Under 1988 gjorde Trollhättans Tidning en genomgång av smeknamn och öknamn från förr i flertalet artiklar. Den första är skriven av Bengt Lindström och publicerades den 12 mars. Den ska vi kika på närmare i det här första delen av en serie om smeknamn och öknamn.
Del 1
Smeknamn och öknamn var mycket utbredda förr i tiden, ja till och med införda i kyrkböckerna. Skulle man ha uppgifter om någon i kyrkboken och som hette Karl Johansson och man inte visste kvarteret där han bodde, kunde man säga ”Karl i Smia”, så kunde man få till svar: ”Jaså, han”, och så var saken klar.
Axel Wihlander, som arbetade på Pappersbruket, har berättat att han inte visste efternamnet på de flesta av brukets arbetare. Yrket fick avgöra vem det gällde. Nämndes Eldar Karl, Slipare Karl, Smörjare Alfred eller Karl i Smia, så visste han genast vem det gällde.
Bengt Lindström skriver att han tidigare berättat om Karl i Smia, men då inte hade tillgång till något fotografi, men nu, genom Trollhättepojkars försorg har han nu fått låna ett fotografi på Karl i Smia och ett annat på hans bostad.
Karl Johansson, Karl i Smia (smia = smedja) arbetade vid Trollhättans Pappersbruk, som var beläget på Önan, det vill säga den plats där Hojumstationen finns i våra dagar. Pappersbrukets verksamhet upphörde 1916.
Karl i Smia arbetade i brukets reparationsverkstad. Han var en stillsam och snäll gammal farbror, som tog allt ganska lugnt. Han gav alltid det rådet ”att vi får pussla så vackert så det som varit kommer bak så få vi se om det går”.
Kvartsfigur
Långt in i vårt sekel var det gott om hästlass och dragkärror. Man kunde kanske få se det välkända stadsbudet Viktor Qvart komma gående med några väskor som skulle till stationen.
Qvart troddes erhålla ett arv om flera miljoner från Australien, vilket gjorde trollhätteborna mycket hoppfulla. Om detta skrev Gustaf Lundén i en revyvisa. ”Framtidssyn”, år 1913:
Och när Viktor Kvart har fått ut sina pengar
– en kvarts miljon blir det nog åt oss var –
men då kan NI tro, det skall bli andra slängar,
så året därpå finns nog ingenting kvar.
Arvet torkade dock in. Så här lät den allmänt förekommande lustigheten om stadsbudet Viktor Qvart:
– Hur många stadsbud har Trollhättan?
– Tre och en kvart.
Det passade bra eftersom Qvart var en ganska liten man.
Blötlagt
Nohab hade en idrottsförening, som bland annat hade orientering på sitt program. Denna sport utövades flitigt av nohabiterna. Första tävlingen 1945, som gick i terrängen kring Liftinge gård och med Erik Lennmhyr som banläggare, omfattades med stor sekretess. Det blev till och med så mycket av den varan att sista kontrollen ej gick att finna. Skärmen hängde nämligen 500 meter från den angivna platsen.
Eftersom alla deltagare mer eller mindre doppat sin lekamen i Hult- eller Häradsmossarnas bruna och en aning kylslagna vatten, var det en rörande enighet om förslaget att döpa banläggaren till ”Moss-Erik”.
På tal om Nohab, så var det under överingenjör Kjällmans tid alltid ”hets”, och många är historierna från den perioden. En verkstadselev, som tyckte det blev för långt till frukostdags, frågade kamraterna om det gick att äta en bit under arbetstiden och fick till svar att det inte gjorde något, bara inte Kjällman gjorde sin rond och fick se att eleven åt sin smörgås. Men det gjorde han och han utbrast:
– Vad tar Ni er till karl, äter NI före det har blåst?
Eleven svarade:
– Ja,.. men det gör inget, bara inte Kjällman ser’et.
Ingen ekonom
Erik Adamsson har berättat om Spannmålsgatan och livet däromkring. I Spannmålsgatans början vid kanalen fanns en stor pump med hjul varvid man vevade upp vatten från kanalen. Vattenledningen kom till senare. Vid pumpen träffades folk och pratade.
I Haglunds charkuteri vid Storgatan 28 fanns en man som bar vatten till deras behov. Han var snäll och hygglig, men var inte särskilt slängd i räkning. Han kallades allmänt för Ingeskitens Karl.
Småpojkarna tyckte det var livat och frågade alltid Karl vad han hade i lön för att bära vatten. Han svarade alltid oförändrat:
– Ja, ser ni pojkar, jag har tre enkroningar, en 50-öring, en 10-öring och en 5-öring i veckan för jag bär vattnet.
Att han hade 3,65 kunde han aldrig räkna ut.
Kort stubin
Brukspatron Ernst Stridsberg, ägare till Stridsberg & Biörck, var känd för sitt häftiga humör, men också för ett innerst inne gott hjärta.
Stridsberg skulle resa bort en morgon, men först besökte han en sjuk arbetarehustru i Strömsviks närhet.
– Sänd bud hem till mitt vid middagstid så får ni en god värmande soppa.
Så tog brukspatron upp en sedel som han hade i beredskap i västfickan och lämnade på bordet.
Inför så mycket vänlighet reste sig den sjuka upp ur sängen för att nysta ur sig en del tacksägelser, men hon kom av sig vid ett barskt:
– Håll käften, kärring!
Ernst Stridsberg bodde med sin familj på Strömsvik, som uppfördes 1895.
Där fanns bland annat ett stort brygghus. Det huset störtade in i samband med ett förskräckligt snöväder. I sammanhanget måste nämnas, att det fanns en gubbe, Möller, som brukade sköta trädgården vid Strömsvik. Han var gammal och pensionerad, men gick till Strömsvik på sommaren och ”kratta går’n”, som han sade.
Ett par dagar efter snöovädret fyllde Möller 85 år. Ernst Stridsbergs son, Sigurd, skulle gratulera Möller, och sade då:
– Har Möller hört att brygghuset har störtat in?
– Åh fan, där har jag mina galoscher.
