I det här inlägget låter vi Erik Wengström, tidigare redaktör för Tidningen Trollhättan, fortsätta sin berättelse om sin tid som redaktör. Framför allt får man god uppfattning om vår lokaltidnings utveckling. Häng med!
Del 5
Man kan nog säga att Tidningen Trollhättan fick mycket av sin nuvarande gestaltning under 1930-talets första år. Vid slutet av 1920-talet hade formatet ändrats så till vida att veckans båda nummer blivit minst åttasidiga. Sommaren 1930 förändrades tidningens utseende avsevärt genom att första sidan gjordes till uteslutande textsida med en mera tidsenlig sensationell rubricering.
Reformen hade sina fördelar ur estetiskt hänseende, men den hade också vissa nackdelar genom det då använda tryckningsförfarandet. Resurserna medgåvo nämligen icke tryckning av mera än fyra sidor åt gången och av tekniska skäl tillhörde den första sidan den första omgången vid tryckningen, vilken måste ske redan dagen före tidningens utgivning. Följden blev ibland att de mest sensationella nyheterna icke såsom icke vore naturligt kunde placeras på första sidan och vidare fick man se till, att man fick en övergång till någon senare sida för den händelse ett referat eller annan artikel på första sidan icke från början kunde levereras fullt komplett.
Men i praktiken visade sig att denna svårighet gick ganska lätt att klara på grund av tidningens starka lokala anstrykning och åtföljande frihet från alltför oförberett uppdykande riks- eklker världssensationer, vilka i stället i all anspråkslöshet allt intill tiden för andra världskriget brukade samlas under den sammanfattande rubriken ”Senaste nytt” inne i tidningen. Systemet fungerade för övrigt ända tills tidningens nuvarande press inköptes i början på 1940-talet, då första sidan också i realiteten kunde bli platsen för de senaste nyheterna.
I slutet av 1920-talet förändrades även tidningens uppställning högst väsentligt genom införande av de specialrubriker, som ännu skilja de olika textavdelningarna från varandra. Nu tillkom till exempel Nöjen, en sammanfattande rubrik för Bygdenytt med flera. År 1933 följde Andras mening och Familjenytt.
Idrotten hade också mer och mer börjat växa ut till sin nuvarande omfattning, även om rubriceringen av utrymmesskäl länge hölls ganska anspråkslös. Redan tidigare hade petitstilen i samband med förbättrade maskinsättningsresurser införts som omväxling med den förut uteslutande begagnade grövre corpusstilen.
Efter hand utvidgades även i hög grad bildmaterialet. Det hörde ända in på 1920-talet till undantagen att ett lokalt arrangemang eller händelse bestods någon illustration och även bilderna ute från vida världen voro ganska tunnsådda. I det senare fallet har utvecklingen genom de stora bildbyråernas tillkomst – i Sverige främst firma Text & Bilder – varit storartad och under det andra världskriget hände det gång på gång att tidningen kunde publicera bilder, som dagen innan telegraferats till Stockholm från någon av världens storstäder.
Krigsåren medförde för övrigt många nyheter beträffande arbetet. Det lokala materialet fick en oerhörd ansvällning gentemot tidigare genom industriens expansion, tillkomsten av ett otal nya föreningar och organisationer, sådana som Hemvärnet, hjälporgan för krigens offer och dylikt. Textutrymmet blev synnerligen hårt ansträngt och det var stor lättnad då den nya, mera moderna pressen kunde tagas i bruk, vilket möjliggjorde ett effektivare utnyttjande av det utrymme som stod till buds.
Tredagarsutgivningen blev med hänsyn till nyhetsmaterialets ansvällning också en reform som helt enkelt framtvingades av omständigheterna. En och annan anser det kanske förvånande att ej samhällets storlek motiverat även utgivandet av en daglig tidning. Det finns ju betydligt mindre städer, som inte bara ha ett utan flera dagligen utkommande organ. Men de ha heller icke alltid i samma mån konkurrensen från en närliggande storstad att räkna med.
Enligt mitt sätt att se saken har Tidningen Trollhättan sin huvudsakliga uppgift som en rent lokalt betonad tidning, och av allt att döma har också detta betraktelsesätt under de år som gått varit för tidningen lyckligaste, icke minst därför att det medgivit skapandet av en hållfast ekonomisk grundval. Att marknaden haft svårt att ge plats för flera lokala organ än ett har ju också upprepade gånger ådagalagts och förmodligen har även i dettafall den rätt unika göteborgskonkurrensen inverkat. Det är icke så få företag som prövat ett försök, men så småningom nödgats ge vika på grund av de tvingande omständigheterna på annons- och prenumerationsområdet.
