Novelldags igen… i dag handlar det om giftermål, precis som rubriken avslöjar. Den här novellen publicerades i maj 1909, men författaren anges inte.
– När jag en gång gifter bort min flicka, skall jag minsann vara försiktig, det är så svårt att få tag i en hygglig måg. För det första skall han få göra reda på hvarenda dag i sitt förflutna lif, för det andra skall jag vara fullt säker, att han afgudar min tös…
Det var den tionde mamman bland fru Verdeuils gäster, som ansåg sig slugare än den öfriga mänskligheten och utvecklade sina små framtidsplaner.
Vanligen plägade fru Veredeuil med jämnmod och deltagande lyssna till sina vänners meddelanden i den riktningen. Men i dag blef hon slutligen litet otålig och utbrast
– Förtänksamhet är som förträffligheten, det är bra, om den finns, men den får ej finnas till öfvermått. Äktenskapet är som så mycket annat ett oberäkneligt ting.
Fru Verdeuil åtnjöt en viss auktoritet i dylika saker, ty hennes man, den lärde professorn, hade alltid varit den ömmaste make och husfader. Man motsade henne också helt försiktigt.
– Söta du, så du kan tala, det finns ju inte ett lyckligare äktenskap än ditt.
– Det är sant, sade värdinnan allvarligt. Och likväl var det ytterst litet af förtänksamhet och beräkning med i spelet, då jag gifte mig.
– Åh, men berätta, söta du, berätta.
Alla flyttade stolarne närmare och fru Verdeuil berättade med sitt vänliga leende.
– Min far var lärare i Portvieux. Han hade tidigt blivit änkling och hade tre döttrar, Ernestine, Gabrielle och jag själf, Charlotte, som var yngst. Min far hade ingen förmögenhet, vi lefde enkelt och anspråkslöst. Ernestine skötte hushållet, Gabrielle lagade maten och jag hjälpte de andra, så godt jag kunde. Då jag var åtta år, skedde en stor förändring i vårt lilla hushåll.
Min far hade lagt märke till en stor, förvuxen pojke i hans klass, som var ytterst vetgirig och intelligent och som alltid gick klädd i de mäst urvuxna byxor och rockar man kunde se. En söndagsmorgon satt denne yngling Gustave, till vår häpnad vid frukostbordet, där han ensam satte i sig halfva fårsteken. Han såg inte åt oss och pratade oafbrutet med pappa om läxorna. Stumma af häpnad kommo vi till slut underfund med att han skulle vara inackorderad hos oss. Sanningen att säga, kallade pappa det för ”inackordering” för att skona hans känslor, ty Gustave hade minsann ingenting att betala med.
Ernestine fick bry sin hjärna och streta för att mätta ännu en mun. Och hvilken aptit! Glupande. Vi flickor åto litet mindre utan att särdeles lida af däraf, och på så sätt fick Gustave medel att köpa sig böcker och litet bättre kläder samt lägga en smula på hullet.
Vår gode pappa, som alltid önskat sig en son, var från denna minnesvärda söndag, som förvandlad, glad, liflig, föryngrad. Under ferierna sysselsatte han sig fortfarande med Gustaves förkofran i studier. Vi flickor hade inte fullt så trefligt. Trots sin vördnad och sin kärlek för sin välgörare frgade Gustace ej det ringaste efter hans döttrar. Tysta och uppmärksamma som vi voro, kommo vi snart underfund med, att han behärskades af en enda tanke ”att komma fram i världen”. Och sedan vi träffats tre gånger dagligen under två år, kände vi honom så föga, att vi på intet sätt saknade honom, då han efter slutad examen for till Paris för att fortsätta sina studier.
Den dagen han reste, togo vi afsked af honom i tamburen, som var märk. Vi kunde således ej se, om han var blek af rörelse. Han sade med den naturligaste röst man kan tänka sig: Adjö Ernestine! Adjö Gabrielle! Adjö lillan. Och han var oss så främmande, att vi tyckte att det var lustigt att han åtminstone visste, hvad två af oss hette i förnamn.
Det dröjde i tio år, innan vi återsågo honom.
Min far var alltjämt lycklig, ty Gustave skref flitigt till honom. Ibland läste han högt ur hans bref. De handlade uteslutande om examina, aggregationstillstånd och professorer och ökade ej just vårt intresse. Min far skref regelbundet tillbaka: ”Förlora ej din dyrbara tid med att skrifva så långa bref. Du har mycket viktigare saker att beställa.” Slutligen tog Gustave fasta på dessa faderliga råd. Efter sex, sju år visste vi ingenting om honom, inte ens hans adress.
