I dag blir det en novell att läsa. Lite att fundera på kanske, både från det ena och andra perspektivet. Den här novellen saknar angiven skribent och den publicerades i Tidningen Trollhättan den 25 maj 1909.
Djupt inne i den mörka, susande furuskogen stod en gammal grå förfallen stuga så ensam, långt skild från andra människoboningar, och ingen upptrampad stig tydde på att den ofta besöktes af lefvande väsenden. Likaväl var den ingalunda obebodd. Mor Inga, som för 45 år sedan som nygift flyttade in där med sin man och många vackra ungdomsdrömmar bodde där än, men nu var hon ensam och hon såväl som stugan bar tydligen spår af tidens härjningar.
Där hade hon efter ett blott tolfårigt lyckligt äktenskap rustat sin ännu unga make till den sista färden, där hade hon med arbete och försakelse fostrat fem barn till hederliga och nyttiga människor och sändt dem ut att själfva förtjäna sitt bröd. De voro nu alla bärgade och hade det bra, men nu var också mor nästan glömd – ingen behöfvde henne mer.
Så länge hälsan och krafter stodo bi och hon kunde vara till gagn kunde hon ibland få komma till staden på några dar och få hjälpa till i den gifta barnens hem. Men nu var hon gammal, fulla 70 år, och krämpor och trötthet hade kommit med åren – nu hade hon svårt nog att reda sig själf.
Det var en lång och bitande kall vinter. Mor Inga satt i sin gamla stuga och kände sig så hjälplös och arm. Hon såg huru snö bäddade in henne i mjuka hvita drifvor och hörde hur stormen skakade träden och dref in kyla och snö. Hvad skulle det väl nu bli af henne? Hvem brydde sig väl om henne eller mindes att hon fanns till? Och själf förmådde hon numera ej göra sig den minsta lilla stig ut till landsvägen eller skaffa någon slags kommunikation med den öfvriga världen. Måste hon nu ensam gå under af köld och brist? Hon lutade det trötta hufvudet i sina händer och grät, grät öfver lifvets ve, som räckte in i det sista.
Och barnen, hennes barn, som hon med så outsäglig kärlek och omsorg danat, för hvilka hon kunnat offra allt och som hon unnat all lifvets lycka och fröjd, hvad hade väl de gjort för henne? Det var ju nu nära två år sedan hon hade någon ordentlig underrättelse från dem, som voro henne närmast. De två hon hade i Amerika hade åtminstone skickat julkort hvarje år – det var dock en hälsning, ehuru grannar och öfvriga bekanta funno det vara förga hjälp i nöden.
Själf hade hon hittills aldrig tänkt därpå. Med sitt glada, förnöjsamma sinne hade hon sett allt i den allt urskuldande moderskärlekens ljus. Med i denna stund af ångest blefvo tankarna bittra, då hon nu såg klart att de som stodo närmast i lifvet lämnat henne till pris åt nöd och elände i hennes lefnadsafton. Hvad kunde hon väl nu göra? Med detta uppror i själen vågade hon ej ens bedja. Men mor Inga bad ändå, bad innerligt, tills hopp och frid återvände och hon somnade trygg.
Hon sof tills solen sken in genom det lilla fönstret och tunga steg knarrade i snön utanför, och hon såg till sin stora glädje gamle Per, grannens dräng, komma knogande med ett stort fång ved, som han lade ned i stugan med en vänlig och lite tafatt förklaring, att det var bara för han kom att fara förbi, som husbond plockat några pinnar på kvarnlasset, och bara för att han skulle komma fram med veden som han skottat väg till stugan. Nu kom således en skymt af ljus i de mörka bekymren, och ingen kunde vara mer tacksam än gamla Inga. Därtill hade hon nu med den välmenande Petters hjälp räknat ut, att han någon dag i veckan skulle fara till prostgården med en liten griskulting, som husbond sålt, skulle hon få åka med för att rådgöra med prosten om sina behof. Han skulle nog råda och hjälpa, han som var så snäll och rar.
