I det här inlägget ska vi titta närmare på två fall av postbedrägerier. Den första artikeln, Stöld ur posthögen, är skriven av Kerstin Herö. Den är publicerad den 29 juni 1988 i Trollhättans Tidning. Då handlade det om en postanställd i Trollhättan som plundrade gratulationsbrev på pengar. Person i fråga blev avstängd från sitt arbete tills vidare. Under de sex månader som stölden pågått blev bytet endast 1 100 kronor.
Den anställde har erkänt brotten.
– Personen kommer troligtvis att avskedas, säger Mikael Nysten, som är tillförordnad marknadschef på Postens brev- och paketavdelning i Trollhättan.
De kunder som drabbats av stölderna har redan gjorts skadelösa. De har fått sina pengar tillbaka av Posten.
Anmäler
Att den här typen av stölder upptäcks beror på att de anställda anmäler varje brev eller paket som påträffas upprivet till avdelningschefen. Dessutom reklamerar folk när de upptäcker skador på sina försändelser.
– Vi kan relativt lätt kontrollera vilka vägar brevet har gått och sedan titta på vilka som har jobbat vid de platser och de tidpunkter då brevet har vandrat runt, säger Mikael Nysten. På så sätt får vi fram vilka personer som är inblandade.
Rapporterar
Varje postregion har sin egen säkerhetsavdelning som när den misstänker något, rapporterar vidare till en postkommission, som sorterar under rikspolisstyrelsen.
– De tar hand om brott som sker inom postverket i hela landet. Våra egna säkerhetsavdelningar sysslar mest med förebyggande verksamhet, säger Mikael Nysten.
När artikeln publicerades arbetade 1 600 personer inom Posten i Trollhätteregionen.
– Med tanke på hur mycket folk det är som jobbar här, är det kanske inte så underligt om det inträffar en händelse som den här någon gång.
Ovanligt
Men samtidigt påpekar Mikael Nysten att det är mycket ovanligt och att han aldrig varit med om det tidigare under sina fem år på Posten i Trollhättan.
Avslutningsvis vill dock Mikael Nysten påtala att man inom postverket helst ser att folk inte skickar pengar direkt i kuvert, utan att det finns säkrare sätt att skicka dem på, till exempel rekommenderade brev eller via avier.
Och i dag, så så där 28 år senare, kan man ju alltid swisha…
Därtill har vi vad som gick under benämningen ”Det stora postrånet i Gärdhem”. Egentligen var det väl inte ett postrån i egentlig bemärkelse. Snarare handlade det om pengar som tappades och senare blev beslagtagna. Skribenten ES, antagligen Erling Svensson, som skrivit en hel del historiska artiklar om Gärdhem med omnejd i Trollhättans Tidning, menar att denna berättelse nu för första gången återges i tryck. Då stod det den 7 januari 1967 i almanackan.
Frakt- och penningtransporter skedde under de gångna århundradena skedde alltid utmed den då ansenliga vägen från Göteborg, förbi Lilla Edet, Gärdhem för att sedan nå Brätte, sedermera Vänersborg. Härifrån fortsatte man sedan vidare upp på Dal och Värmland.
Omkring 1815 gjordes en penningtransport utmed den beskrivna vägen. Allting gick fint. Men den ojämna vägen hade gjort att pengakistan förskjutits något där den stod på vagnen. I den branta backen vid Gärdhems kyrka från bäcken upp till gården Knutsbol föll kistan av vagnen utan att kuskarna lade märke till detta.
Samtidigt hade en 15-16-årig dotter till en av bönderna på en gård i det dåvarande Gärdhems by fått i uppdrag att rida ut med ett par hästar till den stora gemensamma betesmarken utanför byn, kallad för Gärdhems hed.
Just i backen mötte hon vagnen, som liknade en stor postvagn eller diligens. Dottern såg en stor kista ramla av. Den snabbtänkta flickan vältrade den stora kistan av vägen och in på sin faders åker, där man sått ärtor. Här täckte hon över kistan med ärtblast.
När postkuskarna kommit upp till gästgivaregården i Gärdhem upptäckte de vad som hänt och red i sporrsträck tillbaka för att söka efter det förlorade. De anade att ett rån hade utförts och man misstänkte då de stora skogarna med de slingrande vägarna nere i Flundre härad, att någon där lyckats smyga sig upp osedd på vagnen och få av kistan. Att den skulle ha ramlat av i Gärdhem hade man inte en tanke på.
Eftersom kistan innehöll mycket pengar sattes stora eftersökningar i verket, men dessa ledde inte fram till något resultat.
Tjejen berättade aldrig för sin far vad hon sett och hittat. Inte heller återfanns kistan. Åren gick.
Men så en dag skulle flickan gifta sig. Ingen av de båda hade något särdeles bra ställt, men helt överraskande köpte de en tämligen stor gård i bygden. Det satte förstås upp frågetecken hos gärdhemsfolket. Ingen kopplade emellertid den försvunna kistan med gårdsköpet.
Åren fortsatte att gå och tre söner växte upp. Modern köpte dem varsin gård. Folket fick då liv i gamla berättelser och historier, för man ställde sig undrande inför alla lyckade gårdsköp.
En följande generation växte upp… men där vände sig lyckan som ett trollslag. Oturen förföljde inte bara en utan allesammans beroende på dåliga tider. De ägda förmögenheterna söps upp på några år. Konkurrsauktioner följde.
På en av dessa auktioner fanns en sälskinnsbeklädd kista med vacker utsmyckning av järnsmide. Folk tittade på varandra och fick än en gång liv i legenden i vilken en märklig kista fungerade som huvudmotiv. Kistan blev inropad av postmästaren i Velanda. Efter denna hamnade kistan åter på auktion, och en annan sockenbo blev ny ägare till den skinnbeklädda kistan. Tiden gick och än en gång såldes kistan vidare. Då till en antikvitetssamlare i Sjuntorp.
Det var ej postpengar som transporterades i kistan utan de på den tiden beryktade engelsmännen Dickson, som hade sågar i både Lilla Edet och Trollhättan, och som hade flera stora skogar på Dal och Värmland. De handlade dessutom med skog, där betalningen skedde med småvalörer, vilket förklarar kistans innehåll av sedlar.
Gustav Schröder omnämner i sina skildringar att folket i Värmland var förvånande ärliga och inte alls rörde stora penningtransporter som dessa skogshandlare hade, och det trots att folket var fattigt. Men i Västergötland var det sämre, där blev man av med en sådan penningslast.
