Dagens artikel, är skriven av Bengt Lindström och publicerades den 6 augusti 1988. Den handlar om några i Trollhättan välkända personer under den första delen av 1900-talet. Personerna är i fråga är i första hand kommunalmannen och nykterhetsnämndens Albert ”Kubbelåda” Johansson och nykterhetsnämndens nitiske ordförande, O F Smedberg, samt sent omsider, urmakaren Oskar Wallman.
När Önans pappersmassefabrik lades ned 1916, övertog brukspatron Ernst Stridsberg, ägare till Stridsberg & Biörcks sågbladsfabrik, i största möjliga utsträckning personalen och däribland även Albert Johansson.
Albert Johansson kom från ett lantbrukarhem i Upphärad och började som ung pojke på Önans pappersbruk.
Bruket tillverkade mest trähaltigt papper. Vid oljeslageriet, som var beläget strax söder om Trollhättans kyrka, låg pappersbrukets införsel- och utförselhamn. Där lossades sexfotskubbarna från båtar och fördes sedan till de så kallade ”kubbeklorna” för uppläggning.
Mångsidig man
Albert Johanssons arbete vid pappersbruket bestod i att rensa kubbarna, innan de gick in för barkning. De låg i en låda som kallades ”kubbelåda”, vilket gjorde att Albert kallades Kubbelåda så länge han levde.
Albert Johansson blev en ledande kraft inom nykterhetsrörelsen och en känd kommunalman, som utöver arbetsbördan i en mängd styrelser och var en flitig medarbetare i Tidningen Trollhättan. Albert blev sedermera lokalredaktör för Elfborgs Läns Annonsblad.
Albert var en stor skämtare. Erik Wengström, en av Tidningen Trollhättans tidigare redaktörer, vars upplevelser av vår stad och som redaktör vi fått läsa om tidigare här på bloggen (27 maj respektive 9 juni) berättar i sin bok ”Trollhättan – ung stad” att Albert Johanssons lätta stamning ofta gav en alldeles speciell accent åt hans pricksäkra, kanske skämtsamma eller ironiska, men alltid vänligt korrekta replik.
– Jag har i alla fall b-b-bevisligen varit hemma tolv gånger, sade Albert Johansson när han någon tillfrågades om inte familjelivet blev försummat genom hans otaliga uppdrag. Siffran tolv anger förstås antalet barn som Albert hade – ett betydande barnantal även på den tiden.
En morgon hälsade Sigurd Stridsberg på Albert Johansson och dennes ”kumpan” Dage Dahlström. Då sa Dahlström:
– Jag var ute och gick uppe vid Egna Hem i går. Jag trodde vi gick förbi en flickskola, men så fick jag höra att det var Albert Johanssons villa.
Då sa Albert:
– Du-du-du kunde lika bra ha trott att det var en sam-sam-samskola, för jag har bägge sorterna.
Albert berättade:
– Vi skulle gå och fotografera oss på 1:a maj. Då sa jag till barnen att det är bäst att vi går på olika gator, så att de inte tror att det är demonstrationståget.
Ute och cyklade
En annan nykterhetskämpe i Trollhättan på den här tiden är den kanske alltför energiska, dåvarande nykterhetsnämndsordföranden, O F Smedberg, som var flitigt ute och cyklade för att kontrollera dag- och nattläget ur sin speciella synvinkel.
I Barnens Dags Tidnings tavelgalleri år 1937 fanns en vers skriven av signaturen Per Silja (Erik Wengström) och en teckning av Rudolf Flink på nämnde Smedberg, som utgjorde ett tacksamt ämne i en lokalrevy.
1937 sjöng Folke Pettersson en visa om hur mycket han värderade stadens pampar som genom alla sina dumheter gav stoff till revyn. Medan han under premiärkvällen sjöng om en del ”kändisar”, bland annat Olof Smedberg, trädde vederbörande själva in mellan ridåhalvorna, en efter en. De upptagna männen gav på det sättet stöd åt premiären och det vällovliga syftet med Barnens Dag.
Versen om den nitiske nykterhetsordföranden, OF Smedberg, hade följande text:
Här åker O F Smedberg
över stentipp och i skog
på sin cykel så blänkande ny,
varje pilsnergubbe
skrämmer han,
men aldrig får han nog
fast de dödsförskräckta
genom snåren fly.
Varje dag gör O F Smedberg
genom gatorna en tur,
ja, han avsynar stan varenda
kväll, varje upprymd som
han möter vill
han sätta uti bur
och ta hand om hans uschliga
putell.
Varje dag så växer staden och
blir ännu mera lång,
snart så räcker den väl
nästan ett par mil.
Det blir tröttsamt till att
cykla, och det blir väl så en gång
att herr Smedberg måste skaffa sifg en bil.
För sent te’sagt, sa Wallman
Att vara ute i senaste lager kan kopplas med när urmakare Oskar Wallman skulle ta körkort. Wallman körde så sävligt Storgatan fram. Plötsligt sade besiktningsmannen:
– Nu svänger vi upp till höger i nästa gata.
Wallman fortsatte emellertid tryggt fram med kommentaren:
– För sent te’sagt.
Wallman lär inte ha fått något körkort, men Trollhättan fick ett nytt ordstäv: ”För sent te’sagt, sa Wallman”.
