Quantcast
Channel: Trollhättan 100
Viewing all articles
Browse latest Browse all 309

Trollhätteflicka har trivts utmärkt som persisk fru

$
0
0

I första delen fick vi lära känna Trollhättetjejen Ellen, som träffade en persisk kille som var i Trollhättan för att studera de svenska järnvägsförhållandena. I den här delen ska vi få stifta bekantskap med hennes man.
Del 2

Framför mig sitter en mörkhyad, elegant och smärt man med vänliga bruna ögon bakom de tjocka hornbågade brillorna. Inte något nämnvärt har han förändrat sig under gångna åtta åren. Kanske är han en aning fetare. Möjligen – ty gifta karlar lägga vanligen på hullet. Lika tyst, artig och tillbakadragen som förr. En mångberest herre och mycket språkkunnig. På grund av dessa egenskaper får man hoppas att han under sin vistelse här i samhället får återknyta sina tidigare bekantskaper  samt får många nya sådana.

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg någon badsöndag ute vid Nordkroken för cirka åtta år sedan, då händelsevis den stora charmören Gafari, naturligtvis också perser, stoltserade fram som en kråmande tupp omgiven av sina beundrarinnor. Men långt bakom kom en mindre herre mödosamt släpande på några stora väskor innehållande porslin och proviant för dagens firande ute vid badstranden. Det var just samma hjärtegoda och vänliga kamrat som nu sitter framför mig. Härmed torde ingenjör Farzanegan vara introducerad för läsekretsen.

Vårt samtal fördes på engelska, ty det är vi båda mest vana vid. Här följer översättningen:

Well Farzee, tala nu om hur du kom på den tanken att skaffa dig en brud här i Sverige, i stället för att vid återkomsten till ditt soliga Iran knyta hymens band med en landsmaninna?

– Innan jag första gången kom hit till Sverige vistades jag i flera andra länder och mötte många andra människor av olika kategorier och tankesätt. Men någon direkt trevnad mötte jag inte direkt där. Förhållandet blev ett helt annat då jag blev stationerad här i Sverige. Jag fann nämligen folket här betydligt mera förtroendeingivande, mera vänligt, ärligt och artigt och förstod att svenskarna bemötte en utlänning precis på samma sätt som deras egna, möjligen ännu bättre, förklarar Farzenegan och fortsätter:

– Så insåg jag att Sverige var mera civilierat än andra länder samt att demokratien hos svenskarna utgör just vad detta ord skall innebära. Därför trivdes jag här i Trollhättan och beslöt mig om efter en duktig flicka som jag kunde få till hustru. Jag hade ju tidigare träffat svenska fiickor i Teheran och redan då fått det intrycket att de var idealiska husfruar. Av en händelse mötte jag så den Trollhätteflicka som nu är min kära, rara hustru och mor till mitt kära barn.

Var det inte svårt för henne att lära sig ett helt nytt språk då  ni kom till Persien?

– Vårt språk anses ganska invecklat för utlänningar, men redan efter två månaders vistelse i Teheran hade hon lärt sig persiska alldeles utmärkt, på betydligt kortare tid än jag tänkt mig. Nu talar hon språket lika bra som någon infödd, och dessutom med den rätta dialekten, läser utan svårigheter persiska, både tidningar och böcker.

Hur reagerade dina föräldrar då du kom till dem med din svenska fru?

– De tog emot  henne med öppna armar och tyckte genast om henne. De var ju dessutom vana vid utländska släktingar, ty jag har två kusiner som studerat i Frankrike respektive Belgien, och vid sin återkomst till Teheran medförde dessa en belgiska och en fransyska såsom sina lagvigdna hustrur. Trots att dessa två damer anlände till Persien långt före oss, har de ännu ej kunnat vänja sig vid landets seder och bruk så som min fru har gjort på mycket kortare tid. Därför är det inte så konstigt att min familj tycker bättre om Ellen än om de två västeuropeiska släktingarna.

Persisk matlagning lär vara helt olika mot svensk husmanskost. Skulle vara roligt att få veta hur din fru kunde klara detta kulinariska problem. 

– Det blev hon snart van vid och tycker för tillfället lika mycket om svensk som persisk mat. Hon önskar nu fortfara med den persiska maten även här i Sverige såvida de nödvändiga ingredienserna, således grönsaker, ris etc. kan uppbringas. I Persien finns alla ingredienser för tillagning av äkta svensk mat, och dessutom har vi överflöd på all slags färsk frukt.

Nå, från det ena till det andra: hur har det gått med de andra praktikanterna från persertiden på Nohab? De var ju alla ganska kända bland allmänheten här i Trollhättan, varför det vore av intresse för många av tidningens läsare att få veta något därom. Vi har ju sålunda ”hjärtekrossaren Gafari” (Ack vad han var stilig, suckar nog nu månget numera något bedagat flickebarn), idrottsmannen Pardazi, han som bland annat tog simborgarmärket, vidare Emami, Kazim Zadeh, vanligen känd som Hussein, Banno Azizi, den snälle pojken Sadegi samt Nassez med sin lilla persiska fru?

Av dessa mina kamrater har de tre förstnämnda lämnat statens tjänst och övergått till privata göromål. Gafari innehar en bilverkstad. Vad Pardazi sysslar med vet jag inte, men han har en liten dotter med sin i Köpenhamn födda fru. Han är också bosatt i Teheran. De övriga arbetar fortfarande för persiska statens järnvägar. Emami innehar posten därstädes som direktörsassistent.

Själv fick jag vid min återkomst till Teheran för 8 år sedan först instruera en del teknici i skötseln av den Diesel-Elektriska vagnen, konstruerad av Nohab. Sedan fick jag plats som chef för statens järnvägars telegraf- och telefonaavdelning, och denna post innehar jag fortfarande.

Vad tror du om den nuvarande politiska situationen i Persien?

– Såsom varande statsanställd vill jag ej ”mixa” mig upp i några politiska uttalanden, men jag tror att den nuvarande krisen snart skall vara över.

Av Sara Lind Etnologi-stud. Frilansjournalist

 


Viewing all articles
Browse latest Browse all 309

Latest Images



Latest Images