Genom tidningsprässen gick i somras en tämligen uppseendeväckande notis, hvaraf framgick att charkuterihandlanden AE, bosatt vid Redbergslid i Göteborg, under en resa mellan Öxnered och nämnda stad lördagen den 27 sistlidne juli skulle ha blifvit af tjänstgörande konduktören JVE hotad med att afkastas från tåget för det att gab våldfört sig å konduktören och utfarit svordomar och okvädingsord, då konduktören affordrade AE hans biljett. AE däremot påstod att konduktören uppträdt brutalt och att AE, då konduktören bad om att få biljetten, redan aflämnat densamma.
Vid detektiva polisafdelningen i Göteborg hade förhör hållits angående denna sak.
På angifvelse af konduktören JVE hade allmän åklagare uttagit stämning å charkuterihandlanden AE, hvarvid åklagare yrkade ansvar å AE för de förseelser han, enligt angifvarens påståenden, låtit komma sig till last.
Tvenne peroner hade af åklagaren instämts som vittnen.
Första vittnet, stationskarlen GS från Fässberg, hade dagen i fråga rest i samma kupé som svaranden. Då svaranden i sällskap med några herrar kommit ombord på tåget i Öxnered hade vittnet lagt märke till att svaranden var något berusad. Då konduktören kom in i kupén och anhöll att passagerarna skulle framvisa sina biljetter, började svaranden trefva i sina fickor efter biljetten. Då hans letande icke förde till något resultat, vände sig konduktören sig mot några i kupén sittande fruntimmer, hvilkas biljetter han granskade. Om en stund återkom konduktören och upprepade då, vänd mot svaranden, sin anhållan att få biljetten. Nu rusade svaranden upp, gaf konduktören en knuff för bröstet och fattade honom i kragen allt under det han öste ur sig en mängd svordomar och okvädningsord, sägande bland annat: ”Du har fått biljetten, din förbannade oxe”.
Konduktören, som af svaranden äfven erhöll en spark på låret, hade i det längsta förhållitsig fullkomligt passiv; nu brast emellertid tålamodet. Fattande tag i svarandens axlar, tryckte han honom sakta ned på bänken. Då AE sparkat konduktören vände sig denne om och yttrade att detta skulle komma att stå svaranden dyrt. Vittnet hade hört en person bakom sig yttra att biljetten hade svaranden lämnat. Svaranden hade vittnet också hört säga, att det är inte första gången som konduktören uppträder inhumant och att svaranden skulle laga så att han blef afskedad.
Andra vittnet, fröken MÅ från Helgerud, Brålanda, berättade ungefär detsamma som föregående vittne. Fröken MÅ, som åkte i samma kupé som svaranden, hade inte observerat att AE före ankomsten till Trollhättans station hade lämnat konduktören biljetten. Då konduktören kom in i kupén bad han i höflig ton att få AE:s biljett. AE och hans sällskap förde högljudt samtal mellan Öxnered och Trollhättan.
Sedan vittnet skildrat huru svaranden rusat på konduktören, hvilken skildring tämligen väl öfverensstämde med första vittnets uppgifter, berättade fröken MÅ, att svaranden fällt sådana yttranden som ”dj-a knöl” och dylikt. Då AE knuffat och sparkat konduktören hade denna yttrat: ”Skäms ni inte för att så behandla en gammal konduktör”. Vittnet hade bett svaranden att inte svära så mycket, hvarpå AE bad vittnet om ursäkt. Vittnet satt kvar i kupén under hela tiden som AE befann sig där. Så småningom lugnade sig svaranden då han bland annat yttrade: ”Nu kommer väl snart konduktören och kastar ut mig”.
Efter det tåget lämnat Alfhem, kom konduktören in i kupén, åtföljd af en annan person och sade, att svaranden nu skulle bli affockad från tåget. AE satt emellertid lugnt kvar.
