I dag är det novelldags igen. Förra veckan fick vi ta del av Trollhätteparet herr och fru Strömlund och deras bravader med köksan. Vi ska dröja oss kvar vid temat och ta del av en annan novell som publicerats i Tidningen Trollhättan, denna gång i mars 1909. Novellen ”Nya hushållerskan” är skriven av Thora Randal.
– Det tjänar ingenting till, Fritz. Jag ger aldrig mitt samtycke.
Den gamla kammarherren med det fina, sirliga väsendet var utom sig av förargelse. Han son, den ståtlige löjtnant Fritz von Löving, hade funnit för godt att förälska sig i en skådespelerska af ytterst tarflig extraktion. Något som den gamle adelsmannen fann alldeles ”oerhördt”. En sådan dam svärmar man för, min gosse, men man gifter sig icke med henne! Icke ens om man verkligen älskar henne.
– Älskar, skrek den gamle herrn. En förnuftig man älskar öfver hufvud taget alls icke.
– Jaså, inte det. Löjnant Fritz reste sig och knäppte helt lugnt ett par knappar på sin uniformsjacka.
– Nå, så är det väl inte värdt att tala om den saken mera. Du är nu en gång allt för gammalmodig i din åskådning och ser helt annorlunda på lifvet än vi andra, därför vill jag icke diskutera mera med dig. Men jag ser mig nu nödsakad till att handla mot din vilja och ingå en förbindelse utan din välsignelse. Farväl!
Löjtnant Löving hade nästan hunnit helt ut på gången, då hans fars röst kallade honom in igen.
– Vet du hvad följden blir af denna din handling? sporde han kallt. Icke ett öres hjälp mera. Lef nu på det, min vän!
Löjtnant Fritz bet sig i läppen.
– De usla skulderna!
Den gamle herrn skefvade bort till sin son.
– Det hjälpte, mumlade han för sig själf. Du borde hällre hjälpa din stackars gamle far med att finna en duktig hushållerska, Fritz. nu har jag i fjorton dagar ätit svedd soppa, bränd fisk och halfstekt kött, skall det fortfara på detta sätt, dör jag snart af svält!
Kammarherren var en läckergom af första rang och löjtnanten tänkte, att om han blott kunde skaffa honom en hushållerska som lagade god mat, så blefve han kanhända mer medgärlig.
– Jag skall göra hvad jag kan, sade han högt.
Den gamle nickade förnöjdt och Fritz begaf sig på väg till sin fästmös bostad.
Fröken Lilly Arendt stod just i begrepp att packa sina koffertar, för att företaga sin vanliga ferietur efter säsongens besvärligheter, då han inträdde.
– Hu, hvad du ser mörk ut, min käre Fritz, skrattade hon muntert. Din far har visst varit särskildt medgörlig i dag icke sannt?
Han nickade dystert.
Den vackra damen med det ljusa leendet och den fina slanka figuren räckte honom sina båda händer.
– Seså, inte tappa modet, Fritzeman! Vänta bara, så skall du få se att vi skola besegra den gamle herrn med alla hans fördomar. Har du icke en eller annan plan?
Fritz berättade henne om hushållerskan. Lilly hörde noga på och då hon suttit tyst en stund, gled ett fint leende öfver hennes intelligenta ansikte.
– Kåre Fritz, det var inte så dumt det här! Jag åtager mig att skaffa din far en hushållerska, hvars duglighet skall sätta honom i evig tacksamhetsskuld till dig och till mig.
– Nu, fortsatte hon, reser jag ut på landet till en gammal tant och stannar borta tills säsongen börjar, och du begifver dig till manövrerna. Då vi åter mötas, skall du få se att din far är mjuk och medgörlig.
Fritz log en smula misstroget, men hans gång var mycket lättare och spänstigare, då han efter en half timmas tid åter beträdde faderns rum, för att meddela att han funnit en duktig hushållerska åt honom.
– Den nya hushållerskan, anmälde betjänten.
Kammarherren satt i sin stora stol plågad av giktsmärtor och vände därför ett högst förargadt ansikte mot den inträdande. Men då hon stod framför honom smärt och fin i sin enkla dräkt, reste han sig ovillkorligen och räckte henne sin hand med ett älskvärdt leende.
– Välkommen, min fröken, var god och tog plats, yttrade han galant. Om jag hörde rätt, yttrade min betjänt något om att ni var den nya hushållerskan, som min son skaffat mig.
Hon böjde jakande på hufvudet, och efter ett kort samtal inträdde hon i tjänstgörning.
Nu upprann en gyllene tid för den gamle mannen. Hans älsklingsrätter stodo dagligen på bordet, och han blef passad och skött som vore hushållerskan hans dotter. Men icke allenast i köket förstod den unga damen att göra sig gällande. Äfven i salongen och bland husets gäster förstod hon att göra les honneurs med en gratie och värdighet som var förvånande.
– Käre Fritz, skref kammarherren till sin son, det är en pärla bland kvinnor du skaffat mig till hushållerska, en ”grande dame” ända ut i fingerspetsarna. Var det på en sådan dam din kärlek fallit, kunde jag förstå det, äfven om hennes härkomst varit ringa.
En morgon kom hushållerskan in till kammarherren och bad honom om tillåtelse att besöka en aflägsen sjuk släkting. Den gamle herrn gaf ogärna sitt samtycke, ty hennes sällskap hade blifvit honom nästan oundbärligt.
– Kammarherrn borde gå på teatern i kväll, föreslog hon. Det spelas ett alldeles utmärkt stycke. Jag har sett det, så jag vet det är bra.
Så villigt erkände han sin auktoritet att han gentemot sina vanor beslöt att gå på teatern. Hon hade skaffat honom en af de bästa platserna, och nu satt han och kände sig riktigt väl till pass bland de fästklädda glada människorna. Så gick ridån upp. Han satte kikaren för ögonen och bara stirrade. Den eleganta damen på scenen, som blef applåderad efter hvarje akt, var hans hushållerska.
Med ens stod hela intrigen klar för honom. Han måste ovillkorligen le, och han gjorde det så högt, att hans grannar måste tysta honom.
Då han kom hem, fann han sin hushållerska iförd sin enkla dräkt vid tebordet och midt emot henne Fritz, som blivit invigd i intrigen.
– Jag borde vara arg, men jag kan icke. Tack för läxan, fröken.
Han tog hennes hand och tryckte en kyss på den.
– Och du, Fritz, fortsatte han, är en lyckans guldgosse. Sådana kvinnor svärmar man icke för, dem gifter man sig med.
