I dag befinner sig i Axel Reinarth i ett för oss historiskt land, ett land som numera är uppdelat i flera mindre länder. Men för Reinarth var Jugoslavien ett enda land, ändock ett splittrat sådant.
Del 17
Här nere kallar man Jugoslavien för den ”Jugoslaviska kompotten”. Och namnet kanske inte är så illa valt, ty landet består av alltför många småriken och ostadiga element för att kunna äga någon större fasthet. Det har dock blivit ett storrike av de många små härnere – ett verk av våra dagars storpolitiker.
Men det är icke många av landets folk som tycka om denna sammansättning. Den allmänna meningen är, att folket har det sämre nu än förr. Ingen ordning förspörjes och skolverksamheten håller på att försummas.
De enda som har något att säga till om äro serberna, som äro föga omtyckta av de andra.
Och ställningen har blivit ännu sämre på sistone genom mordet på de fyra kroatiska deputeradena i riksdagen, vilket utfördes av serber. Kroaterna har sedan säkt hämnd genom att tända eld på en serbisk bondgård. Detta har tillspetsat saken till den grad, att man vid tiden för vår inresa i landet när som helst väntade bristning och revolution i Serbien.
Rättsordningen synes också vara försumpad. Det förtäljes nämligen, att personer ute på landsbygden blivit nedskjutna av illasinnade personer, utan att brottslingarna blivit vederbörligen straffade.
Vi hejade nästan till, då vi hörde berättas därom, ty vi hade just då farit igenom den trakt, där brotten blivit begångna. Men det är dock, dessbättre, icke dagliga scener.
Jag undrar ej på att Bertil Hult var missbelåten med vägarna här nere, enär han färdades fram här i en regnig period.
Ehuru här icke fallit regn på flera månader, så kunna vi icke giva dem något gott omdöme. Så lång dagen är, måste vi plöja oss fram i det djupa dammet, som egentligen är förtorkad och sönderkörd jord, ty grus ser man sällan på vägarna här.
Både vi och våra maskiner äro överhöljda av damm, upprört av oss själva, blåsten eller förbipasserande bilar och hästskjutsar. Att färdas fram här med cykel i regntider måtte helt enkelt vara en omöjlighet.
Men vägvisare ser vi förgäves efter. Vi ha endast att söka oss fram efter kartan samt att fråga personer, då vi icke äro vissa. Men det kan också hända, att man åker fel någon gång, då man icke kan göra sig underrättad genom någon person. Så hände ett par gånger mellan Nis och Belgrad i en trakt, där ett otal vägar gingo fram.
Nis har sina anor från flydda tider. Det är i dess närhet som kejsar Konstantin den store lär vara född år 274. År 269 besegrade kejsar Claudius II goterna icke långt från staden, och nära två kilometer nordost om densamma på höjden Vimik slog markgreve Ludvig av Baden år 1689 med blott 17 000 man en turkisk här på 40 000 man.
Staden ligger vid Moravas biflod Nisava och vid östra ändan av den bördiga dardaniska högslätten. Stora vinodlingar finnas i dess närhet, och den är en viktig punkt som station på järnvägslinjerna till Belgrad, Konstantinopel, Saloniki och Radujevac.
Infartsvägen till landets huvudstad Belgrad var i miserabelt skick. Stenläggningen hade sjunkit och djupa gropar bildats. Det blev ett sannskyldigt prov för våra maskiner, samtidigt som vi själva hade ett formligt martyrium.
Här är livlig trafik nere på Donau, och hjulångarens sirener skära skarpt och gällt genom luften. Men det är icke den ”vackra, blåa Donau”, ty vattnet är smutsigt och slammigt.
På en kulle i flodvinkeln helt nära Savas utlopp i Donau ligger den gamla fästningen som ett vackert inslag i stadsbilden. Därifrån har man en vacker utsikt över Savadalen samt över kullarna, i söder ser man berget Avala, som är 565 meter högt.
Staden har en livlig prägel och vackra hus. I dess mitt, vid Kalja Milana Ulica, ligger slottskomplexet väl bevakat. Men monarken säges icke vara mycket avhållen.
Då vi lämnade Belgrad kommo vi in i mera europeiserade trakter, där det bodde många tyskar. Det kändes som en frisk fläkt från Norden.
Men här möta vi åter det gamla Rom i krucifixen ute på vägarna. Sedan vi lämnade Italien, hade vi icke sett några sådana.
I Szabadka helt nära ungerska gränsen fingo vi ut våra vid inresan i Jugoslavien erlagda 567 dinarer. Men vi fingo inte fortsätta cykelledes till gränsen utan måste sända maskinerna med tåg till Szegedin. Myndigheterna fruktade att vi skulle avyttra cyklarna i landet, innan vi nådde gränsen.
Då tjänstemännen på gränsstationen i Horgas hörde att vi voro svenskar, behövde vi inte öppna vårt bagage för förtullning och i Szegedin behövde vi inte erlägga den stadgade tullavgiften av samma anledning.
En sådan välvilja, som ungrarna visade oss, hade vi aldrig förr mött.
