Här får vi oss en promenad genom forna Åsaka hed, och får veta lite om de människor som brukat platsen under 1800-talet. Artikelförfattaren Erling Svensson följde med på strövtåget som gick av stapeln 1988. Låt oss se vad han skriver.
Åsaka-Björke hembygdsförening arrangerade en vacker, varm försommarkväll ett strövtåg på Åsaka hed, när gränsen till Björke, där flera torp och backstugor fanns under 1800-talet. Stengrunder, jordkällare och kanske något ännu levande fruktträd är minnen från den tiden. I den nu högresta skogen skymtar diken som dränerat åkerbitar som med svett och trötta ryggar brutits upp vid sidan av långa dagsverken på gårdarna.
Med på strövtåget fanns ett 70-tal som gick på upptäcktsfärd i den egna bygdens historia och många också i tidigare generationers fotspår. Eivi och Rolf Danielsson, ordförande i hembygdsföreningen, ledde strövtåget genom denna magraste del av forna Åsaka hed.
Rolf Danielsson berättade att Åsaka hed sträckte sig från Norra Björke sockengräns till Velanda gårds gräns. Innan laga skiftet var dessa marker samfällda. De var öppna och hedartade, men stråkvis löpte fuktiga madmarker. Efter laga skiftet anlades här flera torp. Med flåhacka bröts jordbitar upp varpå nu skogen växer.
Strövtåget berörde skiften tillhörande Nilsgården, Jutegården, Gåsetomten och Smedsgården, alla tillhörande kronan.
Efter att ha passerat den hällkista som Eivi och Rolf Danielsson fann 1983, påmindes man om att Åsaka hed var bebodd för över 4 000 år sedan.
Strövtåget stannade sedan till på platsen för torpet Maderna, som legat under Gåsetomten. Dess siste torpare var Oskar Johansson, född 1878. Torpets boningshus hade brunnit nyårsafton 1875 efter att elden kommit lös i halmtaket. Det berättas att hönsen höll till i torpstugans kök, vilket inte var ovanligt på den tiden.
Här inköpte det företag som anlade järnvägen Nossebro-Trollhättan ett par skogsskiften på Gåsetomten och Smedsgården att avverka för att få slipers till järnvägsbygget, som blev klart 1916. En torvmästare som arbetat på Bredmossen skall också ha bott på Maderna.
Hårda villkor
Nästa husplats blev Löfmaden som blev anlagt efter att laga skiftet genomförts 1839. Första brukare blev Anders Magnus Nilsson som återfinns på arrendekontraktet år 1844 Detta skildrar en torpares familjs hårda kamp för överlevnad. Arrendekontraktet var skrivet av jordägaren som hade knappa kunskaper i konsten att skriva men ändå en tung handling som ålade Anders Magnus att utföra 30 dagsverken och dessutom ha uppsikt över jordägarens kreatur som betade på heden. Bondens överenskommelse med Anders Magnus återges så här:
”Emelan oss undertecknad är följande Contrakt på nedan skrefne dato uppgort och af Slutatt Nämligen –
(1) Jag uplåter och härigenom bort Lämnar En torplägenhet Löfmaden under Smedsg Till anders magnus Nils son i träthagen Emott följande vilkor nämligen på 9 års tid
(2) Torparen skall årligen utgöra Trätio daxvärke varie år på Jordägarens kost när dätt påfodras och till trädet sker dän 25 mars 1845
(3) torparen skall årligen på sumar bete hafva fyra stycken nötkreatur. Jordägarens sum han skall vårda och ine i hus hafva om nätterna.
(4) torparen åtager sig att håla hagen Som tillhör Jordägaren Emelan Så Kallade åsaka hed och biörke Sockens skelnad Jordägaren framkiör behöfligt verke därtill då dätt är till sågatt.
(5) Jordägaren till släper skog till hägnaden som skall vid afträdet lämnas i fredgilt stånd och husen som på stälet upsätes till hör jordägaren.
(6) torparen förbiudes all Torfbräning och svediande.
(7) Torparen förbinder sig att hafva nogran til syn till Jordägarens skog.
(8) män om torparen icke uttgör dessa före Nämnde skyldigheter och all torpets oner så varder han genast ifrån torpet vräkt utan Laga far dag.
