Mycket vanligt förekommande i vår lokaltidning under första halvan av det förra seklet var förströelseläsning i form av noveller och följetonger. En sådan, publicerad 1908, utspelar sig i Trollhättan, speciellt i Hotell Utsikten och Kopparklinten. Som ingredienser, står det i tidningens presentation, ingår kärlek, hypnotism och andra märkliga saker. Författaren heter Holger Rygård-Hansen. Vi börjar med del 1 av 2 i detta inlägg. Häng med!
Del 1
Jag förstår egentligen inte hvarför ni skulle afsluta er bröllopsresa med en tur till Trollhättan – sade jag – ni ha ju båda två sett fallen flera gånger, och när man kommer direkt från Schweiz och Rhenfallen, så…
Vi stodo och småpratade i skymningen i ingenjörens arbetsrum vid Skeppsbron i Stockholm. Jag hade under ett kortvarigt uppehåll i staden gått upp för att önska paret välkommet tillbaka, delvis i hopp om att få se en skymt af den unga frun, som hade förmått omvända denne förhärdade ungkarl till äktenskapets evangelium. Tyvärr var hon ute på visiter, men min gamle vän tog emot mig på sitt vanliga hjärtliga sätt.
– Min hustru och jag träffade hvarandra vid fallen, sade han.
– Det var sålunda en slags pilgrimsfärd.
– Det kan du ju gärna kalla det för. För rästen skall jag berätta för dig, hur det hänger ihop. Det är egentligen en underlig historia. Kanske du kan förklara den. Tänd dig först en cigarr…
Det var tyst i rummet, under det vi tände, djupt därnere strömmade Mälaren med sugande strömhvirflar
utemot Östersjön, rodnade en solnedgången. Borta på den motsatta strandenlåg Blasieholmen redan insvept i kvällens skuggor. Och de små färjorna – Stockholms gondoler – foro med sina blänkande lantärnor fram och tillbaka som flackande irrbloss…
– I fjol sommar – började ingenjören – då jag vände tillbaka från Amerika, var det närmast för att själf unna mig lite ferier. Jag hade arbetat hårdt därute, hade också förtjänat mycket pängar – kort sagdt, jag tyckte, jag borde vara lite hygglig mot mig själf, Jag reste därför upp till Trollhättan och hyrde in mig på hotell ”Utsikten”. Ända från det jag var barn, har jag älskat Trollhättan. Jag känner hvarje stig i skogen, hvarje ränna i klipporna, hvarje liten hvirfvel i vattnet. Det var kanske därför jag längtade dit. Jag ville riktigt känna, att jag var hemma igen. Du anar inte, hvilket behof man har af att känna sig hemma, när man i två år har lefvat med i amerikanarnas dollarfeber…
Jag fann hotellet upptaget af den sedvanliga kosmopolitiska turistpubliken och lofvade mig själfv att gå mina egna vägar. Jag hade under de sista åren fått nog af globetrotters. Genast den första morgonen var jag tidigt uppe och ute i bergen. Min första vandring gällde Kopparklinten, utgångspunkten för alla min barndoms röfvartåg och riddarvandringar. Jag gick långsamt uppför stigen och nickade igenkännande till hvarje mossigt klippblock, som vred sig upp mellan stammarna. Slutligen var jag framme vid gläntan, där klippan, brant som en jättemur kastar sig ned i djupet för att sammanprässa den mäktiga Göta älf till den sugande malström, som slutar i Helvetesfallens skummande vattenmassor. Här väntade mig en liten missräkning. Man hade byggt en järnbalkong, från hvilken man i lugn och ro kunde stirra ned i djupet och låta ögat svindla längs den branta bärgväggen under sig. Detta var särdeles bekvämt, men inte alls så nervretande som när man förr hängande vid trädrötter och späda grenar måste sträcka ut halsen öfver bärgsranden för att fånga en skymt af strömmen därnere och känna det frysa i ryggraden vid tanken på att om grenen plötsligen brustit, skulle man i nästa ögonblick med ett himmelssprång bli pulvriserad i strömhvirfveln. Dessutom föreföll mig denna järnbalkong med sitt rostiga räcke som en vandalism i denna vilda Blocksbergsnatur…
Nå, man kan vänja sig vid allt äfven vid en järnbalkong. Efter loppet af ett par dagar var jag riktigt förtrolig med den – det vill säga, där jag kunde slå mig ned på mosstufvorna, röka min pipa och lyssna till vattenmassornas kokande därnere i djupet. Där låg jag många timmar i sträck, dref omkring, vegeterade, drömde, var lycklig…
Ja, de allra första dagarna. Men det varade inte länge, förrän drömmarna började röra sig om en bestämd person och så… nå, man kan ju inte alltid vara lycklig. Kort och godt, jag hade träffat min nuvarande hustru. Hon bodde med sin familj – fadern ‘är sågverksägare i Norrland – på hotellet, jag hade en afton haft tillfälle att stå dem till tjänst med ett par upplysningar, blef presenterad, företog de följande dagarna ett par utflykter i bärgen med henne och upptäckte mycket snart, att jag var förälskad, pyramidaliskt sommarförälskad. Du ler. Det var allvar. Jag har alltid svärmat för norrlandskvinnor. De föra med sig friskheten där uppifrån från de oändliga snöfälten under de blinkande stjärnorna, de äga den vilda styrkan från skidfärderna, där skratt och vilda skrik klinga milsvidt bort i den frusna himmelskupolens ljudlösa tomhet. Det…
Det var inte det jag ville tala om. Ni prosaister därnere från smörlanden finna oss bara löjliga. Låt mig då nyktert och kort konstatera, att jag var förälskad och att jag använde mina drömmardagar vid Kopparklinten till att grubbla öfver, om jag var ensam om det eller om vi möjligtvis skulle vara två…
Jag hade naturligtvis inget sagt till henne. Man är ju en väluppfostrad åsna, och bland germaner är det ju ej modernt att konversera om kärlek. Men jag trodde mig hafva märkt en blick i hennes ögon… nå, det tror man förrästen alltid, när det är ett par vackra ögon, som blinka.
