Den 8 juni 1946 hade Johan Sewerin med artikeln ”Den fagra pingstetid” i Tidningen Trollhättan. Skribenten stiftade vi bekantskap med redan i påskas då han skrev om mat och tradition. I sin pingstartikel frågar han sig hur man firar pingst? I morgon kommer en andra och sista del i serien om pingst.
Del 1
Pingsten allena knyter inte an till gamla riter eller bruk. Till och med namnet är något konstlat och innehållslöst, det lär i själva verket vara blott en förvrängning av det grekiska ordet pentekoste. Detta ord i sin tur betyder ”den femtionde”, det vill säga femtionde dagen efter påsk.
Engelsmännen kalla pingstdagen för Whitsunday, den vita söndagen, vilket säger betydligt mera än ”pingst” om dagens betydelse. I den tidiga kristna kyrkan fingo de nydöpta bära vita kläder från påsk till pentekoste, den vita söndagen, då huvudfesten för den döpta hölls. Vitsöndagen vore sålunda den närmast rätta benämningen på pingst. Men pingst är detm och så förblir det väl.
Även om vi här i landet inte ha några till pingsten direkt knutna sedvänjor, finns det dock en del som ibland förlagts dit, bland annat majgreveleken och trefaldighetsdrickning ur heliga källor. Men majgreven hör dock otvivelaktigt till början av maj och drickningen ur trefaldighetskällan till trefaldighetsnatten.
Gaslander (syftar till prosten Petrus Gaslander, 1680-1758, som skrivit ”Beskriftning om svenska allmogens sinnelag och seder, Västerbo härad, Småland”, red.anm) säger i sin smålandsbeskrivning: ”Pingsttiden firas ej med så stor ståt som jul och påsk. Golvet i kyrkan beströs då med löv och blomster, ibland med granris, om någon gång denna högtid kommer så bittida, att ej löv och blomster ännu äro utkomna”. Detta var alltså i början av 1700-talet.
I sin bok om Värend och Virdarne känner Hyltén-Cavallius (Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius, svensk författare och etnolog som levde mellan 1818 och 1889, red.anm) inte till något annat pingstbruk än att man av ålder haft för sed att på pingstaftonen tvaga sif och offra i de heliga källorna.
I utlandet har däremot åtskilliga speciella seder och bruk varit knutna till pingsten. I det bayerska Oberpfalz, Tyskland, brukade till exempel bönder skjuta med skarpladdade bössor över åkrarna för att skydda dem mot trolltyg. Skjutandet skulle ske på pingstmorgonen strax före soluppgången. I Brandenburg brukade stallpojkarna på pingstaftonen knalla av hjärtans lust med sina piskor. För övrigt är det även här så, att pingsten dragit till sig åtskilliga bruk, som egentligen höra hemma på första maj, Kristi himmelfärdsdagen och andra dar.
Från Tyskland berättas också om ett annat bruk, som av gammalt varit vanlig därstädes. I kyrkorna nedkastades nämligen från läktarna en massa blommor på menigheten, vilken skulle symbolisera den helige andes nedstigande. Men inte bara blommor kommo till användning, utan kastade illasinnade personer även ned brinnande papperstussar, och på det sättet uppstodo många eldsvådor i kyrkorna. Därför blev det förbjudet att använda eld, och så började man nedkasta färgade papper i stället. Den som fick fatt på ett sådant papper, tog noga vara på det, lade det i psalmboken och bevarade det såsom ett lyckotecken.
I Holland körde man förr omkring med en blomstersmyckad vagn, å vilken man placerat en likaledes blomstersmyckad flicka. Under det man körde vagnen och flickan, som kallades Pingstblomman, omkring på gatorna, sjöngo deltagarna en pingstvisa.
”Pingstblomma, pingstblomma,
se då litet på oss…”
Ja, det var förr i världen, det!
Köpenhamnarna tala ännu om att på pingstmorgonen begiva sig ut till Frederiksberg för att ”se solen dansa”. Utan att det ringaste ana vad man medar därmed, tillägger Joh V Jensen, som berättar härom. I själva verket tror man att uttrycket är så gammalt som ända från hedatiden, då man vid Frederiksbergs kultplats offrade krigsfångar och lät dem dansa för solen.
När sålunda hedniska seder, vilkas upprinnelse man fullständigt förgätit, man hålla sig kvar i folkminnet så länge, är det icke underligt, tillägger Joh V Jensen, att mycket som har med religionen att skaffa, ännu håller sig kvar fastän livet för länge sedan gått det förbi.
Årets högtider draga oss förbi på ett sätt som påminner om livets olika åldrar; till julen är knuten tanken på de minsta, de nyfödda; fastlagen skjuter de större barnen i förgrundne, de som tycka om löje och lekar; påsken är konfirmationens, övergångsålderns tid och pingsten äntligen är de vuxna människornas fest. I pingst bliver man förlovad, såsom man redan blev det hos våra förfäder, vilka i regel lät de unga flytta samman på våren, Svärmeriets tid.
Så får vi också önska oss en fager pingsttid, som i år kommer rätt tidigt. Måtte bara de hotande orosmolnen vid vår horisont icke komma närmare och förstöra våren och pingsten. Måtte i stället alla olyckliga folk erfara något av vårens goda och av pingstens glädje.
Clik here to view.
