För några veckor sedan skrev vi om fartyget Götheborg som förra sommaren tog sig upp och ner för våra slussar på sin väg till och från sin turné runt Vänern. År 1946 var det en annan typ av båt som gjorde en Vänern runt-turné. En ubåt.
Det var kustubåten U7 ur Göteborgseskadern som skulle ut på turné. Trollhättan, Åmål, Kristinehamn, Karlstad och Vänersborg skulle besökas. På samtliga platser anordnas visning av u-båten. För Trollhättans del gällde den 14 augusti, klockan 14-16.30 och 18-21. Den första är avhängig att ubåten kommer fram innan klockan 14.
Och kanske var det lika bra att den här reservationen lades ut, för ubåten blev flera timmar försenad och den första visningstiden fick hoppas över helt och hållet. Men på eftermiddagen kom den i alla fall, ubåten, med bullrande motorer uppför kanalen och lade till utanför hamnkontoret. Mestadels ungdomar hade väntat sedan middagstid, men när visningen klockan 18 skulle börja, strömmade även äldre till. Ordningsmakten hade fullt arbete med att hålla ordning på alla människor. I gengäld för den uteblivna eftermiddagsvisningen pågick kvällsvisningen 40 minuter längre, och då hade 800 personer sett ubåten.
Genom luckan i ubåtens akter fick besökaren kliva ned i ubåtens inre. Här fick han eller hon sedan se underofficerarens kabin som i fråga om utrymme skulle motsvaras av fjärde klassens sovvagn på tåget. Trängsel är på det stora hela något som karakteriserar ubåtar, vilket antagligen blev ännu mer tydligt för besökaren när denne kom till dieselrummet, där 1 160 ”väloljade hästkrafter låg och tog igen sig efter efter promenaden upp genom Trollhätte kanal. I taket satt ratt vid ratt så knappt en fluga kunde finna en parkeringsplats ens, och väggarna pryddes av mätartavla vid mätartavla tätt som verifikationskorten hemma hos en kortvågsfantast.”
”Dessa mätartavlor hörde dock inte till de 8-cylindriga dieselmotorerna, som driver fram ubåten i undervattensläge, utan till elmotorerna som träder i funktion när båten går ner i stridsläge.” Trots att motorerna stått stilla ett tag var temperaturen i dieselrummet hög. Ännu varmare blir det förstås när motorerna är igång. Då är också bullervolymen så hög att besättningen måste ha öronproppar för att skydda trumhinnorna.
I ubåten finns säkerhetsprodukter såsom syrgasbehållare och andningsrör utifall ubåten skulle få problem med att ta sig upp till ytan. Genom någon av ubåtens två luckor får då besättningen ta sig ut och sedan tar de sig upp till ytan med hjälp av rep. Sådana räddningsmanövrar får förstås besättningen regelbundet utsättas för, så att de inte ska stå handfallna vid ett kritiskt ögonblick. Därtill hade man strax innan ubåten gav sig ut på turné provat räddning med ubåtsklocka från 58 meters djup i Göteborgs skärgård. Denna procedur ska vara avsevärt mer bekvämt för bestättningen.
På sin vandring genom u-båten kom besökaren vidare in i kockens lilla krypin – i dockformat. Här gäller det att kocken är både sjösäker och skicklig flr att hantera kastrullerna på den lilla elspisen när sjögången är grov, menar reportern. Men å andra sidan ska just denna ubåts kock vara både säker på handen och hemma i matlagningens alla mysterier – det betyder nämligen mycket för besättningens trivsel ombord.
I manöverrummet kanske det mest iögonfallande objektet är periskopet. Kapten Gyllenhoff, (den här ubåtens kapten, demonstrerade hur armen skulle ligga när det svängbara instrumentet skulle hanteras. Besökarna fick själva prova hur tydligt man kunde beskåda folklivet på kajen och fågellivet uppåt Spikön. Med vana handtag visade därtill dykofficeren Sunde hur tankarna fylls med vatten när ubåten ska gå ner i undervattensläge och dyksignalen gavs med siren och blinkande lampor. Även ubåtens huvudsakliga beväpning, torpederna, visades.
En intressant detalj i utrustningen var ekolodet, menar reportern. En nervöst fladdrande visare talade just då om att ubåten just då bara hade 3-4 meter under kölen. Genom luckan i fören kom besökaren upp på däck igen.
U7 har en längd på omkring 50 meter och besättningen består vanligen av 25 personer. Ubåten är en invecklad detalj i Sveriges försvar, vilket Trollhätteborna sannolikt fick en förståelse för vid det kortvariga besöket ombord.
Reportern kunde inte låta bli att fråga kapten Gyllenhoff vad besättningen gör på sin fritid. Det pluggas matematik och språk per korrespondens (på distans alltså). Därtill fanns ju radio och spelkort. Sedan fanns det väl alltid någon som hade några underhållande talanger. ”Kamratskapet blir alltid det bästa – och måste förresten vara det – där pojkarna är så beroende av varann som på en ubåt.”
