I går publicerades den första delen av bloggen, inlägget om Prins och Prinselina i TTELA. Mer kommer framöver också där. Här i den digitala utgåvan har vi kommit fram till den andra och avslutande delen av Holger Rygård-Hansens novell ”Dr Lucius: Ett äfventyr vid Trollhättefallen”. Häng med! 
Del 2
Han hade här tydligen kommit in på sitt älsklingsämne, räknade upp exempel, som han iakttagit, fastslog psykologiska lagar, uppställde ett helt system öfver hysteriens mekanism och fängslande mig i så hög grad med sina originella åsikter, att der hade blifvit alldeles mörkt, innan vi som de sista reste oss för att gå in…
Jag gick tidigt till sängs och föll i sömn i den förhoppningen, att nästa dag skulle medföra solsken och Ingegerds återkomst.
Solskenet kom, Ingegerd däremot ej, i hvarje fall inte med morgontåget. Jag dref på måfå omkring i bergen, och då jag ätit middag, uppsökte jag min älsklingsplats uppe på Kopparklinten. Jag hade väl legat en timmes tid och grubblat öfver mitt öde, under det röken af min ungerska tobak dansade som amoriner under furornas kronor, då jag hörde steg borta på stigen. Jag vände sömnigt på huvudet flr att se, hvem det var… och var i samma ögonblick med ett språng på benen. Det var Ingegerd.
Jag blef både kall och varm, som man säger. Eller rättare, jag kände denna isande och stickande förnimmelse längs huden, som alltid får oss människor att se så inskränkta ut i afgörande situationer. Hade hon sökt upp mig? Eller visste hon öfverhufvud, att jag var häruppe?…
Det föreföll ej, som hon fått syn på mig. Hon gick förbi mig och vidare fram emot gläntan. Jag gick fram mellan trädstammarna och ropade muntert:
– Välkommen tillbaka! fröken Ingegerd!
Hon svarade fortfarande icke, saktade ej ens sina steg. Utan att se till höger eller vänster gick hon rakt ut på balkongen med fasta, hastiga steg liksom den, som går rakt fram mot sitt öde…
I samma ögonblick slog en fruktansvärd tanke ned i mig. Hade doktor Lucius ej sagt… med ett par språng som en galen man var jag efter henne, och med ett brutalt tag lyckades jag rycka henne tillbaka, just som hon skulle kasta sig fram öfver räcket.
Nu såg jag hennes ögon och förstod. Uttrycket däri var slocknadt, ögongloberba stirrade orörliga rätt ut som på en docka. Hon hade intet jag längre, hon var hypnotiserad af en främmande vilja att kasta sig ut öfver och krossas i djupet.
Men hvem… hvem…? Kunde det vara möjligt?
Djupt nere på terrassen såg jag doktor Lucius sitta och stirra upp mot oss med sina matta pupiller. Han rörde sig ej ur stället, läppjade ej ens på sin eviga marascino, lyfte blott sitt orörliga blekgula ansikte upp mot oss som en vaxmask, i hvilken ögonen sutto som svarta gropar…
Jag har själf starka nerber, men det detta ögonblick svindlade det för mig, så jag måste gripa tag i balkongräcket för att hålla mig upp. Knäna blefvo svaga och vacklade under mig. Jag vet ej, hur många minuter jag stod på detta sätt med Ingegerd tryckt intill mig. Jag minns blott, att jag hela tiden kunde höra Helvetesfallen koka och brusa djupt där nere under mig…
Men så småningom förstod jag, hur förfärlig ställningen var, Ingegerd anade ej att jag var här, hon visste ingenting af hvad som försiggick omkring henne. Hon var alltjämt under den främmande viljan, och i samma ögonblick, som jag släppte henne, skulle hon ånyo kasta sig öfver balkongen för att lyda den…
Jag ropade hennes namn, talade till henne, hon hörde det ej. Alla hennes sinnen voro söfda i en magnetisk sömn, ur hvilken blott vaxmasken där nere kunde väcka henne, om han ville.
I min nöd började jag berätta för henne allt, hvad jag gått och gömt på uder de senaste dagarna. Jag nämnde henne vid de ömmaste namn, berättade henne, att jag älskade henne, att jag ej kunde vara henne förutan, jag fann uttryck och ord, där jag annars skulle stått och stammat.
…Nöd och kärlek äro goda läromästare.
Och det vidunderliga skedde, att dessa mina bekännelser väckte henne till medvetande igen. Glansen i ögonen vände tillbaka, först långsamt, slutligen med ett uttryck af djup och innerlig glädje, blodet sköt upp i kinderna, näsvingarna darrade, läpparna logo. Den främmande viljans makt öfver henne var bruten; hon var räddad.