Trollhättans Annonsblad var en av de äldre konkurrenterna, som efter många års tillvaro nedlades vid 1930-talets början. Under 1920-talet existerade en kortare tid Trollhättans Arbetaretidning, representerande en radikal riktning inom arbetarevärlden. Ungefär samtidigt med Trollhättans annonsblads upphörande gjordes förberedelserna för tillkomsten av Nya Älvsborgaren – det hittills största och grundligaste anlagda försöket att starta en lokal nyhetstidning jämsides med Tidningen Trollhättan. Den nedlades emellertid 1937. Dessutom hade ytterligare några försök gjorts, bland annat med Älvsborgs-Posten och Trollhätte-bladet, vilka båda trycktes i Vänersborg och blevo ganska kortlivade. Tidningen Trollhättans konkurrens har i stället mest kommit från de utombys storföretagen, men i stort sett synas de båda tidningstyperna – den stora och den lilla – här komplettera varandra på ett lyckligt sätt.
Sveriges historia är dess konungars och en tidnings historia är väl dess redaktörerns och medarbetares. För mitt eget vidkommande är det en kär plikt vid ett jubileum som detta att i någon mån se tillbaka på företrädare och tidigare handledare i yrket. I det fallet måste givetvis tidningens grundare och mångårige chef, direktör Ernst Karlinder, i första hand nämnas. I det Trollhättan som nu trots den kanske historiskt sett ringa tidrymden dock till följd av den raska utvecklingen obevekligt tillhör det förgångna, var han en vägröjare och nydanare av rang och som alla sådana väckte han ofta strid där han gick fram.
Under de begynnelseår i yrket, då jag allt fortfarande stod under hans ledning, präglades Tidningen Trollhättan ännu i mångt och mycket av hans starka personlighet och det är glädjande att kunna konstatera, att denna tid i många hänseenden ter sig ljus och glad i minnet. Ernst Karlinders obestridliga entusiasm och initiativkraft smittade gärna, och även om han var en man, som följde sina egna linjer, hade han förmågan att ge en känsla av samarbete och kontakt åt sina medhjälpare. Även en yngre medarbetare fick fritt diskutera hans order och uppslag och enbart medvetandet härom gjorde det lätt att bortse från de kanske någon gång delade meningarna. Och han visade alltid en erkännansvärd förmåga att ge uttryck åt en enligt hans förmenande rättmätig uppskattning av ett väl gjort arbete.
Att min tidningsmannabana kom att börja med Waldemar Wahlöös ledning räknar jag även som en förmån. Företrädarna i all ära var han dock Trollhättans första journalist av mera avgjort modernt snitt, och hans känsla för yrkets hederskodex var stark och levande. Att samvaron i dagens tunga var angenäm under de år han ledde tidningen torde icke behöva närmare understrykas för alla de vänner, som ännu minnas hans angenäma personlighet och hans egenskaper som medmänniska och storsångare, en talang som inte minst kom till uttryck i dagliga redaktionsarbetet, då lokalen mitt under den monotonaste korrekturläsning kunde fyllas av ljusa arior ur OD-repertoaren. Det vilade en glad och otvungen stämning av kultiverat bohemeri över redaktionen under hans tid på redaktörsstolen.
Avgörande för en tidningsmans gärning eller för en tidnings utveckling och framgång är dock kontakten med allmänheten. Och det må här vara nog sagt, att man knappast kan tänka sig bättre förhållanden i det fallet än i Trollhättan. Politiskt sett hade Tidningen Trollhättan för bortåt kvartsseklet sedan sina kriser, och tillbud till dylika ha väl förekommit även sedan dess. Hugg ha givits och hugg ha måst tagas. Men det är egendomligt, då man ser tillbaka på två decenniers arbete, och konstatera hur få och små dock ärren blivit från dessa skärmytslingar. Såren ha läkts fort nog och kontakten med skilda läger har åter blivit den bästa.
Trollhättan är en stad där det är lätt och angenämnt att vara journalist, evad gäller kontakten med läsekretsen, offentliga myndigheter och institutioner eller andra objekt för en tidningsmans strävande efter förbindelser. Delvis hänger detta kanske samman med Trollhättans egenskap av en ny stad utan de gamla inrotade cirklar och klickar, som man kan träffa på i andra samhällen. Men man vågar väl även – i varje fall vid ett jubileum – tro att det också berott på att tidningen rönt uppskattning och förståelse i sitt värv som det fria ordets representant och stadens nyhetsförmedlare.
