Per Jarl heter skribenten till dagens artikel, som publicerades den 2 april 1988 i Trollhättans Tidning. Ha en bra dag allesammans. Nu verkar ju faran vara över för i år. 
I stora flockar samlades de förr i sockenkyrkans torn – häxorna. Medan de inväntade varandra roade de sig med att gnaga loss metall av kyrkklockan. Märken efter häxornas tänder finns på åtskilliga klockor runt vårt land. Under stort dån och med utslaget hår red trollpackorna sedan iväg, baklänges och upp och ned på sina kvastar. De kastade metallspånen i luften och kraxade:
”Må min själ aldrig komma till Guds rike förrän denna metall kommer till klockan igen.”
Påsken är, och har alltid varit, en farlig helg. Många olyckor kan inträffa, beroende på våra sedvänjor. Vi reser på fjällsemester och bryter benen i backarna. Trafikolyckorna är många.
Annat var det förr. Då reste man till Blåkulla. Om man var häxa vill säga. Baklänges och upp och ned på en kvast. Ja, även kor och getter gick bra. I dag åker vi bil, präktigt fastspända med säkerhetsbälte.
Men avgångstiderna är desamma, dymmelonsdagen eller skärtorsdagen. Visserligen ansågs häxorna fara till Blåkulla med jämna mellanrum, men natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen var de som mest aktiva. Ända till Gustav III ändrade avgångstiden 1772 genom att avskaffa skärtorsdagen som helgdag i Sverige. Sedan dess flygs det natten mot långfredagen. Det måste vara en helgdagsafton nämligen.
Stilla veckan
Det ska råda tystnad i hela universum under dymmelveckan, stilla veckan. Allt oljud ökar Kristi pina. Det onda är nu som starkast.
Och all ”rundgång” utmanar det onda, enligt folktron. Därför fick heller ingen kringgärning som spinning, körning med vagn, tröskning eller liknande ske dymmelveckan för då fick boskapen kringsjukan. Barnen fick inte vaggas.
Först på påskdagen (det vill säga i dag, red. anm.) bryts detta, när Frälsaren återuppstår och dymmelveckan är över.
För säkerhets skull ersattes därför kyrkklockornas kläppar av liknande i trä, de kallas dymmel, för att hindra de eleka häxorna att få dem att ljuda och pina Jesus.
Betalade skatt
Häxorna var djävulens tjänare och betalade därför smör i skatt till den onde. Den skulle levereras vid påsk, före midnatt på dymmelonsdagen. Häxorna var den här dagen rejält i farten för att samla in fortskaffningsmedel och mjölk till smörkärningen.
De stal vilt och hemsökte ladugårdarna för att tjuvmjölka. Kom häxan inte själv skickade hon en mjölkhare. Den framställde trollpackorna av brända stickor och ullgarn med tre droppar blod från vänster lillfinger och besvärjelsen:
”Jag har gett dig blod,
Fan skall ge dig mod,
Du skall för mig på
jorden springa,
och jag skall för dig i
helvetet brinna.”
Denna trollhare såg ut som en vanlig hare, men var alldeles hård och kunde inte dödas med annat än en alklyka eller en käpp. Ett skott från en silverkula dög också. Träffad föll den sönder i sina trasor och stickor.
Häxorna kunde också ropa till sig grannarnas mjölk genom att ställa sig nakna på en gödselstack och ropa av alla krafter:
”Ko nytta i min bytta!
Så långt som detta mitt rop höres,
så skall mitt sankte bli till året!”
Sedan gällde det att leverera smörskatten, med flygpost, före midnatt. Bra flygdon var eldgafflar, rakor, kvastar och liknande. Drivmedlet var en salva tillverkad av fett från nyfödda barn, malm från kyrkklockor och giftiga örter, som smörjdes på skaftet.
Med några speciella Blåkullafärdsformler som ”Vipp upp och ner, och så ända till hälvites!” eller ”Flyg upp och ner, till Blåkulla till fanen!” bar det sedan iväg. Kreaturen lyfte häxorna med ramsan: ”Gud förbarme dig, far upp i vind och väder!”
