I dag står det att läsa i almanackan att det är internationella barnboksdagen. Googlar man får man veta att denna dag firats sedan 1967 i syfte att uppmärksamma barn- och ungdomslitteratur och inspirera till läsning. I dag samlas barn och vuxna på skolor och bibliotek landet runt för att mötas kring sagostunder, bokbord och andra aktiviteter. H C Andersen föddes den 2 april och hans födelsedag har alltså blivit internationella barnboksdagen.
Men vad passar väl bättre för att uppmärksamma denna dag än att kika närmare på Olga Wikströms bok ”Sverre vill inte gå hem”, som ju utspelar sig i Trollhättan och som dessutom utkom för första gången just 1967.
För ungefär 1,5 månad sedan, närmare bestämt den 11 februari, publicerades inlägget ”Sverre vill inte gå hem och Milo rymmer” här på Historiebloggen. I det här inlägget ska vi få veta mer om författaren Olga Wikström och hennes trollhättebok. Vi börjar med en artikel från Tidningen Trollhättan, 30 oktober 1967. Den är skriven av en O. H-r, som antagligen står för Oskar Hörmander.
Trollhättan i barnbok av Olga Wikström
Det är inte svårt att lokalisera händelserna i Olga Wikströms barnbok för året, Sverre vill inte gå hem (Svensk Läraretidnings förlag). Visserligen nämns aldrig platsen vid namn. Men den smala Vårön med restaurangen, Drottningsön med slottsruinen och stenåldersfynden, Älgmossen, Blombergskulle och Gunneberg ger fullgod vägledning. Skulle man ändå tveka, behöver man bara lyssna till den prinsessvackra lilla Lena, då hon upplåter sin näbb och vid ett tillfälle förklarar: Det här var görtråkigt. Jo, detta är otvivelaktigt Trollhättan.
Sverre vill inte gå hem, därför att han har så tråkiga hemförhållanden. Hos föräldrarna möter han misstro, hårdhet, likgiltighet, blandat med en uppflammande generositet, som också den skrämmer honom. Mest av allt saknar han trygghet. Inför yttervärlden försöker han vara solidarisk med hemmet. Ingen får veta någonting om orsaken till de otäcka märkena på hans rygg, som gymnastiktimmarna obarmhärtigt avslöjar. Ingen får tro att han gått till skolan utan det mål mat, som skolfröken förutsätter, att alla elever börjat sin dag med. Kommer någon honom för nära, drar han över all den hudlösa mjukheten det pansar av aggressivitet, som han tror döljer allt för de vuxnas blickar.
Den trygghet som Sverre saknar hemma finner han i stället hos ett gammalt par i en stuga ute vid Gunneberg. Det är en tillfällighet som för honom dit första gången. Sedan går han ofta och medvetet. Här vågar han vara sig själv utan förställning och utan skräck. Värme och trygghet strömmar honom till mötes.
Det finns så mycket fint i Olga Wikströms bok: de psykologiska iakttagelserna, det skickligt inflätade historiska stoffet, de utsökta naturskildringarna. Samtidigt är spänningen i handlingen naturligt vidmakthållen från början till slut. Språket är på en gång mjukt och enkelt. Skolfröken Olga kan sin läsekrets. Någon lista med ”ord att förklara” behövs inte här.
Den är så fin, den här boken. Är den för fin? Är det fel, när den låter livets brutalitet och nattsida bara anas som brottsjöar på oändligt avstånd? Skulle skildringen i stället ha stänkt blod och luktat svett? Kanske någon tycker så och frågar: varför inte? I så fall blir det enda och stillsamma svaret: detta är Olga Wikström.
Laila Westersund, Yrvädret från Trollhättan, skrev vi om här i Historiebloggen för ett par veckor sedan, närmare bestämt 20 mars. Den 18 november 1967 publicerades i Tidningen Trollhättan nedanstående artikel, författaren är okänd.
Laila Westersund sjunger Olga Wikströms visor i modern tappning
Om det går vägen kommer Laila Westersund i början på nästa år (1968, red.anm.) att sjunga barnvisor, och för trollhätteborna inte vilka visor som helst utan visor med text och ton av författarinnan Olga Wikström.
Vi pratar med Laila Westersund på telefon. Hon har just nu varit sjukskriven en tid för en halsinfektion och det hör inte till vanligheten.
– Jag har aldrig varit sjukskriven förut. Folk tror inte på att jag är sjuk förrän jag säger att jag blivit sjukskriven.
Medan hon vilar upp hemma har hon en hel del som väntar på att så småningom bli gjort. Den 20 januari blir det tv-inspelning av Hagges revy. Det är sjätte året Laila är med i Hagges. Anbud har hon annars fått från hela Skandinavien, bland annat från Hamburgerbörs, Ideon, Berns, Lorensberg med flera i Sverige, men hon har sagt nej till det mesta. I en mellanperiod efter folkparksuppträdanden har hon gjort en studieresa till London, där hon sett på mycket teater. Till programmet hör också en årlig Spanienresa, som hon gjort även i år. Därnere blev hon förresten sjuk och den sjukdomen kom sedan igen efter några veckor sedan hon kom hem.
Nu har hon som sagt annat på gång och har särskilt blivit tillskriven av Olga Wikström, som önskade att Laila skulle sjunga upp hennes barnvisor.
– Har ni sjungit barnvisor förut?
– Ja, med tio barn i familjen och deras barn, så nog sjutton har man sjungit barnvisor. Dessutom var jag barnpiga i Stockholm ett tag.
Nu har Olga Wikström och Laila Westersund sammanträffat och diskuterat. Olga Wikström har tänkt sig uppläggningen sålunda att det skulle bli kombinationen en sagostund, då hon läser sina sagor och sedan kompletterar med barnvisesjungande, då alltså Laila Westersund skulle sjunga Wikströms barnvisor.
– Men, säger Laila, vi pratade om att eventuellt göra om dem i en modernare tappning.
Till spelets regler hör också att Laila först skall upp för röstprovning och sedan blir inspelningen troligen vid barnsektionen i Göteborg i januari, februari, mars. Allt är ännu preliminärt.
Den 13 april 1988 publicerades Olga Wikströms dödsannons i Trollhättans Tidning:
