Den 2 maj 1906 kom det allra första numret av Tidningen Trollhättan ut. 110-årsfirandet ska förstås uppmärksammas. I en serie artiklar, alla skrivna 1946, ska vi låta de första decenniernas redaktörer berätta sina minnen och upplevelser från sin tid på redaktörsstolen och i staden. I denna andra del möter vi Waldemar Wahlöö, som innehade positionen mellan 1923 och 1928.
Del 2
Tidningen Trollhättan jubilerar. Den är väl värd en riktig honnör. Troget har den tjänat allmänheten, städse har den – så vitt jag känner till – fört frihetens och rätttvisans talan. Orädd har den varit, och kanske har den som fört pennan ibland tagit i hårt – men då har det också varit av behovet påkallat. Från min redaktörstid vet jag att vi alltid ville något gott och riktigt när vi fäktade med pennan. Och en och annan bra sak tycker jag nog att jag var med om att uträtta.
Jag ska här berätta några minnen och intryck från min tid som redaktör. Tillåt mig först säga att jag har många och trevliga hågkomster från staden och dess invånare. När jag första gången äntrade upp för trappan till redaktionsrummet i den fastighet vid Skolgatan, där tidningen och tryckeriet 1923 voro inrymda blev jag kanske en aning betänksam. Utan tvivel tyckte jag att miljön verkade en smula torftig. Men det visade sig att det bodde gammal god arbetsglädje i lokalerna och man lärde sig hålla av det där redaktionsrummet med kakelugnen, i vilken man mången kall natt lade in en brasa, medan man skrev sitt stadsfullmäktigereferat eller något annat längre opus, som borde vara färdigt till sättning på morgonen.
Ernst Karlinder, som jag träffat första gången vid en lunch på Kronprinsen i Stockholm – då vi gjorde upp om mitt inträde som redaktör i Trollhättan – var en i hög grad aktiv och orädd man. Han var ju bolagets direktör, och hanhade ju tidigare mera flitigt använt sin penna i spalterna. Så när jag ibland skrev något, som inte var så snällt, så lära äldre trollhättebor ha sagt: ja, den där Karlinder. I alla fall tog han aldrig illa upp. Man kunde med andra ord säga ifrån ordentligt, då det verkligen behövdes. Han var mig många gånger en god vän.
Man minnes med glädje mången goda medarbetare inom företaget. Den älskvärde och glade tryckeriföreståndaren Gustav Engström var en av dem. En hedersman uti fingerspetsarna. Han gick bort liksom Ernst Klein, underfundig och humoristisk och en verkligt god människa. Även faktor Filip Eriksson avled under min redaktörstid; han var duktig i sitt fack och en man utan svek. Av den övriga tekniska personalen har jag särskilt många goda minnen från samarbetet med den rappe och och slagfärdige ombrytaren Einar O Söderlund, som inte var smålänning utan kronobergare och en av männen i maskinsätteriet, och den trygge och humoristiske hallänningen Robert Carlsson.
Av tidningens utomredaktionella medarbetare var Erik Adamsson en kugge i maskineriet genom sina stadsaktuella versar, signerade Karl på Spångata. De leva säkerligen i minnet från gamla tider. Ibland voro de nog i giftigaste laget, och måhända kliade redaktören ibland fundersamt skulten över hans manuskript i akt och mening att mildra litet på versfötterna. Men författaren hävdade alltid att man måste vara elak, annars trodde inte folk att man menade allvar. En annan yngre värderad vän och medarbetare hade jag i tjänstemannen på kontorsavdelningen, Eric Wennerberg, som ofta var en god nyhetskälla och städse skötte referaten.
Jag kom till Tidningen Trollhättan när rysslokstiden började lida mot slutet. Det fanns en rysk kontrollkommission i ryssvillan på Fagerstrand. Allsköns historier cirkulerade. Sovjetrepresentanterna borde enligt instruktionerna inte alltför mycket frottera sig med stadens invånare. För säkerhets skull bytte man ut dem med jämna mellanrum. Det kom nya i stället – som heller inte hade mycken aning om loktillverkning. Men en och annan blev i alla fall tämligen välkänd bland allmänheten.
