Till det här inlägget har främst Bengt Lindströms artikel ”Trollhätteborna tvingades handla i Vänersborg” från Trollhättans Tidning den 29 oktober 1988 stått till grund, men också andra artiklar har bidragit till den nedanstående texten: ”Det forna Trollhättan”, också av Bengt Lindström, från Tidningen Trollhättan, 14 juli 1976, ”Tjuvstart för frihandel i Trollhättan redan 1861″ och ”Det började som en kreditförening” i bilagan ”Handel 100 år” från den 28 oktober 1988.
Trollhättans köpmannaförening firade 1988 sitt 100-årsjubileum. En av de mest angelägna uppgifterna för den nystartade föreningen var att försöka få slut på de eländiga kreditförhållanden som rådde, det vill säga att folk tog varor på kredit och därefter många gånger underlät att betala senare.
Köpmännen startade ett system, där betalningsovilliga registrerades i en bok, ”Svarta boken”, och där man informerade varandra om vilka kunder det gällde att se upp med. Bedömningarna av de betalningsovilliga kunde vara ytterst vassa.
I början av 1700-talet fanns ytterst lite varor att köpa i Trollhättan, förutom mjöl, öl och brännvin. Marken kring de små stugorna i Trollhättan var olämplig till ”kåhltäppor och kryddsängar”, enligt ett uttalande i ett samtida protokoll, men ett och annat rovland fanns.
Några stugägare höll sig med kor. De betade på maderna i utkanterna av bebyggelsen, som var koncentrerad till området närmast älven. Svin och getter tillhörde också de vanliga husdjuren. De fick driva fritt omkring stugorna.
Kläder fick man beställa av sockenskräddaren i de fall då husmor själv kunde göra dem, och redskap kunde köpas hos närmaste stadshandlare, av kringresande gårdfarihandlare eller från Kållerö bruk.
Ont om mat
Tillgången på födoämnen var nästan alltid otillräcklig i den närmaste trakten kring nuvarande centrala Trollhättan, en ständig spannmålsbrist rådde. Tidsskildringar berättar att vassändabönderna förvandlade sina åkrar i ängar för hästbetets skull (man satsade på hästforor på den så kallade Edsvägen, som användes i stor utsträckning innan slussarna förbi Trollhättefallen var klara år 1800), och tunhemsbönderna odlade tobak och humle i stället för säd, och de ådrog sig därför slutligen en ordentlig skrapa från myndigheterna.
Väne-Åsakaborna hade det synnerligen illa ställt, och de förmådde inte bidra till traktens försörjning, ja, inte ens en gång till sin egen. Västra Tunhems prostvisitationsprotokoll från år 1722 föräljer om att ”de från Åsaka woro wana snart dageligen lefwa uti fyllery och slagsmåhl”. I ett annat sammanhang sägs, att en stor del av ”Åsaka folket voro tiggare, som drefwo omkring och bådo om födan”.
Behövde man skaffa sig något utöver, vad man själv kunde åstadkomma, skedde detta antingen genom att vamdra till Vänersborg, besöka frimarknaden i Lilla Edet eller förvärva varan av någon kringresande handelsman.
Vänersborgshandlarna sökte dock direkt i Trollhättan avsätta ”sill, salt, specerier jämte vanliga kram- och bodvaror” och höll avundsjukt ett öga på allt, som kunde tydas som ett intrång på deras egna privilegier. Det bör nämnas i sammanhanget att innan handeln blev helt fri 1864 fick man inte öppna affär utan tillstånd från närmaste stad. Trollhättan själv blev ju stad först 1916.
Lilla Edet överflödigt
1771 yrkade Vänersborgs borgmästare, G R Hök, i ett memorial till Trollhättans kanaldirektion ”om skyndsam fortsättning av kanalarbetet, då staden (Vänersborg) hade ett förfång genom klinker- och cementtillverkningen och dess handel minskades genom den olovliga försäljningen av matvaror och annat till arbetsmanskapet.”
1789 begärde Vänersborgs handelsmän att de sedan gammalt hållna frimarknaderna i Lilla Edet skulle indragas, ”emedan de voro alldeles överflödiga och platsen ej låg mer än fyra mil från Vänersborg och voro staden till betydligt förfång”. Framställningen ledde emellertid ej till något resultat.