Och mor Inga for med och kom åter nöjd och glad med en stor korg med matvaror, som hon fått af prostinnan; jämte löfte om bränsle och litet tillsyn ibland. Prosten hade så godt han kunnat tröstat och uppmuntrat henne med hopp om bättre tider. Visserligen kunde han ej lofva henne understöd af socknen, då åtminstone två af hennes barn kunde anses förmögna, men han skulle genast skrifva till dem och framhålla den såväl den gamla moderns behof, som deras skyldighet att hjälpa.
Detta ville hon dock inte alls icke tillåta, ty hon var rädd att prosten som tydligen var djupt gripen af deras hjärtlöshet skulle bli något skarp i sina yttranden och det var ju så fasligt styggt att de skulle tvingas göra det de ej ville. Det skulle bara väcka vrede och agg till henne. Nej, hon skulle själf skrifva, så mycket hon orkade hon ännu, hon skulle vänligt säga dem huru hon hade det, och bara fråga om de kunde undvara något litet åt henne. Då skulle de bli utom sig af sorg öfver sin försumlighet och skynda åter till henne och det länge glömda barndomshemmet. Då skulle de af kärlek ge henne det där lilla hon ännu kunde behöfva här i världen. De hade ju allt i öfverflöd och det betydde intet för dem.
Så gick åter en tid drägligt nog i början. Både resan och ärendet till prästgården hade blifvit kända, och man sparade lika litet på klander mot de kallsinniga barnen som på medlidande åt den gamla. En och annan letade till och med rätt på den gamla stugan i skogen för att dela med sig litet af sina håfvor åt dess gamla invånarinna, men kanske mäst för att af hennes egen mun få höra hennes lidande historia.
Men gamla Inga hade aldrig hört till det slags kvinnor som måste utbasonera och förstöra sina sorger och fröjder åt gångande och kommande för att få ro. Glad och innerligt tacksam tog hon mot all henne visad vänlighet, men om sig själf och sina förhållanden talade hon föga, och ingen visste huruvida hon skrifvit det omtalade brefvet. Och så förlorade man så småningom åter intresset för hela saken. Man har ju ständigt så mycket för egen del att tänka på. Hvem bryr sig om, hur en gammal gumma slutar sin lefnadsbana – de gamla måste ju i alla fall dö.
Så kom det omsider en söndag, solig och klar efter snöstorm och oväder. Den kom äfven till det lilla torpet i skogen. Den lyste på de tysta drömmande granarna och deras hvita snötyngda grenar, på densnöhöljda stugan och hennes isiga fönster, och öfverallt där en stråle af sol nådde fram gnistrade och strålade det som av diamanter i den kalla vintermorgonen. Det var en ljuflig sabbatsro, där tystnaden endast stördes af en och annan dallrande klockton från sockenkyrkan, där gudstjänsten just skulle börja. Ingen bjällerklang från de kyrkobesökande nådde dit. Det var tyst, och tyst, dödstyst var det äfven i den gamla grå kojan, så tyst som det blir, där dödens ängel gått fram, mor Inga lefvnadssaga var slutad. Hennes sista sysselsättning här i lifvet syntes ha varit att med de sista få vedpinnarna som funnos försöka skaffa sig litet värme i den kalla stugan. Men hon förmådde ej. Och så kom döden och var barmhärtig mot den hjälplösa.
Månne hon ej orkat med att skrifva till barnen som hon tänkte eller hade hon saknat mot att fullfölja det beslut hon fattat? Ingen visste det, och ingen visste häller hvad hon tänkt och känt eller hur hård den sista striden varit. Ensam i köld och brist, alldeles som hon en gång fruktade, måste hon sluta. Det blef några veckors uppskof, blott, det var allt.
Men då klockorna nästa söndag ringde till mor Ingas sista färd, var hon icke mer ensam. Tre af hennes barn och fyra barnbarn följde henne till grafven. Många vackra kransar med vackra band och vackra ord prydde den enkla kistan, och då prosten talade varmt om den dödas långsamma tröttsamma dagsarbete och huru ensam och glädjefattig hennes ålderdom blef, och lycklig de gamla äro, då de få lägga sitt trötta hufvud till ro, vårdade af älskade händer, då hördes snyftningar från de djupt sorgklädda döttrarnas sida. Men hvad gjorde allt detta den gamla? Blommor och band, sorgkransar med vackra band och vackra ord gör henne numera ingen fröjd. Om det ock var ångrens heta tårar som föllo, föllo de dock för sent.
