Del 3
I dag kommer Axel Reinarths resebrev från Tyskland. Häng med, för nu kör vi. Image may be NSFW.
Clik here to view.
De danska och tyska gränsposterna ligger cirka tvåhundra meter från varandra på marskartad slätt få kilometer från Tönder. Den danska gränsvakten såg igenom våra pass, som han genast försåg med stämpel: ”Udrejst den 19 apr. Stadspolitiet (2).” Det gick så raskt, att vi nästa trödde, han ville bli av med oss. Då vi åkte därifrån till den tyska vakten, kände vi oss som män utan land men förlitade oss på den tyska välviljan, som heller inte svek. Tjänstemannen såg på oss och log, då han hörde att vi ämnade oss till Egypten pr cykel, tog stämpeln och tryckte in den i våra pass, önskande oss nöjsam resa.
Rätt mycket skiljer sig det tyska landskapet från det danska. Närmast gränsen är marken låglänt och oftast obrukad samt genomflytes av en mängd mindre kanaler, medan trakterna kring Hamburg och mot holländska gränsen mera påminna om Sveriges växlande natur. Byarna och de mindre städerna vittna icke om något direkt välstånd, vilket efter allt att döma är en frukt av kriget (första världskriget, red. anm.), vars törnetaggar stinga ännu efter tio år och skola fortsätta att stinga lång tid framåt. Det är ont om unga män, medan det är gott om gossar och, och jorden brukas ofta av kvinnor. I varje by eller samhälle står ett monument över från den trakten i kriget fallna soldater. Den tyska samhällskroppen lider, emedan blodet blivit förtunnat.
Det var rätt sent, då vi anlände till Heide efter en tämligen lång dagsmarsch. Vi uppsökte flera hotell för att få rum för natten, men hade föga tur, ty hotellvärdarna mönstrade oss från huvud till fot, sågo på våra tungt lastade cyklar och gåvo oss nekande svar. Vi voro antagligen icke nog presentabla. Priset var också i en del fall för högt för oss. Till sist hamnade vi på ett kristligt härbärge, där vi för 60 pfennig pr person fingo ett svagt uppvärmt rum med tre bäddar. Sänglinnet var använt förut, men därmed fick man låta sig nöja, om man önskade någon vila under natten.
I regn och snöglopp startade vi följande dag mot Hamburg, dit det var omkring 90 km. Föreståndaren på härbärget, vilken i striderna vid Metz av en granatskärva fått sin högra arm avslagen strax ovanför armbågen, stod i porten och önskade oss lycka på färden. Föga angenämnt var det att ge sig ut i rusket, men vi voro tvungna, om vi tänkte komma vidare framåt. Logiet var ej heller nog inbjudande att locka oss kvar över dagen.
Kilometer efter kilometer gick det framåt i det tunga väglaget, som pressade våra krafter. I Itzehoe rastade vi en stund hos en familj, som en av kamraterna kände. Snart puttrade kaffepannan på spisen, och vi glömde för en stund att vi voro långt från fosterjorden, medan vi vid kaffebordet konverserade på vårt vackra språk. Den svenska gästfriheten svek icke i främmande land.
I Elmshorn beslöto vi oss att stanna över natten, enär väglaget gjorde det omöjligt att hinna till Hamburg. Vi skaffade ett rum på ett Gasthof, men trodde vi kommit in i en rövarekula, då gästerna i utskänkningslokalen på kvällen började föra ett oväsen, vars make jag aldrig hört. Mans- och kvinnoröster blandade sig med varandra i högljudda tjut och sång som mera gränsade till skrål. Hade det varit i Sverige, torde polisen ha gjort rent hus, men i Tyskland fick det passera opåtalt. Klockan var mycket över midnatt, då vi äntligen kunde somna, där vi lågo i tredje våningen.
Vårt besök i Hamburg blev rent kort, enär vi önskade spara tid för platser som intresserade oss mera. En hel del svenska sjömän gå där och vänta på hyra på båtar, men utsikterna för dem äro skäligen små till följd av rådande arbetslöshet. För såväl svenska sjömän som danska och övriga skandinaver är välordnat med läsrum och servering m.m., där de har ett hem fast i främmande land. I Hagenbecks stora djurgård, en utomordentligt intressant och sevärd anläggning, gjorde vi en rundvandring samt ett besök vid trafiktunneln under Elbefloden. Man kommer ner i tunneln genom stora hissar på ömse sidor om floden, sedan man erlagt vederbörlig avgift.
Då vi voro på väg mot Bremen hände ett par smärre missöden, av vilka det ena såg rätt allvarsamt ut. På den smala cykelbanan på sidan av vägen råkade min maskin komma på gir och hamnade hastigt och lustigt mot vallen vid sidan av vägen. Det hela avlöpte som ett litet nöje, enär jag icke hade någon fart och vallen var full av ljung. Värre var det, då en av kamraterna i ganska god fart höll på att kollidera med en man, som kom från en sidogata, då vi passerade genom ett samhälle. Det såg rätt otäckt ut, men avlöpte dess bättre utan någon skada. Felet var icke utan tyskens, som även medgav det och bad om ursäkt.
I Wildeshausen träffade vi en svensk som ropade på oss, då vi körde på gatan. Han talade dock en mycket dålig svenska, enär han glömt den till följd av att han under många års vistelse i Tyskland icke haft tillfälle att tala sitt modersmål. I Delmenhorst ropade en konduktör på en förbipasserande buss till oss: ”Äro ni svenskar?” Då vi bejakade frågab, log han ett brett leende, medan bussen försvann bortåt vägen.
Löningen blev vårt sista rastställe på tysk mark under bortresan. Trakten däromkring är katolsk, och vid vägarna stå krucifix och kapell. Då vi på morgonen startade mot holländska gränsen, åkte vi förbi en procession av några svartklädda kvinnor, som buro ett standar med inskrift: ”Heliga moder Anna, bed för oss” Det var ett inslag av katolsk ceremoni, som skulle hållas strax efteråt.
Clik here to view.