Som skede i till kalade vetnes närvaro dän 9 december 1844.
till vettne
A. Larsson
Lars Andreasson
Erik Jonsson i Åsaka
Smedsg
jordägare
Anders Magnus Nilsson
torpare
Löfmadens andre brukare var Olaus Nilsson och hans hustru Sofia Larsdotter. Deras Andreas Olausson fortsatte att hävda Löfmaden och utföra dagsverken. Därpå omtalas en person vid namn Lövman som for till Amerika men återkom till hembygden och inköpte gård i Norra Björke. Kvar på platsen finns några döende aplar.
Soldattorp
Ljusholmen blev nästa anhalt. På denna plats som ännu är vacker med rikliga bestånd av liljekonvaljer nämns en soldat vid namn Sultan som på 1790-talet kom dit från Dalsland.
En annan soldat var Lars Mell från Mellby med sin hustru Elin som var född i Åsaka. De kom till Ljusholmen 1817 och stannade i 14 år för att sedan flytta till Mellby.
Siste knekten på Ljusholmen var Carl Gabrielsson Ström, född i Hjärtum. Denne flyttade senare till en backstuga belägen vid torpet Eriksberg. Sonen Magnus Ström som bara hade en hand efter att ha råkat ut för en olycka klarade av att baka själv i backstugan. Vid ett tillfälle kom det besök som sade sig aldrig ha sett en karl baka.
– Då har du inte sett mycket, sade Magnus och kastade en brödkaka rakt på den besökande.
Efter knekttiden blev Ljusholmen torp under Smedsgården. Siste brukaren Carl Andersson rev stugan 1907.
Torpet Eriksberg var beläget på Jutegårdens mark. Eivi Danielssons farfarsfar Erik Svensson, född 1818, namngav torpet. Han var den förste uppodlaren efter att ha flyttat dit 1855 med hustrun. Brodern Olof Svensson var den förste utbildade skolläraren i bygden. Torpets siste brukare var Karl Johansson som 1935 byggde sista boningshuset vilket förstördes av brand 1951.
Sonen Johan Eriksson var känd för att utvidga odlingarna. Han gick tidigt hemifrån och kom hem sent så att barnen sällan såg sin fader – han gick innan de vaknade och kom hem efter de somnat. Stenrösen, hopsamlade efter att stenar brutits upp med spett och åkrar formade med hjälp av spade och flåhackan skymtar här och var i skogen runt husplatsen.
Tre generationer hade brutit upp mark som nu är igenväxt. Men syrener, nässlor och kirsch minner om verksamhet på Eriksberg som vanligen kallades för ”Holmen”, tydligen syftade på bergshöjden.
Gift fyra gånger
Carlsberg, under Jutegården, var ett torp som nämns år 1854 tillsammans med Anders Magnus Johansson. Torpet omfattade blott 1,28 hektar. Sedan nämns Johan Olofsson Kart, kallad ”Karte-Johan”, vilket medförde att torpet kallades för ”Kartes”. I en backstuga intill bodde här också Lars Andersson och hans hustru Sara Cajsa. Kart blev också senare backstugusittare.
Kroken som därpå besöktes var ett stort torp som 1892 omfattade 5,6 hektar och hade häst. Dess förste brukare var Andreas Tholsten som kom till Kroken 1824. Han blev ”veteran” genom att ha varit gift fyra gånger! Efter att ha frånskilts en gång, vilket var sällsynt vid denna tid, och änkeman två gånger, överlevde den fjärde hustrun Andreas – som gick bort 1869 – med flertalet år. Under den sista tiden de bodde tillsammans i en backstuga, som också fanns på Kroken, fick paret sitt sista barn. Änkan fick som trygghet ha kvar en hage så länge hon levde i backstugan.
Olof Gustav Mod med hustru och fyra barn sägs ha rest från Kroken till Amerika 1886, där de fick fyra barn till. Den yngste i denna barnaskara uppges härom året (utifrån 1988, red.anm.) ha avlidit i USA.
Därpå kom Olof Gustav Olsson till Kroken och dennes son Albin och hans fru Augusta var de sista brukarna av torpet Kroken. Deras barn Hjalmar och Anders Olsson – uppväxta på Kroken – var med på strövtåget och bidrog med egna minnen.
Kännetecknande för torpen var att de var kvar i släkten, berättade Rolf Danielsson som mött däras brukare och dagsverkare både i husförhörslängder och muntlig tradition.
