I denna artikel för skärtorsdagen ska vi kika på en artikel om våfflor och påskägg, som den återkommande skribenten Johan Sewerin skrivit i Tidningen Trollhättan, 2 april 1946. Här tas inte bara påsken upp, även om artikeln publicerades i samband med just påsken, utan alla möjliga mattraditioner. Häng med!
På tal om våfflor och påskägg tränger sig en fråga osökt fram: varför firas så många religiösa helger med ätande och drickande? Det är ju inte bara våffeldagen och påskdagen, som celebreras med ett visst slags ätande, vi ha dessutom under den övriga delen av året flera sådana helger: vi ha julfisken, juldrickat och julbröden, vi ha också fettisdagsbullar och Mårtens gås. Dessutom kanske man skulle kunna räkna dit Tjugondag (Knutfirandet, Trefaldighetsdrickningen och Luciakakorna).
Det är inte så underligt, säger sakkunskapen. Före de stora helgerna kom alltid under den katolska tiden en lång fastetid. Vad var då naturligare, än att man åt så mycket mera under helgdagarna? Matsedeln för våra högtidsaftnar skulle alltså vara en kvarleva från den katolska tiden, men detta håller nog inte streck över lag. För Nordens del få vi också räkna med kvarlevor av gamla seder och bruk från den hedniska tiden.
Julgrisen och julskinkan ha till exempel inga katolska anor att falla tillbaka på. De samma tvärtom från den nordiska vikingatiden – minst. Då vikingarna firade jul skulle ju alltid en helstekt gris ligga på julbordet, och på den grisens huvud lade man handen, då man gjorde högtidliga nyårslöften, Bragelöften. Att vi numera nöja oss med ”bara” en skinka har naturligtvis rent praktiska orsaker. Man varken orkar äta eller orka köpa så mycket, som en hel gris numera. (Bortsett från vad ransoneringen stadgat, förstås).
Julfisken är nog däremot ett minne från den katolska fastetiden före julfirandet: katolikerna fingo inte äta kött vid julen. Därför blev det så, att julrätterna till huvudsaklig del bestodo av fisk i alla möjliga former. Och så fast växte sig detta bruk, att det kvarblivit sedan den katolska tiden, och numera betraktas som en mycket viktig del av julfirandet.
På samma sätt torde det förhålla sig med påskäggen: de äro en kvarleva från den gamla tid, då man firade helgen i fråga med fruktbarhetsriter, man firade det spirande nya växtåret genom att ära ägget. Ägget har för övrigt hos nästan de flesta folk framstått som ursymbolen för pånyttfödelse och skapelsemyter äro följaktligen knutna till äggen. Denna gamla sedvänja blev kvar även under den kristna tiden, den kristnades så att säga, utan att få något direkt samband med firandet av Kristi död och uppståndelse.
Att äta våfflor på Vårfrudagen – Våffeldagen – är däremot en relativt modern sedvänja. Den har förmodligen inget annat att skaffa med Vårfrudagen än den namnlikhet som uppstått genom rådbråkningen av Vårfrudagens namn. Av Vårfrudagen har blivit Vafferdagen och Våffeldagen – då man skulle äta våfflor! Så lätt kan en sedvänja gripa omkring sig och bli en tradition, som kan se ut att ha ålderdomliga anor. Själva ordet våffla är av tysk härstamning och på lågtyska heter den wafel.
Fettisdagsbullarna ha däremot äldre rötter, om man får säga så. Det antages att seden att äta sådana bullar stammar från det katolska bruket att äta vitt bröd fastlagstisdagen – eller ”vit” mat över huvud taget. Förr i världen åt man inte bara bullar på fettisdagen, men då åt man i stället av ”alla sju sorter”, eftersom fastan därefter skull begynna.
Numera inskränker sig firandet av fettisdagen till ätandet av semlor, men förr i tiden voro en hel del ceremonier och festligheter förbundna med dagen. Som exempel härpå kan citeras en notis ur Aftonbladet för 9 mars 1895:
”Fettisdag i Leksand.
Under taktfast sång, uppblandad med skrik drog en skara ungdom genom bygden. Livliga hurrarop skallade. Vid ankomsten till Norets by hör man att pojkar och flickor sjunga. En massa pojkar dra med långa linor, så kallade flakar eller långslädar, varpå unga kullor stå tätt sammanpackade. Tåget åtföljdes av en jublande barnaskara och man uppstämmer oupphörligt följande sång:
Långt lin, långt lin
långt som tömmar,
segt som senjer (senor),
vitt som snö
Far i fjor, mor i år.
silket löper, knollrigt hår,
mala, mala, dunk, dunk.”
Ja, så kunde det gå till förr i världen i Leksand.
Att äta Mårtens gås, på Mårtens-dagen i november, har inga gamla anor, varken från hednatiden eller från någon religiös ceremoni. Det anses att gåsätandet helt enkelt av en slump vidhäftats Mårtens-dagen, därför att en gammal slaktdag eller festdag infallit just vid tiden för Mårten. Mårtens gås ätes icke heller allmänt över hela vårt land. Det är i huvudsak i de södra landsändarna, där man verkligen uppföder och göder gåsen för ändamålet. Norrut är gåsen en sällsynt fågel.
Nå, säger man, hur kan det nu komma sig, att så många helgdagar firas med ätande och drickande? Förklaringen är enkel nog: det har alltid varit så där. Det i vår tid så förkättrade kafferepet har uråldriga anor, i så måtto att folk i alla tider och under alla kulturformer ätit och druckit tillsammans, så fort de träffats. Så göra de primitiva människorna ännu i dag och så gjorde våra förfäder då de fingo besök av vänner och fränder.
Det anses ju till och med av många folk som en skam, om en gäst går oförplägad ur huset. Och då det gällde verkliga fester, bullade man upp mat i väldiga mängder, ”så mycket huset förmådde”, som det hette. I själva verket blevo de kristna helgerna bara efterföljare av de gamla årsfesterna med deras omåttliga ätande och drickande, en sed som alltså hållit sig kvar, även sedan själva festdagarna blivit så att säga kristnade. Och därav slutligen kommer det sig, att även i vår tid ätande och drickande under olika former kommit att utgöra en viktig del av helgfirandet.
