Den 23 juli 1988 publicerades artikeln ”Han lämnade Strömslund för Amerika” i Trollhättans Tidning, skriven av Jonas Hållén. I den får vi möta emigranten Rickard Bengtsson.
Strömslund – Boston på enkelbiljett. Med en dröm om ett drägligt liv. 1988 var det 62 år sedan Rickard Bengtsson, då 87, lämnade Trollhättan för Amerikat, men han älskar fortfarande köttbullar och bryggmalet kaffe.
Svensk-amerikaner kallas de. Folk med båda fötterna i den amerikanska myllan, men hjärtat och smaklökarna kvar i äktsvenska köpingar, samhällen och kommuner.
Under Fallens dagar 1988 firades Utvandrarnas dag, en hyllning till alla dem som packade sina väskor och begav sig västerut med förhoppningen om ett bättre liv, en hyllning till dem som steg ombord på Amerikalinjens väldiga oceanångare för att möta Den Amerikanska Drömmen.
Enkelbiljett
Rickard Bengtsson var en av alla dessa utvandrare. Han sade upp sig från jobbet på Nohabs lokfabrik och köpte en enkelbiljett till Boston på den amerikanska östkusten.
Vid ankomsten, våren 1927, var han 26 år och utan arbete. Depressionen stod för dörren. Två år senare skulle den ”svarta torsdagen” inleda den moderna historiens djupaste ekonomiska tillbakagång.
– Det var hårda år i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Så småningom lyckades jag avancera till verkstadsarbetare och 1931 fick jag fast anställning. Där stannade jag i 38 år, berättar Rickard.
USA var på många sätt Landet Annorlunda för de svenskar som sökte sig över Atlanten. En ung nation full av hopp, en smältdegel av folk från hela världen. Invanda samhällsmönster från hemlandet miste sin betydelse.
– När jag växte upp fick man lära sig att lyfta på hatten för fint folk. I USA delade jag rum med min förman. Första gången jag återvände till Sverige träffade jag några skolkamrater som blivit doktorer. Min syster sa åt mig att jag skulle lyfta på mössan, men jag sa: ”Nej, aldrig i livet! Det är klart att jag tilltalar dem med deras förnamn”.
– Fast allt det där har ju ändrat sig. I dag är Sverige och USA lika på många sätt. Det är svårt att jämföra och försöka hitta skillnader. Folk är som folk är, är du vänlig är de oftast vänliga tillbaka. Och politik – det har jag aldrig riktigt haft tid med. Jag har mest ägnat mig åt arbetet i min församling.
Dag och natt
Rickard Bengtsson har besökt Trollhättan fyra gånger sedan han flyttade till USA. Första gången var 1936, sedan 1958, 1970 och 1976. Nu är det femte gången han återvänder till hembygden.
– Det är som natt och dag. Men barndomsminnena lever kvar, trots att stan förändras.
Han ler spjuveraktigt när han berättar om kvällsfisket vid Kopparklinten och utfodringen av faderns grisar som kalasade på rester från Grand Hotel. Rickard Bengtsson har glimten i ögat och en historia på lager:
– Vet du vad skolpojken sa när läraren frågade vilket år Abraham Lincoln dog?
– Nä
– Jag visste inte ens att han var sjuk!
Han skrattar bullrande och lutar sig tillbaka i finfåtöljen hemma hos Yngve och Alice Bengtsson, slätar till det bakåtkammade håret och gestikulerar med spatserkäppen.
– Jo jo du… ha ha ha
Snårigt
Men besöken i Sverige är inte bara nostalgi och roliga historier. När Rickard Bengtsson for iväg från Trollhättan lämnade han många nära och kära. Han är släkt med ”halva” bygden genom ett snårigt släktskap som förr eller senare leder tillbaka till familjerna Mattsson och Engdahl.
Fadern hette Johan Bengtsson och var diversearbetare. Smed, stenarbetare och slaktare. Bland annat. Johan stannade kvar i Trollhättan när sonen utvandrade. I dag har Rickard Bengtsson själv tre söner spridda över hela den amerikanska kontinenten.
– Jo, en i Kalifornien, en i staten New York och en i min hemstad Lexington.
Godare
Själv har han hållit sig kring Boston, undantaget avstickarna till det forna hemlandet.
– Där barnen är, där bör man vara, konstaterar Rickard Bengtsson lugnt.
Trots att åren går hyser han inga planer på att återvända till Strömslunds höjder.
– Egentligen hade jag väl bara tänkt stanna i fem år, men så mötte jag en flicka… ja, nu känner jag mig mest hemma i Lexington, även om köttbullarna kanske är ännu godare här i Sverige.