Artikelförfattaren Johan Sewerin stiftade vi bekantskap med i påskas. Nu är han tillbaka med ännu en artikel, om midsommar och midsommarmagi, pulicerad i Tidningen Trollhättan 20 juni 1946.
Midsommar är Sankt Johannes fest, men vem tänker väl numera på detta, vem tänker på botpredikanten i kamelhårskappan, på evangelisten Johannes Döparen? De flesta taga midsommar som sommarens stora högtid, den vackra högsommarens fest, då allt står i sitt skönaste flor.
Mera än ett namn har kyrkan knappast heller givit denna uråldriga fest, och om än temat för kyrkan är Johannes Döparen, så är de dock alltid de gamla folksederna med de därtill knutna föreställningarna om ljusets, livets och mörkrets makter, som givit och alltfort i någon mån giver midsommar dess prägel.
Ja, under medeltiden trängde hedendomen till och med in i själva kyrkorna vid midsommartiden. Man frambar nämligen midsommarnatten vid midnattsgudstjänster i kyrkornas helgonbilder, vilka skulle välsigna och hugsvala människorna med sin undergörande svett. En magi, som var mycket nära släkt med hedendomen.
I den ljusa sommarnatten firar ljuset sin seger över mörkret, då ha de mörka makterna besegrats. Det gällde för människorna att under midsommarnatten söka att bli delaktig i så mycket som möjligt av denna välsignelse. Förr tände man därför eldar vid midsommar – man gör så ännu i till exempel Danmark – och så hoppade man över dessa eldar och blev ”renad” av den magiska midsommarelden.
Men redan långt före midsommar började man rusta sig för att möta den kommande helgen. Man drog till exempel ihop de stora Sankt Hans-bålen, man samlade löv och gröna kvistar för att ”maja” inomhus.
Skyddande makter ansågos nämligen bo i dessa grna kvistar, nyss utspruckna, en symbol av det spirande livet i naturen. Särskilt använde man kvistar av mors och lönn att sätta ovanför dörren, ty därigenom stängde man de mörka makterna ute.
Färdades man efter vägarna vid den tiden, borde man ha ett stycke rönnbark i fickan, och då man gick till sängs försummade man icke att vira en grön krans kring huvudet eller huvudgärden. Detta höll också de onda makterna borta. Luften var full av dessa onda andemakter, trodde man, och därför gällde det att rensa luften. Detta skedde bland annat genom att man svängde runt med ett stort Sankt Hans-bloss i handen. Häxorna ansågs vara ute under natten och det gällde också att skrämma dem med Sankt Hans-eldar. Ibland klädde man ut en docka som man högtidligen brände på bålet.
Under midsommarnatten var det ock förr vanligt att de unga försökte utforska vem deras tillkommande skulle bli. Det var mest de unga flickorna som voro pigga på denna sak. och de allra flesta utövade lite midsommarmagi på ena eller andra sättet. En del av flickorna gick till ett vägskäl, plockade nio slags örter och lade dem under huvudkudden när de skulle sova. Kunde de sedan somna in utan att yttra ett enda ord, fingo de i drömmen se sin tillkommande – trodde de. Andra flickor åter plockade kärleksörter, särskilt den tjockbladiga Sedum Telephium, stack in stjälkarna två och två mellan taket och takbjälkarna och skrev gossars och flickors namn under stjälkparen. Växte stjälkarna mot varandra, blev det äktenskap av, annars icke.
Allting ansågs under midsommarnatten vara utrustat med en högre kraft. Då samlade man till exempel örter och blommor, vilka senare under året skulle tjäna till läkemedel för fä och folk. Att samla dem under andra nätter dög inte.
Nu finns det förståsigpåare som mena att det där ingalunda togs så allvarligt. Man vill framhålla att folk gjorde så där bara för ro skull och inte för att det var magi eller trolleri bakom. Kanske var det så, kanske inte. Det är inte alls lätt, att så här, många hundra år efteråt, med full visshet säga, varför våra förfäder gjorde sig eller gjorde så. Men i varje fall voro alla dessa bruk och sedvänjor en mycket betydelsefull beståndsdel i det gamla midsommarfirandet.
Det är så mycket mera troligt att midsommarmagin verkligen är något som en gång i tiden varit blodigt allvar för alla, som man även i andra länder finner ungefär likadana magiska seder och bruk.
Låt oss till exempel se hur man gjort i England och till dels ännu gör, fast det helt säkert numera ligger mera skämt än allvar bakom. I Cornwall har man till exempel, liksom här, varit flitigt sysselsatt med kärleksmagi på midsommarnatten. Varje flicka, som velat se sin tillkommande har på midsommarkvällen då hon gick till sängs placerat sina skor i form av ett T. Och så läste hon en vers:
Jag lägger mina skor likt bokstaven T, i hopp om att min älskade jag ska få se.
Om en flicka sov med fetknoppsblommor i sitt rum, trodde man att hon skulle i drömmen få se sin blivande man – precis som här i Sverige. Enligt en gammal legend från Wales får den som placerar en mistelkvist under sin huvudkudde profetiska drömmar och kan förutsäga framtiden. Om man under midsommarnatten samlar frön av ormbunkar, trodde man att det skänkte makt så att man kunde göra sig osynlig.
En här i landet gammal midsommarsed har varit att midsommarhatten smörja in sig med gyttja från en så kallad helig källa. Samtidigt skulle man offra en slant i källan, och allt detta antogs skänka bot för en massa krämpor. Före vattenbehandlingen sjöng eller lästes en vers, avsedd att stämma vattnets makter gynnsamma.
Enligt ett gammalt dokument i Skara ska man till exempel vid Ingemo källa midsommarnatten 1670 ha sjungit en ver som löd:
För den skull kom jag hit,
att söka bot mot allan flit,
vid denna källa och dess lund,
som mången gör på denna stund.
Förr sökte prästerskapet genom förbud motverka midsommarfirandet enligt gammal ritual. Det stannade dock vid försöken – midsommarfirandet blev kvar.
