Bengt Lindström skrev den 9 augusti 1976 artikeln ”Varför namnen ‘Helvetesfallen’ och ‘Dödens gång’ i Tidningen Trollhättan. I den får vi förhoppningsvis lite mer kunskap om Trollhättan och betraktelser som gjorts.
Helvetesfallen, som man inte ser så mycket av numera, ens vid vattenpåsläppem, är belägna mellan Oskarsbron och Olidestationen. Namnet Helvetesfallens ursprung är ej helt klart.
Trollhätteforskaren och Trollhättebygdens Fornminnesförenings föreste ordförande Gustaf Lundén, har försökt att förlägga det fornnordiska gudahemmet till trollhättetrakten, och har följande teori:
När onda och fredlösa människor alltifrån Niflhem – dimmans värld – och Vergelmir – Vargön – genom alla forsarna kommit, var vitet hos Hel (Helvitet) utkrävt. Traditionen har bevarat den gamla föreställningen. På sin år 1688 uppritade karta har Sixtus också benämnt strömmen Helffwete, ett namn som i senare tid ändrats till Helvetesfallen.
I en skildring av timmerflottning säger västgöten Bengt Tranander i ett år 1646 hållet föredrag bland annat följande”Icke utan förundran får man även se, huru bjälkarna och mastträden vid Trollhättan samtidigt med det framstörtande vattnet styr sin färd genom de rysliga klyftorna liksom genom helvetet”. År 1655 studerade tysken Herbinius ”hevetet vid Trollhättan” och Verelius betecknar år 1672 Trollhättan som ett fall, ”det själva djävlarna kunna rysa och rädas för”.
Fallhöjden
var förr inte mer än 8 meter, men fallsträckan var vild och närmare 300 meter lång. Vid det nedre stupet pressade sig vattnet in mot Olidehålan.
På västra stranden fanns förr en trätrappa, belägen innanför ett spjälstaket med grind. Trappan ledde ner från terrängavsatsen strax nedanför fallets början till en dåtida stig utmed fallet. Man kunde därigenom komma fram till det stora laxfisket under Kopparklinten.
Olidans laxfiske
var beläget vid Helvetesfallens östra strand mittemot Kopparklinten. Där hade vid slutet av 1750-talet P S Bagge genom en bergudde sprängt en tilloppskanal, vilket lär ha kostat honom 5 000 riksdaler silvermynt. Där anlades ett laxfiske som sedan troligen fick förfalla. Sonen, brukspatronen Petter P Bagge, som var ägare till större delen av nuvarande centrala Trollhättan, ägde två laxfisken på västra sidan, Arvidstorp-Källebo. År 1794 satte han laxfisket på Olidans mark i stånd och påstod sig ha äganderätt därtill. Kanalbolaget bestred dock denna påstådda äganderätt.
Det kan nämnas i sammanhanget att det förr fanns mycket lax i älven. I sin historia om de nordiska folken år 1555 säger Olaus Magnus att i Trollhättan bedrivs ett mycket inkomstbringande laxfiske. Gustav Vasa var även intresserad att byta till sig bland annat Skälsbo på grund av det fina laxfisket. År 1642 meddelas även, att regeringen i strömmen Trollhättan upprättat ett laxfiske, troligen vid det av Kronan ägda Arvidstorp.
Trollhättans första arbetsanställda var kanske de så kallade mosekarlarna. Redan på 1500-talet fanns dessa i tjänst vid Olidehålan. De samlade ihop stockar och timmmer som samlats genom bakvattnet, och sände det vidare i älven. Sekreteraren i Vetenskapsakademinen, Pehr Elvius – som förresten fått en sluss i Trollhättan uppkallad efter sig – beskriver år 1748 denna flottning och säger bland annat att ”I Olidehålan var nu också ett fullkomligt fiske efter de bräder, som den inom en liten stund blivit full utav”.
Bergudden, där nämnda Arvidstorps laxfiske var byggt, gjorde att strömmen riktades mot det som senare kom att kallas Hjärtats udde. Och in i Olidehålan.
Detta förde med sig ett slags ebb- och flodfenomen i Olidehålan, som i sin tur orsakade en pulserande avrinning till Flottbergsströmmen. Genom att strömmen var riktad mot Olidehålan fylldes denna mer och mer. Det blev därför en stark bakström mot norr i hålans östra del. Till slut blev vattnets höjd i hålan så stor att den ackumulerande vattenmängden tvingade den strida strömmen från Helvetesfallen att vika av mot väster, varvid det förhöjda vattenståndet i Olidehålan hastigt sjönk till sin lägsta nivå. Därefter kunde fallströmmen åter gå in i dess naturliga riktning och på nytt överfylla Olidehålan, varpå en ny tömning följde och så vidare (minutvatten).
Vid lågvatten kunde man springa ut till de träd, som växte så långt ut att de blev helt omspolade när vattnet steg. Turister, som ej kände till förhållandet och gick ut till vattnet för att tvätta sig fick ofta göra en mycket snabb reträtt.
Den nämnda bergudden började man att avlägsna år 1907. Arbetet avstannade dock i maj samma år på grund av strejk. Sedan kom inträdande högvattne med mera som gjiorde att arbetet uppsköts i flera år.
Senare under 1900-talet
var trakten kring Olidehålan en idyll och samlingsplats för trollhätteborna på deras lediga stunder. Man kunde ligga ute på stenarna och titta efter småfisk eller försöka fånga ålyngel med händerna, svalka sig under de vackra träden, som gav skugga, dricka medhavt kaffe vid någon av de fina gräsplättarna och se på fallen på ena sidan.
Vid Hojumstationens tillkomst söndersprängdes och förintades Helvetesfallen. I stället för stup och klippor skapades här en lugn kanal för Hojumstationens överloppsvatten.
Dödens gång
Man har inte varit bortkomna i denna trakt med att hitta effektfulla namn. Var kommer exempelvis namnet Dödens gång ifrån? Det var en benämning på den numera till större delen förstörda turiststigen runt Olideshålan vid slutet av Helvetesfallen fram emot Hjärtats udde.
Namnet kanske har anknytning till det nordiska gudahemmet som nämnts tidigare i artikeln. Det kan möjligen även komma av de kadaver av i fallen dränkta katter och hundar, som förr ibland spolades upp på hålans södra strand och där under sommartid spreds en otrevlig stank. Namnet ”Dödens gång” fanns på turistkartorna redan under 1890-talet.