Hackades sönder
Väl framme i tid med smöret överlämnade trollpackorna de barn de passat på att röva med sig på vägen till herr Fan. Han slöt ett kontrakt med dem och efter handslaget bet han barnen i pannan och rispade dem i lillfingret varefter deras namn skrevs in med blod i en stor bok. De vigdes så åt djävulen i tid och evighet.
Vissa påstår att barnen till och med hackades sönder och användes i häxornas smörjmedel till kvastarna.
Därefter bjöds häxorna till bords av djävulen och serverades den ena läckerheten efter den andra, tyckte de. Men i själva verket var det ormar och grodor. Skatornas kraxande orkester spelade sedan upp till dans och djävulen stampade takten med svansen, varefter natten avslutades med sexuella orgier.
Försiktighet
Det gällde alltså för vanligt folk att vidta försiktighetsmått. För sig själva, sina djur, sina ägodelaer, mot dessa trollpackor och deras sattyg.
Fordonsanskaffningen försvårades genom att gömma undan allt häxorna kunde flyga med eller tillverka en mjölkhare av. Boningshus och ladugårdar skyddades genom att måla kors över dörrar eller spika upp knivstål eller hästskor. Stål av olika slag var bra mot allt ont. Likaså blad ur Bibeln eller almanackan.
Man kunde också överraska häxorna genom att ställa ett hjul vid dörren. Den häxa som då försökte ta sig in hamnade i rena karusellen, eller snarare rondellen. För lika många gånger som hjulet snurrat på sin kärra, var häxan tvungen att fara runt ladugården innan hon slapp in. Hon var då nog ganska yr och oförmögen till sattyg.
De riktigt försiktiga ritade ett kors med en tjärsticka på boskapens nos. Det värsta som kunde hända var ju att häxorna flög iväg på husdjuren, som då blev helt orkeslösa eller sjuka vid återkomsten.
Skorstenen
Häxorna startade och avslutade sina färder i skorstenen. Det gällde att släcka elden och dra igen spjället innan solen gick ned. Annars kom de infarande eller roade sig med att förorena genom skorstenen rakt ner i grötfatet.
Eldade man trots allt på natten tog man stora risker. Häxornas makt över huset sträckte sig så långt röken spred sig. Men eldade man med en blandning av horn, näver, tjära, svinhår och skoskulor hindrade man trollpackorna att komma in.
Häxornas hemfärd från Blåkulla skedde på natten mot påskdagen. Det gällde då att skära av inflygningen och helst tvinga dem att landa någon annanstans. Stora påskeldar tändes på sina håll och man drog av smällare och sköt i luften med gevär. Hade man laddat med svinhår i krutet och silverkula kunde man rentav pricka ner trollpackorna. Kände man igen någon häxa räckte det med att ropa hennes namn. Då trillade hon av kvasten.
Samtidigt som prästerna vältaligt och varnande predikade om djävulen och hans anhang, gjorde de allt för att stoppa skjutandet och eldarna. De ansågs vara villfarelser och ogudaaktig vidskepelse, vilket inte alltid var lätt att förstå för den tidens enkla män, som tyckte det var fullt naturligt att skydda sig och de sina mot dessa ondskans makter med eld och skott.
Eftersläntrare
Men det gällde att inte gå ut för tidigt på påskdagens morgon. Eftersläntrande häxor kunde komma farande och förgöra en. De hade bråttom hem innan soluppgången, för då trillade de av kvasten. Dessutom var de tvungna att infinna sig på högmässan för att inte väcka misstänksamhet. Vem som helst kunde vara häxa. Men med tre kycklingägg i fickan kunde man höra att de läste sina böner baklänges och se att de hade smörbyttor på huvudet.
Den som var stursk och varken frusen eller höjdrädd av sig kunde i gryningen ställa sig naken på ladugårdstaket och samtidigt kika genom ett såll. Då fick han syn på en märklig syn genom springorna. Två häxor kämpar med att trycka tillbaks den uppåtstigande solen. Hemsk eld sprutar genom deras munnar i deras hatfyllda kamp mot det goda ljuset som bryter deras makt. Men solen brinner över häxorna och man kan nu se hur ”den dansar av glädje” över att Frälsaren återuppstått.
Dymmelveckan är över, den farligaste tiden på året är slut.