Nu är det där med vad som roade Trollhättebor från det förflutna. Noveller finns det gott om i vår lokaltidning. Därför kör vi en till. Den här gången verkar skådeplatsen vara utomeuropeiskt. Den publicerades i Tidningen Trollhättan i början av 1909. Författaren anges inte.
Cartwright var ungkarl, tämligen ung, såg mycket bra ut och hade mycket pengar. Fru Cora Payne, var änka, litet yngre än Cartwright, såg mycket bättre ut och hade också mycket pengar. Tre gånger på ett år hade han friat till henne, och tre gånger hade han fått ett nej, men hon hade försiktigt nog affattat sitt afslag i sådana ordalag, att hon kunde vara säker på, att han skulle fria en gång till.
Hon tyckte om Cartwright, men hon var inte riktigt säker på, om hon älskade honom tillräckligt för att bli hans hustru. Dessutom var hon ung änka, rik och fri. Hvarför skulle hon byta ut sin ställning mot en, som kanske skulle visa sig mindre fördelaktig?
Det var den första juni, och Cartwright hade kommit på besök till henne. De sutto nu och pratade helt gemytligt i hennes trefliga salong.
– Tror ni verkligen på sånt där nonsens? frågade han.
– Ja, det gör jag visst det, svarade hon lifligt. Det är ju något, som alla människor erkänna. Telepati är ett konstateradt faktum; och om en persons tankar kan nå en annan hjärna; måste det väl ligga någon betydelse i tankeöfverföring. Se på lilla fru Kling. Hon var invalid i många år och nu är hon en bild av hälsan själf, och detta tack vare en behandling med en sådan tankeöfverföring. Och fru Long… hennes son höll ju på att bli totalt fördärfvad, men så lät hon hypnotisera honom, och nu är han en helt annan människa, utan att någon har talat ett ord med honom.
Cartwright hvisslade:
– Ja… det… månde jag då säga, sade han eftertänksamt. Jag undrar, hur det går till?
– Jo, ni ska bara koncentrera era tankar på denm som ni önskar utöfva inflytande på, och ingifva honom den rätta föreställningen. Ni säger honom oupphörligt, att han är stark, frisk, lycklig eller hvad ni vill, att han skall vara. Ni tar naturligtvis ingen hänsyn till de motsägelser, oroväckande symptom eller antydningar, han meddelar er, vare sig skriftligen eller muntligen. Ni håller naturligtvis fast vid det, ni önskat skall vara sannt, och när vibrationerna når hans hjärna, blir det sannt. Inom kort tid skall han tänka samma tankar, som ni tänker.
– Använder man inte alls några utvärtes ller synliga hjälpmedel? Skulle det inte vara raskare, om suggestionen öfverfördes muntligen eller skriftligen.
– Jo, kanske det. Det vore möjligen en hjälp, när tiden är knapp.
– Jag börjar verkligen förstå saken nu, och märker, att den har stora förutsättningar. Om jag till exempel blef förälskad, skulle jag ju genom tankeöfverföring kunna få föremålet att älska mig! Göra henne min kur hypnotiskt, så att säga.
– Å, skämta nu inte!
– Ja, men det skulle väl vara möjligt, om er teori håller streck.
– Jag antar det.
– Ja, då skall jag börja experimentet med det samma, sade han, i det han reste sig upp och tog sin hatt. Ni kan vänta den första behandlingen redan i morgon.
Hon skrattade muntert, då hon följde honom till dörren.
– Är det er afsikt, att uteslutande hålla er till tankeöfverföring på afstånd, frågade hon frestande, i det han gick nedför trappan.
– Absolut, svarade han lugnt utan att se sig om. Ni kommer inte att se mig, förrän verket är fullbordadt.
Följande morgon fann hon i sin post följande biljett, skrifven på finaste brefpapper, men utan underskrift:
Ӏlskade Cora
Du skall gifta dig med mig den 15 juni. Det öfriga sändes per vibration.”
Fru Payne förvånade sin kokerska och husjungfru genom upprepade skrattanfall under dagens lopp. Då hon på kvällen kom in i sitt sofrum, fick hon på kvällen se ett stort stycke karton ligga på golfvet, som om det hade blifvit inkastadt genom fönstret, och då hon tog upp det, fann hon följande inskrift med stora bokstäfver på undersidan:
Ӏlskade Cora!
Du skall gifta dig med mig den 15 juni.”
Hon rev sönder pappstycket och gick till sängs fortfarande skrattande.
