Det här var en liten söt berättelse ändå. Och kanske kan dylika små stenyxor bli trollhättesouvenirer igen. Kanske vore något.
Att Trollhättan är en industristad av betydelse torde var och en veta i dag, men att bygden kring älven här har ”industriella anor” som sträcker 4 000-5 000 år tillbaka i tiden känner kanske inte så många till. Och att det dessutom var verktyg som tillverkades, verktyg som till och med ”exporterades” långt ner i Sydeuropa… och vad underligare är, det tillverkas fortfarande stenyxor i Trollhättan, tro det eller ej, men det är sant.
Det är produktionschefen för den finmekaniska produkttillverkningen vid Nohab, ingenjör Sten Wingquist, som vid sidan av sitt ordinarie arbete ägnar sig åt denna minst sagt i våra dagar kuriosa tillverkning av stenyxor. Tidningen Trollhättan gavs tillfälle att häromdagen träffa honom i ett sammanhang som har med hans stenyxtillverkning att göra och då berättade han lite om bakgrunden till det hela.
Ingenjör Wingquist är en färgstark personlighet. När han berättar något gör han det på ett sätt att det inte kan missförstås och med glimten i ögat. Han omtalade att för ett antal år sedan så till verkade han så kallade planskivor av diabas. Det är kvalitativt bättre än de av gjutgods, och detta höll han på med ganska länge. Han tycker självatt diabasen är ett härligt material att arbeta med. Men så blev det lite för mycket med fritidsarbete och han sålde av de maskiner han anskaffat.
Men att arbeta med diabas kunde han inte lägga av med. Och så föddes idén med stenyxorna. Egentligen kom det sig av att han läste en artikel som landsantikvarie Sven-Axel Hallbäck skrivit ochi vilken han omtalade att så där 3 000-1 500 före Kristus så användes i våra trakter diabas som ersättning för flintan, bland annat för att det förekom så rikligt som skyddande täcke över Halle- och Hunneberg, men också beroende på sin hårdhet och formbarhet. Yxorna användes både som redskap och som stridsyxor. Enligt vissa källor skall sådana yxor ha funnits ända ner i Frankrike, må så vara att de kanske kommit dit senare, möjligen under vikingatiden, men exporterats har de i alla fall.
Och när ingenjör Wingquist läste detta , då ”knäppte” det till i skallen på honom. ”Där har vi urprototypen till en riktig trollhättesouvenir”, tänkte han. Och så satte han igång. Det är en miniatyryxa, bara 15 centimeter långt skaft, men i övrigt en riktig kopia av de stora yxorna man funnit. Ingenjör Wingquist har kallat den för Starkodderyxan. Och tillverkningen sker manuellt hemma i herr Wingquists källare. När han på kvällen tycker att han fått nog av toleranser på en tusendels millimeter, bevakning av produktionen och av leveranstider, ja, då tar han sig en stund med sitt ”stenhuggeri” och det gillar han. Han erkänner att han låter en annan trollhättebo på beställning göra skaften och det händer också att en nnan hjälper till med själva yxorna.
Visst har jag gjort några tusen sade han anspråkslöst, men det är ju ingen som köper dem. Det finns företag som köper och ger bort dem som souvenirer, men i öppna handeln finns de knappast. Men jag gör inte yxorna för att tjäna pengar på dem. Jag gör dem för att jag tycker det är kul.
Och det är en KUL sak, det kan vi intyga. Synd bara att den inte finns att köpa i affärerna i Trollhättan. Den borde spridas till en större krets än vad fallet är. Men som sagt, får man inte sälja, ger man bort.
25-årspresent till personalen
Och det gör ingenjör Wingquist. På Nohabs finmekaniska produktionsavdelning sysselsättes cirka 250 personer inklusive tjänstemän och arbetsledare. Det är en ganska unik avdelning såtillvida att man exempelvis inte har något ackordsarbete. Alla går för timlön, men de tjänar pengar ändå och de trivs med varandra. Det är något av ett typexempel på teamwork.
Och varje anställd som nått 25 tjänsteår får av ingejör Wingquist som personlig gåva och bevis på uppskattning en av hans stenyxor. På fredagen var det 16 stycken på finmekaniska som fick denna ”interna” gåva och det skedde i verkstadshallen, där ingenjör Wingquist efter ett kort men humoristiskt tal överlämnade gåvan med personliga kommentarer till var och en. Och att det var något som uppskattades, det visade de hjärtliga applåderna.