Högkonjunkturen i Trollhättan, framkallad av ryssguldet, tog hastigt slut, när de femhundra loken voro levererade. Ångaren Neebing – det hette väl så – gick inte längre upp till hamnen och den stora lyftkranen i Åkerssjö för att lasta in de stora och fina loken – som man sedan inte lär ha kunnat sköta och vårda i Ryssland på den tiden, då det stora landets industriella liv låg i lägervall. Det stora för rysslokstillverkningen utbyggda verkstadslokalerna började snart ligga mer eller mindre öde. Det gjorde ett beklämmande intryck, då man senare kunde vandra genom vidsträckta hallar med den mest förnäma maskinpark och knappast såg något arbetsliv.
Arbetslöshetstider stundade i den stad där nyss all arbetskraft varit välkommen. När en del avskedanden gjordes vid den stora lokverkstaden, råkade Tidningen Trollhättan genom en artikel in i en konflikt, som resulterade i en bojkott mot tidningen av märklig art. Det lär ha varit den mest segslitna bojkott, som ett tidningsföretag i Sverige varit utsatt för. Tidningen Trollhättan stod ensam, men gav sig icke. Avundsmän försökte skära pipor i vassen. Många av tidningens vänner och gynnare blevo räddhågade. I en affär, som verkligen vågade sälja lösnummer av tidningen, slogs den elegant in i papper med snöre och ögla för säkerhets skull. En affärsman kom förskräckt emot mig på gatan en morgon, och förklarade att jag inte fick ta in hans annons, ”sätt en vit tvåspaltig ruta, jag betalar naturligtvis i alla fall enligt överenskommelse”. Jag svarade, att han skulle få sin vita ruta, men att jag helt kort skulle konstatera i en textrad att HÄR SKULLE PETTERQVISTS ANNONS HA STÅTT. Han tyckte inte om mitt skämt. Till slut tröttnade alla parter på bojkotten, och för husfridens återställande hölls ett möte mellan representanter för de olika lägren, varvid Svenska tidningsutgivareföreningens verkställande direktör också var närvarande. Striden avlystes. Jag minns att det var utmärkt mat, förträffliga drycker och mycket god stämning vid den gemensamma middagen efteråt på stadshotellet.
Utan tvivel hade affärsmännen haft en svår ställning denna gång. Att Tidningen Trollhättan måste betala åtskilligt i krigskostnader är givet. Men tidningen hade klarat. Men tidningen hade klarat sin prestige, och affärsmän och andra annonsörer, visade sig nu uppskatta tidningens insats genom att snabbt komma med nya order. Ett par biografer hörde till dem som hållit fanan högt – en annan som slutat annonsera höll på att tuppa av och övergick sedan i andra händer. Man hade en bestämd känsla av att allmänheten ville hjälpa till att gottgöra företaget. Många enskilda medborgare i staden visade den gången att de visst inte togo emot order och påbud hur som helst.
När jag sitter på min nuvarande redaktionslokal och skriver detta under ett par lediga söndagstimmar, ser jag då och då ut på Domkyrkan i Lund. Samtidigt gå tankarna tillbaka till Trollhättan, till de små husen och till de mera moderna fastigheterna, som omväxlade på ett så tråkigt sätt vid gatorna under min redaktörstid i staden. Men jag ser också gamla vackra idyller och välskötta trädgårdsstäder. Jag ser framför mig den mäktiga älven med sina strömdrag svepande kring öarna, och jag hör bruset av fallen. Naturen har sannerligen varit frikostig mot Trollhättan. En vackrare fondbild än Fagerstrand kan man sällan se från någon stads centrum. Kanske tänker jag dock allra mest på Trollhättan som en arbetets stad, när jag frammanar dess bild för min inre syn, på dess stora och världsbekanta industrier med sina driftiga ledare och på dess skickliga arbetarstam.
