Ni som tyckte Mor Caisas barnavårdsspalt från 1929-1930 i början av året utgjorde ett trevligt inslag här i Historiebloggen, här kommer en ungefär tjugo år äldre artikel. Den publicerades i Tidningen Trollhättan den 26 november 1909 och tar upp mammor som vi i dag skulle kalla både för olämpliga och vanvårdande. Men hur man ska få bukt med problemet är väl inte uppenbart, artikelförfattaren (som är okänd) menar att vi börjar ”i galen ända”.
Ingenting är i våra tider vanligare, skrifver en författaringa i en engelsk tidskrift, än att välmenande damer ur den burgna klassen hålla sammanträden, vid hvilka de förfasa sig öfver den okunnighet öfver den okunnighet om en mors första och enklaste plikter mot sina barn, som råder i de fattigaste samhällslagren, och högtidligt besluta att de fattiga flickorna måste få en ordentlig undervisning om huru späda barn böra hygieniskt skötas i fråga om föda och all öfrig behandling.
Dessa möten och resolutioner torde ha uträttat åtminstone en god sak, fortsätter författarinnan: de ha så småningom rubbat den gamla föreställningen om modersinstinktens utomordentliga makt att i allo leda på rätt väg. Man börjar numera inse att blotta födandet af ett barn till världen icke alls hindrar en mor från att ge detta barn den mest ohälsosamma föda, den mest opraktiska uppfostran. Somliga mödrar ge sina spädbarn kaffe när de äro en månad gamla; när en liten stackare skriker i följd af att han fått för mycket mat, söka de lugna honom genom att proppa i honom ännu mera.
Sträfvandet att skaffa mödrarna bättre kunskap om en rätt barnavård är i högsta grad berättigat, fortsätter den engelska författarinnan, hvars framställning säkerligen i mångt och mycket gäller äfven för svenska förhållanden. Men olyckan är, att det i allmänhet bedrifves på ett alldeles oriktigt sätt; man söker börja reformen i galen ända.
Ingen viktig social förändring går nedifrån uppåt. Sedernas förbättring börjar städse hos de burgna klasserna, och de fattiga taga sedan exempel af dessa. Till de välmenande förmögna damer, som tala om en bättre barnavård till de fattiga mödrarna, riktar författarinnan därför den närgångna men berättigade frågan: hur är det med edra egna döttrar – ha ni uppfostrat dem så att de vid sitt giftermål äro fullt kompetenta att föda och sköta barn efter den modärna hygienens och hälsolärans alla fordringar?
Och svaret lyder: nej! De rikaste döttrar uppfostras i detta hänseende, det för ett kommande släktes välfärd viktigaste af alla, ännu sämre än de fattigastes. Det anses i ”fina” kretsar ytterst ”opassande” för en ung flicka att lära sig något om hur hon i framtiden skall kunna vårda sina barn bäst på bästa sätt. Och där är det ju dessutom alltför vanligt att barnen helt och hållet anförtros åt tjänarinnor, som äro grymt okunniga och som stundom begagna ytterligt skadliga bedöfningsmedel, när de små icke vilja somna snällt. I England är det till och med ganska vanligt att de späda barnen döfvas med opium, för att de icke skola skrika och vara sköterskorna till besvär.
Det allra första och viktigaste för att barnen i allmänhet skola få en bättre vård är alltså att de förmögnares döttrar få genomgå ordentliga kurser i en mors alla plikter.
Författarinnan betonar också med energi att en kvinna måste undervisas häri innan hon blifvit mor. Så snart en kvinna födt ett barn, är hon i regel fullt och fast öfvertygad om att hon därmed på något mystiskt sätt kommit i besittning af all världens vishet och erfarenhet, om sina skyldigheter. Om en annan kvinna, som icke har några barn, men länge och grundligt studerat dessa frågor och lärt af andras erfarenhet, säker undervisa henne, rycker hon på axlarne med suveränt förakt. Och en erfaren och kunnig läkare – nå, somligt rent medicinskt kan han ju förstå sig på, men inte kan en karl begripa något om barnavård, inte!
Och därmed vanvårdas tusentals och åter tusentals barn på det allra sorgligaste sätt – i ”barnens århundrade”.