Tack vara kanel- och slussarbetena, som på 1700-talet utfördes i Trollhättan, fick trollhätteborna undantagsförmåner, när det gällde rättighet att driva viss försäljning. Soldaternas och specialarbetarnas stora flockar uppmuntrades med särskilda insatser beträffande möjligheten att proviantera.
Utom statliga brödsädesinköp i Skåne – kvarnar fanns ju i riklig mängd vid trollhättefallen – ordnade man så att mjölet utlämnades till personal, som bakade brödet åt manskapet. Brödet hämtades av soldaterna själva och betalningen drogs av på lönen. Redan på 1740-talet uppfördes de första marketenterierna där livsförnödenheter såldes tillika med tobak, dricka och brännvin.
Fri för vem som helst
Senare gjordes det undantaget för den sistnämnda varan, att den endast fick skötas av en särskild ”traktör”, för vilken bostad uppfördes invid marketenteriet. För att hålla livsmedelspriset nere förefaller särskilda avtal ha gjorts med bagare och bryggare inom Trollhättan att leverera till extra pris åt manskapet, som erhöll varorna genom att lämna särskilt utfärdande ”poletter”.
Vid den stora slutspurten för kanalbygget på 1790-talet tänjdes ytterligare på de lagliga handelsföreskrifterna till förmån för trollhättearbetena. Till protokollet av den 23 november 1793, hållet ”vid sammanträde med K Committé för Trollhätteärenden”, anfördes följande av brukspatron Petter Bagge: ”Som arbetare blifwer vid Trollhättan, där förut icke äro anstalter till uppehälle för så mycket arbetsfolk, så är det angeläget för cronomanskapets uppehälle, att marqventeringen tillika med Drick- och Brännvinsförsäljningen bliwfer, i anseende med allt arbetsfolket, under arbetsåren, alltid fritt för hwem som helst”.
Direktionen beslöt med anledning av förslaget att efter Kungliga Majestäts tillstånd att ”all tillförsel av mat och dricka, brännvin, undantagandes, skulle bli fri för hwem som helst”.
Snart tog Slussverksbolaget ytterligare initiativ som inskränkte på Vänersborgs stads privilegier. 1800 uppköpte bolaget självt utom säd, även salt, sill, fläsk och ärter och tillhandahöll varorna till sitt manskap. Detta gjorde givetvis Vänersborgs köpmän än mer upprörda. Först fråntogs privilegierna att ombesörja frakten på Edsvägen och avhändes eller hindrades de i sin lagliga handel inom stadens också genom lag privilegierade områden.
Hårda förbud
För övrigt drabbades även den allmänna handeln under 1700-talets senare hälft av hårda ingrepp från myndigheternas sida. År 1756 kom införselförbud på kaffe, sydfrukter och andra ”överflödsvaror”. Förbudet upphävdes 1761, men kom åter 1766 för att snart därefter borttagas för alltid. Att de som hade råd därtill, utnyttjade tiderna mellan förbuden att lägga sig till med betydande lager av de omtvistade varorna, var en helt naturlig sak.
Sedan handeln blivit en fri näring i början av 1860-talet utvecklades affärslivet kraftigt i Trollhättan. Förhållandena inom detta område var emellertid ganska oordnade, rent kaotiska, och inte minst affärsmännen fick lida för många kunders bristande betalningsvilja eller betalningsförmåga. När vissa kunder inte längre fick kredit i en affär gick de till nästa affär och så vidare.
Tack vare Nils Ericson
Köpmännen insåg därför klart vikten av en egen organisation för att ta tillvara de gemensamma intressena. Trollhättans Hantverks- och Industriidkarförening var därmed född. Att privilegierna, som tvingat trollhätteborna att handla i affärer i Vänersborg reglerats betydde förstås mycket. Bindningen till Vänersborg hade länge irriterat, både enskilda trollhättebor och företagare, däribland Kanalbolaget, som menade att det både var opraktiskt och kränkande att vara i händerna på Vänersborgs handelsassocietet.
Det var tack vara överste Nils Ericson i Kanalbolaget som Trollhättan i juli 1861 fick möjlighet att etablera en fri och legitim handel. Industriidkare och arbetare i Trollhättan gjorde en gemensam framställan till Kungliga Majestät om rätten att i Trollhättan öppna två bodar, en framställan som förordades av Nils Ericson. Kungliga Majestät beviljade och ett par arbetstillfällen skapades.
