutorna i gamla Augustas lilla trädgård, så avstod jag gärna från moderniteterna. Även om det ibland under den kallaste årstiden var svårt att hålla värmen ordentligt uppe i den ganska skröpliga stugan med dess besvärliga kakelugnar.
Nu äro både stugan och dess ägarinna borta. Det gamla Trollhättan får vika för den moderna tiden, som marscherar fram på alla områden. Om alltid till odelad trivsel och fördel lämnar jag därhän.
Tidningen Trollhättan var ett företag som vid sidan av tidningsrörelsen även sysselsatte mycket folk på sin omfattande civiltrycksavdelning. Flera andra tidningar och tidskrifter trycktes på officinen – särskilt minns jag Lilla Edet-Posten, som utkom varje fredag, vars dåvarande redaktör, Hubert Waltman, varje torsdag kom upp på redaktionen för att göra sin tidning klar. Och då, liksom förmodligen även nu, drevs en mycket omfattande rörelse, landsortens största om jag inte misstar mig, med blanketter med mera för landsstaten. På Tidningen Trollhättans redaktion var vi två man starka, men även om inte tidningen utkom mer än två gånger i veckan räckte knoget ändå till, om man skulle bevaka allt det lokala ordentligt.
Förutom undertecknad var det min efterträdare på redaktörsstolen, Erik Wengström, som var spända för lasset, och jag tror att de två parhästarna drog ganska jämnt under det dryga år samarbetet varade.
Apropå detta kanske man skulle påpeka att författandet av böcker på något sätt hört ihop med redaktörsskapet för Trollhättan. Jag har redan nämnt de kända författarnamnen Sigge Strömberg och Kalle i Dalen, och Erik Wengströms Tolv rätt kvalificerar honom också till en plats i den vittra olympen på Tidningen Trollhättans redaktörsstol. Själv hör jag dock till undantagen, såvida man inte ska räkna med att jag under min Trollhättetid fick ut min första ”bok”, ett häfte om Boliden och gruvfyndigheterna i Västerbotten ingående i en på Norstedt & Söners förlag utkommande serie bredvidläsningslitteratur för folkskolans högre klasser. Någon skönlitteratur var det ju inte, men i fackpressen fick det lilla ett gott mottagande.
Tidningsarbetet var omväxlande. Utom det dagliga rutingörat var det ganska livligt inom lokalpolitiken åren 1929-1930. Efter varje stadsfullmäktigesammanträde skulle utöver det ordinarie referatet också göras randanteckningar i kåserande stil med ris och ros – för övrigt en av läsekretsen, tror jag, ganska uppskattad sak.
Så fanns det fyra biografer, vars premiärer alltid noga skulle recenseras, och teaterverksamheten var synnerligen livlig både om vintern å Trollhättans teater, och om somrarna på Tingvalla. Det gick inte en månad utan en eller flera teaterföreställningar, många av förnämlig kvalitet. Musikintresset, som en tid legat nere, blomstrade just då upp på nytt och det på initiativ av fru Thyra Reuterwall rekonstruerade Trollhättans musiksällskap, vars kassör undertecknad hade äran att vara, anordnade ett flertal goda konserter av mycket kända krafter på sångens och musikens områden.
För att fortsätta med den kulturella fronten måste jag här sticka emellan, att målarkonsten intog en synnerligen missgynnad ställning. Så vitt jag nu kan minnas förekom under min tid i Trollhättan inte någon konstutställning av klass, antingen det nu berodde på brist på lämpliga lokaler eller på för svagt konstintresse hos den stora publiken. Jag har förresten för mig att Trollhättan fortfarande betraktas som en tämligen dålig konststad.
Utom med det rent lokala reportaget och referaten – Tidningen Trollhättan var och är ju i alldeles speciell grad en lokaltidning för staden och närmaste bygden – utfylldes arbetsdagen med kåserier – den avdelningen sköttes dock i regel av det kända märket Per Silja, vilken utom sina författaretalanger besatt en påfallande konstnärlig ådra och som i regel alltid själv illustrerade sina bidrag med trevliga linoleumsnitt, som han både ritade och skar – med resor till Göteborg, för att närvara vid invigningsluncher på Svenska Lloyds Englandsbåtar, till Vara för att referera lantbruks- och kreatursutställningar, till Vänersborg för att åhöra landstingsgubbarnas förhandlingar och så vidare.
Sist men icke minst: intervjuerna med somrarnas turister. Det var många prominenta personer ända från siamesiska prinsen Puruchatra Kambaengbeja och turkiske ministern Ragip Raif Bey, och sedan hela skalan neröver, som ”gjorde” Trollhättan under sina kanalresor, och alla skulle givetvis pumpas på sina intryck.
