Artikeln som är föremål för det här inlägget är skriven av Bengt Lindström, och publicerades den 2 april 1988. ”Nu pågår vårens största fest, påsken”, skriver han bland annat och lovar att ta upp svar på frågor om en mängd folkliga föreställningar som knutits till påsken, men som egentligen inte har något gemensamt med påskens religiösa festkaraktär, men också ta upp om hur man förr om åren firade påsk i Trollhättebygden och annorstädes. ”Tände man eldar, åt ägg, skrev man påskbrev och så vidare?”, frågar han sig. Häng med!
Påskveckan var den ”tysta veckan” och kallades ofta dymmelveckan (dymmel = tyst, stum). Man bytte ut kyrkklockornas kläppar mot träkläppar – dymmel – under tysta veckan. Det skulle vara så tyst att kyrkklockorna knappt fick höras.
Man skulle försöka undvika att arbeta den veckan samt vara återhållsam med mat och dryck från och med onsdag till och med fredag. Saltströmming, ärtsoppa och vatten var lämpliga rätter. Man fick inte mala eller spinna, då dessa ljud kunde verka störande. Framför allt skulle man tillbringa långfredagen i stillhet och det ansågs ytterst olämpligt att lämna hemmet den dagen. Dans var helt förbjuden.
Påskelden
Här har vi en typiskt västsvensk sed. I Bohuslän, där Blåkullaklippan finns – på Brattön, ordnade man med påskevaga, det vill säga eld högst uppe på ett berg. Orsaken var att man genom elden skulle skrämma bort häxorna eller trollkonorna, när dessa var på hemväg från Blåkulla, där de vid sin häxsabbat haft orgier med den onde. Förhoppningsvis skulle då häxorna landa i en ”mindre upplyst” by.
Barnen samlade ihop så mycket brännbart som de kunde hitta ute i markerna. Det blev samtidigt en vårstädning i naturen. Även de vuxna hjälpte till. Tomma och lättantändliga tjärtunnor, ibland tillsatta med långhalmsskärvar, var mest populära.
På påskaftonens morgon var det liv och rörelse uppe på de höga bergen där ”påskefyrarna” på kvällen skulle lysa över nejden. Tunnorna fick brasas, det vill säga man torkade dem över små eldar. Det var mycket att göra innan elden var klar att tändas.
Tröga hönor
På en del hade barnen matsäck med sig, bland annat ett påskägg, vårens första ägg.
Förr i tiden var ägg inte vardagsmat.På vintern värpte inte hönsen. Fodret var knappt och dåligt, och hönshusen hade inte konstgjord belysning, så man fick vänta på att solen återvände.
Mor i huset samlade ihop äggen när hönsen efter vinterdvalan började värpa, och det började bli så att var och en i familjen kunde få ett påskägg. Men varje år var man orolig för att hönsen inte skulle komma igång och värpa till påsk.
På påskaftons kväll tändes ”påskefyr’n” och barnen ropade hurra-ramsor. Man tävlade även om vem som kunde se flest eldar.
Det skulle skjutas smällare för att skrämma iväg de i luften huserande kärringarna. Och så sköts det med mynningsladdare, allt för att skrämma påskkärringarna.
Även på Spikön i Trollhättan var det sed att tända påskeldar av tunnor, packlådor med mera. Barnen ritade påskbrev till varandra och till bekanta, medan mor satte påskris eller sälgkvistar i vatten.
Häxorna
När vi nu för tiden ler åt små älskliga, utklädda påskkärringar, målade i ansiktet och med kaffekittlar och kastruller i händerna, tänker vi kanske inte så mycket på bakgrunden till det hela, med otäcka häxprocesser under framför allt 1600-talet med Dalarna och Bohuslän som de verkliga medelpunkterna för vårt lands del.
Häxorna, som stod i förbund med djävulen, brändes på bål och först år 1779 lyckades man avskaffa dödsstraffet för denna sorts ”förbrytare”. Ibland fick rätten på begäran frita kvinnor från den svåra beskyllningen att vara trollpackor. Att bli kallad trollpacka räknades som en skymf av det mest ärekränkande slag.
I Trollhättetrakten har det mig veterligen inte stått något häxbål, menar artikelförfattaren Bengt Lindström och fortsätter:
Trollkonebacken på en plats i Gärdhems sockenskog (Alingsåker) anger att här har bott någon mer bemärkt trollpacka eller att det varit ett häxornas tillhåll.
Vidskepelse
Långfredagen skulle kännas lång, och helst skulle man plåga sig själv för att bli påmind om Jesu lidande på korset. Den som steg upp först på långfredagens morgon hade rätt att piska de övriga med ris av ovan nämnda orsak. Björkriset kommer från denna sed.
Det ansågs som ett stort oskick att besöka folk denna dag. Att låna eld var förkastligt eftersom elden kunde vara förtrollad. Då frös man hellre och åt kall mat.
På påskdagens morgon ”dansade solen”. Folk skulle upp tidigt på något högt berg och se soluppgången. Man fick inte hålla bröllop under påsk, medan ”en puss i påsk” tolererades.
Vid påsken fanns det många regler att följa för att inte råka ut för onda makter. Många föredrog därför att ligga kvar i sängen hela helgen för att inte bryta mot någon regel.
Smällarna
När påsken nalkades i Trollhättan, vidtogs omfattande förberedelser för att fira helgen på fädernas vis. Tjärtunnor och annat brännbart samlades i högar, och vindarnas skrymslen genomletades. Det gällde att få tag i gammalmodiga, kraftiga nycklar – ju större desto bättre. De största var synnerligen begärliga. De förseddes med tändhål, laddades med något krut samt spelade sedan en betydande roll vid den stora påskelden. Skjutandet med dessa hemmagjorda ”smällare” vållade dock många olyckor av lättare eller svårare slag.
Påskbreven
Seden att skriva påskbrev var spridd. Den hade sitt område från Värmland i norr till Göteborg i söder och förekom endast sporadiskt – ett stycke in i Västergötland var den ofta mer eller mindre okänd. Påskbrev målades i mängder med häxor, höns och ägg som vanligaste motiv och försågs med gamla välkända rim:
”Sopa, raka, smörjehorn
ger jag dig till resedon”
Kunde man inte måla själv fanns det pappersaffärer som sålde färdiga påskbrev för några ören. Erik Wengström (som för övrigt var redaktör för Tidningen Trollhättan, 1930-1944; red.anm.) berättar i sin bok ”Trollhättan – ung stad” att han själv som tioåring varit massleverantör av sådana till Mårtenssons pappershandel på Storgatan. Så gällde det att kasta breven till vänner och bekanta i kvällningen, helst utan att bli sedd. Utklädsel som häxa eller trollgubbe var också populärt.
Påskeldar på öarna i älven nämns på 1870-talet, men torde inte ha förekommit på 1920- och 1930-talen. En påskafton var Erik Wengström med några kamrater på Kopparklinten och såg Påskeldar tändas långt ut på Tunhemsslätten. Men i Trollhättan sparade man vårbålet till Valborgsmässoafton.
Till sist ett ordspråk från denna tid på året:
– Jag har märkt att om jag lever över mars månad, så lever jag till årets slut, sa kärringen.
