För några dagar sedan handlade det om Brännvinsförbränning som Sveriges mest lukrativa industri här på bloggen. I juni 1909 publicerades, i Tidningen Trollhättan, därtill texten Hur bränvinet kom te. Den anges vara en folksägen från södra Kålland (ön där Läckö slott är belägen kallas för Kållandsö för att ge en vink om var Kålland ligger). Den är skriven på dialektal svenska, så lite svårförstått mellan varven, men det tror jag väl ni fixar. 
Brännvinet, dä är Skams oppfinning. Där kan en få se. När en hop folk får väl mä brännvin i säk, då blir de ju änna sånner som svina, när Skam hade fart i dom.
Dä va ingen höger harre, som Skam ga säk i slang mä, när han lärde ut brännerikonsta. Nä, dä va en enfaldier bonne, som hade blet utekastater utå si käring en mårå å geck i skogen å villa å inte vesste vart han skålle ta vägen. Men som han då geck där i ensamheta å tårka å säk tåta mä pälseskörta, så mötte han en storer mårlagder kar. Dä va Skam dä.
– Gussda, min gåsse lell, sa han. Mäkta va du grömmer i ansiktet.
– Gunnås, sa bon. Hade i ena så illaker kvenna, som ja har, so vore I kanske inte så ljuser i suna, I heller, sa han.
– Hå hå, sa Skam, kom då mä mäk så ska jag lära däg brögga en sorts dreckelse, som ska sätta homör i kroppen på däk!
Å så tok han boen i armen å ledden in i ett stort rödmålat hus i skogen, å där feck han se alltigenom hör brännvinet skulle lagas te. När dä då va klarat, så to Skam mä ena skopa å lette bon drecka, å så frågte han hånom, når de va feet lite:
– Gör dä nåket?
– Vesst hundan, gör dä, sa bon. Nu krusar ja varken käringer eller gubba.
– Kan du nu brägga sånt häringa på egna hånn, sa Skam.
– Ja då, pina dö, sa boen Jag har gudskelov ett gått håve te ta ätter, sa han. Å nu ska I bara vara snäller å säja ifrån, farbror, va I ska ha för lärdomen, sa’n.
– Å dä våre la ba sunn å skam å ta nåket för dä, sa Skam.
– Å, rätt ä rätt, sa bon.
– Ja får väl mett tä tia, sa Skam, å dä feck han allt mä.