Dessutom känner du ju mina gamla åsikter om äktenskapet. Jag var värkligen i ve och vånda. Ibland önskade jag, att jag stannat vid mitt ritbord i Chicago i stället för att gå här och drifva och hitta på dumheter. Hvad som förargade mig allra mäst var, att de öfvriga hotellgästerna tydligen ansågo allt för klappadt och klart. Mödrarna vägde sina äktenskapliga möjligheter, och fäderna behandlade mig med den skadeglada förtrolighet, med hvilken man mottager en ny väpnare i laget…
Sålunda var ställningen, då Ingegerd och hennes far på några dar reste till Göteborg, där den gamle skulle se på en trälast. Jag var i ett tämligen dåligt humör. Till på köpet rägnade det, ösrägnade. Hotellgästerna sutto på terassen som höns på en pinne, och för öfrigt är ett vattenfall i rägnväder något af det tråkigaste, man kan tänka sig…
Bland gästerna fanns en man, som inte umgicks med någon annan och som ingen sökte. Man visste, att han stod i resandeboken som doktor Lucius från Prag, detvar allt. En egendomligt inåtvänd och tyst man var han, nästan litet hemsk med sitt gulaktiga ansikte och sitt vårdade bruna skägg. Han hade ett par underliga ögon; detvar, som de sågo tvärs igenom och bakom en med sina matta, svarta pupiller, som liknade daggiga, mogna nypon…
Medan vi drucko kaffe på terassen, kom jag att sitta vid sidan om denne man, och det dröjde inte länge, förrän vi voro inne i ett samtal. Han hade rest mycket och sett mycket, Europa kände han på det grundligaste, Orienten, Amerika. Han var nu på väg till midnattssolen och hade på genomresa slagit sig ner ett par dagar vid fallen. Då han hört, att jag var ingenjör, ledde han in samtalet på mitt fack och lade i dagen ett förbluffande elektrotekniskt vetande. Han var förtrogen med alla de senaste framstegen och uttalade sig om dem med säkerhet och fackkunskap, som kom mig att fråga, om han själf var tekniker.
– Nej, svarade han, jag är läkare. Men jag sätter värde på att veta, hvad som sker i den tid, jag lefver i…
Jag fick en svindlande förnimmelse af att, om jag varit kemist, zoolog eller historiker, skulle han ha rört sig på mitt område med samma vidunderliga lätthet.
Samtalet gled småningom därpå öfver till mera allmänna områden. Plötsligt utbrast han:
– Har ni lagt märke till, att ni ständigt sitter och stirrar på den där balkongen däruppe?
Jag hade värkligen under den sista halftimmen, utan att tänka därpå, suttit och betraktat järnbalkongen på Kopparklinten. Den sväfvade högt däruppe som ett svalbo på den mäktiga klippväggen, och trots rägnvädret kunde man skymta några små skepnader däruppe.
– Och vet ni, hvarför ni stirrar dit upp? fortsatte han, i det han läppjade på sin marascino.
– Å, detvar väl mäst en tillfällighet…
– Det finns inga tillfälligheter, sade han kort och godt och såg på mig med sina matta pupiller. – Allt har sin orsak.
Han talade tyska, men ej som man talar det i Österrike eller Böhmen; snarare med det öppna vokalljud, som man träffar hos belgarna.
– Och hvad var då orsaken i detta fall? frågade jag.
– Ni sitter och stirrar dit upp, därför att ni väntar, att balkongen ska gå sönder och en af de galna människorna däruppe störta ned i djupet. Ja, ni vet väl, så skall ske, men den möjligheten räknar ni på. Det skulle orsaka er en så ljuf vällust att se en människa kastas ned som en boll längs bärgväggen, flyga genom trätopparna och krossas där nere i strömhvirfveln, att ni ej kan låta bli att stirradit upp af ångest att ni skulle gå miste om denna stora och härliga möjlighet. Jag väntar själf på detsamma och vet lika väl som ni, att det ej händer… På det hela taget missförstår man nog den svindlande rysning som griper en vid bärgsbestigningar, i storstädernas brusande vimmel, på elektriska iltåg och vid liknande tillfällen. Det är ej grannskapet till döden, som framkallar rysningen. Ty i sitt innersta, hemlighetsfulla jag är man orubbligt öfvertygad om, att man själf slipper helskinnad därifrån. Men möjligheten att se andra dö, se lif rinna bort under sina fötter… Jag tror att många af de så kallade olyckshändelserna i själva värket äro förbrytelser…
– Förbrytelser?
– Ja, man kan ju hypnotisera en människa att kasta sig under ett framrusande snälltåg eller störta sig hufvudstupa ned från Brooklynbron eller – för att taga ett närliggande exempel – gå upp på balkongen däruppe och kasta sig öfver stakeket ut i evigheten.
Fortsättning följer…