Trollhätteborna gåvo mig intryck av att över huvud taget vara ett arbetsamt och händigt släkte. Ibland påstods det att de genuina trollhätteborna också hade fula drag – som man satte i samband med byggandet av kanalen på ett elakt sätt. Jag märkte det aldrigm det var nog bara förtal. Snarfyndiga och duktiga voro de, och så är förhållandet säkerligen alltjämt. Och en gåva av kärv humor tycktes de ha fått i rikligt mått. Jag träffade för någon tid sedan en man, som sett de tyska nazistledarna på nära håll under en följd av år. Det allra hemskaste med dem var, att de icke hade en gnista humor, förklarade han.
Jag fick en mängd goda vänner i staden – min kollega och politiska trätobroder Carl Frendberg icke att förglömma – och jag bara beklagar, att jag kommit ifrån dem. Men det är ju nu en gång så – mötas och skiljas…
Kanske kan en hågkomst från radions introducerande i Trollhättan vara värd att räddas undan glömskan. Sannerligen har man inte fått vara med om åtskilligt av den moderna teknikens utveckling – jämte två världskrig. Jag minns ännu den dag under mitt andra skolår, då jag till belöning för att jag i timtal gått omkring som ”sandwichman” släpptes in på den första biografföreställningen i min födelsestad Örebro – det var 1897. Bland annat fick man på mycket ”regniga” bilder se, hur Dreyfus degraderades samt en inspelning av Maria Stuarts (Mary Queen of Scots) halshuggning. Tydligen ryckte man i huvudet med en tråd för att få det att rulla ned från schavottens tre trappsteg. Redan på den tiden hade man sinne för effekter. Sedan har man fått uppleva bilarna, flygmaskinerna, radium, radio, flygande djävulshundar från tredje riket, gaskamrar med tillhörande krematorier – firmorna som gjort anläggningarna hade stora reklamskyltar uppe vid utrotningslägrens ingång – och atombomben, made in USA.
En klass i översta ringen fick härom dagen uppsatsämnet: Hur slutfördes kriget i fjärran östern? En av eleverna, som tyckte han kunde taga sig tre timmar ledigt, förde omedelbart in ämnet som överskrift och därefter skrev han som text under: MED EN SMÄLL!
Punkt och slut på den uppsatsen. Men nu var det om radions introduktion i Trollhättan. Jag hade hos en av Trollhättans fotografer, som var en tidigt intresserad radioamatör, fått höra några broadcastingtoner från England, när en vacker dag Tidningen Trollhättan, beslöt att acceptera ett erbjudande om demonstration av radioutsändning i staden. Evenemanget arrangerades så att publiken samlades i arbetareföreningens lokal för att avnjuta den utsändning, som gjordes från en lokal i stadshotellet. Tyvärr är jag inte riktigt i stånd att tala om hur den talrika publiken tog emot budskapen i ord och toner. Jag befann mig nämligen vid utsändarestationen. Caruso sjöng, och jag sjöng. Men därefter skyndade jag ner till föreläsningssalen. Där hade människorna allt jämt tårar i ögonen – av skratt. Man försäkrade mig bestämt att jag varit bättre än Caruso. När skivan med hans aria spelades i stadshuset, hade störningarna satt in som allra värst. En talrik grupp av ryska kolonien var närvarande, och ryssarna försäkrade att en så genomrolig afton hade de inte haft på länge. Nå, alla Trollhättans kraftledningar till trots, alldeles förödande för detta embryo till radioutsändning – så var i alla fall radiokringkastningen presenterad på Tidningen Trollhättans initiativ.
Jag skulle kunna berätta i oändlighet om bladen ur minnenas bok, om arbetet på tidningen, om fula gubbar, om duktigt folk – och inte minst duktuga initiativrika damer – i samhället, om käbbel och kiv, lustiga krumelurer och skumma figurer. Om sorger och glädjeämnen vid utövandet av tidningsmannens kall. Ty det är ett kall. Den som ger sig in i yrket på det rätta sättet, blir bergtagen av det.
