Johanna föddes någon gång under mitten av 1800-talet i en liten stuga nära värdshuset. Huset låg på en plats där Vattenfall i våra dagar har sin förvaltningsbyggnad, alltså intill Klaffbron. Det var mycket fattigt folk i hemmet, och många kvällar fick man gå hungrig till sängs. Man fick fara illa, som Johanna sade.
Till värdshuset kom rika, ”fina” turister, som kunde frossa i både mat och dryck. För de fattiga stugsittarna var dessa människor som främlingar från en annan värld och klyftan var milsvid mellan fattiga och rika. Johanna och de andra barnen sprang omkring och snokade. Tiggde gjorde de väl inte, men om det händelsevis skulle falla en smula från den rikes bord, så var de inte sena att anamma den.
Nödmynt
En gång hade en turist begagnat sig av de fattigas avträde. Där fanns förstås inget papper. Men nöden har ingen lag, och en sedel från plånboken fick ersätta toalettpappret.
Nästa gång barnen kom till dasset, gjorde de stora ögon. Något, som liknade en peng, skymtade därnere. Kunde det vara sant? Det stod inte länge på förrän pappret var uppfiskat, och till barnens stora förvåning visade det sig verkligen vara en riktig sedel.
Det var första gången Johanna höll en sedel i sin hand. Och även om den inte var av det renaste slaget eller luktade särskilt gott, så var glädjen lika stor för det.
Levande död
På 1860-talet kom koleran till Trollhättan. Den kom med båtarna, där ibland så gott som hela besättningen insjuknade och dog. Liken från båtarna jordades dels nere vid Åkersvass och dels vid Skoftebyn, inte långt från Åkerssjö.
Farsoten spred sig också till samhället. Den ene efter den andre insjuknade och dog. Man var så rädd för smitta, berättade Johanna, att man ibland hade alltför brått att bära ut de döda. Man han inte riktigt förvissa sig om att den sjuke verkligen avlidit.
Liken placerades i stora rishögar, tills man hann jorda dem. Det kunde hända att det plötsligt började röra på sig i rishögen, när någon död vaknade till liv.
Omtyckt läkare
I detta sammanhang kom Johanna alltid in på doktor Rinman. Han var Trollhättans första läkare och tydligen mycket omtyckt. Johanna hade i varje fall inte ord nog till att berömma honom. I jämförelse med doktor Rinman var senare tiders läkare inte mycket att hurra för, tyckte hon. Men det visste nog inte Johanna så mycket om för själv hade hon aldrig varit sjuk.
Johannas make Magnus hade arbetat på pappersbruket vid Önan. Förtjänsten var dålig, några tolvskillingar om dagen, och de blev till att vända på slantarna mer än en gång. När man inga pengar hade köpte man på kredit. ”Borgade” som Johanna kallade det. Det var mycket vanligt på den tiden, men i motsats till många andra var Johanna mycket noga med att göra rätt för sig och betala igen vad hon var skyldig. Det var nog inte alltid så lätt att vara småhandlare på den tiden heller.
Magnus hade säkert sett mycket bra ut i yngre dagar. Han hade fortfarande vid hög ålder ett vackert ansikte med rena drag, samt långt silvervitt skägg. Han var lågmäld och fåordig, i motsats till sin äkta hälft, och liknade en snäll jultomte.
När Magnus blev gammal och åderförkalkad var det Johanna som fick styra och ställa. Något som hon nog alltid gjort…
Gamle Magnus blev emellertid allt svagare. Snart kunde han inte lämna sängen. En dag somnade han in för alltid. Han stod lik i värdens vedbod, som man klätt med och dekorerat med kvistar av myrten. Vid ingångsdörren till sorghuset stod de obligatoriska granarna, och på gatan var det strött hackat granris.
Man drack begravningskaffe, varefter moster Maria, som bodde i Thunblads hus och var god vän med Johanna, läste en psalm. Den avlidne bars ut till den väntande likvagnen för den sista färden. Alla kvarterets barn stod kvar och såg hur begravningståget sakta försvann bakom Elins hörn. Huset tillhörde Alfred Eriksson och hans familj.
Sköna döttrar
Alla Johannas flickor var gifta, men två av pojkarna var ogifta och bodde hemma. Två av döttrarna var stora skönheter, men de flesta boende i kvarteret hade endast sett flickorna på fotografi. De var nämligen bosatta i Amerika, där de tydligen fått det bra. En vacker dag kom de själva och hälsade på med sina barn. Då blev det liv och rörelse i huset. Ett av barnen var en pigg krabat. Maken till livligare unge hade man inte skådat i kvarteret om man undantar Firas Lange bortifrån Ringar’ns.
Från Amerika hade han med sig en trampbil, som blev fasligt beundrad av barnen i kvarteret. Med denna bil åkte han nedför Anderssons lid så att det ven, och han väjde varken för hästskjutsar eller gående. När Evert var i farten var det bäst att se upp.
Men ett av de tillresande barnen, den lilla stillsamma Evelyn med de ljusa lockarna, drabbades av en sjukdom som man inte riktigt förstod sig på. Man skyllde på klimatet och man visste inte vad som fattades henne. När de övriga gästerna vände åter till Amerika var Evelyn inte med. Då vilade hon under den gröna kullen på kyrkogården.
Så småningom flyttade Johanna med sina pojkar till en lägenhet på Egna hem, hos en dotter och en måg. Här slutade hon sina dagar, trött av år och strävsamt arbete.
Johanna använde ofta ett ordspråk. Det var: ”E knöta hånn (en knuten hand) kommer aldrig något gott ii”. Och det är nog så sant som det är sant.
Den här artikeln är skriven av Bengt Lindström och är publicerad den 6 februari 1988. Materialet baserar han på en uppsats, skriven av Stina Svensson, i vilken hon berättar om Moster Johanna som bodde i en vindsvåning i kvarteret Gripen. Det var många förunderliga saker som gumman hade att berätta, både om då levande människor och om människor och händelser i gamla tider.
