Underrubriken säger att den här artikeln ska vara något för de gifta kvinnorna att begrunda. Låt oss se vad den tredje delen kan ge oss i rösträttsfrågan. I tid befinner vi oss nu i februari 1908.
Del 3
I ett litet flygblad, utgifvet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg berättar fru Frigga Carlberg följande episod, som uppgifves härröra sig från ett af henne känt fall. Det är kraftigare än många föredrag om behofvet af en ändring i nuvarande lagstiftningsförhållanden till fromma för gifta själfförsörjande kvinnor.
Fru Håkansson har själf ordet:
Min man öfvergaf hemmet för tolf år sen, efter att ha förstört pängarna jag fått efter min far och lämnade mig ensam med fyra små. Min mor och jag flyttade då tillsammans och satte upp ett pensionat. Detta gick riktigt bra några år, ända tills min mor dog. Det föll mig aldrig in att jag inte hade full äganderätt till mitt mödenearf, Nej, det har ni visst inte, upplyste juristen jag vände mig till för att få råd. Ni är inte änka, inte frånskild, har inte äktenskapsförord eller boskillnad och i testamentet fins ingenting om att er mors kvarlåtenskap skall tillfalla er ensam och vara undantagen er mans förvaltning. Ni har rätt att efter företeende af intyg om medellöshet utfå så mycket af er mors kvarlåtenskap att ni och barnen inte lida nöd. Men er man såsom er målsman är ensam berättigad att uppbära och förvalta arfsmedlen efter er mor.
Jag blef som förlamad, och på min fråga, om hvad som vore bäst för mig att göra, rådde han mig att söka skilsmässa, ehuru jag naturligtvis borde ha gjort det innan min mor dog. Då min man vistades å okänd ort, skulle jag låta lysa efter honom i tidningarna. I fall han inte lät höra af sig inom ett år, så skulle jag vara fri. Men om han får se efterlysningen och kommer hem och tar alltsamman= Häradshöfdingen ryckte på axlarna: Ja, den risken löper ni ju.
Det gick som jag fruktade, fortsatte fru Håkansson sin historia. Min man kom hem, han var inte längre bort än Kristiania. Han hade plats som bokförare hos en änka, som hade någon sorts affär. Pängarna fick han rubb och stubb och gaf sig af igen för att bli delägare i änkans affär. Barnen och jag skulle komma efter, hette det. Det var således resultatet af mina föräldrars lifslånga arbete och sparsamhet, att en främmande karl skulle i ett främmande land med en främmande kvinna förslösa hvad de med möda skrapat ihop, under det att deras enda barn fick nästan lida nöd.
Sådant kallas ”förvaltning”.
Skilsmässa ville han inte höra talas om. Lyckligtvis fick jag behålla möblerna, antingen Håkansson glömt bort dem eller tyckte att jag kunde få några smulor med af arfvet. Så blef det att fortsätta med pensionatet -människor tyckte att jag lidit orätt och voro snälla emot mig – och bra har det gått, två af barnen kunna redan försörja sig själfva. Jag har haft godt mod och när det i bland motat har jag bara tagit nya tag med friska krafter, men i dag tröt mig tålamodet riktigt – jag har inte en gnista kvar.
Fru Håkansson måste svalka sig med ett glas vatten, innan hon kunde fortsätta:
Det är så, ser ni, att jag i höst ämnar utvidga mitt pensionat och har hyrt en våning som gränsar intill min. Till den nya lägenheten hör en telefon, som jag vill öfvertaga. Så går jag i dag till telefonbyrån för att få kontraktet öfverflyttat på mig.
– Är ni ogift? fick jag till svar på min förklaring.
– Nej
– Är ni änka då? lydde nästa fråga.
Tveksamt om hvad jag skulle svara, då jag inte på fem år hört af min man, frågade jag hvad det nu hade med saken att göra, då det var jag som både skulle begagna och betala telefonen. Men så enkelt var det inte.
– Om ni har en man, så är det naturligtvis han som skall underteckna kontraktet.
– Men jag har ingen aning om hvar han finns, svarade jag, som äfven bärjade bli otålig – skulle jag kanske hämta hem honom från Amerika eller Australien för att underteckna ert telefonkontrakt?
– Ja, som ni vill, men ert namn – en gift kvinnas – duger inte. Sådan är lagen. Den unge mannens ton var obeskrifligt öfverlägsen.
– Är lagen verkligen sådan, svarade jag, så är det på tiden att den blir ändrad – och så gick jag hit för att bli inskrifven i rösträttsföreningen.
– Duger inte, utbrast fru Håkansson bittert. Det kändes som att jag fått ett slag i ansiktet, så blygdes jag, då jag smög mig ut. Alla dessa tunga år har jag redbart sträfvat för att försörja de mina och skaffa barnen en god uppfostran, har punktligt fullgjort min skattskyldighet till stat och kommun – och så blir jag behandlat som ett omyndigt barn eller som en förbrytare. Är Sveriges lag sådan mot Sveriges kvinnor, så är det sannerligen på tiden att vi sammansluta oss för att få den ändrad i enlighet med rättvisa och sunt förnuft.
Fortsättning följer…