Vi fortsätter i dag, så här på pingstdagen, med den andra och sista delen i serien om traditionen pingst. I den här delen tar sig artikelförfattaren Birger Ohlsson på sig samma frågeställning som Johan Sewerin gjorde 40 år tidigare (den artikel som vi läste i går). Nedanstående artikel är publicerad i Tidningen Trollhättan den 21 maj 1988. Blir du något kunnigare kring pingsten efter du läst de båda artiklarna? Var det någon av de två artikelförfattarna som besvarade frågeställningen bättre eller sämre än den andra? Vad tycker du?
Del 2
”Pingst, hänryckningens tid var inne…”
Inledningsraden i Elias Tegnérs Nattvardsbarnen klingar festlig och full av förväntan. Pingstdagen associerar vi med nyutslaget grönt, vårblommor som är utslagna, vitkalkade kyrkor och ungdomar på väg till sin första nattvardsgång
Åtminstone gör vi det i de södra delarna av vårt land. Där har i allmänhet våren kommit en bra bit på väg när pingsten infaller.
Pingstdagen kan nämligen infalla tidigast den 10 maj och senast 13 juni. Men vad har vi egentligen för oss vid pingsten? Att man ger julklappar vid jul och äter ägg vid påsk är de flesta medvetna om. Men frågar vi efter pingsttraditioner är det tämligen svårt att hitta någon gemensam sådan.
Detta kan hänga samman med att själva pingstens firandeorsak också är diffus eller okänd för många. Frågan varför vi firar pingst ställer många svarslösa. På något sätt har denna helg inte slagit igenom i folkmedvetandet som de andra stora helgerna.
Nu är ju pingsten liksom påsken ursprungligen en judisk fest, som senare fått kristen innebörd och ny karaktär. Den judiska påsken var ursprungligen både en skördefest, då kornet bärgades och en historisk erinran om uttåget ur Egypten. Men precis femtio dagar efter påsk firades den endagarsfest som gick under namnet veckohögtiden. Då skulle sädesskörden vara avslutad, vilket innebär att även vetet hade skördats. Offer frambars i templet av det första man skördat. på Nya Testamentets tid vallfärdade man denna dag till Jerusalems tempel för att delta i festligheten.
Eftersom räkneordet femtio på grekiska heter pentecoste fick man genom en förvrängning av detta ord vårt pingst. En bok som gärna förelästes vid denna högtid var Ruts bok, en kort gammaltestamentlig berättelse, där de viktigaste händelserna tilldrog sig just under en skördefest i Betlehem på domardagen.
Senare växte en ny tradition fram inom judendomen. Man satte pingsten i relation till uttåget ur Egypten och sade att det tog just femtio dagar för Israel att tåga från träldomslandet till berget Sinai. Det var där folket fick lagen och därför började pingsten också firas som den stora laggivningsfesten.
Eldtungor
Men hur kom nu denna gamla judiska skördefesten in i kristendomen? Svaret får man om man läser berättelsen i Apostlagärningarna andra kapitel. Där berättas nämligen den märkliga historien hur de tolv apostlarna var samlade denna speciella pingstdag i ett hus i Jerusalem och då upplevde hur ett väldigt dån uppfyllde huset.
Samtidigt kom eldtungor ned över dem. De blev uppfyllda av helig ande och började tala nya språk, vilket naturligtvis fick omgivningen att reagera med förvånade frågor. Här fanns nämligen människor från olika delar av världen och de hörde till sin förvåning sina egna språk talas. En tämligen krystad förklaring som togs till av några var att det rörde sig om berusning. ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin”, sade man, ett resonemang som saknade all logik.
Det var Petrus som helt naturligt blev de andras talesman och förklarade att det de här var med om i själva verket var något profeterna för länge sedan talat om. Herrens ande hade kommit över dessa människor precis som profeten Joel en gång hade sagt att det skulle ske. Sedan utvecklade Petrus detta ämne i en predikan som fick till följd att tretusen kom till tro och lät döpa sig.
