I dagens artikel (skriven av Bengt Lindström och publicerad i Trollhättans Tidning den 13 augusti 1988) beskrivs företeelser och vyer i det lantliga Trollhättan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Här berättas om dragvägen – ”trälevägen” – utmed delar av kanalen, om kung Ocars bro, som Nohab byggde för exakt 100 år sedan (när artikeln skrevs 1988, red.anm.) samt om den populära dansbanan intill det nuvarande polishuset.
Kung Oscars bro, Oscarsbron, invigdes år 1889. När hållfastighet skulle prövas bar man ut massabalar från Önans pappersbruk. Balarna vägde 100 kg styck och de lades tätt, tätt intill varandra över hela bron medan ingenjörer mätte sättningen. Då hade småpojkarna ett omtyckt nöje att klättra över bron på de upplagda balarna.
Sedan den nya bron gjort Strömslundsområdet mer tillgängligt sköt bebyggelsen fart på denna plats. De som tidigare arrenderat mark nere i Trollhättan köpte nu tomter i Strömslund och blev hemmansägare. Här bildades Sveriges första i detalj planerade egnahemssamhälle – något vi varit inne på tidigare här i Historiebloggen.
Nu var ju hyran för en hel tomt nere i byn inte så dyr – 6-7 kronor per år och tomt var det vanliga priset – men en egen jordbit var naturligtvis mer värdefull.
Det kanske bör nämnas att Kanalbolaget på den tiden ägde nästan all mark i det centrala Trollhättan, och de tillät inte friköpning av tomter. Strömslund tillhörde ända fram till år 1916 Vassända-Naglums socken.
Lantlig idyll
Bebyggelsen hade skett utmed älven. Kungsgatan var i stort sett åkerjord och hela området därifrån utmed nuvarande Drottninggatan bestod av gärden. På det område där gamla Pingstkyrkan (på Kungsgatan, innan byggnaden på Strandgatan uppfördes, red.anm) och angränsande bebyggelse nu finns, hade garvare Blomqvist åtta kor och två hästar. Precis där Pingstkyrkan höll till på Kungsgatan, brukade alltid cirkusföreställningar ges.
Dräneringen i området var minimal. Vid häftiga regn blev lägre liggande delar översvämmade. Om detta inträffade sent på hösten och frosten därefter satte till, bildades en utmärkt skridskobana. Långt in i skogen sträckte sig isfältet genom maderna, så ungdomarna kunde åka skridskor ända upp till Slättbergen (där Trollhättans nutida skridskoanläggning ju ligger, red.anm) och söderut åt Syltegårdarna. Det förekom ett och annat kallbad genom att isen brast.
Trälevägen
Stigen alldeles intill kanalen kallades Trälevägen, därför att där fick man alltid, innan båtmotorerna kom, ”träla” och dra skutorna uppför strömmen. Om det blåste nordlig vind var det inte alla gånger så lätt för segelskutorna att ta sig norröver. Därför måste de med hjälp av rep dras uppför kanalen, ända till Stallbacka, där de lade sig i kryssning.
Än i våra dagar kan man, exempelvis vid nuvarande kraftkanalen öster om Trollhättans kyrka, se spår efter dragvägen, ”trälvägen”, förklaras det i artikeln från 1988.
Omkring år 1890 kom en bestämmelse om att man inom Trollhättan endast fick ha en dansbana. Den ägdes då av Arbetareföreningen och låg i det nuvarande kvarteret Svan (Arbetareföreningens hus i hörnet av Strandgatan – Föreningsgatan.
Billiga nöjen
Bestämmelserna kringgicks på så sätt att man byggde en dansbana i Tunhems socken – något vi skrev om bara för några dagar sedan, på midsommarafton. Den låg vid Stenhaget alldeles vid gränsen till Trollhättan. En stenmur strax intill Lunnen vittnar ännu om den gamla sockengränsen.
Samtidigt byggdes en dansbana i Strömslund i Vassända-Naglums socken. På så sätt hade man inte mindre än tre banor att välja på.
Dansbanan bestod av brädlämmar, som togs upp och lades i en hög på hösten och sedan lades ut igen på våren. Ett staket av tunna brädor sattes upp runt om banan. Lagningar behövde ofta göras. På en upphöjning av banans ena sida, satt hornmusikkåren och spelade.
Danserna var förhållandevis billiga, 5 öre kostade en dans. Och eftersom brännvinet kostade 1,05 per liter förekom det naturligtvis en hel del sådant vid dansbanorna.
Till jul sjönk alltid brännvinspriset med 10 öre, varför man kunde köpa julbrännvinet för 95 öre per liter. Ville man seedan göra sig omaket att fara till andra orter kunde det kanske hända att priset var ännu lägre (mer om detta står att läsa i artikeln ”Brännvinspriset – Sveriges lukrativaste industri” från 31 mars).
1898 annonserade Trollhättans brännvinsbolag bland annat att ”1.ma 10 dubbelt renat brännvin såldes för 1 kr pr liter, då minst 14 liter köpes till 95 öre samt 50 liter och därutöver på ett kärl till 80 öre pr liter”.
För att återgå till själva dansen så förekom danstillfällen ej så ofta. Arbetareföreningen hade årligen ett par stora arrangemang, dels årsfesten och dels den så kallade gubbfesten. Vid den senare betalades alltid kaffe och toddy. Vid den obligatoriska Oscarsbalen drack man alltid kungens skål i punsch.
Det var tydligt inte så mycket bevänt med nykterhetsvården på den tiden. Men nykterhetsorganisationerna trängdes flitigt med andra organisationer när det gällde att arrangera danser.
Stor danslust
Så småningom fick man bygga fler dansbanor i Trollhättan. Då byggde IOGT en bana där som realskolan senare uppfördes. NTO byggde en dansbana vid den så kallade Stensmedjan, det vill säga mellan nuvarande polishuset och Hjortmosseskolan.
Det var gammaldans vid alla banor. Vals, mazurka, polka, schottis, hambo och kadrilj var de danser som förekom.
I samband med danserna brukade man ordna bazarer, som jämte marknaderna var sekelskiftets stora folknöje. Skjutbana fanns givetvis, liksom tombola, fiskdamm och liknande attraktioner.
Det förekom även framträdande ab bondkomiker, där de uppträdde i sina svajiga kostymer och sjöng och pratade till publikens stora förnöjelse.
Fotogenlampor, ibland kulörta lyktor och ibland marschaller (bloss) utgjorde belysningen.
Det var alltid mycket folk vid danserna.
