Den allra sista delen av Axel Reinarths långfärd på cykel publicerades den 5 oktober 1928. Nu är han hemma i Trollhättan igen, och vår lokaltidning tar sig en pratstund med honom.
Del 20
På torsdagen anlände pastor Axel Reinarth på sin stålhäst till Trollhättan. Han var frisk och pigg, såg härdad och kraftig ut efter utståndna strapatser, men var nordiskt blond och rödlätt, så att hanjust såg ut som någon typisk ökenresenär. Solbrännan hade hunnit ge vika under den långa hemfärden i ett mer tempererat klimat.
Han var ytterst belåten med sin färd och skulle på inga villkor vilja ha den ogjord. Allt hade gått väl i lås – dock hade programmet för Greklandsfärderna icke kunnat följas, då man ej fick båtlägenhet. Smärre missöden och ett och annat litet äventyr hade ju inträffat, men i stort sett hade inga större obehagligheter mött än strapatserna på de ofta urusla vägarna i och för sig medfört. Den stålhäst som herr Reinarth använt sig av under 900-milfärden, en vanlig cykel av märket Viola, hade stått sig synnerligen gott och inte allvarligt mankerat en enda gång.
Som bekant var herr Reinarth inte ensam på sin färd. Han fick nämligen i sista stund två följeslagare, mekanikern Ivar Lindkvist och en student, Sven Börjesson, båda från Göteborg. De startade den 19 april. Färden gick från Sverige, vidare genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien, Egypten, Palestina, Syrien, Turkiet, Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tjeckoslovakien, åter genom Tyskland, Danmark, och hem.
Några särskilda spännande episoder, frågar Tidningen Trollhättan.
– Åtskilliga, men inte några direkt farliga. När vi kommo från Tjeckoslovakien, och hade anlänt till Pirna, ett stycke in på tyskt område, blevo vi anhållna för stöld av – ett par hängslen, berättar Axel Reinarth och fortsätter:
– Börjesson hade varit inne i en affär för att få växla pengar. Ungefär i samma veva hade ett par fina, nya hängslen försvunnit. Det var en rätt kuriös situation, och så grundligt som vi blevo kroppsvisiterade alla tre, hade jag aldrig trott det behövde gå till. Vi visste inte anledningen förrän man efter detta grundliga, men resultatlösa letandet frågade rakt på sak var vi gjort av de stulna hängslena. Då måste vi ha satt upp så förvånade anleten att man begrep sitt misstag, allrahelst som vi bedyrade att vi inte visste det minsta om några stulna hängslen.
– Annars var det ju vi själva som blev bestulna lite då och då. På Sicilien knep man min kamera, en beklaglig förlust. Och i Jerusalem knyckte ett par pojkar smådelar från cyklarna, bland annat en dynamo, en Bosch-lampa och så vidare. Lindkvist hade sett en av pojkarna, då han smusslade undan en del av sakerna. Vi bodde i svenska skolan, som var under reparation – även om ny byggnad höll på att uppföras – och byggmästaren, en tysk, var säker på att det var två judeslynglar som varit framme.
Här kan man se lite av vad som komma skulle, dryga tio år innan andra världskrigets start.
– Vi anmälde saken för att få tillbaka våra tillhörigheter. Det blev den mest bakvända rättegång, som tänkas kan. Åklagare och domare och advokat voro judar liksom pojkarna, som sutto skadeglatt leende på en bänk, medan vi, de bestulna, underkastades veritabla korsförhör. När domen avkunnades på hebreiska – den blev helt frikännande – applåderade publiken frenetiskt. Axel Reinarth fortsätter:
– Förhandlingarna hade förts på sex språk, arabiska, tyska, engelska, svenska, franska och hebreiska. Det var med andra ord en mycket stor rättegång. Parterna behövde inte vidkännas några kostnader i målet. Den hygglige byggmästaren gav oss ersättning för vad vi förlorat – han skulle nog ta igen det på något sätt.
– Den största förlusten som tjuvar utsatte oss för, drabbade herr Lindkvist i Harmanli, då man stal hans cykel. Den fick vi aldrig se röken av mera. Han fick senare köpa sig en ny cykel av belgiskt fabrikat, som han körde sig utledsen på många gånger om.
– När jag tänker på de vägar vi befarit är det nästan en gåta att min cykel kunnat stå bi så väl. Nära jugoslaviska gränsen hade floden sköljt bort vägen. Det fanns ingen möjlighet att åka. Det var som torrlagd flodbotten, med vatten porlande mellan stora stenar, på vilka man måste skutta, medan cykeln stötte upp och ned. Detta var ändå stråkvägen ned till Balkan. I Jugoslavien voro vägarna bara lös jord. Vi sågo ut som molnstoder, där vi plöjde fram.
Hur logerade ni om nätterna, undrar tidningen härnäst.
– I våra tält, som hängdes upp på en trädgren. Ibland sovo vi fullkomligt under bar himmel – då det inte fanns något träd att hänga upp tältet i. Lindkvist sov nästan alltid ute på marken. Det gick mycket bra, och vi ha inte mått illa av det, tvärtom.
– Men sista veckan, då vi började nalkas hemlandet, blev det kallt förstås. Och det hundväder som mötte oss på den svenska kusten i onsdags morse, hade så när satt stopp för vår avsikt att fullfölja loppet den sista etappen och till målet. Genomblöta och huttrande i regn och motvind, höllo vi på att ge upp, det blev sol och det gav oss krafter för slutspurten. Vi kommo i fin kondition till Göteborg, och nu är jag här.
– På nedfarten var man mycket vänlig mot oss i Italien, vi kommo dit samtidigt som kapten Lundborg hade räddat Nobile från isflaket, och det gjorde en oanad reklam för oss.
Umberto Nobile (1885-1918), italiensk pionjär i flygning med luftskepp, reste till Nordpolen med luftskeppet Italia. Skeppet havererade och Nobile liksom åtta andra expeditionsdeltagare, strandades på isen. Skeppet lyfte med sex personer ombord och försvann. Nobile, som ådrog sig några benbrott, räddades av den svenske piloten och militären Einar Lundborg (1896-1931), som för övrigt har beskrivit denna händelse i boken ”När Nobile räddades” från 1928.
– Min svenska flagga på styrstången beredde oss ett artigt och vänligt mottagande vart jag kom. Även på andra håll kändevi, glädjande nog, att namnet Sverige möttes med stor sympati. Ungrarna slogo dock rekordet i älskvärdhet.
– I Böhmen åto vi oss mätta på frukt. Överallt efter vägarna voro fruktträd planterade och vi mumsade på päron och plommon dagarna i ända. I Tyskland åto vi upp oss, vi kunde där följa en mera ordnad mathållning, och trots alla strapatser, hade jag och Lindkvist tyngt oss när vi anlände till målet.
Axel Reinarth avslutar den här serien med orden:
– Jag skulle gärna vilja göra resan igen, säger herr Reinarth. Men inte på trampcykel samma väg. Med motorfordon måste färden bli ofantligt mycket härligare. Oerhört intressant har det emellertid varit att få studera främmande länder och folk under vår färd.
Vill ni läsa mer om Axel Reinarth och hans cykelresa, utgavs 1935 boken ”På cykel genom 16 länder”, skriven av Reinarth själv. Kanske ett tips för årets sommarläsning.
Clik here to view.