Över huvud taget var ju Trollhättan under somrarna en livlig turiststad med många besökande, och stora matsalen på Stadt, där jag intog mina ungkarlsmåltider, var den varma årstiden alltid välbefolkad. På vintrarna fick jag däremot ofta sitta ganska ensam och uggla, både på luncher och middagar, åtminstone under veckans vanliga dagar. På lördagar och söndagar var det däremot mera luft i luckan, men nog var och kanske är fortfarande hotellet litet för överdimensionerat med normala trollhätteförhållanden, den saken var nog både jag och dåvarande källarmästare John Land tämligen ense om.
Trollhättans stora industrier ställde även en del krav på den vakne tidningsmannen. Det surrade detta år av rykten om Stallbackaindustriernas nedläggande, upptagandet av nya tillverkningar vid Nydqvist & Holm samt Stridsberg & Biörck och så vidare, och så gällde det att noga hålla reda på allt, så beroende som hela Trollhättans stad var och väl fortfarande är av sin industri. Jag kanske i det här sammanhanget alltså skulle kunna nämna, att det var just på våren 1930, som Nohab upptig den tillverkning av flygmaskinsmotorer, vilken sedan utvecklat sig till en viktig storindustri, och den betydelsefulla nyheten meddelades första gången i Tidningen Trollhättan i början av april i en intervju, som undertecknad hade med direktör G Dellner. Saken ansågs till och med så betydelsefull, att den också behandlades på ledareplats minns jag.
Förenings- och ordensväsendet blomstrade ganska friskt i Trollhättan och en tidningsman kommer ju gärna med på ett hörn litet här och där. Flera både givande och glada kvällar minns jag i Trollhättans Ingenjörsklubb, vars tillställningar det alltid var god fläkt över. Götiska Förbundets Torstenssonsloge arbetade också livaktigt, och genom påverkan på tidningens chef, direktör Ernst Karlinder, som själv var talman i logen, kom jag också med där. Några större insatser medhunnos dock inte, ty några månader senare kom flyttningen från Trollhättan.
Föredrag och diskussioner förekommo ofta och skulle utförligt refereras. Särskilt minns jag ett föredrag på Metropol av den gamle rabulisten Hinke Bergegren, som apropå det då aktuella hundpiskefallet i Norrköping talade om lag och rätt, samt en livlig diskussion på Sveasalen mellan försvarsvänner och pacifister med uddevallamajoren H Uddgren som främste representant för de förra och dåvarande lokeldaren numera riksdagsmannen Artur Lundqvist för de senare.
En norrlänning, som är van att mäta avstånden till grannstäderna i tiotalet mil, kunde inte undgå att förvåna sig över så centralt och bra Trollhättan låg till. 20 minuters tågresa till Vänersborg, 1 timme till Göteborg, lika långt till Uddevalla och så vidare. Ja, Fridas idylliska och trevliga hemsta, låg ju till och med så nära, att det ofta var lagom med en promenad till fots dit, om vädret var lämpligt. Mången vacker sommarsöndagsmorgon tog undertecknad och några likasinnade vänner en härlig promenad över doftande ängar längs slingrande skogsstigar bort till Vänersborg, dit man kom lagom för att äta en god lunch. Att denna lunch sedan oft utsträcktes på stadens trevna näringsställen ända tills sista tåget till Trollhättan gick fram på nattkröken är tämligen förståeligt, när man är bara 25 år och ute på sin första redaktörsbefattning tillsammans med glada och goda vänner.
Trots att jag själv är norrlänning, till och med lapp, eftersom min vagga stått i Arvidsjaur, hade jag lätt att acklimatisera mig i Trollhättan. Staden var trivsam, omgivningarna vackra och befolkningen lätt att komma överens med. Under den alltför korta tid jag tillbringade på Tidningen Trollhättans redaktörsstol – på våren 1930 avgick min förutvarande chef på Skelleftebladet, och jag fick ett smickrande erbjudande att komma tillbaka och överta chefredaktörsskapet, som jag tillträdde 1 juni 1930 – fick jag många goda vänner, och jag bevarar min tid i Trollhättan i ett lika ljust och vackert minne som jag bevarar de många bevisen på gott kamratskap och uppriktig vänskap, jag där fick erfara.
Jag vet inte om ovanstående rader blivit precis vad redaktören avsåg, när han skrev till mig och anhöll om ett bidrag till Trollhättans jubileumsnummer. De kanske falla utom den traditionella ramen, och vilja inte vara annat än några under tidningsmannens sedvanliga jäktande arbete i all hast nedkastade radanteckningar med några enkla glimtar från min första redaktörsplats. Traditionellt vid ett sådant här tillfälle är däremot att önska födelsedagsbarnet lycka till, och det gör jag av hjärtat. Måtte Tidningen Trollhättan leva och frodas och få uppleva sin 50-årdag i högönsklig välmåga. Fast då strejkar jag nog med bidraget till halvsekelnumret.
Clik here to view.