Bland teologerna har man ofta ställt samman texten om detta språkunder med berättelsen om Babels torn i Första Mosebok, kapitel 11. Där förklaras ju nämligen att de olika språken är en negativ följd av människornas högmod, när de ville bygga sig ett torn som skulle räcka upp i himlen. Herren stoppade bygget genom att låta dem plötsligt tala olika språk med påföljd att de inte längre kunde samarbeta. Det hinder som de olika språken innebar är alltså tillfälligt upphävt på pingstdagen. Samtidigt, säger bibelforskarna, pekar det framåt mot det framtidsperspektiv som man möter i Uppenbarelseboken, där det talas av alla tungomål som förenas i en gemensam sång.
Konfirmation
Dikten Nattvardsbarnen av Esaias Tegnér påminner om den tradition som på många håll funnits, att just till pingsthelgen förlägga konfirmationen och konfirmandernas första nattvardsgång. När Tegnér 1820 skrev sin dikt hade konfirmationen ganska nyligen officiellt införts i Svenska kyrkan, vilket hade skett i 1811 års kyrkohandbok. Visserligen fanns konfirmationen här under den katolska tiden och förrättades då av biskopen, men den försvann genom reformationen och återkom först med ny utformning under 1700-talet och fastslogs alltså först 1811.
Vanligt har varit att man förlagt själva konfirmationsakten till pingstafton och seda det gemensamma nattvardsfirandet till pingstdagen. I gamla tider fanns hos många konfirmander en skräck för att inte få ”gå fram”. Prästen kunde nämligen avvisa dem som han ansåg hade för dåliga kunskaper i den kristna tron eller som inte hade tagit konfirmationstiden på riktigt allvar. Nutida konfirmationspedagogik skiljer ju sig i många avseenden från den gamla. Nya moment och metoder har kommit in. Man betonar vikten av att konfirmanderna får en positiv bild av sin konfirmationstid och känner sig motiverade att komma till kyrkan också i fortsättningen.
För många är inte längre nattvardsgången i samband med konfirmationen någon debut eftersom man redan under redan under lästiden kunnat delta i nattvardsfirandet. Det offentliga förhöret som många bävat inför ersätts ju ofta av andra aktiviteter som sång, bibeldrama eller redovisning av utförda uppgifter.
Blomsterbrudar
Det är lätt att konstatera att vi har få folkliga seder som är direkt knutna till den kyrkliga högtid. Men åtminstone i vissa delar av Götaland fanns ännu vid slutet av 1800-talet seden att klä blomsterbrudar som också ibland kallades pingstbrudar.
En som berättar om denna sedvänja är dåtidens flitige upptecknare och skildrare av svenskt folkliv, Nils Månsson Mandelgren. Till brud valdes en ung flicka som kläddes i en klädnad, till exempel en vit särk som översållades med levande blommor. Ofta bar hon också en krona av blommor, till exempel ängsbollar. Utklädd på detta sätt gick hon från gård till gård för att tigga pengar som sedan kunde användas för ungdomarnas traktering. Ett brev daterat 1873 visar att seden då var på väg att försvinna i vissa bygder på slätterna medan de alltjämt levde kvar i skogsbygderna.
En orsak till att seden försvann kan ha varit att den sågs med oblida ögon, särskilt av prästerskapet. Särskilt strängt såg man på det i Vreta kloster där man kunde få sitta i stocken om man klädde ut en pingstbrud. I sockarnarna Röd och Heda likställdes det med kortspel och blev föremål för tillrättavisning. I Vikingstad tog man 1811 ett beslut som någon förklarar den negativa attityden. Det heter nämligen i protokollet från sockenstämman:
”Och som under dessa talrika sammanstockningar varjehanda utsvävningar vådliga för oskuld och sedlighet samt ledande till synbar fara för eldsvåda genom oförsiktig tobaksrökning förspörjes, yrkade välbemälte herr kapten att dessa nöjen som till så vådliga missbruk urartat måtte inskränkas eller snarare alldeles förbjudas…”
Från kloster
Intressant är tanken som framkastas av etnologen John Granlund att dessa pingstbrudar ursprungligen härstammar från den medeltida klostermiljön. Seden har nämligen en stark förankring till orter som Alvastra, Skänninge och Vadstena, där klosterfromheten var stark. Granlund menar att vi här har ett utflöde av den medeltida brudmystiken som fått ett folkligt utsklag just i dessa blomster- eller pingstbrudar. Helt orimligt är väl inte tanken även om det finns de forskare som pekar på att pingstbrudar även förekommer i andra områden, till exempel i Dalarna och även i Danmark.