Svarandens ombud, sakföraren AN, bestred åtalet och begärde uppskof med målet för vittnens hörande. Åklagaren som, beträffande uppfskofvet, icke hade något att däremot invända, yrkade att svaranden skulle vid vite åläggas att personligen inställa sig då målet nästa gång handlägges.
Målet sköts därefter upp, och vid nästa tillfälle hade ett nytt vittne kallats, fröken WI. Hon hade vid ifrågavarande tillfälle åkt i samma kupé som AE, men hade ej iakttagit, hvem som först började handgripligheter. Vittnet hade hört AE utfara i svordomar mot konduktören, då denne upprepade gånger begärt att få AE:s biljett, hvilken denne sagt att denne lämnat. Fröken WI hade sett, att AE tilldelade konduktören en kraftig spark. Äfven konduktören hade varit häftig. Under tumultet hade JVE förts baklänges, så att vittnet måst böja sig åt ena sidan för att ej bli klämd. Vittnet ansåg att herr AE ej varit fullt nykter.
Huruvida konduktören mottagit AE:s biljett, kunde vittnet ej säga, men hade hört en röst ropa: Biljetten har AE lämnat!
Två förut hörda personer vitsordade sina förut lämnade uppgifter. På domarens fråga om vittnena ansåge, att AE vid tillfället varit fullt nykter, svarades bestämdt: ja. Såväl herr AE som vittnena hade druckit starkvaror under dagens lopp, men ej i sådan mängd, att de däraf blifvit berusade.
AE rättegångsbiträde framkastade det påståendet, att alla personer, som resa på järnväg, förefalla mer eller mindre berusade.
Åter igen sköts målet upp tills nästa rättegång.
Vid nästa rättegångstillfälle hade JVE låtit instämma ett nytt vittne, fröken BW, som berättade att hon stigit på tåget i Öxnered och efter en stund hört svaranden AE sjunga och föra oväsen, hvilket gifvit vittnet anledning att tro att svaranden vid nämnda tillfälle icke var nykter. Vittnet hade observerat att svaranden, då konduktören affordrat honom biljetten, känt efter denne i västfickan, och hört svaranden strax därefter säga till konduktören, att biljetten var redan lämnad.
Båda parterna hade varit häftiga, men vittnet kunde ej erinra sig hvem som först anslagit en häftig ton och hvilka tillmälen som begagnats. Att de uttryck, som AE använt. voro fula, mindes hon dock. Vittnet hade sett svaranden tilldela käranden en spark. Då AE vid ett tillfälle befunnit sig i gången för att hämta sin därhängande kappa, hade vittnet hört honom säga till sitt ressällskap: ”Kom hit, gossar, i denna kupén, ty här finnas trefliga flickor”.
Beträffande sistnämnda yttrande medgaf svaranden att han sagt något liknande, men icke i dålig afsikt, utan därför att den kupén, i hvilken damerna sutto, föreföll honom trefligare än den, i hvilken hans ressällskap befann sig.
För att styrka att JVE förut uppfört sig mot andra resanden på samma sätt som mot AE, framlämnade denne genom sitt ombud en skrift, hvilken vid närmare granskning befanns vara undertecknad af samma personer, som vid förra rättegångstillfället nekades att vittna i målet. I en annan skrifvelse, som upplästes inför rätten, fritog sig svaranden från de beskyllningar för hvilka han åtalats och yrkade ersättning för sin inställelse.
I sina slutpåståenden yrkade JVE att helt och hållet frikännas i det mål, där han är svarande, samt att AE skulle betala rättegångskostnaderna, bekosta utslagets tryckning i allmänna tidningar, och dessutom godtgöra den oförrätt han lidit. Målen öfverlämnades.
AE dömdes att för misshandel böta 200 kronor, för ärendekränkning 35 kronor, för förargelseväckande uppträdande 25 kronor och för fylleri 10 kronor, eller tillsammans 270 kronor. AE ålades dessutom att ersätta JVE:s rättegångskostnader med 213 kronor och att ersätta af statsverket förskjutna vittneslöner.
