I dag är det trettondagen. Hela tretton dagar har passerat sedan julafton, och man kan ju fundera över varför vi firar att det gått nästan två veckor sedan ett annat firande.
Vi får börja inlägget med att reda ut begreppen lite. Trettondagen handlar om julens avslutning i de flesta kristna länder, även om vi i Sverige också har tjugondag Knut för denna innebörd, förklarar Nationalencyklopedin. Här får vi också veta att sederna för denna dag i Norden främst är inspirerade av legenden om tre heliga konungar. Härifrån har man spunnit vidare till ett drama som av stjärngossar framfördes. För landsbygdens ungdomar var trettondagen dessutom julhelgens sista tillfälle för lekstuga eller gille.
Därtill har trettondagen på sina håll kallats för ”farängladagen”, förklarar uppslagsverket vidare. Det kommer av att man tänkte sig att de döda som firat jul tillsammans med sina levande nära och kära, nu skulle återvända till sina gravar.
Inför trettondagen 1946 publicerades en artikel i Trollhättans Tidning om sed och sägen från bygden kring just denna dag. Här talar man inledningsvis om stjärngossarnas vandring och trettondagsspelen som gamla seder. Redan på medeltiden uppfördes kyrkliga skådespel i de katolska kyrkorna denna dag. I detta skådespel fick tre av kyrkans män klä ut sig som konungar och framför dem på vägen mot kyrkan gick vad man kallade för stjärnbärare. Längs vägen anslöt sig fler och fler människor. Väl framme i kyrkan möttes truppen upp av körsång och en julkrubba med Jesusbarnet. Inför den senare knäböjde samtliga och lämnade dessutom offergåvor.
Med reformationen försvann den kyrkliga karaktären på denna sed. I stället blev det de lärda skolornas ungdom som fick framföra trettondagsspelen. Så småningsom började ungdomar från hantverksskrået och borgarklassen att konkurrera med skolungdomen. Framför allt var syftet att få in pengar till fester och lekstugor.
Fredrik Dahl, som skrivit artikeln i Trollhättans Tidning, har granskat firandet av trettondagen runtom i Göta älvdal och exemplifierar exempelvis att stjärngossar för första gången gick med stjärnan annandag jul och sedan inte kom tillbaka förrän på Knutdagen. En fulltalig grupp bestod av 15 personer. Här fanns roller som Herodes, Judas med pungen och Morianen. Sångerna de sjöng hade religiöst innehåll och så länge gruppen höll sig någorlunda nykter, lät det nog rätt bra, tänkte sig Dahl.
Morianen sjöng:
”Jag är väl ingen sotare
fast jag är något svart.
Jag är en herre och konung
från Morala d.”
Därefter sjöngs en gammal julsång från 1700-talet: ”Nu låter oss begå och fira så vår julefest…”
I Ale sade Herodes knekt:
”Herodes knekt är jag för sann,
sabel bär jag vid min sida
och värjan i min hand.
Stritt haver jag med turkar och araber
och strida vill jag mot de tre vise männen uti afton.”
Från Upphärad heter det att Judas var kolsvart. Han hade ett kohorn på varje knä, och skägg av svart hästtagel.
Ibland omnämndes även herdarna som deltagare i spelen. Det gjorde man bland annat i Hjärtum och Vassända Naglum. I den senare platsen skulle herdarna spelas av 14-15-åriga pojkar. Man menade att deras spädare röster klingade vackert bland de grövre mansstämmorna. Samtliga deltagare bar vita skjortor, trekantiga hattar och stavar.
I Rommele vände sig sångängeln till kung Herodes med förebråelsen: ”Har du mod att vilja mörda vår frälsareman?” Sångängeln kallades här också för Stjärnängel då det var han som hade stjärnan.
I Fors sjöng ängeln i stället en strof:
”Ack, se, nu här på
hur Morjelands konung
Herodes tillbedja må”
Stjärngossarna kunde under sin vandring mellan olika gårdar bli störda av Staffansridare, vilka ville få tag på stjärnan. För att skydda sig mot sådant utrustades stjärngossar ofta med skärra eller pistol med lösa skott så att de kunde skrämma hästarna.
På 1800-talet blev det i Vänersborg med flera orter förbjudet att gå med stjärnan, så för Dahl, som var född 1850, hade han aldrig fått möjligheten att se detta.
2012 kallade man, i en TTELA-artikel, trettondagen för 1800-talets Halloween. I den här artikeln har man intervjuat Lena Kättström Höök, intendent på Nordiska museet. Hon berättar:
– Det var dagen då de vise männen besökte Jesusbarnet i Betlehem och överlämnade gåvor av guld, rökelse och myrra.
Och det firades med ovannämnda skådespel, liksom med spexande och utklädda ungdomar, som gick från hus till hus och tiggde mat och dryck till julens fester.
Under 1900-talet gick de flesta traditionerna kring denna dag i graven. I dag firas på sin höjd julgransplundring, konstaterar man krasst i artikeln från 2012. Det finns emellertid ett undantag:
– På ön Möja går det till precis som förr i tiden. De sjunger medeltida melodier och går runt med en stor lysande stjärna, förklarar Lena Kättström Höök.
Så vill man fira trettondagen, kanske det får bli Stockholms skärgård om ett år.
Trollhättediktaren John A Ekströms dikt Trettondagsafton (publicerad i Trollhättans Tidning inför trettonhelgen 1930) får avsluta detta blogginlägg:
I
En ensam fågel svart far i den öde
och bleka österns aftonskugga grå.
Det är som skulle än ett liv hos döde
i vilsenhet och mörker ändas få…
Jag står och ser mot solnedgångens flöde
av gyllenljus i rymden grön och blå.
Och livets gårdar ligga lingonröde
i vintervitt – för längtan till att gå.
Jag är ett liv på färd förutan vingar
som måste över aftonskuggans mo,
där mörkret tätnar, trötthet fot betvingar…
Mot livets gårdar bygg, min längtan, bro
du stjärna klar, som drömmens hälsning bringar
om lyckomål för kärlek, hopp och tro.
II
Det är väl den, som förr tre helga kungar
och vise män lyst väg till Betlehem?
Trots rikedom på guld och rökverkspungar
med öknens törst och trötthet i var lem.
De under palmer, jag bland barrträdsdungar
känt främlingsfärden villsam, tung och slem.
Där under stjärnan sky och synrand gungar
går hemlandsled för både mig och dem.
De kommo i sin ståt som sagan sagt
att söka Den, som deras tro sett sias
och funno Barnet, i en krubba lagt…
Jag strävar – fast blott armod är min makt –
mot samma mål: Att frälsas och befrias
av Den, Guds vise män sin hyllning bragt!
Ha nu en bra dag alla trettondagsfirare och alla andra som bara låter dagen passera som vilken annan dag som helst. Nytt inlägg i morgon förstås. På återseende.