En afton kort efter Ernestines giftermål med ritläraren Alfred Baulin, sutto vi tillsammans i vårt lilla förmak, då pappa fick ett bref Han strålade genast upp.
– Åh… det är ju från Gustave. Han är just utnämnd till medicine professor. Det betyder ära och lycka för honom.
Härpå började han ögna i brefvet och utbrast:
– Nå, aldrig har jag hört maken. Hvem skulle kunna tnka något ditåt? Höra bara, flickor.
Pappa läste med halfkväfd röst brefvet, som var kort och klart, skrifvet af en man, som ständigt hade brådt.
”Jag är nu i tillfälle att gifta mig. Om jag inte misstar mig, är Ernestine vid det här laget tjugotre. Jag är trettio, det passar utmärkt. Jag är på läkarekongress i Nantes den tjugonde. Det är ej långt från Porvieux. Kom då med Ernestine, så göra vi upp affären.”
Ernestine som var mycket kär i sin man, brast i skratt.
– Det där var ju ett friarbref i sino prydno. Gudskelof, att jag är ur leken.
Pappa skrattade ej, han såg snopen ut. Kanske såg han sin käraste hemligaste dröm gå upp i rök. Han svarade kort och koncist som Gustave själf:
”Mycket ledsen. Ernestine är redan gift.”
Två dagar därefter, då vi sutto vid middagsbordet, kom ett andra bref, ännu mer kortfattadt.
”Jag reser till Nantes den tjugonde. Det betyder ingenting att Ernestine är gift. Tag med Gabrielle i stället. Hon är litet yngre, tjugoett, men det gör ingenting.”
Pappa myste, men Gabrielle bleknade och brast i gråt. Därpå kröp det fram att hon och läraren i historia, Lumeau, älskade hvarandra, och att hon inte ämnade afstå från honom för någon Gustave i världen.
Åter hade pappas förhoppningar gått i kvaf. Läraren i historia uppenbarade sig samma eftermiddag och pappa skref till sin forne lärljunge.
”Du har otur, Gabrielle är förlofvad.”
Telegram dagen därpå:
”I händelse lillan disponabel, tag henne med. Något för ung, nitton år, men önskar gifta mig med en af edra döttrar. hvem det vara må.”
Hvad pappa strålade, då han vände sig till mig.
– Nå, himlen vare tack, du är då ändtligen hvarken gift eller förlofvad, Charlotte.
– Nej, snälla pappa, men…
– Då är saken klappad och klar. Den snälle gossen, som nödvändigt vill bli min måg, det är smickrande, riktigt smickrande…
Det var förstås smickrande för pappa, något mindre för mig.
Jag hade emellertid inte mod att göra min gamle far den sorgen att säga nej. Jag ade intet obehagligt minne af Gustave, jag hade inget minne alls af honom. Och jag tänkte filosofiskt:
– Nå, lika gärna han som någon annan. Jag älskar honom visserligen inte men pappa dästo mer brinnande, så att alltid blir det en, som blir lycklig.
Några dagar senare reste vi till Nantes. Vi träffade en främmande herre som jag inte kände igen och vi frukosterade tillsammans. Jag vågade inte titta så mycket på honom, som jag skulle önskat. Alldeles som förr i världen pratade Gustave hela tiden med pappa och jag satt bredvid som en liten snäll och beskedlig flicka. Vid desserten var saken uppgjord. Gustave hade med sig en ring från Paris. Tiden närmade sig stunden för kongressen, och Gustave satte brådskande på mig ringen, som händelsevis passade.
-Se här, Ernestine, jag menar Gabrielle…
Jag skrattade.
Pappa rättade honom.
– Det är Charlotte. Kyss hvarandra, barn.
Vi återsågo hvarandra först på bröllopet, och en månad senare älskade vi hvarandra innerligt och för lifvet…
Fru Vanderuil teg ett ögonblick. Därpå sade hon leende:
– Så gick det till när jag gifte mig. Nu frågar jag bara alla de af er, som tycka, att ett sådant giftermål är blottat på all romantik, poesi och idealitet.
Hvad finnes mera romantiskt, poetiskt idealt än lyckan…?