Jag aktade mig naturligtvis att tala om för henne, hvad som händt. Jag tog det som något alldeles naturligt, att vi stodo här med hvarandra om halsen på Kopparklintens balkong, och då vi gingo tillbaka ned för stigen, pratade och skrattade hon utan något som hälst medvetande om den förfärliga handling, hon varit nära att utföra…
Samma afton då hotellet gått till hvila, uppsökte jag doktor Lucius på hans rum. Han satt och läste, lyfte blott på hufvudet, då jag trädde in.
– Det förvånar er knappast, att jag uppsöker er, sade jag. – Och ni förstår säkert mina motiv, när jag ger er valet mellan att resa härifrån i morgon bittida eller att blifva anmäld för polisen…
Han slog igen boken och lutade sig tillbaka i stolen:
– Hvad det angår att resa, så har jag redan gifvit hotellkarlen order att packa. Hvad däremot polisen angår, så inser jag inte riktigt…
– Ni vet mycket väl, att den förbrytelse,ni begått…
– Han lät mig ej tala ut. I det han betraktade sina långa, polerade naglar, sade han högt:
– Jag känner ej svensk lag så noga och det kan också vara likgiltigt. Den unga damen vet ingenting om saken och er kommer man att anse som vansinnig…
Jag teg, ty jag insåg, att han kunde hafva rätt.
Då han märkte, att han hade öfvertaget, såg han upp på mig med sitt egentligen ganska vackra leende och fortsatte:
– Vill ni ej taga plats, så skall jag ge er en förklaring.
Jag satte mig midt emot honom.
– Ni kallar det en förbrytelse, sade han. – Men om jag nu visste och räknade med att ni var däruppe?
– Räknade med att jag…
– Hör på en gång; man uppställer ju den hufvudregeln i hypnos, att trancen blott kan upphöfvas af samma vilja, som framkallat den. Men denna regel har jag fördjupat. Jag har nämligen iakttagit, att i det enda fall, att mediet står inför en person, som det värkligen älskar, som uppfyller dess väsen med sina nerver och tankar, i detta fall är denna persons makt större än hypnotisörens. Det är en rent vetenskaplig bekräftelse af den vackra frasen, att kärleken är den högsta af alla makter. Förstår ni nu: om den unga damen ej hade älskat er – om hon t. ex. blott hade flirtat litet mer er, utan att ni i värkligheten betydde något för henne – så hade jag varit den starkaste, och om ni så hade hindrat henne hundra gånger, hade hon utfört min vilja…
– En förbrytelse! afbröt jag upprörd.
Han gjorde en afböjande handrörelse:
– Det hade varit bättre, att den unga damen dött, än att ni och hennes lif hade gått under i ett olyckligt äktenskap. Men nu var ni den starkaste. Ni förmådde neutralisera min vilja i henne, och det förmådde ni endast, emedan hon redan i förväg helt och hållet behärskades af er. Jag har bevisat er – rent vetenskapligt – att er tillkommande hustru älskar er, och det bör ni vara mig tacksam för. Ni är en praktisk man; därför vet ni så lite om kärlek. Jag vet något mera, det är allt.
Han teg ett ögonblick, under det han stirrade in i lampans låga, som susade helt stilla. Så sade han:
– Alltsammans var ett experiment. Jag har gjort det en gång förr. Det var i Indien, i Benares, och kontrahenterna voro en ung engelsman och en hinduflicka. Men det blir för vidlyftigt att berätta.
– Men – afbröt jag honom, och märkte, huru mina händer darrade på bordduken – om jag nu inte hade sett henne; jag kunde ha fallit i sömn eller gått någon annanstans…
– Han log åter med sitt kloka, gamla leende.
– Med er hade jag kanske också litet känning. Mer än ni själf visste…
Jag stirrade på honom, förlamad tillintetgjord af denne underlige man, som lekte med människoöden som med dockor. Jag kunde ej få fram ett ord.
Doktor Lucius reste sig – Och nu får jag be er ursäkta. Jag skall – som sagdt – resa tidigt i morgon och har ett par brev att skrifva…
Han gick fram till de mörka portiärerna, som dolde dörren till sofrummet. Där stannade han ännu en gång.
– Ännu en sak. Om ni vill följa mitt råd, skall ni ej meddela den unga damen något om detta, förrän hon blifvit er hustru. Man skall ej onödigtvis gifva unga flickor anledning till hysteri. Farväl!
Han bockade sig för mig, lyfte upp portiären och gick in i sofrummet…
Nästa morgon hade han rest, och jag har inte sett honom sedan. Jag har ännu inte talat om saken för min hustru, och jag tror inte jag gör det. Det är ju på det hela taget en underlig historia.
—
Ingenjören tystnade. Det hade blifvit alldeles mörkt. Men på strömmen rörde sig skenet af färjornas gröna och röda lanternor som flytande ädelstenar på böljorna.
Borta på den andra stranden låg Stockholm med storstadens töckniga eldsken flammande öfver sig.
Och jag tänkte på, hur många underliga historier som hviska i denna sällsamma stad, hvilkens invånare äga så mycket lifsmod och så många drömmar…