Flera sökanden anmälde sitt intresse och bland dessa utsågs J A Pettersson och Wilhelm Hallberg. Därmed hade Trollhättan fått sina två första handelsmän, och man skulle därmed kunna betrakta dem som urfäder till dagens handelskår.
Nu var isen bruten, tvångsbanden med Vänersborg avklippta och behovet av fler bodar i Trollhättan innebar att det fanns gott om människor som ville etablera sig som köpmän i staden.
Svarta boken
Föreningens första uppgift var att samla ihop de försumliga betalarnas namn i en särskild ”svart bok”. Varje köpman hade till ett speciellt möte med sig en förteckning på de personer som inte betalt ordentligt. Köpmännen ville på detta sätt få ett gemensamt grepp om ett stort antal personer som börjat fördela sina inköp hos flera av platsens handlande och överallt tagit varorna på kredit.
Kladduppgifterna på de betalningsovilliga sammanfördes och lämnades till en boktryckare i Göteborg. Denne begärde ett kraftigt pris för sitt arbete. Föreningen försökte pruta, men boktryckaren stod på sig och menade att han med listorna i svarta boken nog kunde ordna en hel rad med ärekränkningsmål. Föreningen såg sig ingen annan lösning än att betala.
Boken, som är ett ganska unikt dokument från tiden omkring 1900, ger en mängd roande och drastiska inblickar i platsens affärsliv under dessa tidigaste år. Emellertid tycks den blott ha använts under de första åren av föreningens tillvaro. Senare inträdde lugnare förhållanden – och kanske även boken i viss utsträckning hade fyllt sin viktigaste funktion och satt skräck i de sämsta betalarna. Kanske lämnade de trollhättetrakten relativt snabbt för att fortsätta på samma sätt någon annanstans.
I den svarta boken kunde man bland annat utläsa kredittagarens namn, karaktär, hemvist, arbetsplats, skuldbeloppets storlek, årtalet när skulden tillkom samt anmärkningar.
I kolumnen Anmärkningar, kunde formuleringarna bli rätt saftiga. . Om en handlare upptäckte att han blivit lurad flera gånger böev anmärkningarna än hårdare. Här är en del exempel på hur man betygsatte betalningsovilliga kunder: En fyllebult, storljugare och storlurare, lovar runt och håller tunt, betalar inte sedan hönsen slutat värpa, hustrun lurar sig fram var hon kan komma åt, fot i ändan, dårhusmässig, stort svin, ett mönster bland bedragare, ett riktigt pack, kärringen med hår av H, hustrun dricker kaffe för alltsammans, en ful fisk att fjälla, drummel 999, akta er för kräket, säger sig sakna både brännvin och pengar, kan men vill inte, tröskar bra men betalar dåligt, betalar bara vid lagsökning, nekar fräckt till skulden, si opp gubbar.
Svarta boken angav även det sammanlagda belopp som kunde ådragit sig genom att handla på kredit hos övriga firmor
Om en person med öknamnet Grålle står det att han har skenat härifrån. En skuldsatt kakelarbetare får benämningen klenig lergök, och en arbetare vid pappersbruket får vitsordet: fin makulatur. En kvinna är villig, men trög.
Brist på mat
Trollhättan var ett samhälle under stark utveckling under slutet av 1800-talet. Industrialiseringen hade börjat, invånarantalet steg, kraven på service på alla områden ökade. Det var inte helt lätt att tillfredsställa eftersom tillgången på framför allt matvaror vid den här tiden var dålig. Tillförseln från bönderna omkring Trollhättan var otillräcklig och gjorde att kvinnorna ofta sprang ut och mötte varuleverantörerna på vägen in mot samhället för att vara säkra på att få något i korgarna.
Den första årsmarknaden hölls 1862 och var i första hand avsedd för att göra bönder och andra varuleverantörer utanför Trollhättan uppmärksamma på att det skapats en ny avsättningsort för deras produkter.
Trots detta var tillförseln av varor så dålig att sockennämnden måste begära hos Kungliga Majestät för att kunna ta ut ett vitesbelopp om 5 riksdaler av den bonde som sålde varor innan han kommit in på ”spån” (torget).
Så har alltså handeln inom vår stad utvecklats.