I oktober 1907 greps Alfred Andersson för det så kallade dråpet i Upphärad, i vilket arbetaren Emil / Albin Ahlberg (båda förnamnen nämns vid olika tillfällen i texterna) miste sitt liv. Han påträffades gömd på en höränna på egendomen Kulleberget.
Alfred Andersson berättar i polisförhör att då han förstått att han var efterlyst, sprang han mot skogen och hittade så småningom en avskilt belägen lada. Här hade han stannat några dagar för att under all försiktighet flytta till en annan lada inte långt från den första. Inte heller här kände han sig trygg, utan sökte sig till en tredje lada. Också den lämnade han för att söka fristad i den lada där han nu hade påträffats. Mat hade han fått av en broder, som är anställd som arbetare i trakten. Ensamheten var dock ett besvärligt inslag och flera gånger hade han funderat på att ange sig själv. Men samtidigt var han rädd för det straff som väntade honom och därmed lät han bli. Vid gripningen var Andersson mycket medtagen.
I tingsrättens redogörelse finns också en annan man (hemmansägaren Oskar Martinsson) som först gripits, men sedan släppt. Nu hade han åter igen gripits. Förhandlingarna, som leddes av ordinarie domhavande häradshövding, C A Strandmark, bevistades av en stor folkskara som fick trängas i tingssalen.
Först infördes Alfred Andersson som fick berätta om sina levnadsomständigheter. I fem år hade han vistats i Ljungskile. Härifrån hade han återvänt samma dag som dräpet ägde rum. Andersson hävdade att han inte varit ensam om att kasta Ahlberg i dammen; också Oskar Martinsson hade varit honom behjälplig. De båda killarna hade varit inne i Trollhättan och senare på kvällen tagit tåget tillbaka till Upphärad. Här hade de träffat på Ahlberg och en före detta arbetskamrat till Ahlberg. De hade också varit i Trollhättan. Samtliga var de berusade.
På Ahlbergs förslag hade killarna gett sig av till nämndeman Abraham Nilssons gård Nyckleby Nedergård. Först hade de blivit avvisade, men hade ändå lyckats ta sig in i köket. Här har de druckit ännu mer av det brännvin de haft med sig hem från Trollhättan. När de lämnade köket började killarna bråka. Ahlberg hade gett sig på och slagit omkull Oskar Martinsson. Andersson försökte då hjälpa Martinsson, men fick ett slag av Ahlberg rätt över vänster öga så att han föll omkull. Andersson ropade då till Ahlberg att han minsann förtjänade att hamna i dammen (som låg intill den plats de befann sig på), men gjorde snart verklighet av sitt hot. Martinsson och Andersson hjälptes åt att kasta i Ahlberg i dammen.
Andersson menade att han inte misshandlat Ahlberg, utan att han i stället dragit upp honom på torra land efter ett tag. Men de kände sig inte nöjda utan båda hjälptes åt att kasta i honom i dammen igen, denna gång ännu längre ut. Här lämnade de honom åt sitt öde.
Oskar Martinsson förnekade all inblandning i att kasta Ahlberg i vattnet. Tvärtom hade han påtalat för Andersson att han behandlade Ahlberg illa och att det inte gick an att göra så mot en människa.
Nu hördes fyra inkallade vittnen:
Arbetaren Frans Oskar Fredriksson berättade att han arbetat tillsammans med Ahlberg. Lördagen den 21 september 1907 hade de varit i Trollhättan och sökt arbete. De återvände med kvällståget till Upphärad. På tåget träffade de på de båda tilltalade – några som vittnet inte kände sedan tidigare. När de kommit fram till Upphärad föreslog Ahlberg att de skulle ge sig av mit Nyckleby. Här gick de in i köket, där de drack brännvin som Martinsson bjöd på. Vittnet och Ahlberg hade inga rusdrycker med sig. Då de började slåss gick vittnet ut på landsvägen, men gick tillbaka och fick höra att Ahlberg låg i dammen. Det hade fått honom att sticka därifrån igen.
Fredriksson var inte var särskilt påverkad hörde från landsvägen skrik och oväsen framme vid gården. På grund av det vågade han inte gå fram. Då oväsendet upphört återvände han. Här fann han den båda tilltalade sitta på trappan. När Fredriksson frågade var Ahlberg höll hus, svarade de: ”Han ligger borta i dammen”. Vittnet som inte trodde att Ahlberg åsamkats någon skada, ”brydde sig icke om att gå bort till dammen och undersöka om Ahlberg fanns där”.
Nästa vittne var fjärdingsmannen från Adolf Carlsson från Lilla Edet. Han menade att Oskar Martinsson varit behjälplig vid ikastandet.
Också Edvin Andersson i Ödebyn och Karl Gustafsson i Fors, Fattiggården, berättade att ”den dräpte varit mycket vildsint och bråkig af sig”. Bland annat hade Ahlberg vid ett tillfälle fyra år tidigare överfallit ena vittnet, Karl Gustafsson, helt utan anledning. Gustafsson hade blivit medvetslös och i det tillståndet hade Edvin Andersson funnit honom i ett dike. Han hade då berövats sina kläder och var nästan naken.
Oskar Martinsson är gift och har fem barn. I Upphärad har han varit känd som en ganska ordentlig karl och har aldrig tidigare varit åtalad för ett brott.
Alfred Andersson har allt sedan ungdomen gjort sig känd för att vara oregerlig och för ett antal år sedan blev han tvungen att rymma från hemorten efter att ha knivskurit en person.