Morgonen därpå innehöll hennes post två kopior af biljetten från föregående dagen, och på eftermiddagen fick hon ett litet paket per post. Det innehöll en liten ask, och i asken låg ett ordentligt hopvikt papper, på hvilket stod, att hon skulle gifta sig med afsändaren den 15 juni. Hon rodnade litet, och skrattade, men efter att ha reflekterat en stund beslöt hon att inte bry sig om de anonyma försändelserna. Morgonen därpå fann hon, att förseglade biljetter under natten hade blifvit instuckna under alla dörrar. Hennes post innehöll dessutom fem dylika, och under dagens lopp kommo två med expressbud. Detta fortsatte utan uppehåll hela veckan. En oerhörd massa biljetter kommo till henne på olika sätt, och alla innehöllo samma påstående jämte meddelandet, att det öfriga sändes per vibration.
Som kronan på verket blef en annonstafla uppsatt på en obebyggd tomt midt emot hennes fönster på morgonen den 8 juni, och om en stund kom en plankstrykare, och försåg taflan med följande kabelistiska tecken: ”Ä. C. 15 juni”.
Åt detta skrattade hon ej, utan nu började hon bli vred. Sent på aftonen samma dag ringde det i hennes telefon, och då hon satte luren till örat, hörde hon en bekant röst:
– Älskade Cora, du skall gif…
Rasande hängde hon upp luren och satte sig sedan och skref följande bref:
”Bäste Billy!
Ert skämt börjar bli tröttande och ådrager sig grannarnas uppmärksamhet. Var snäll och sänd inga mer biljetter och tag bort er annonstafla. Alltsammans är onödigt; tankeöfverföring gör ingen verkan. Jag ämnar aldrig gifta mig med er, och alldeles säkert kommer jag inte göra det den 15 juni.
Med vänskap
Cora Paynes”
Brefvet hade ingen annan verkan än att hon nästa dag fick en biljett, som löd på följande sätt:
Ӏlskade Cora!
Genom tankeöfverföringen hålles tankarnas fast vid det, man vill, att föremålet skall känna och tänka, utan minsta hänsyn till motsägelser och andra oroväckande symptom. Du kommer att gifta dig med den 15 juni…”
Bombardemanget med biljetter fortfor oafbrutet, men dagen därpå – den 10 juni – medförde en överraskande variation. Hon fick då en rekommenderad försändelse, som innehöll en vacker, dyrbar diamantring jämte följande skrifvelse:
Ӏlskade Cora!
Här är förlofningsringen. Har en hel vecka försökt sända den per vibration, men den ville inte röra sig ur fläcken, tar därför till den materiella posten. Hänförd öfver att du ska gifta dig med mig den 15 juni.”
Hon lade ihop paketet och adresserade det till William Cartwright, men vid närmare eftertanke öppnade hon det igen och sände i stället följande biljett:
”Hr Cartwright!
Vill ni vara af den godheten att besöka mig och låta mig få tala några ord med er. Dess narrstreck måste upphöra. Ni generar mig och tröttat ut mig alldeles förfärligt.
Cora Paynes.”
Ej heller denna biljett hade den ringaste verkan, och den 12 kom en hel störtskur af ”suggestioner”, af hvilka en var särskildt markerad för att hon skulle lägga märke till den:
Ӏlskade Cora!
Tingat platser på ”Kronprins Wilhelm” som afgår till Europa den 16. Sex månaders bröllopsresa. Resa öfverallt, se allt sevärdt, god tid på oss. Resa härifrån strax efter vigseln. Du är den sötaste flickan i världen. Älskar dig mycket, mycket. Detsamma på vibration hvarje dag. Du skall gifta dig med mig den 15 juni.”
Hon ref papperet i tusen bitar, kastade dem på golfvet och trampade på dem. Under en hel timmes tid gick hon fram och tillbaka i rummet med gnistrande ögon och en högröd fläck på hvarje kind.
”Suggestioner” af samma slag voro utomordentligt talrika de två följande dagarna, och vid sextiden på aftonen den 14 lämnade ett expressbud följande biljett:
Ӏlskade Cora!
Klarat alla papper och ordnat med prest. Kommer med automobil på slaget 11. Åka till prestgården, låta viga oss och lefva sedan lyckliga i all vår tid. Älskat dig kolossalt; se vibrationerna. Du skall gifta dig med. Du skall gifta dig med mig.”
Förmiddagen därpå, just som klockan slog elfva, stannade Cartwrights automobil utanför fru Paynes port, och ägaren, klädd i oklanderlig toalett, sprang uppför trappan och ringde på. Dörren öppnades hastigt, och fru Payne, klädd i en förtjusande resdräkt steg ut och stack sin hand under hans arm.
Han hjälpte sin brud upp i vagnen, satte sig bredvid henne och tog hennes behandskade små händer i sina.
– Välsignad vare sig tankeöfverföringens sak, sade han sakta.
– Du kunde ha sparat dig besväret att skrifva alla dessa bref, BIlly, sade hon. Det var vibrationerna, som gjorde det, det är riktigt säkert det!
Och kanske det var det; hvem vet?
